onsdag 20 juli 2011

Post postindividualismen

I dagens DN efterfrågar ledarskribenten Erik Helmerson en borgerlighet som tar debatten om vad som ska rymmas inom ett postindividualistiskt samhälle. I Storbritannien finns en inriktning inom Labour som kallas "blue Labour" (ungefärligt jämförbart med den amerikanska motsvarigheten "blue dogs"), främst företrädd av Maurice Glasman.

De förespråkar en generell välfärdsstat men konstaterar att den hittills inte alltid varit utformad för att ta tillvara människors drivkrafter. De fokuserar även tydligare på nationen, familjen och religionen även vad Labour i övrigt gör.

Helmerson skriver:

Men även den svenska borgerligheten kan göra klokt i att lyssna på Glasman och hans kolleger. Den till synes eviga ekonomiska krisen kan leda till en längtan efter postindividualism, efter något som ersätter en alltför stark tro på att marknaden löser alla problem.

En stat som på bästa sätt hjälper människor att hjälpa sig själva är inte nödvändigtvis en socialistisk stat.


Ett misstag Helmerson gör är dock att tro att det är gemene man som längtar efter "postindividualismen". De flesta svenskar, oavsett politisk schattering, är inte de extrema individualister som politiska tänkare eller ekonomer tror.

För de allra flesta är det en självklarhet att de befinner sig i ett sammanhang (familj, arbetsplats, organisationstillhörighet, församling etc).

Att inte hysa tilltro till att vare sig marknad eller det offentliga ska lösa alla problem är således inte ett problem, men har framför allt inte särskilt mycket med individualism som sådan att göra. Det är snarare en insikt om att människor, i den mån de får möjlighet till det, är fullt kapabla att lösa sina egna problem.

Frågan som bör ställas i debatten blir därför vad som kan göras för att stärka de sammanhang som människor befinner sig i? Och den debatten ska borgerligheten självklart delta i.

Socialdemokratins svar verkar för närvarande vara att det offentliga ska lösa alla eventuella problem som kan uppstå i människors liv. De hyser liten tilltro till både individer och gemenskaper.

För borgerligheten är det oftast precis tvärtom. Det offentliga ses som ett komplement till det som människor inte klarar av att hantera själva, och den hjälp som ges ska helst fungerar som en studsmatta (snarare än ett skyddsnät som ju är något som fångar upp men inte lyfter tillbaka).

Så det är verkligen inte så att en stat som hjälper människor på bästa sätt är en socialistisk stat (som Helmerson mycket riktigt skriver), snarare tvärt om.

Historien har visat att socialistisk stater och deras offentliga system har blivit för omhändertagande. De har kramat ur människor deras initiativförmåga och hellre stängt in dem i generella välfärdslösningar utan hänsyn till individ.

En borgerlig stat hyser tilltro till människor och utformar system på ett sådant sätt att de sporrar och lyfter. Men framför allt ser en sådant stat till att människor ges möjlighet att i sina egna sammanhang lösa eventuella problem som uppstår under livets gång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , .

Inga kommentarer: