Det var sossarna fel från början...

Det är oklart vilken sten som författarna till dagens DN-debatt har levt under. De hävdar följande i sin artikel; "Det länge framgångsrika arbete med att utjämna ekonomiska klyftor och statusskillnader i Sverige var en starkt bidragande faktor till att en brun nationalism inte kunde få fotfäste".

Konstigt att det ska behöva sägas men vi tvångssteriliserade romer och utvecklingsstörda i det här landet fram till 1974, bara för att de var annorlunda. Och då hade socialdemokraterna jobbat hårt sedan 50-talet med att jämna ut svenskarnas inkomster (förmögenhetsutjämning hade man då redan slutat att bry sig om). Om folkhemstanken, så som den har manifesterats av socialdemokratin, har lett till nånting så är det rädslan för det man inte känner igen.

Om vi hade haft ett ekonomiskt system som inte bara utgått ifrån att det finns en kaka som alla måste dela på så... och om facket inte hade stoppat arbetskraftsinvandringen på 70-talet så är jag övertygad om att saker och ting hade sett annorlunda ut.

Om det system man lever i, alternativt kommer till, uppmuntrar människor till att pröva sina vingar, om man inte bara ser statiskt på antalet jobb och att man ska göra samma sak hela livet, så blir det inte ett hot när det kommer nya människor till ett land.

Nu lever vi i stället i ett land där det är "mitt" jobb som hotas när befolkningen ökar... och det behöver verkligen inte vara så. Jag är dock helt övertygad om att det är den svenska modellen och socialdemokratin som ska hållas ansvariga för att människor inte är mer förändringsbenägna och öppna i det här landet.

Ser man ekonomi och samhälle som något dynamsikt, som något som växer så välkomnar man nya människor som bidrar. Socialdemokratin tillsammans med facket har i stället sett till att de invandrare som kommit till Sverige de senaste 40 åren i stor utsträckning inte har fått vara med och bidra. I stället har man jämnat ut inkomsterna genom att bygga ut bidragssystemen.

Hur bra tycker ni att det gick Linnea Nilsson och Emil Schön?

Missionskyrkan och äktenskapsfrågan

Den gångna helgen tillbringade jag i Örebro på Svenska Missionskyrkans årliga kyrkokonferens. Jag var där som ett av ombuden för min församling Immanuelskyrkan i Stockholm. Årets stora frågor var den planerade sammanslagningen av Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan i Sverige, samt frågan om vigsel av samkönade par.

Utgången blev att varje enskild församling och pastor själva får besluta om de vill viga samkönade par. Mot det stod kyrkostyrelsens förslag om att rekommendera församlingarna att inte viga några samkönande par innan sammanslagningen av samfunden är klar. Det förstnämnda alternativet, som också ska erkännas ligger väl i linje med Missionskyrkans tradition, vann den slutna omröstningen med 383 mot 374. Det var således oerhört jämt.

Jag personligen röstade för kyrkostyrelsens förslag då jag, Missionskyrkans tradition till trots, inte har några problem med att fatta centrala beslut som gäller för hela samfundet. Pingströrelsen och Evangeliska frikyrkan (EFK), som också delar vår syn på den fristående församlingen, har inte haft några problem med att fatta riktlinjer som gäller för hela respektive samfund.

EFK avsade sig även vigselrätten vilket Missionskyrkan tyvärr inte gjorde. Något som jag på sikt tror är olyckligt. Jag tror nämligen att det bara är en tidsfråga innan det lagstiftas om vigselplikt för alla med rätt att viga. De samfund som inte vill viga samkönade par kommer således tvingas till att avsäga sig vigselrätten förr eller senare.

Nu återstår visserligen att se hur många församlingar och pastorer som verkligen väljer att viga homosexuella. Eftersom de flesta församlingar aldrig ens förättat välsignelse över personer som ingått registrerat partnerskap så torde vigsel av samkönade par ligga ännu längre bort.

Lars Ohlys dubbelmoral

- Men vi har sämre möjligheter än våra närmaste grannländer att betala bra löner till idrottsutövare på grund av skattereglerna. Det kanske är rimligt att de får särskilda villkor så att vi kan behålla en elit i Sverige.

Ovannämnda citat kommer från Lars Ohly och det är taget från en intervju med honom i Dagens Metro.

Det här är alltså samme man som anser att personer som tjänar över vissa brytpunkter (ca 32 000 och 44 000 i månaden) ska betala en högre andel i skatt, bara för att de tjänar "mer". Det betyder att många ingenjörer, industri- och lagerarbetare, jurister etc. betalar en större andel av sin inkomst i skatt än vad personer som tjänar under brytpunkterna gör.

Trots det verkar Lars Ohly inte tycka att det skulle vara ett problem att införa särskilda skattevillkor för att underlätta för svenska elitidrottmän och kvinnor i Sverige.

Men alla forskare då, eller företagare eller vad det nu kan vara? Som trots allt bidrar till Sveriges ekonomi och välstånd i långt större utsträckning än vad elitidrottare gör... varför ska de straffas med högre skattesatser än "normalinkomstagaren"?

Kan någon förklara för mig varför Lars Ohly vill skapa skatteregler som underlättar för fotbollsspelare att stanna i Sverige, samtidigt som han är nöjd med nuvarande skatteregler som driver framstående forskare ur landet.

Är du ond lille vän?

Jag, precis som många andra borgerliga, har av politiska meningsmotståndare anklagats för att vara ondsinta och cyniska. De säger sig bygga sin politik på omtanke och godhet, medan vi är kalkylerande och fyllda av baktankar.

Någon som känner igen sig?

Sanna Rayman skriver i dagens SvD bra om denna bildsättning och jag tycker att hon gör det bra. Särskilt då hon via Fredrik Reinfeldts ord faktiskt sätter fingret på vad som är grunden till våra olika utgångspunkter, samt vad det egentligen är som bygger civilsamhället.

Människor med kapacitet att göra gott har något slags moraliskt ansvar att låta den ambitionen gälla också för andra. Jag har haft mina prövningar i livet jag också, men jag har en kraft och en förmåga som räcker utöver att ta hand om mina egna problem. -Reinfeldt

Borgerligheten pratar rätt mycket om civilsamhället. Vad de egentligen menar är det där. Att lägga sin kraft på att ta hand om andras problem och prövningar är inte, som vänstern syrligt brukar hävda, välgörenhet. -Rayman

Det är våra utgångspunkter som är annorlunda, och våra åtgärder för att nå målen. Inga av oss är ondsinta utan vi tror att vi har rätt. Det manifesterar sig bara olika då vänstern har en tendens att misstro människor som inte tror som de.

Motpol har också skrivit bra om det här.

Relativt kloka idéer på socialförsäkringsområdet

Gunnar Wetterberg har ofta kloka tankar på socialförsäkringsområdet. I dag har han presenterat några av dem på Expressens ledarsida. De är väl visserligen inte nya men eftersom debatten främst förs kring höjda eller sänkta tak, eller vilka tidsperspektiv som ska gälla, så är det positivt att någon faktiskt för fram några tänkbara realistiska lösningar.

Det är även viktigt att som Gunnar gör, påpeka att det enda som vänsterns förslag om höjda tak leder till är att skälen för att sluta kollektivavtal på sikt minskar.

Jag tror dock inte att allt kan kopplas till avtalslösningar. Jag tror inte heller att det är önskvärt då det måste finnas möjlighet för personer som står utanför fackföreningens hägn att teckna egna lösningar.

Det är dock en god idé att koppla sjukfrånvaron på arbetsmarknaden till kostnaderna för densamma. Till exempel genom att faktiskt låta den minskade sjukförsäkringsavgiften få genomslag genom att ta bort den allmäna löneavgiften, och inte använda den som regulator.

Förmögenhetsskapande motåtgärder

För att kunna skapa en förmögenhet genom arbete så måste man ha en inkomst, därtill en tämligen hög sådan. Problemet i Sverige är att allt för få lyckas bygga upp en personlig förmögenhet genom lönearbete. Allt för få tjänar helt enkelt tillräckligt mycket, plus att det svenska skattesystemet missgynnar högre inkomster.

Ta Mona Sahlin som exempel. Hon har under relativt lång tid tjänat förhållandevis bra med pengar. Man hör dock aldrig talas om att hon skulle ha en egen privat förmögenhet. Tvärtom visade tobleroneaffären att hon inte klarade av att betala för sig, trots statsrådslön.

Mot den bakgrundsbilden har den rödgröna oppositionen lagt en skuggbudget, som om det blev verkligenhet, skulle missgynna privat förmögenhetsbildning, hårt arbete, entreprenörskap och riskvillighet. Hela skuggbudgeten genomsyras av jantelagen så till den milda grad att det nästan är skrämmande.

Hur ska vi kunna skapa välstånd om det lönar sig bättre att gå på bidrag än att arbeta? Hur ska vi kunna skapa välstånd om vi inte tillåter att människor som jobbar hårt och tar risker också lyckas ekonomiskt? Hur ska vi kunna skapa välstånd om merparten av våra intjänade kronor och ören går till skatt?

Alla ska... betala!

Hur mycket kommer du behöva betala för att finansiera den rödgröna oppositionens vidlyftiga planer?

Tro inte att lite reducerat jobbskatteavdrag för personer som tjänar över 40 000 kr i månaden, eller återinförd förmögenhetsskatt, kan betala för allt som de lovat.