En borgerlig kulturpolitik

I ansökningsförfarandet till SNB:s Skribentskola ingick det att skriva en debattartikel under den övergripande rubriken "min vision för en borgerlig kulturpolitik". Nedan hittar ni mitt bidrag.

En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet

Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.

Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.

Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.

I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.

Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.

En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.