Efter att ha läst lite kommentarer kring statsministerns debattartikel i DN i går, samt hans tal i Almedalen så tänkte jag delga er lite vidare reflektioner från min sida.
Vissa kommentatorer tycker att Fredrik Reinfeldt glömmer bort civilsamhället när han avvisar särintressets roll i svensk politik samt att det inte är politikens roll att vara samhällsbärande. Och även om jag kan förstå varför de drar den slutsatsen så tror jag inte att det är det som Reinfeldt menar.
När statsministern säger att Moderaterna ska vara ett samhällsbärande parti som tar tillvara allmänintresset så tror jag att han menar att politiken på en metanivå ska underlätta för hela samhället att på eget bevåg ta sig framåt. Det ska inte tolkas som att politiken vill lägga sig i allt som människor gör, eller för den del styra organisationer i en för politiken önskvärd riktning, något som Socialdemokraterna har ägnat sig åt med glädje under 1900-talet.
När det gäller särintressena i svensk politik så ingår det ju i alla organisationer att se till sina medlemmars intresse. Problemet uppstår när dessa intressen uppvaktar politiken med sina krav. Då har man gått utanför organisationen och ställer krav på att andra ska anpassa sig, alternativt betala för det som man själv brinner för. Jag tror att det är det som statsministern menar när han säger särintressen. Han baktalar inte civilsamhället i sig. Civilsamhället och organisationssverige är en viktig del av vårt samhälle och ska så också vara och förbli.
Jag anser emellertid att samhällsbärande inte är en bra term att använda då samhället ju faktiskt består av de individer och sammanslutningar som verkar i ett land. Politiska partier utgör inte samhället. Statsbärande hade varit ett bättre ordval och var också det som statsministern använde tidigare. Han borde nog återgå till det för att förhindra framtida missförstånd.
Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, moderaterna, Almedalen, politik, civilsamhället,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar