På DN-debatt i dag oroar sig två socialdemokrater över något de kallar för "politikens dubbelagenter" (det verkar dock främst vara en reklamartikel för senaste numret av tidningen Tiden). Udden är främst riktad mot personer inom socialdemokratin (som författarna verkar ansa inte är att betrakta som riktiga socialdemokrater efter som de inte längre är heltidsengagerade i rörelsen) men alla de som rör sig mellan politik och näringsliv får sig en känga.
Artikeln dras med ett ganska stort antal märkligheter. Till att börja med verkar författarna anse att "en verkligt livaktig demokrati" måste baseras på "politiska intressekonflikter". Vilket så klart inte stämmer. Även om alla är överens så är det fortfarande en demokrati om beslutsfattandet i våra parlamentariska församlingar baseras på allmänna val. Demokrati bygger inte på "klass mot klass" utan är en styrelseform för bestämmande i gemensamma frågor.
För det andra så är synen på "politiska dubbelgångare" tämligen närsynt. I den svenska arbetarrörelsen har nämligen de politiska dubbelgångarna varit helt institutionaliserade i det socialdemokratiska partiet i form av facklig-politisk samverkan och intern korporatism.
Ett förhållningssätt som baseras på en syn att människor aldrig verkar vara någon annat än företrädare för mer eller mindre definierade grupper. Grupper som dessutom förväntas ha vissa önskemål och som därmed får dem representerade i det interna arbetet (och även i det offentliga eftersom Sverige var ett tämligen långt gånget korporativt samhälle under lång tid).
Det är den här synen som gör att herrarna Suhonen och Antman Debels verkar anse att socialdemokrater blir politiska dubbelgångare om de jobbar för "näringslivet". I alla fall om de gör det i andra roller än som arbetare. Det stämmer nämligen inte överens med de klassintressen som de förväntas ha i egenskap av att vara företrädare för arbetarrörelsen.
Resonemanget verkar vara som följer; som fackföreningsföreträdare (eller som aktiv i annat till arbetarrörelsen knutet särintresse) får man gärna engagera sig inom socialdemokratin, eftersom man då företräder rätt intressen. Det går dock inte jobba för näringslivet och samtidigt vara engagerad för då företräder man per automatik motståndarparten.
Att se människor endast som representanter för påstådda klassintressen är dock att reducera dem till kollektiva enheter utan egen vilja. Något som jag tror att få utanför Suhonen och Antman Debels snäva krets vill göra.
Men i klasskampens intresse är tydligen alla medel tillåta, och enskilda individer står bara i vägen.
Fler reaktioner på debattartikeln: Eva Cooper, Widar Andersson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar