Myten om det breda folkrörelsepartiet

"Därför fjärmar sig politiken allt mer från medborgarna" skrev Svend Dahl och Hanna Hallin på  DN-debatt i fredags. I dag kontrade Gustav Fridolin med flera med att säga att de minsann inte gjorde det. Eller i alla fall inte tänker göra det framöver.

Men hur är det egentligen? Fjärmar sig politiken från medborgarna bara för att medlemsantalen i de politiska partierna går ner? Och är medlemstappen över huvudtaget ett problem?

Efter att ha läst debattartikeln i fredags, samt Svend Dahls kondenserade version av sin avhandling, tänkte jag drista mig till att lämna några kommentarer. Och svara på mina ovanstående frågor.

Nej. Det behöver absolut inte vara ett problem att de politiska partiernas medlemsantal sjunker. Så länge väljarna har förtroende för det parlamentariska systemet så behöver partierna egentligen inte har fler medlemmar än de personer som företräder dem i valda församlingar.

Så länge väljarna har förtroende för systemet alltså. Något som man ändå får säga att väljarna verkar ha i Sverige. Upplever man att partierna levererar det de säger sig vilja leverera så går det alldeles utmärkt att ha ett system utan breda medlemspartier.

Denna uppfattning stärks enligt mig av slutsatsen att bilden av det breda folkrörelsepartiet egentligen inte är så mycket mer än en bild. Det är nämligen stor skillnad på passiv medlem och engagerad medlem. Den som är medlem men inte aktiv kan knappast sägas utgöra någon form av underlag till politisk utveckling inom partiet.

För att påverka internt krävs således någonting mer än bara ett medlemskap. Det krävs att man tar på sig politiska uppdrag. Att dagens partier lockar med uppdrag är därför inte särskilt konstigt. Det har de alltid gjort (min gissning är dessutom att antalet förtroendevalda har varit relativt konstant över tid, oavsett medlemstal). Det är därför inte heller konstigt att de som söker sig till partierna är intresserade av dessa uppdrag.

(Människor har till exempel länge flockats runt Socialdemokraterna, troligtvis av både ideologiska och karriärmässiga skäl. Att partiet genomgår svårigheter just nu påverkar emellertid deras dragningskraft.)

Det är dock få förunnat att få arbeta med politik på heltid. De allra flesta "politiker" är det på sin fritid, vid sidan av ett helt vanligt jobb. De allra flesta som söker sig till politiken gör det därför med siktet inställt på ett kommunalt eller landstingskommunalt uppdrag. Den broliermentalitet som Dahl tycker sig se tror jag därför passar dåligt in på de allra flesta som *ger sig in i politiken*.

Så. Partierna behöver alltså inte - enligt mig ska tilläggas - fler medlemmar än de som innehar politiska uppdrag. Och det breda folkrörelsepartiet är kanske bara en myt. Men vad baseras myten på för något, utöver det ovan nämnda?

Dels baseras den på synen på kollektivt representantskap. Det vill säga tron att endast den som är del av ett visst kollektiv kan företräda samma kollektiv i politiska frågor (jag skrev kort om det här om dagen). Denna syn är enligt mig felaktig. Partier *måste* därför inte bestå av ett tvärsnitt av befolkningen för att kunna sägas representera alla.

Dels baseras den på den näraliggande bilden av det korporativa samhället. Dahl oroar sig för att "välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande" om partierna inte har några medlemmar. Trots det så var det precis det som välorganiserade intressen hade, även när partierna hade mångdubbelt fler medlemmar.

I det korporativa Sverige bjöd nämligen staten endast in de intressen som man ansåg passade. Därtill så brydde sig Socialdemokraterna mer om LO-förbunden, Hyresgästföreningen och ABF än om enskilda medlemmar. Bilden av breda folkrörelsepartier torde därför inte vara mycket mer än en myt och en drömbild, byggd av partierna själva för att bättra på bilden av sig själva.

Så även om Svend Dahl gör en hel del intressanta iakttagelser så tror jag personligen inte att han behöver vara så orolig inför framtiden. Inte heller tror jag att Miljöpartiet ska vända in och ut på sig själva för att söka upp människor som vill påverka deras politik.

De allra flesta är faktiskt nöjda med att inte bry sig om vad politiker och politiska partier sysslar med. Och det är bara nyttigt i mina ögon.