tisdag 9 mars 2010

Likhet framför jämlikhet

Vad är egentligen rättvisa? Och hur ser jämlikhet ut? Dessa två begrepp hörs extremt ofta i den svenska debatten men det är ytterst sällan som någon känner sig manad att definiera vad de egentligen menar med orden (och jag kommer inte heller göra det då jag inte är särskilt intresserad av att använda mig av orden i någon eftersträvansvärd bemärkelse).

Ordet jämlikhet kommer från det franska ordet égalité, men samma ord betyder även "likhet". Jag är dock ingen språkexpert (och jag kan inte franska) men det finns de som menar att översättning av Liberté, égalité, fraternité egentligen borde lyda Frihet, Likhet, Broderskap... vilket sätter uttalandet i ett helt nytt ljus. För om det är likhet man eftersträvar, vilket jag tror att det är, då jagar man efter fel saker när man börjar tala om jämlikhet i stället.

Det många 1700-talsfransmän främst ville ha var likhet inför lagen och samhällets övriga instanser. Att människor skulle vara jämlika var nog en tämligen främmande tanke. Det är ett innehåll som har fyllts på i ett senare skede.

Därför blir också den nuvarande debatten, och då särskilt debatten kring boken Jämlikhetsanden, så märklig. Senast i raden av bokrecensenter är Göran Rosenberg som i dagens DN rycker ut till försvar för social och ekonomisk jämlikhet. Han skriver bland annat:

Inkomstspridningen i Sverige är i dag den största sedan mätningarna började 1975 och den rikaste hundra­delen av befolkningen äger en tredjedel av de finansiella tillgångarna mot ”bara” en femtedel 1997. Få skulle säga att detta har gjort Sverige till ett bättre samhälle, än mindre ett rättvisare, i synnerhet inte efter de senaste årens finansiella excesser och katastrofer. Ökningen av ”utanförskapet” (enligt Statistiska Centralbyråns definitioner och mätningar) är knappast ett rättvisetecken.

Det Göran inte tar i beaktande är att även de som förment ser fattiga ut i dagens läge, trots allt har det bättre än 1975. Det relativa fattigdomsbegrepp som vi dras med i Sverige ställer också till det eftersom vissa människor alltid kommer att se fattiga ut i förhållande till andra. (Han tar eller inte med i beräkningen att allt fler inte arbetar utan försörjs av det svenska socialförsäkringssystemet). Med spelar det någon roll? Stefan Fölster har i sin bok "Shanghaja de som ligger" mycket tydligt visat att konsumtionsmönstren mellan "fattiga" och "rika" i dagsläget inte skiljer sig nämnvärt åt. Kan man verkligen säga att någon är fattig då? ...och är det orättvist, alternativt ojämlikt? (Nonicoclolasos visar för övrigt på sin blogg att Rosenberg har fel och att inkomstklyftor faktiskt kan ha en positiv effekt för alla).

I mina ögon är det inte orättvist att någon tjänar mer än någon annan, det är inte heller ojämlikt. Det jag är intresserad av är om människor har någorlunda lika förutsättningar från början och att de behandlas med likhet inför lag och samhällssystem. Vad de sedan gör av sina förutsättningar och möjligheter spelar i mina ögon mindre roll. Det är framför allt en fråga för den enskilde och den gemenskap som den befinner sig i.

Läs andra som skrivit om Jämlikhetsanden här, här, här och här.

2 kommentarer:

Anonym sa...

"... I mina ögon är det inte orättvist att någon tjänar mer än någon annan, det är inte heller ojämlikt. Det jag är intresserad av är om människor har någorlunda lika förutsättningar från början och att de behandlas med likhet inför lag och samhällssystem. Vad de sedan gör av sina förutsättningar och möjligheter spelar i mina ögon mindre roll. Det är framför allt en fråga för den enskilde och den gemenskap som den befinner sig i."

Väl talat! Möjligen går det att tillägga, att staten alltid ska garantera någon slags materiell mininivå för de som ej lyckas i livet.

Denna nivå ska dock inte handla om några excesser, och att en mininivå allt erbjuds alla myndiga som tyvärr ej lyckats skaffa sig ett jobb, är rakt inte detsamma som dagens konfiskatoriska skatter och skattenivåer som ju Sverige ståtar med.

Rent allmänt tror jag vi i Sverige borde börja fundera på följande skattereformer.

Slopa skatten för de som tjänar allra minst.

Inför platt skatt på en nivå som visserligen innebär ett rejält och rimligt skatteuttag, men ändå inte är rent konfiskatoriskt; kanske 40 procents inkomstskatt..?

Bejaka de som lyckas arbeta ihop större privata förmögenheter, ty dessa kan som riskkapitalister, allsköns olika former av investerare och entreprenörer m m bidra till att andra får jobb, och att samhället generellt sett får en allt högre ekonomisk dynamik.

Så tänker en stillsam tvilling, vårvintern 2010.

Mvh

Unknown sa...

"Möjligen går det att tillägga, att staten alltid ska garantera någon slags materiell mininivå för de som ej lyckas i livet."

Absolut, det håller jag med om.