Via Svenskans ledarblogg fick jag i går tips om vad som visade sig vara en mycket bra artikel av Jan Gradvall. Gradvalls artikel publicerades som krönika i Dagens Industri för ett par veckor sedan och den gör, på ett mycket förtjänstfullt sätt, upp med myten om den "plågade konstnärssjälen".
Vi känner alla till historier om "kreativa" människor som i skapandeprocesser ansett det helt i sin ordning att lämna allt (ofta familj och andra former av ansvar) för att skapa. Litteraturhistorien är full av exempel men fenomenet verkar finnas inom mer eller mindre alla typer av konstnärliga verksamheter (konst, musik, litteratur etc.
Kombinerat med en myt om att människor som levt utsvävande liv fyllda med alkohol och droger "levt mer än de flesta" har vi här gott om exempel på individer som använt sitt konstnärskap för att fly verkligt ansvar. Som Gradvall skriver:
Det krävs inget mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv, att leva som Sid Vicious när han sjunger ”My way”, är det absolut enklaste och bekvämaste av alla alternativ.
Vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och en självbrännande inställning – är att till exempel varje vardagmorgon gå till ett jobb.
Vad kan vara mer hedersamt och beundransvärt än att jobba hårt för att ta ansvar för sig själv och sin familj? Och vad kan vara mer klandervärt än motsatsen?
Så varför fortsätter vi idolisera "konstnären" och dennes exesser? Varför uppmuntrar vi inte till ansvarstagande och omsorg i stället? För jag har aldrig trott på myten om den plågade konstnärssjälen. Den om att man måste må lite dåligt för att kunna skapa och vara kreativ.
I mina ögon har det aldrig varit något annat än en ursäkt för att slippa ta ansvar, för sig själv och för andra. För min del kommer det alltid vara mer värt att jobba hårt och gneta på för att ta hand om sig själv och sin familj än att till exempel måla tavlor, om det sistnämnda sker på bekostnad av ansvaret om de egna vill säga.
Försummar man sig själv och andra för att "skapa" kommer det som skapas alltid, i mina ögon, vara svärtat av de oansvariga premisser som har legat till grund för skapandet.
2 kommentarer:
Att vi idoliserar människor som skapar storslagna saker utöver det vanliga är inte särskilt konstigt. Att många av de mest kreativa och geniala personerna brottas med problem på det personliga planet - psykiska besvär etcetera är heller ingen hemlighet. Inte heller att det kan vara svårt att kombinera vissa former av konstnärsskap med ett bra familjeliv - ständigt turnerande på vägarna till exempel. All heder åt de som klarar av det.
Problemet med konstnärsmyten är att man idealiserar de destruktiva sidorna av "rock n rollivet", vilket ökar risken för att våra konstnärer hamnar i missbruk och elände.
Jag håller med om att problemet med konstnärsmyten är att man idealiserar de destruktiva sidorna av ”rock n rollivet”. Jag har dock problem med att man generellt sett ursäktar människors klandervärda beteende med att de skapar "storslagna saker". Det är inte ok i min bok.
Skicka en kommentar