Ordning och reda

Nedanstående beskrivning av hur de arbetar på Engelska Skolan i Uppsala är nästan den enda man behöver för att förstå varför elever som hade det svårt för sig ändå klarade sig bättre i skolan förr jämfört med motsvarande barn i dag.

"– Vi jobbar väldigt mycket med struktur. Och vi tror inte att någon mår dåligt av det. De elever som har lätt för sig, de mår inte sämre och presterar inte sämre av att ha en tydlig struktur. Men de som har det svårare, de mår bättre och presterar bättre. Är man som elev lite orolig och har svårt att koncentrera sig, då lugnas det."

Jag tror faktiskt inte att det är fler barn som har koncentrationssvårigheter i dag jämfört med för 50 år sedan. Den stora skillnaden som jag ser det ligger i stället i skolan och undervisningens utformning. En stökig miljö förstärker negativa beteenden hos barn medan en lugn och strukturerad miljö hämmar dem.

Att dagens skola ser allt för mycket av det förra gör därför att de barn som är i bäst behov av ordning och reda hamnar efter redan från början.

Vissa politiker och utbildningsdebattörer får det gärna att låta som att disciplin och struktur hämmar barns utveckling, att det på något sätt skulle vara elakt att undervisa barn i dylika strukturer. Men det är de personerna som sviker de barn som har det svårast för sig. Inte vi som hävdar att ordning och reda gagnar alla barn.

Jan Guillou och skatterna

Gårdagens Aktuellt var en märklig historia. Under braskande rubriker meddelades att det Svenska skattesystemet inte längre omfördelar inkomster i samma utsträckning som tidigare. Detta framställdes som att ojämlikheten samtidigt hade ökat. Undersökningen som man refererade till visar dock att det som har hänt är att skatteskalans progressivitet numera slår något mindre hårt mot de som tjänar över medelsnittet om man jämför med 1998. 

Att marginalskatterna och dess tröskeleffekter har minskat är dock något positivt. Att, som inslaget konstaterar, låg- och medelinkomsttagare fortfarande efter flera jobbskatteavdrag betalar en förhållandevis stor del av sin inkomst i skatt borde så klart förändras. Men, skattesystemet är i mångt och mycket mer rimligt i dag än vad det var 1998. 

I Aktuellt i går fick Jan Björklund debattera frågan med vänsterns Jonas Sjöstedt. Jonas försökte då med emfas måla upp bilden av ett orättvist system som slår hårt mot låginkomsttagare. Jonas vann därmed gårdagens tävling i skenhelighet. Jonas och hans parti är nämligen inte intresserade av göra systemet mindre orättvist genom att sänka skatten för samma låginkomsttagare. Det Jonas vill göra är i stället att höja skatten för alla, men mer för dem som han betraktar som rika. I hans värld innebär det nämligen att det så kallade gapet mellan fattiga och rika minskar. 

Att det de facto innebär att kapital och människor drivs ur landet samtidigt som låg- och medelinkomsttagare får ännu mindre pengar att röra sig med verkar inte bekymra honom. 

Det är något som är märkligt med skattedebatten i Sverige. Ja, jag skulle gärna se att vi hade ett högre grundavdrag i Sverige, men. Även vid samma skattesats så betalar den som tjänar mer också mer i skatt redan som det är. Ska det vara så himla svårt att förstå?

Gårdagens märkligaste var dock inslaget med Jan Guillou. Varför hans åsikter är relevanta i inslaget förstår jag inte, men här kommer ett tips i alla fall. Man måste inte göra avdrag i sitt företag om man inte vill. Det är inget tvång. Tycker man att det är ett dåligt system så kan man låta bli och i stället argumentera för varför det bör förändras.

Insändare om politisk representation

I förra veckan skrev min lokaltidning en artikel om olika gruppers politiska representation i Södermanlands län. Artikeln slog fast att parlamentariska församlingar ska spegla befolkningens sammansättning. Som om det vore en naturlag och ett självändamål.

Så jag skrev en sur insändare. Tyvärr så kom den inte in förrän i dag. Nu har folk troligtvis redan glömt artikeln som jag skriver om.

I redlige män af Sveriges bondestam

I dag, när det är 100 år sedan Bondetåget och borggårdstalet, tänkte jag visa min lilla samling av pins och nålar med anknytning till händelsen. De är inte så många, men jag gillar dem.




Dessa två nålar är båda gjorda av C. G. Hallberg.




Det är även dessa.




Den här, som är likadan som de två ovanstående men med tryckta/målade bokstäver i stället för stansade, med klassisk nålanordning på baksidan, är gjord av K. Andersson.




Denna rockslagsvariant är gjord av Hallberg.




Och den här, som är en pin av det slaget som vi tänker oss dem i dag, vet jag tyvärr inte vem som har gjort.

Ja, sånt här pysslar jag med på fritiden. Jag har även en hel del nålar, pins och märken med kunglig anknytning samt en del från AVF/Högerpartiet och Ungsvenskarna.

Intervjuad om Lundbergs nya hyresregler

I dag intervjuas jag i lokaltidningen, i egenskap av hyresgäst, med anledning av fastighetsbolaget Lundbergs nya regler om rökförbud i alla deras hyresfastigheter.




Jag konstaterar att det är Lundbergs som äger sina fastigheter och att det råder avtalsfrihet och att de därför bör kunna ställa vilka krav och villkor som de vill.

Det är inte min lägenhet. Jag hyr bara rätten att uppehålla mig på en av bolaget Lundbergs ytor. Att de kan ställa krav på mig känns därför högst rimligt. Det handlar för bolaget om ekonomi och förvaltning, och för mig som hyresgäst om trivsel.

Jag har således inga problem med de nya reglerna, även om de inte gäller mig som redan befintlig hyresgäst.

En julhälsning

Från mig till er. En julhälsning inför julen 2013. God jul!

Moriens triumphavit

Dagen till ära bärs denna:

Grattis Moderaterna!

I dag är det Moderaternas födelsedag! Den 17 oktober 1904 samlades ett antal representanter för riksdagens olika högergrupperingar på restaurang Runan i Stockholm och bildade Allmänna Valmansförbundet, det som senare kom att bli dagens Moderaterna.

Det är således en pigg 109-åring som samlas till arbetsstämma i Norrköping i dag. Passande tycker jag!

Att jobba för 2 1/2

Min fru och jag jobbar båda heltid. Ja, när en av oss inte är föräldraledig vill säga. Tillsammans har vi en inkomst som på det stora hela gör att vi kan leva på det sätt som vi önskar.

Vi skulle dock gärna vilja att en av oss tillbringar mer tid hemma. Om vi inte samtidigt vill gå ner i ekonomisk standard stöter vi dock på ett problem.

För att jag på egen hand ska få ut lika mycket netto som vi får ut på två löner så räcker det inte att jag tjänar lika mycket brutto. Om jag ensam skulle tjäna vår nuvarande gemensamma inkomst (något som i sig känns tämligen orealistiskt) skulle jag faktiskt få ut mindre pengar netto än vad vi gör nu när båda jobbar.

För att få ut lika mycket netto som vi får nu så måste jag höja min inkomst med över 20 000 kr ÖVER vår nuvarande gemensamma inkomst.

Min fråga är därför; när avskaffar vi den progressiva skatteskalan.

Alternativt; när inför vi en frivillig sambeskattning?

Resan går mot sitt slut

Näst sista dagen på resan. I morgon går flyget hem mot Sverige och även om det har varit en storslagen helg på alla sett och vis ska det bli skönt att komma. Det tar inte lång tid innan man börjar sakna fru och dotter.

I dag började dagen med en bussfärd från Santiago till ett avskilt kloster i Oseira. Där firade vi mässa med de lokala cisterciensermunkar som alla är kopplade till Kungl. Portugisiska S:t Mikaelsorden. Klostret är en mycket vacker och intressant plats med 1000 års historia i väggarna. I fasaden, som gjordes på 1700-talet, finns dessutom ordenstecknet för orden inristat.

Nu (när jag skriver det här) sitter vi i en buss på väg tillbaka till Fatima. Helgen har varit mycket händelserik och jag åker hem från Portugal och Spanien med en djupare förståelse för den katolska kyrkan och för S:t Mikaelsorden. Jag ser redan fram emot att åka tillbaka kommande år. Både för upplevelserna och för människorna som jag har träffat under den här resan.

Om ni vill läsa en mer detaljerad redogörelse för helgen så har Jonas Arnell just skrivit ett inlägg.

En dag i Santiago

I dag, lördag, har tillbringats i och kring katedralen i Santiago de Compostela. Katedralen är en storslagen byggnad, rik på ornamentik och dekorationer. Överallt i kyrksalen trängs turister och pilgrimer och det är tydligt att det här är en viktigt plats för många.

Kl 11.30 startade en av dagens mässor och mitt resesällskap, den grupp som jag är här med, hade de första bänkraderna i katedralen reserverade enkom för vår skull. Mässan avslutades med det magnifika svingandet av det stora rökelsekar som hänger ifrån taket i katedralen. Googla på botafumeiro om ni själva vill se hur det ser ut.

Efter mässan samlades gruppen i ärkebiskopens hus bredvid katedralen. Där upptogs nya riddare i Kungl. Portugisiska S:t Mikaelsorden i närvaro av HKH Dom Duarte, hertigen av Braganza. Upptagandet kan sägas ha varit målet för den här resan men i morgon fortsätter vi mot nya mål.

En pilgrim på väg

Jag sitter, när det här skrivs, på ett hotellrum i Fatima i Portugal. En stad helt och hållet uppbyggd kring en helgedom byggd till ära för jungfru Maria som sägs ha uppenbarat sig här, inte bara en utan flera gången. Själva helgedomen utgörs av ett stort torg med en katedral en vardera ände samt ett mindre kapell, byggt på platsen för uppenbarelsen.

Det är påtagligt att merparten av de som rörs i Fatima är här för helgedomens skull. Det firas mässa så gott som varje timme och det är ständigt människor i rörelse till och från de olika kyrkorummen. På en plats, rakt över hela det stora torget, ner till det lilla kapellet, går en slät stenbelagd väg där människor går på knä hela vägen ner. För att hedra helgedomen, och för att hedra jungfru Maria. Som en intensiv pilgrimsfärd utförd på plats.

Snart går bussen som ska ta mig och mitt resesällskap till ytterligare en av Europas viktigaste vallfärdsorter; Santiago de Compostela.

Att bygga ett lag

I går var det riksmötets öppnande i riksdagen. Som brukligt är startar riksdagsåret med Kungens högtidliga öppnande samt statsministerns regeringsförklaring. När det gäller det sistnämnda så kan inte ens jag, som trots allt arbetar med politik, uppbåda intresse för att analysera vad som sades.

Vad som var intressant i går var dock de förändringar som statsministern aviserade avseende två statsrådsposter. Regeringsombildningar har uppenbarligen inte legat Fredrik Reinfeldt varmt om hjärtat. Små förändringar har gjorts sedan 2006, och då främst i samband med avgångar.

Och även om jag förstår vikten av stabilitet så ser jag även fördelar med att faktiskt låta statsråd byta ansvarsområden emellanåt, alternativt entlediga dem. Man måste inte bli Göran Persson bara för det.

Nu blir i alla fall Elisabeth Svantesson ny arbetsmarknadsminister och det är mycket glädjande. Få är så kompetenta som Elisabeth och jag kan inte tänka mig någon mer lämpad för uppdraget. Som ordförande i utskottet har hon visat att hon har gedigna sakkunskaper i området och att hon har förmåga att framföra dem på ett tydligt och bra sätt.

Jag ser fram emot att se vad hon hinner göra inom sitt område. Det är trots allt bara ett år kvartal valet. Det torde inte komma några stora reformförslag under den tiden.

DN, SvD.

En motvillig väljare

Den svenska kyrkan bör, precis som andra trossamfund, vara en trosgemenskap i första hand. En trosgemenskap kan sedan organiseras på olika sätt, mer eller mindre demokratiska ur medlemmarnas synvinkel.

Den svenska kyrkans organisering är utformad för att den politiska världen ska få maximalt inflytande över den andliga. Socialdemokraterna ansåg att Svenska kyrkan var ett hot mot modernismens framtåg. De valde därför att utvidga den politiska sfären till kyrkan, som ett sätt att kunna kontrollera och styra den senare.

Det här gör att jag högst motvilligt röstar i kyrkovalet. Jag känner mig ändå nödgad, om inte annat för att hålla Sverigedemokrater, vänsterpartister och socialdemokrater borta från inflytande. På sikt bör dock den politiska inblandning i Svenska kyrkan fasas ut. Läs gärna den här artikeln i Axess om varför.

Om monarki i Radio Sörmland

I går uttalade jag mitt stöd för monarkin i Radio Sörmland. Det med anledning av HM konungens besök i Sörmland.

Inslaget kan ni lyssna på här.

Det här med organisationsfrihet

I Sverige har vi organisationsfrihet. Det innebär att alla som vill kan sluta sig samman i en förening, samt att ingen kan tvingas in i en mot sin vilja. Ingen kan heller kräva att få bli medlem i en förening mot föreningens uttryckliga vilja.

Det innebär att den som inte tycker att en viss organisation möter de krav som personen ställer kan starta en egen förening. Det innebär också att varje organisation har rätt att bestämma över sin egen verksamhet och dess former.

Något som tål att tänkas på kanske?

Exp, AB, DN.

Skatten och solidariteten

Vad utgör ett gott samhälle? Och vad kännetecknar en god medmänniska? Den svenska socialdemokratin har under snart ett sekel argumenterat för att den goda medmänniskan, och därigenom det goda samhället, skapas genom ett omfattande transfereringssystem baserat på höga skatter och generösa bidragsnivåer.

De menar att solidaritet skapas av vetskapen av att man med sin skattsedel bidrar till det allmännas bästa och därmed också till sin egen trygghet. Detta förfäktas även i kommentarerna till mitt blogginlägg där jag välkomnar det femte jobbskatteavdrag som statsministern aviserade i lördags.

Men är skatt verkligen samma sak som solidaritet? Och är man per definition egoistisk om man förespråkar sänkt skatt? Sverige har högst skattetryck i OECD, även efter regeringens skattesänkningar (statens intäkter har dessutom ökat mellan 2006-2012). Vid vilken skattenivå uppåt slutar man i så fall vara egoistisk?

Som jag ser det så kräver solidaritet en medvetenhet och ett eget val. Att kalla det system som vi har i Sverige i dag för solidariskt är därför långt ifrån sant. Inte nog med att den enskilde skattebetalaren inte har något inflytande över sina inbetalda medel, när skatten är betald finns dessutom inte pengar kvar till att ägna sig åt frivillig solidaritet. Vi lever i stället ur hand i mun, fullt upptagna med att få våra pengar att räcka åt oss själva. I en sådan situation är det svårt att tänka på andras behov.

I en ekonomi där fler rår över en större del av sin inkomst ökar i stället möjligheten till eget sparande, vilket minskar trycket på det offentliga systemet. Det ökar också möjligheten att på egen hand bidra till familj, släkt eller vänner vid behov. Det kallar jag solidaritet.

Pengar måste inte ta vägen genom en offentlig statsapparat för att räknas som solidariska. Det är en socialdemokratisk myt.

Fler steg på rätt väg

I Fredrik Reinfeldts sommartal i dag aviserades moderaternas önskemål inför de kommande budgetförhandlingarna. Det sedan tidigare omtalade femte jobbskatteavdraget var med, men också ett förslag om sänkt skatt för pensionärer samt höjd lägsta brytpunkt för dem som betalar statlig skatt.

Det här är ett mycket välkommet budskap. Inte bara för att det krävs för att ekonomin inte ska gå bakåt, utan också för att det faktiskt är principiellt viktigt att människor får betala en mindre andel av sin inkomst i skatt än vad de gör i dag.

Förhoppningsvis så kommer budgetförhandlingarna även resultera i lägre offentliga kostnader på sikt. Den delen verkar dock vara svårare att komma överens om inne på Rosenbad.

DN, SvD.

Släktforskning

I våras började jag släktforska. Jag hade funderat på att börja ganska länge och när ett kusinbarn bjöd in mig att titta på hans släktträd på Ancestry så kände jag att det var dags. Hans träd täckte bara min mors sida (eftersom det är på den sidan som vi är släkt) och jag ville fylla på med min fars sida.

Det är lätt att bli ödmjuk när man släktforskar. Man stöter på människor som lever under povra omständigheter och som med största sannolikhet gick igenom fler motgångar i livet än vad man själv någonsin kommer komma i närheten. Men framför allt så blir man, jag i alla fall, ödmjuk inför vilken osannolik slump det är att man över huvudtaget lever.

Den omedelbara familj som man lever med under livet är kanske inte så stor, men det totala antal människor som har krävts för att just jag ska finnas till är nästan överväldigande. På nio generationer bakåt så handlar det redan om över 1000 personer. Och sedan fördubblas det för varje generation.

I alla fall rent teoretiskt. Få har dock det teoretiskt totala maxantalet anor i sitt släktträd. Det beror på något som på släktforskningsspråk kallas för anförlust, det vill säga att två personer som är släkt med varandra har skaffat barn och att det då blir färre antal unika personer i trädet bakåt (eftersom de har samma anor).

Oaktat det så kan det inte betraktas som något annat än ren tur att man finns till. Om man då tänker på vad alla ens förfäder har gått igenom för att man ska kunna sitta här på ett tåg och blogga år 2013 så är det svårt att inte bli tacksam. Det gör också att man vill veta mer om alla de som har gått före. Nu när jag själv är far så bidrar också det till att jag vill att mitt barn ska veta var vår familj kommer ifrån.

För mig är det viktigt att känna till sin plats i historien. Det skapar en känsla av samhörighet med tidigare generationer men också med framtiden eftersom jag vet att jag är en länk i en väldigt lång kedja som kan fortsätta i all evighet om slumpen artar sig så.

Så börja ni också. Dagens teknik gör det dessutom oerhört mycket enklare än vad det var för bara några år sedan. De flesta tjänster tar betalt men det är det värt för den information man hittar är ovärderlig.

Och jag då, var kommer jag i från? På farfars sida primärt från Södermanland (Floda socken), Örebro (Nysund och Kvistbro socknar) och Östergötlands (Norrköping och Dagsbergs socken) län. På farmors sid nästan uteslutande från Södermanland (Björnlunda/Gnesta och trakterna ner mot Nyköping). På morfars sida Östergötland (Tjällmo/Godegård socknar) och på mormors sida Småland (Uråsa/Väckelsång). Det är torpare och soldater, inhysehjon och häradsdomare, statare och bönder i en salig blandning.

Ytterligare publicering

I går var en av mina sista SNB-artiklar intagen i Västerviks-Tidningen. Den handlar om socialdemokraternas vurm för höghastighetståg.

En urspårad satsning