I dag känns det svårt att skriva om någonting annat än Håkan Juholt och det Socialdemokratiska partiet. Efter vad som får antas vara mycket diskussion i partiets verkställande utskott valde man att låta Juholt sitta kvar som partiordförande. Visserligen stukad och sargad, men alternativet är troligtvis bättre än att påbörja en ny process för att utse en ny partiordförande.
Kvar står dock Socialdemokraterna med en partiordförande som för alltid kommer vara ihågkommen som killen som inte riktigt hade koll. Som killen som inte kunde reglerna (eller brydde sig om att ta reda på dem). Som killen som gjorde bort sig inför hela det svenska folket.
Så även om jag inte hade blivit förvånad över en eventuell avgång, så kan jag inte låta bli att vara lite tacksam över att Juholt sitter kvar. Inte det att det inte skulle finnas några politiska kvaliteter hos karln. Han gjorde bra ifrån sig i partiledardebatten i veckan. Han kommer dock inte kunna öppna munnen utan att de som lyssnar tänker på den senaste veckans debacle.
Inte heller tror jag att Socialdemokraternas inre liv har stärkts av händelserna som utspelats kring Juholt. Falangstrider har kommit upp till ytan och man har försökt spela ut varandra genom pressen. Kanske är det så att tiden i opposition faktiskt har försvagat det Socialdemokratiska partiet mer än vad en första anblick ger vid handen?
Tobias Harding skriver på sin blogg:
Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.
Johan Ingerö har inne på samma spår i dagens SvD:
Maktens ramverk, snarare än ideologisk samhörighet, enade de ofta disparata grenarna av partiet. Detta är den historiska bakgrund som gör att Pär Nuder och Göran Greider har kunnat dela partibeteckning, trots betydande ideologiska skillnader.
Men nu skriver vi 2011, och socialdemokratin har i fem års tid levt utan regerandets ramverk. LO-förbunden har tappat såväl medlemmar som makt. Och det var mitt i denna nedåtgående kurva som Håkan Juholt, mot alla odds och möjligen även mot bättre vetande, valdes till partiordförande.
Så länge som man suttit vid makten har det varit möjligt att hålla ihop partiet. De flesta falanger har fått något (anställning, reformer etc) och på så sätt hållit sig lugna utåt. Resten har man haft en intern debatt kring, alternativt demonstrerat om på första maj.
När avståndet till maktens korridorer ökat har de interna spänningarna gjort detsamma. Man är oense om inriktning, man är oense om partiledare och man är oense om strategi. Och man visar det öppet på ett sätt som vi aldrig har sett tidigare.
Kanske kan därför "Juholtgate" visa sig vara så mycket mer betydelsefull än bara frågan om Juholts partiledarskap. Kanske är det början (eller snarare en mera öppen fortsättning) på interna stridigheter som alltid funnits men som aldrig synts.
Kanske är det början på en socialdemokrati med allt mindre betydelse i svensk politik. Klart är i alla fall att partiet (troligtvis) kommer möta nästa val med en allvarligt skadad partiledare. Och när de förlorar 2014. Ja, då kan nog hela helvetet bryta lös.
Nyheter: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN,DN, Exp, Exp, Exp, SR,
SvD, SvD, SVD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SVT, SvD, SvD.
Bloggar: Axess, Kärrholm, Magnusson, Böhlmark (som jag stulit nyhetslänkarna från), Antonsson, Pettersson, Persson.
3 kommentarer:
"Kanske är det början på en socialdemokrati med allt mindre betydelse i svensk politik. Klart är i alla fall att partiet (troligtvis) kommer möta nästa val med en allvarligt skadad partiledare. Och när de förlorar 2014. Ja, då kan nog hela helvetet bryta lös."
Socialdemokratins storhetstid var rekordåren, och dess höga ekonomiska tillväxt, från 50-talet till 70-talets början. Då kunde "reformer" levereras i stor takt även om detta till sist ledde till ett absurt skattesystem. Efter rekordåren har socialdemokratin egentligen aldrig kommit tillbaka. Slutet på den socialdemokratiska storhetstiden kom med jämviktsriksdagen 1973 och valförlusten 1976. Efter detta har den ideologiska vilsenheten i partiet bara blivit större och större. Göran Perssons regeringstid byggde på pragmatism kombinerad med gnska hård "maktutövning" men inte av ideologi.
Det kamraten Juholt försöker sig på är att åter ge partiet någon form av ideologiska rötter. Problemet är att han tar sin utgångpunkt i 60-talets industrisamhälle som inte längre finns. Hans nostalgiska längtan till tiden "då Domus var Domus" säger att han är hopplöst förlorad.
Att kamraten sedan visat sig vara en "vingepelle" av sällan skådat slag gör inte saken bättre. Givetvis blir oron stor i ett parti, som traditionellt sett ändå agerat med någon form av konsekvens, när den högste ledaren hanterar åsikter som om det vore någon slags slalomåkning.
Socialdemokratins storhetstid är alltså sedan länge förbi och den utveckling som nu pågår kommer sannolikt att fortsätta.
Vill man vara lite elak (och det vill jag ibland) kan man säga att sossarna under sin storhetstid 1945-73 köpte svenska folkets röster med framtidens tillväxtunderlag.
Med dyra reformer vann de väljarnas gunst. Dessa reformer undergrävde samtidigt vår ekonomis förmåga att fortsätta att generera välstånd, och skuldsatte oss dessutom.
När verkligheten hann i fatt och pyradmidspelet rasade samman som ett korthus i slutet av 80-talet så rycktes samtidigt mattan undan för sossarnas fortsatta hegemoni.
När det inte längre gick betala valfläsket med kommande generationers pengar så blev sossarna ett parti som andra. Inte undra på att Juholtarn längtar tillbaka till Domustiden.
Allianspartisten och Patrik: Jag kan inte göra så mycket annat än att skriva under på era verklighetsbeskrivningar :)
Skicka en kommentar