Offentlig eller familjär barnomsorg

Enligt en undersökning på portalen Familjeliv vill 53 procent av kvinnorna som läser och skriver på sidan vara hemmafruar. Undersökningen har dock fått stark kritik för att knappast utgå ifrån ett statistisk godtagbart underlag. Förståelig kritik eftersom det bara är kvinnor med intresse för Familjeliv som är tillfrågade.

Familjeliv är dock en gigantisk portal där tusentals människor bidrar och än fler läser. Familjelivet som sådant kan därför sägas vara något som intresserar människor. Vilket väl inte är så konstigt. De flesta av oss vill ju inget hellre än att bilda familj och leva familjeliv. Det är ett mål som de flesta har och som många känner saknas om de inte lyckas med.

Hur är det då med den påstådda hemmafrutrenden? Jo, den kan nog finnas där. Och har säkert gjort sedan hemmafrun var en mer naturlig del av mångas vardag sist. Det svenska skattesystemet gör det dock omöjligt för de flesta att låta en person vara hemma med barnen efter att föräldrapenningen är slut.

Sverige har i stället valt en väg där barn förväntas placeras i offentligt finansierad barnomsorg vid ca 2 års ålder. Par vars livsuppehälle baseras på två inkomster har därför sällan eller aldrig möjlighet att låta barnet/barnen vara hemma med den ena föräldern.

Trots det försöker många genom att gå ner i arbetstid och trixa och fixa med föräldrapenningen så länge som det bara går. SKL:s siffror visar nämligen att småbarnsmammor inte jobbar i större utsträckning i dag i förhållande till vad de gjorde 1980, trots att antalet barn i förskolan ökat kraftigt.

Utbyggd barnomsorg verkar således inte öka arbetskraftsutbudet på marknaden. Något som förespråkarna ofta brukar hävda. Argumenten mot till exempel frivillig sambeskattning av gifta par med barn brukar dessutom handla om att den ena föräldern då inte jobbar och därmed inte bidrar till skattesystemet.

Men om sambandet mellan offentlig barnomsorg och arbetskraftsutbud inte är så tydlig, och det uppenbarligen finns ett sug hos föräldrar att vara hemma längre med sina barn, varför försöker man då inte skapa ett system med en större ekonomisk likvärdighet mellan olika barnomsorgsalternativ?

Jag har tidigare skrivit om att det borde finnas alternativ till den offentliga barnomsorgen. Ett alternativ skulle kunna vara en barnomsorgspeng som följer med barnet, oavsett omsorgsform. Det skulle göra alternativen till förskola mer ekonomisk jämförbara.

Det allra bästa vore dock att skatterna är så låga och att människor tjänar så pass mycket att de själva känner att de kan bestämma hur de vill lägga upp sin tid. Till dess skulle barnomsorgspeng, alternativt frivillig sambeskattning för par med barn, kunna vara ett steg på vägen.

SVT, B, SVT Debatt, SVT Debatt.