Diskriminering II

Tänkte bara tipsa om Sakine Madons artikel om föregående ämne. Mycket bra och läsvärd.

Varför denna besatthet vid att någon annan ska lösa ens problem? Jag förstår verkligen inte.

Diskriminering

Känner du dig diskriminerad? Kränkt? Då är du inte ensam. I Sverige kan man i princip anmäla vem som helst för diskriminering. Huvudsaken är att just du upplever att du har diskriminerats. Det har till och med gått så långt att bevisbördan ligger på den som är anklagad, inte på den som anmäler.

Detta har det skrivits mycket föredömligt om på Expressens debattsida i dag. Man kanske skulle ta och läsa artikelförfattarnas bok också.

Kränkt, kränktare, kränktast

Zarembas artikelserie om Lärarhögskolan i Stockholm är nu avslutad och han har på ett föredömligt sätt gestaltat problemet med lagen om likabehandling av studenter i högskolan, diskrimineringsonbudsmännen samt både dessa fenomens implikationen i det svenska samhällslivet. Den socialdemokratiska offermentalitetet har här fått blomma ut i full blom. I en kommentar på Svenssons blogg tidigare i dag skrev jag att detta har resulterat i att människor tänker:

"Det är aldrig mitt fel, man kan alltid skylla ifrån sig… och framför allt, de som inte håller med mig har per definition fel och måste kväsas, med vilka medel som helst."

För är det någonting som queer/vänstern/kommunisterna ägnar sig åt så är det att smutskasta personer som inte tycker likadant, eller framför allt, som inte tycker "rätt". Lika mycket som jag avskyr dem, så avskyr de mig... skillnaden är dock att jag anser att de får tycka som de vill, så länge jag slipper. Ett förhållningssätt som inte existerar i samma utsträckning på vänsterkanten. Nej, de anser i stället att mina åsikter är kränkande... mycket märkligt.

Och nu använder de sig dess utom av högst tveksam lagstiftning för att driva sin sak. Lagstiftning som bygger på den högst tveksamma företeelsen delad bevisbörda. Vilket i princip innebär att den som känner sig kränkt inte behöver motbevisas på något sätt. Det är i stället den anklagade som måste bevisa att den inte agerat i syfte att kränka eller diskriminera. Vilket i mitt tycke är upp och nedvända världen.

Att känna sig kränkt kan inte betyda allt som det gör sken av att betyda i dagsläget. Vi behöver någon form av upprättelse av ordets sanna innebörd för att förhindra att det utvattnas totalt. Vi behöver människor som tar ansvar för sina handlingar och inte hela tiden hävdar att "det var någon annans fel". Som Zaremba skriver, i passagen om Ann Haberleins kommande bok.

I sin kommande bok "Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar" beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon.

Vad vi behöver är helt enkelt vuxna människor.