Ribbing och Rayman

I dag tänker jag vara lite lat och mest tipsa om två bra artiklar. Den första är en kort intervju med Magdalena Ribbing i tidningen Fokus. Hon ger ett väldigt bra svar på frågan om kronprinsessan Victorias stundande bröllop granskas tillräckligt kritiskt:

– Jag har svårt att förstå de som menar att SVT lägger för stor tid på bröllopet med tanke på hur många i Sverige som faktiskt är intresserade. Jämför detta med att sända från OS varje dag i två veckors tid. Det kungliga bröllopet är en manifestation av Sveriges statsskick och man bör respektera vårt statsskick även om man inte gillar det.

Den andra artikeln är Sanna Raymans ledarstick i dag. Tänk om vi kunde få en lite mer sansad debatt om inkomst i det här landet. Och kanske fokusera mer på huruvida människor faktiskt klarar sig på sin inkomst, snarare än hur den inkomsten ser ut i förhållande till andra människors inkomst.

Glad påsk på er alla!

Trygghet och ekonomi, hur svensken berövades sin ansvarskänsla

Välfärdsstaten som den ser ut i dag gör att människor inte behöver ta ansvar, vare för sig själv eller för andra. Som svensk samhällsinvånare kan man alltid förvänta sig att någon annan (staten) ska ta ansvar i ens ställe.

Och genom att det alltid är någon annan som "tar ansvar" så försvinner sakta men säkert tilliten människor emellan. Det finns således ingen anledning för den enskilda individen att visa respekt, hänsyn eller solidaritet för sina medmänniskor. Ej heller att ta ansvar för sitt eget liv eller inkomst.

På så sätt har högskattestaten motverkat det som dess förespråkare sagt att den ska borga för.

Trygghet och ekonomi, hur svensken berövades sin ekonomiska frihet

I dag skriver Dick Kling, på temat trygghet och ekonomi, på newsmill... och det är en av de bästa texter i ämnet som jag läst på länge. Koncist visar han att det inte är staten som skapar trygghet, utan vi tillsammans, med våra egna pengar. Smaka på det här:

Trygghet upplevs i gemenskap med andra man litar på, inte i beroendet av en stat som ständigt ändrar spelreglerna.

Oro och rädsla skapar en längtan efter säkerhet. Svenska politiker har inte varit sena att försöka tillfredsställa denna längtan efter säkerhet med ett av världens mest finmaskiga socialförsäkringssystem. Men hur tätt maskorna än knyts kan tillvaron inte bli säker. Och ju tätare de knyts desto mer utarmas medborgarna på egna resurser för trygghet, vilket skapar ännu mer oro och ännu fler trygghetsreformer i en ond spiral.

Texten är troligtvis publicerad med anledning av den undersökning och bok som Timbro presenterar i dag.

Fenomenalt!

USA behöver fortfarande inte Obamas vårdreform

Nu verkar det ändå som att Obama får igenom sin sjukvårdsreform men eftersom jag redan skrivit om varför USA inte behöver den, utan helt andra åtgärder, så tänker jag inte upprepa mig.

Vi kan nog dock konstatera att det här kommer ge republikanerna vind i seglen till höstens val. Finns det någon som har koll på hur möjligheten att riva upp tidigare beslutat lagstiftning ser ut i USA, för kongressen alltså? Obama kommer ju inte göra det, oavsett valutgång.

Äntligen!

Det var inte en dag för tidigt! (Men många för sent)

Stor eloge till Centrum för Rättvisa som kämpat för frågan, envetet och träget under många år... och som också visat upp DO:s märkliga hållning i frågan på ett tydligt sätt.

Missionskyrkan och vigselrätten

Som medlem i Svenska Missionskyrkan är jag glad över kyrkostyrelsens senaste beslut i frågan kring vigsel av samkönade par. Eftersom Metodistkyrkan redan sedan tidigare sagt nej så finns det nu hopp om att ett framtida gemensamt samfund avsäger sig vigselrätten helt och hållet... vilket vore det enda rimliga.

Men det kommer nog bli en livlig debatt på Kyrkokonferensen även i år...

The beat of a different drummer

Som några av er kanske har förstått så lyssnar jag på en musikgenre som inte är den gängse bland konservativa... eller ens bland borgerliga över huvudtaget. Genren/subkulturen heter/kallas/benämns hardcore och det enda band som någonsin varit känt för en bredare publik i Sverige är Refused med dess frontman Dennis Lyxén, i dag i The (International) Noise Conspiracy och Invasionen.

Själv spelar jag i ett band som heter For the Record och vi kan lyssnas på här.

På vägen till jobbet lyssnade jag emellertid på det här:

Strife - Force of change

Resistance in a time of mass self-destruction
Makes the few who walk the straight edge
A growing force of change

Committed through gripped by the plague of a nation
Consumed by intoxication
and confined by a crippling greed

In...my...rage

I walk the path of true change
Commitment sworn in the name
Of those who still walk the straight edge
Convictions held to my grave

Trevlig helg på er, nu åker jag på Vårkonferens med jobbet.

Likhet framför jämlikhet

Vad är egentligen rättvisa? Och hur ser jämlikhet ut? Dessa två begrepp hörs extremt ofta i den svenska debatten men det är ytterst sällan som någon känner sig manad att definiera vad de egentligen menar med orden (och jag kommer inte heller göra det då jag inte är särskilt intresserad av att använda mig av orden i någon eftersträvansvärd bemärkelse).

Ordet jämlikhet kommer från det franska ordet égalité, men samma ord betyder även "likhet". Jag är dock ingen språkexpert (och jag kan inte franska) men det finns de som menar att översättning av Liberté, égalité, fraternité egentligen borde lyda Frihet, Likhet, Broderskap... vilket sätter uttalandet i ett helt nytt ljus. För om det är likhet man eftersträvar, vilket jag tror att det är, då jagar man efter fel saker när man börjar tala om jämlikhet i stället.

Det många 1700-talsfransmän främst ville ha var likhet inför lagen och samhällets övriga instanser. Att människor skulle vara jämlika var nog en tämligen främmande tanke. Det är ett innehåll som har fyllts på i ett senare skede.

Därför blir också den nuvarande debatten, och då särskilt debatten kring boken Jämlikhetsanden, så märklig. Senast i raden av bokrecensenter är Göran Rosenberg som i dagens DN rycker ut till försvar för social och ekonomisk jämlikhet. Han skriver bland annat:

Inkomstspridningen i Sverige är i dag den största sedan mätningarna började 1975 och den rikaste hundra­delen av befolkningen äger en tredjedel av de finansiella tillgångarna mot ”bara” en femtedel 1997. Få skulle säga att detta har gjort Sverige till ett bättre samhälle, än mindre ett rättvisare, i synnerhet inte efter de senaste årens finansiella excesser och katastrofer. Ökningen av ”utanförskapet” (enligt Statistiska Centralbyråns definitioner och mätningar) är knappast ett rättvisetecken.

Det Göran inte tar i beaktande är att även de som förment ser fattiga ut i dagens läge, trots allt har det bättre än 1975. Det relativa fattigdomsbegrepp som vi dras med i Sverige ställer också till det eftersom vissa människor alltid kommer att se fattiga ut i förhållande till andra. (Han tar eller inte med i beräkningen att allt fler inte arbetar utan försörjs av det svenska socialförsäkringssystemet). Med spelar det någon roll? Stefan Fölster har i sin bok "Shanghaja de som ligger" mycket tydligt visat att konsumtionsmönstren mellan "fattiga" och "rika" i dagsläget inte skiljer sig nämnvärt åt. Kan man verkligen säga att någon är fattig då? ...och är det orättvist, alternativt ojämlikt? (Nonicoclolasos visar för övrigt på sin blogg att Rosenberg har fel och att inkomstklyftor faktiskt kan ha en positiv effekt för alla).

I mina ögon är det inte orättvist att någon tjänar mer än någon annan, det är inte heller ojämlikt. Det jag är intresserad av är om människor har någorlunda lika förutsättningar från början och att de behandlas med likhet inför lag och samhällssystem. Vad de sedan gör av sina förutsättningar och möjligheter spelar i mina ögon mindre roll. Det är framför allt en fråga för den enskilde och den gemenskap som den befinner sig i.

Läs andra som skrivit om Jämlikhetsanden här, här, här och här.

Parlamentarismens utseende

Som bekant så pågår en debatt i USA om Obamas sjukvårdsreform. Och nu verkar det ha gått så långt att Obama tänker tvinga igenom förslaget. Jag har skrivit om reformen tidigare och tänkte inte gå in på den igen. För vad debatten har satt fokus på är även hur man driver igenom politiska reformer i USA.

För en svensk ter det sig ganska märkligt att en sittande president med majoritet i sina parlamentariska församlingar inte lyckas genomföra det som han har tänkt. Det sätter dock fingret på hur annorlunda det amerikanska systemet är från det svenska, och i mina ögon även bättre. Den amerikanska lagstiftningsprocessen är ju nämligen skapad för att det ska vara svårt att driva igenom förslag som inte är förankrade i (så gott som) alla läger. Det förhindrar populism och det förhindrar ogenomtänkta och förhastade beslut. Sen finns det tyvärr en baksida med en utbredd kohandel som knappast är gynnsam för de amerikanska skattebetalarna men det borde man kunna komma runt om man bara vill.

I Sverige har vi haft maktdelning tidigare. Regeringsformen från 1809 var i stora drag inspirerad av montesquieus maktdelningslära, den modell som ligger till grund för det amerikanska systemet. Sedan 1974 har vi emellertid en i internationell bemärkelse extrem parlamentarism där nästan alla makt i stället har förskjutits till regeringskansliet och Statsministern. I vårt nuvarande system har enskilda ledamöter i Sveriges riksdag tämligen lite att säga till om, och skillnaden mot USA blir i det fallet hiskelig.

Så vad göra? En möjlighet är att stärka riksdagens kontrollapparat, en annan är att öka personvalsinslaget så att partierna får mindra makt över listorna. Det finns dock inga enkla vägar och självfallet finns det även fördelar med vårt nuvarande system. En medelväg vore kanske att snegla på england (där enmansvalkretsarna gör att parlamentsledamöterna känner ett större ansvar gentemot sina väljare) och åtminstone införa tvåkammarsystem igen.

Eller så återgår vi till 1809 års regeringsform =)

Konservativ debatt (eller debatt om konservatism)

De senaste veckorna har det faktiskt, hör och häpna, förts en debatt kring vad en modern konservatism bör innehålla. Den har varit lite väl filosofisk för min del och jag uppskattar därför Roland Poirier Martinssons inlägg i SvD.

Jag hoppas dock att politik handlar om lite mer än bygatans underhåll men jag förstår mig inte riktigt på vänsterns krav/efterfrågan på en mer intellektuell höger. Vad är det för mening med att debattera politik med någon som tycker att allt är politik? Blir det ett konstruktivt samtal?

Är det över huvud taget intressant för mig att lägga ner tankemöda på (och dessutom politisera) huruvida arbetsfördelningen mellan mig och min fru är jämn (jämn i förhållande till vad?)? Blir det intressant för mig att debattera detta med någon som anser att vår arbetsfördelning är, och bör vara, föremål för politiska reformer? Jag tror faktiskt inte det...

Så diskutera ni... så lever jag...