Likhet framför jämlikhet

Vad är egentligen rättvisa? Och hur ser jämlikhet ut? Dessa två begrepp hörs extremt ofta i den svenska debatten men det är ytterst sällan som någon känner sig manad att definiera vad de egentligen menar med orden (och jag kommer inte heller göra det då jag inte är särskilt intresserad av att använda mig av orden i någon eftersträvansvärd bemärkelse).

Ordet jämlikhet kommer från det franska ordet égalité, men samma ord betyder även "likhet". Jag är dock ingen språkexpert (och jag kan inte franska) men det finns de som menar att översättning av Liberté, égalité, fraternité egentligen borde lyda Frihet, Likhet, Broderskap... vilket sätter uttalandet i ett helt nytt ljus. För om det är likhet man eftersträvar, vilket jag tror att det är, då jagar man efter fel saker när man börjar tala om jämlikhet i stället.

Det många 1700-talsfransmän främst ville ha var likhet inför lagen och samhällets övriga instanser. Att människor skulle vara jämlika var nog en tämligen främmande tanke. Det är ett innehåll som har fyllts på i ett senare skede.

Därför blir också den nuvarande debatten, och då särskilt debatten kring boken Jämlikhetsanden, så märklig. Senast i raden av bokrecensenter är Göran Rosenberg som i dagens DN rycker ut till försvar för social och ekonomisk jämlikhet. Han skriver bland annat:

Inkomstspridningen i Sverige är i dag den största sedan mätningarna började 1975 och den rikaste hundra­delen av befolkningen äger en tredjedel av de finansiella tillgångarna mot ”bara” en femtedel 1997. Få skulle säga att detta har gjort Sverige till ett bättre samhälle, än mindre ett rättvisare, i synnerhet inte efter de senaste årens finansiella excesser och katastrofer. Ökningen av ”utanförskapet” (enligt Statistiska Centralbyråns definitioner och mätningar) är knappast ett rättvisetecken.

Det Göran inte tar i beaktande är att även de som förment ser fattiga ut i dagens läge, trots allt har det bättre än 1975. Det relativa fattigdomsbegrepp som vi dras med i Sverige ställer också till det eftersom vissa människor alltid kommer att se fattiga ut i förhållande till andra. (Han tar eller inte med i beräkningen att allt fler inte arbetar utan försörjs av det svenska socialförsäkringssystemet). Med spelar det någon roll? Stefan Fölster har i sin bok "Shanghaja de som ligger" mycket tydligt visat att konsumtionsmönstren mellan "fattiga" och "rika" i dagsläget inte skiljer sig nämnvärt åt. Kan man verkligen säga att någon är fattig då? ...och är det orättvist, alternativt ojämlikt? (Nonicoclolasos visar för övrigt på sin blogg att Rosenberg har fel och att inkomstklyftor faktiskt kan ha en positiv effekt för alla).

I mina ögon är det inte orättvist att någon tjänar mer än någon annan, det är inte heller ojämlikt. Det jag är intresserad av är om människor har någorlunda lika förutsättningar från början och att de behandlas med likhet inför lag och samhällssystem. Vad de sedan gör av sina förutsättningar och möjligheter spelar i mina ögon mindre roll. Det är framför allt en fråga för den enskilde och den gemenskap som den befinner sig i.

Läs andra som skrivit om Jämlikhetsanden här, här, här och här.

Göran Rosenberg

Den organiserade religionens ställning har onekligen försvagats, men därmed inte nödvändigtvis människors behov av något att tro på. Sekulariseringens outtalade ”religion” är tron på det materiella framsteget. Sekulariseringens akilleshäl är och förblir det materiella framstegets potentiella bräcklighet som löfte och potentiella otillräcklighet som mening.

Vad Mark Lilla vill visa är att det behov som religion eller tro i någon form har svarat mot i varje mänskligt samhälle svårligen kan avskaffas eller trivialiseras. Och att de passioner och konflikter som detta behov från tid till annan har utlöst inte kan betraktas som slutgiltigt pacificerade eller bemästrade. Och att det slags formella separation mellan religion och politik som vi i dag betraktar som en oundgänglig följd av samhällets modernisering och demokratisering är det högst specifika resultatet av en högst specifik västerländsk erfarenhet och utveckling.

Västvärlden har ingen anledning förvänta sig att andra civilisationer, präglade av en annan historisk relation mellan religion och politik, kommer att hantera problemet på samma sätt, skriver Lilla. Vi måste ständigt påminna oss att vi lever i ett experiment och att det är vi som är undantaget.

Göran Rosenberg - ur en recension av Mark Lillas bok Det västerländska undantaget, publicerad i DN den 2 dec (dock ej på nätet).


När ska lilla Sverige inse att det är vi som är undantaget, och inte normen i världen? Vi vill så gärna att vår upplysta tillvaro ska vara rättesnöret även för resten av världen att vi inte ser att så inte är fallet. Det är synd... eftersom det lätt leder till en nedvärderande syn på dem som inte tycker eller tror som vi.