Den gångna helgen tillbringade jag i Örebro på Svenska Missionskyrkans årliga kyrkokonferens. Jag var där som ett av ombuden för min församling Immanuelskyrkan i Stockholm. Årets stora frågor var den planerade sammanslagningen av Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige, samt frågan om vigsel av samkönade par.
Utgången blev att varje enskild församling och pastor själva får besluta om de vill viga samkönade par. Mot det stod kyrkostyrelsens förslag om att rekommendera församlingarna att inte viga några samkönande par innan sammanslagningen av samfunden är klar. Det förstnämnda alternativet, som också ska erkännas ligger väl i linje med Missionskyrkans tradition, vann den slutna omröstningen med 383 mot 374. Det var således oerhört jämt.
Jag personligen röstade för kyrkostyrelsens förslag då jag, Missionskyrkans tradition till trots, inte har några problem med att fatta centrala beslut som gäller för hela samfundet. Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan (EFK), som också delar vår syn på den fristående församlingen, har inte haft några problem med att fatta riktlinjer som gäller för hela respektive samfund.
EFK avsade sig även vigselrätten vilket Missionskyrkan tyvärr inte gjorde. Något som jag på sikt tror är olyckligt. Jag tror nämligen att det bara är en tidsfråga innan det lagstiftas om vigselplikt för alla med rätt att viga. De samfund som inte vill viga samkönade par kommer således tvingas till att avsäga sig vigselrätten förr eller senare.
Nu återstår visserligen att se hur många församlingar och pastorer som verkligen väljer att viga homosexuella. Eftersom de flesta församlingar aldrig ens förättat välsignelse över personer som ingått registrerat partnerskap så torde vigsel av samkönade par ligga ännu längre bort.
5 kommentarer:
Intressant. Hur ställer du dig själv i frågan kring homoäktenskap, och vad är den allmänna attityden bland präster? Öppen eller traditionell?
Jag själv röstade för kyrkostyrelsen förslag, dvs att rekommendera att inga vigslar av samkönande par hålls. Vilket även är min hållning i stort.
När det gäller pastorers hållning (Svenska kyrkan har präster, övriga kristna samfund pastorer) så är den så klart delad. Man kan väl konstatera att synen är mer liberal i våra storstäder och mer traditionell ute i landet.
Jag gillar heller inte vigslar av samkönande par. Därutöver ogillar jag homoadoptioner, samt inseminationer av lesbiska och av ensamstående kvinnor.
Över huvudtaget har jag under en längre period, funderar på hur västvärlden så till den milda grad kommit att tas över av en vänsterliberal låt-gå mentalitet?
Denna liberalism verkar ha övertagit tanke- och åsikstshegemonin.
Handlar det om revolutionsåret 1968 som fick oöverblickbara konsekvenser?
Oöverblickbara, och inte sällan destruktiva följder?
Vad var det egentligen som hände?
Jag känner mig förvirrad, för att inte säga förbannad.
Mvh
Mina herrar: Vad skulle ni säga om er son eller er dotter kom hem och berättade att de var homosexuella? Och att de vill ha Guds välsignelse och gifta sig inför Gud och församlingen?
"Mina herrar: Vad skulle ni säga om er son eller er dotter kom hem och berättade att de var homosexuella? Och att de vill ha Guds välsignelse och gifta sig inför Gud och församlingen?"
Jag vet inte exakt vad jag skulle säga. Rent allmänt skulle jag försöka visa mig så tolerant som jag var förmögen till, ty det är ju ändå mitt barn det handlar om.
Ett är dock säkert; kul skulle det inte vara.
Mvh
Skicka en kommentar