Kränkt, kränktare, kränktast

Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan i Stockholm är nu avslutad och han har på ett föredömligt sätt gestaltat problemet med lagen om likabehandling av studenter i högskolan, diskrimineringsonbudsmännen samt både dessa fenomens implikationen i det svenska samhällslivet. Den socialdemokratiska offermentalitetet har här fått blomma ut i full blom. I en kommentar på Svenssons blogg tidigare i dag skrev jag att detta har resulterat i att människor tänker:

"Det är aldrig mitt fel, man kan alltid skylla ifrån sig… och framför allt, de som inte håller med mig har per definition fel och måste kväsas, med vilka medel som helst."

För är det någonting som queer/vänstern/kommunisterna ägnar sig åt så är det att smutskasta personer som inte tycker likadant, eller framför allt, som inte tycker "rätt". Lika mycket som jag avskyr dem, så avskyr de mig... skillnaden är dock att jag anser att de får tycka som de vill, så länge jag slipper. Ett förhållningssätt som inte existerar i samma utsträckning på vänsterkanten. Nej, de anser i stället att mina åsikter är kränkande... mycket märkligt.

Och nu använder de sig dess utom av högst tveksam lagstiftning för att driva sin sak. Lagstiftning som bygger på den högst tveksamma företeelsen delad bevisbörda. Vilket i princip innebär att den som känner sig kränkt inte behöver motbevisas på något sätt. Det är i stället den anklagade som måste bevisa att den inte agerat i syfte att kränka eller diskriminera. Vilket i mitt tycke är upp och nedvända världen.

Att känna sig kränkt kan inte betyda allt som det gör sken av att betyda i dagsläget. Vi behöver någon form av upprättelse av ordets sanna innebörd för att förhindra att det utvattnas totalt. Vi behöver människor som tar ansvar för sina handlingar och inte hela tiden hävdar att "det var någon annans fel". Som Zaremba skriver, i passagen om Ann Haberleins kommande bok.

I sin kommande bok "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.

Vad vi behöver är helt enkelt vuxna människor.

Zaremba

Maciej Zaremba har nyligen påbörjat vad som troligen kommer att bli en mycket bra artikelserie om Lärarhögskolan. Zaremba pekar på en massa orimligheter i lagen om likabehandling av studenter i högskolan samt dess tillämpning (plus en massa orimligheter i människors agerande).

Det är sorligt att se att vissa människor, i stället för att inse att de antingen faktiskt inte har vad som krävs för högskolestudier, eller helt enkelt känner sig förfördelade på något sätt, anmäler lärare och skolor för diskriminering och kränkning och jag vet inte vad. Dumheter är vad det är.

Vad som också är dumheter är att DO och de övriga ombudsmännen (som nu äntligen ska bli en) aktivt propagerar för att människor ska känna sig kränkta och anmäla sina banemän. Är det verkligen vad svenska myndigheter ska använda våra skattepengar till?

Det kommer säkert att finnas anledning att återkomma till Zarembas artikelserie. Tills dess föreslår jag att ni läser den!