Jag ansvarar inte för dina handlingar

Var och en är ansvarig för sina egna handlingar, både i stort och smått. Från den där glassen man inte borde ha ätit till bomben man inte borde ha sprängt.

Det spelar ingen roll om man för egen del, eller inom sin grupp, tror sig agera i det stora folkflertalets namn. Vad man för egen hand utför är man också ansvarig för.

Det här har jag skrivit om flera gånger tidigare, både efter bomben i Stockholm julen 2010 (här och här) och efter massakern på Utøja (här). Kollektiv kan inte stå till svars eller hållas ansvariga för vad några få väljer att göra.

Och lika illa som jag tycker om människor som kollektiviserar muslimer utifrån handlingarna av några få, lika illa tycker jag om människor som försöker smeta ner borgerligheten med Anders Breiviks handlingar.

Den här tankemodellen fungerar så klart åt alla håll och försök att smutskasta sin meningsmotståndare med förmenta kopplingar åt olika finns tyvärr i alla läger (det har säkert hänt att jag gjort det själv är jag rädd för). Det betyder dock inte att det är en debattmetod som är önskvärd eller som bidrar med något positivt till det allmänna debattklimatet.

Så nästa gång någon säger eller gör något som du inte håller med om (och du vill säga emot), försök att hålla dig till det som personen i fråga har sagt eller gjort. Det fungerar oftast alldeles utmärkt som debatteknik.

Lovar du att försöka så lovar jag detsamma.

Konsten att ta ansvar

Via Svenskans ledarblogg fick jag i går tips om vad som visade sig vara en mycket bra artikel av Jan Gradvall. Gradvalls artikel publicerades som krönika i Dagens Industri för ett par veckor sedan och den gör, på ett mycket förtjänstfullt sätt, upp med myten om den "plågade konstnärssjälen".

Vi känner alla till historier om "kreativa" människor som i skapandeprocesser ansett det helt i sin ordning att lämna allt (ofta familj och andra former av ansvar) för att skapa. Litteraturhistorien är full av exempel men fenomenet verkar finnas inom mer eller mindre alla typer av konstnärliga verksamheter (konst, musik, litteratur etc.

Kombinerat med en myt om att människor som levt utsvävande liv fyllda med alkohol och droger "levt mer än de flesta" har vi här gott om exempel på individer som använt sitt konstnärskap för att fly verkligt ansvar. Som Gradvall skriver:

Det krävs inget mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv, att leva som Sid Vicious när han sjunger ”My way”, är det absolut enklaste och bekvämaste av alla alternativ.

Vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och en självbrännande inställning – är att till exempel varje vardagmorgon gå till ett jobb.

Vad kan vara mer hedersamt och beundransvärt än att jobba  hårt för att ta ansvar för sig själv och sin familj? Och vad kan vara mer klandervärt än motsatsen?

Så varför fortsätter vi idolisera "konstnären" och dennes exesser? Varför uppmuntrar vi inte till ansvarstagande och omsorg i stället? För jag har aldrig trott på myten om den plågade konstnärssjälen. Den om att man måste må lite dåligt för att kunna skapa och vara kreativ.

I mina ögon har det aldrig varit något annat än en ursäkt för att slippa ta ansvar, för sig själv och för andra. För min del kommer det alltid vara mer värt att jobba hårt och gneta på för att ta hand om sig själv och sin familj än att till exempel måla tavlor, om det sistnämnda sker på bekostnad av ansvaret om de egna vill säga.

Försummar man sig själv och andra för att "skapa" kommer det som skapas alltid, i mina ögon, vara svärtat av de oansvariga premisser som har legat till grund för skapandet.

Även en pöbel består av individer

Storbritannien skakas just nu av kravaller och oroligheter. Det verkar som att det är ungdomar som slår sönder, stjäl och sätter eld på andras egendom. Ungefär som en stor "reclaim the streets"-fest alltså. Eller en Göteborgskravall i kvadrat.

Av svenska (och brittiska) vänstermänniskor sägs orsaken vara att dessa ungdomar känner sig uppgivna och övergivna av samhället. Att de är frustrerade över att inte bli lyssnade på. Som om det skulle vara ett legitimt skäl till att gå bärsärkagång.

I mina ögon skiljer sig inte den här debatten något nämnvärt från debatten om ansvarsutkrävande efter de senaste årens terrorhändelser (självklart med Oslo i färskast minne). Frågan är därför om det är de enskilda individerna som ska hållas ansvariga eller om ansvaret ska läggas över på någon annan (eller något annat)?

Jag har redan sagt att vänstermänniskor gärna försöker lägga ansvaret någon annanstans än hos de som just nu förstör London och andra städer (hos regering, strukturer, orättvisor etc), men även människor som beter sig korkat har ett ansvar för sina handlingar.

Den som går ut på gator och torg med avsikt att slå sönder, förstöra och skapa oreda gör det med eget berått mod. Ansvaret ligger således hos den enskilde.

Pöbelbeteende fråntar inte individer ansvar, även om det känns tryggt att agera som ett kollektiv.

DN1, DN2, DN3, SvD1,SvD2,SvD3,Exp1, Exp2, AB, GP, SyD.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ansvar, Storbritannien.

Trygghet och ekonomi, hur svensken berövades sin ansvarskänsla

Välfärdsstaten som den ser ut i dag gör att människor inte behöver ta ansvar, vare för sig själv eller för andra. Som svensk samhällsinvånare kan man alltid förvänta sig att någon annan (staten) ska ta ansvar i ens ställe.

Och genom att det alltid är någon annan som "tar ansvar" så försvinner sakta men säkert tilliten människor emellan. Det finns således ingen anledning för den enskilda individen att visa respekt, hänsyn eller solidaritet för sina medmänniskor. Ej heller att ta ansvar för sitt eget liv eller inkomst.

På så sätt har högskattestaten motverkat det som dess förespråkare sagt att den ska borga för.

Likhet framför jämlikhet

Vad är egentligen rättvisa? Och hur ser jämlikhet ut? Dessa två begrepp hörs extremt ofta i den svenska debatten men det är ytterst sällan som någon känner sig manad att definiera vad de egentligen menar med orden (och jag kommer inte heller göra det då jag inte är särskilt intresserad av att använda mig av orden i någon eftersträvansvärd bemärkelse).

Ordet jämlikhet kommer från det franska ordet égalité, men samma ord betyder även "likhet". Jag är dock ingen språkexpert (och jag kan inte franska) men det finns de som menar att översättning av Liberté, égalité, fraternité egentligen borde lyda Frihet, Likhet, Broderskap... vilket sätter uttalandet i ett helt nytt ljus. För om det är likhet man eftersträvar, vilket jag tror att det är, då jagar man efter fel saker när man börjar tala om jämlikhet i stället.

Det många 1700-talsfransmän främst ville ha var likhet inför lagen och samhällets övriga instanser. Att människor skulle vara jämlika var nog en tämligen främmande tanke. Det är ett innehåll som har fyllts på i ett senare skede.

Därför blir också den nuvarande debatten, och då särskilt debatten kring boken Jämlikhetsanden, så märklig. Senast i raden av bokrecensenter är Göran Rosenberg som i dagens DN rycker ut till försvar för social och ekonomisk jämlikhet. Han skriver bland annat:

Inkomstspridningen i Sverige är i dag den största sedan mätningarna började 1975 och den rikaste hundra­delen av befolkningen äger en tredjedel av de finansiella tillgångarna mot ”bara” en femtedel 1997. Få skulle säga att detta har gjort Sverige till ett bättre samhälle, än mindre ett rättvisare, i synnerhet inte efter de senaste årens finansiella excesser och katastrofer. Ökningen av ”utanförskapet” (enligt Statistiska Centralbyråns definitioner och mätningar) är knappast ett rättvisetecken.

Det Göran inte tar i beaktande är att även de som förment ser fattiga ut i dagens läge, trots allt har det bättre än 1975. Det relativa fattigdomsbegrepp som vi dras med i Sverige ställer också till det eftersom vissa människor alltid kommer att se fattiga ut i förhållande till andra. (Han tar eller inte med i beräkningen att allt fler inte arbetar utan försörjs av det svenska socialförsäkringssystemet). Med spelar det någon roll? Stefan Fölster har i sin bok "Shanghaja de som ligger" mycket tydligt visat att konsumtionsmönstren mellan "fattiga" och "rika" i dagsläget inte skiljer sig nämnvärt åt. Kan man verkligen säga att någon är fattig då? ...och är det orättvist, alternativt ojämlikt? (Nonicoclolasos visar för övrigt på sin blogg att Rosenberg har fel och att inkomstklyftor faktiskt kan ha en positiv effekt för alla).

I mina ögon är det inte orättvist att någon tjänar mer än någon annan, det är inte heller ojämlikt. Det jag är intresserad av är om människor har någorlunda lika förutsättningar från början och att de behandlas med likhet inför lag och samhällssystem. Vad de sedan gör av sina förutsättningar och möjligheter spelar i mina ögon mindre roll. Det är framför allt en fråga för den enskilde och den gemenskap som den befinner sig i.

Läs andra som skrivit om Jämlikhetsanden här, här, här och här.

Gener

Jag drömmer om en dag när människor inte skyller sina personliga tillkortakommanden på sina "gener".

Som de här människorna till exempel.