Staden kring stationen

Jag är ingen tågnörd, långt ifrån (det är dock min far). För mig är det ett praktiskt färdmedel som tar mig till jobbet och hem om dagarna. Jag bor dock i en stad som har sin själva existens att tacka järnvägen för.

För 150 år sedan ägdes merparten av den mark som i dag är tätorten Katrineholm av godsen Stora Djulö, Eriksberg och Katrineholms gård. Samlingspunkten i socknen låg egentligen i Stora Malm (mot Nyköping) men Friherre Bonde på Eriksberg ville inte ha järnvägen i närheten av sin herrgård så när det blev aktuellt hamnade i stället dragningen i dess nuvarande läge.

Runt den nya stationen Katrineholm började snart verksamheter att växa upp. Något som tog ytterligare fart när stationen blev en knutpunkt för de båda nyanlagda stambanorna. Fredriksson, Grönkvist och Kullberg byggde upp framgångsrika företag på orten. SJ:s verksamhet kring stationen drog till sig folk. 1917 var samhället så pass stort att det fick räknas som stad.

Länge var Katrineholm en utpräglad industri- och arbetarstad. I dag finns fortfarande SKF och Ericson kvar men inte alls i samma omfattning som för bara 20 år sedan. Staden står därför och vacklar med sin självbild. Frågan kring hur man ska ta sig vidare in i framtiden finns ständigt med.

Att man inte kan bygga staden på ett fåtal stora industrier står klart för de flesta. Vad som ska komma i stället är inte lika självklart.

Men allt började med järnvägen.