Att älska sin nästa såsom sig själv. En uppmaning om att kunna se sina medmänniskor i ögonen. Eller om att se sig själv i sina medmänniskor? Hur som helst så kan det vara nog så svårt för de flesta att leva upp till denna bibliska uppmaning.
Kanske för att man inte vet hur man ska kanalisera sin kärlek till sig själv till andra. Kanske för att man faktiskt inte älskar sig själv, och att det då blir hart när omöjligt att älska sin nästa.
Och kanske är det just det här som hela klasshatsdebatten kokar ner till, vilket Jens Liljestrand skriver bra om i dagens DN Kultur. Känslan av underläge och vanmakt. Känslan av att inte duga. Känslan av att inte älska sig själv, och därmed oförmågan att se sig själv i sin nästa. Oavsett om nästan är rik eller fattig.
För borde inte det rimliga för den som anser sig saknar makt vara att vilja förändring, inte hat?
2 kommentarer:
För mig så går kärlek och hat hand i hand, och det är också så att de aktiverar samma områden i hjärnan. Hat känner vi mot det som gör oss illa, kärlek till det som gör oss gott. Känslor är inte fel, de är naturens sätt att säga till oss att något är bra eller dåligt och således informera oss att handla. Men inte hur vi ska handla, det är upp till förnuftet.
Det finns en stark tradition som ser känslor som något irrationellt. Men så är inte fallet, känslor är rationella, det är snarare idéer som kan vara irrationella. Jag är väldigt starkt emot dem som vill bannlysa vissa känslor, som säger att det inte passar sig att känna på ett visst sätt. Det är totalitärt.
Om något är sjukt så är det likgiltigheten. Om man inte känner någonting inför förtryck så är det ett tecken på känslomässiga blockeringar (eller ideologiska rationaliseringar, i bemärkelsen att man inte känner igen förtryck när man ser det). Och ett känslomässigt blockerat folk tycks vara alla makthavares ideal.
Idén att klasshat skulle implicera individhat förstår jag inte. Om jag känner hat mot klassförhållandena så gör ju det snarare att jag inte känner hat mot dess enskilda representanter, ex. myndighetspersonen, kapitalisten eller chefen. Ur ett strikt klassperspektiv så gör ju bara de sin uppgift, om inte de fyller sin funktion så skulle någon annan ta deras plats. individhatet blir snarare möjligt först med humanismen, när man ser den enskildes fria vilja och ansvar. Först då kan jag känna personhat, dvs. att "du som person gör mig illa".
Men inte heller det behöver vara fel. Hatet säger som sagt bara att något är fel och dåligt. Det är först med idéerna som slutsatser som "jag bör misshandla dig (tillbaka)" kan uppstå. I hatet finns immanent viljan att avskaffa det onda, men inte nödvändigtvis vari detta onda består eller hur det bör avskaffas.
Jag tror att vi behöver komma närmare våra känslor. Vi måste tillåta oss att känna, även hat, och reflektera över känslorna. Förhålla oss till dem. Det farliga är när vi känner, men inte vet vad vi ska göra av känslorna, eller när vi har felaktiga idéer om dem.
Maugham skriver någonstans , att " man hatar den som ,man har gjort illa " , jag tycker att det låg ngt i den ? !
Att älska sin nästa så som sig själv är visst Jesus uppmaning till den oförbätreliga människan ? För mig skulle räcka att inte göra illa sin nästa hellt omotiverad...
Skicka en kommentar