människovärde

Jag skulle vilja rikta en stor elogé till tidningen City som under de senaste dagarna haft en artikelserie om problematiken med fosterdiagnostik och samhällets iver att utpeka vissa sjukdomstillstånd som icke önskvärda. Det går även att diskutera huruvida till exempel Downs syndrom överhuvutaget är en sjukdom.

Vem ska få födas? frågar sig Katarina Lagerwall, och frågan är verkligen berättigad. Vad är det egentligen för samhälle vi vill ha? Vi är ofta snabba att lovorda mångfald och pluralism, men det gäller tydligen bara för "friska" personer.

Äktenskapet

I dag har Alf Svensson satt ord till mina funderingar genom att skriva om sina farhågor inför det stundande efterspelet av den kommande nya äktenskapslagstiftingen.

Individualism vs. civilsamhälle

Här om dagen skrev David Högberg på Tradition och Fason en alldeles föredömlig liten artikel om varför det är socialdemokraternas fel att familjen och civilsamhället har en så undanträngd ställning i Sverige. I sin iver att göra alla människor beroende av staten så har de samtidigt - och högst medvetet - sett till att klippa av alla band som tidigare knutit samman människor. Högst cyniskt, med nödvändigt om man vill bygga upp "den starka staten".

På grund av detta ses dem tyvärr som fullt legitimt att utnyttja det system som finns till för människor i verkligt behov av stöd. Man ser inte att man tar pengar av sina medmänniskor, eftersom man inte längre har några band till dem.

Det kan te sig ironiskt att i ett samhälle som Sverige, där så mycket har kretsat kring socialdemokraterna och socialismen, tala om individualismen som det stora problemet. Visst, vi har många problem, men i mycket faller det tillbaka på just detta. De kollektiva välfärdssystemens främsta negativa effekt har varit att effektivt bekämpa den klassiska viljan till att hjälpa och stödja sina medmänniskor. Det som har blivit kvar är då egenintresset och viljan att själv få ut så mycket som möjligt ur det ansiktslösa “systemet”. - David Högberg

Lycka är att vara konservativ

Roland PM har under dagen fått en massa kritik för sin artikel i dagens SvD men jag tänker inte instämma i klagokören. Jag tänker bara glädjas åt att äntligen få en förklaring till varför jag fungerar som jag gör. Det fetstilade nedan skulle nämligen kunna vara en beskrivning av mig och hur jag fungerar:

Konservativa är lyckligare än liberaler, allt annat lika, påstod häromåret en uppmärksammad attitydmätning (Pew, 2006). Nu har några psykologer vid New York University (Napier & Jost) undersökt varför så är fallet.

Man har hittat några skäl. Konservativa föredrar enkla svar på livets frågor, liberaler gräver ner sig i grubbel och introspektion. Konservativa strävar efter att rättfärdiga sin omgivning, liberaler vill kritisera den. Konservativa uppfattar förvärvade ojämlikheter som rättvisa, liberaler ser dem som ett problem.

Kort sagt trivs konservativa bättre därför att de är konservativa, medan liberaler plågas av att vara liberala.

I min värld är saker och ting svart-vita. Jag är inte särskilt intresserad av vad andra tycker och jag är ganska tillfreds med mina egna åsikter. Inskränkt? måhända... men jag är lycklig.

Diskriminering II

Tänkte bara tipsa om Sakine Madons artikel om föregående ämne. Mycket bra och läsvärd.

Varför denna besatthet vid att någon annan ska lösa ens problem? Jag förstår verkligen inte.