Är du idémässigt borgerlig? Är du intresserad av opinionsjournalistik (det vill säga av att skriva ledare)?
Då bör du söka till årets upplaga av Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola. Jag gick förra året och det var otroligt roligt, intressant och berikande.
torsdag 31 januari 2013
tisdag 29 januari 2013
Olika perspektiv
Nej Lars Calmfors, att realvärdesäkra de offentliga utgifterna så att de alltid ökar i takt med antalet barn och äldre, eller att se till att de offentliga transfereringarna följer priserna är inte nödvändigtvis några "rimliga" ambitioner. För den som önskar en mindre och mer effektiv välfärd med ökade inslag av egenfinansiering kan dina önskemål snarare ses som orimliga. Som bekant är inte omfattningen av den svenska välfärdsstaten statisk eller självklar över tid.
måndag 28 januari 2013
Tillbaka till vardagen
Så, nu var det dags att börja jobba igen. Det betyder att det kommer finnas tid till att blogga igen (eftersom jag har för vana att göra det på tåget på väg till jobbet). Massor har hänt (i den politiska världen) sedan i december men jag tänker nog inte kommentera något som redan är gammal skåpmat. I stället väntar jag på nya spännande utspel att analysera.
I dag nöjer jag mig dock med att gratulera hans majestät konungen på namnsdagen. "Ur svenska hjärtans djup en gång..." och så vidare.
I dag nöjer jag mig dock med att gratulera hans majestät konungen på namnsdagen. "Ur svenska hjärtans djup en gång..." och så vidare.
lördag 22 december 2012
Julpaus
För två dagar sedan blev jag och min hustru föräldrar till en liten dotter. Det, och det faktum att det är jul, gör att det kommer bli ett lite lugnare tempo här ett tag framöver.
Jag vill dock passa på att önska alla en god jul och ett gott nytt år!
Jag vill dock passa på att önska alla en god jul och ett gott nytt år!
tisdag 18 december 2012
Avskaffa laglotten
Johan Rabaeus har, som det står i Dagens Industri, vunnit en arvsstrid. Det påminde mig om vikten av att avskaffa laglotten.
Ni som har missat varför jag anser det kan läsa om det här och här.
Ni som har missat varför jag anser det kan läsa om det här och här.
torsdag 13 december 2012
Nördiga intressen
I dag kom en ny bok med posten. Bra att ha de där dagarna när man undrar hur ätten Gyllenhaals vapen egentligen ser ut.
tisdag 11 december 2012
Ett sluttande DNA-plan
Så här i nobeltider så kan det kännas som att all kunskap är bra kunskap och att alla framsteg är positiva och av godo. Maja Hagerman påminner oss dock om att så inte är fallet. Allt som oftast finns det en baksida med allt, även med sådant som vid en första anblick framstår som positivt. Hagerman skriver:
"Nu kommer ”dna für alle”. De lättillgängliga gentesterna förutspås innebära en revolution för hur vi ser på oss själva, våra barn – och våra partner. Lone Frank, en dansk vetenskapsjournalist, lägger entusiastiskt fram budskapet under ett föredrag om sin bok ”Mina vackra gener”. Vi har fått ett nytt redskap för att förstå, säger hon. Alla kan nu ta reda på sina genetiska förutsättningar och sina risker för ärftliga sjukdomar."
Och det kan ju låta attraktivt, men frågan som måste ställas är vad vi gör med den information som vi får från dessa DNA-tester. Låter vi den styra våra handlingar och i så fall på vilket sätt? Ser vi det som privat information eller något som det offentliga kan tänkas ha synpunkter på eller åsikter om?
Det senare scenariot är en inte helt osökt förlängning av själva användandet av informationen i fråga. I Danmark har man under flera år jobbat så pass aktivt med fosterscreening att det knappt föds barn med Downs Syndrom där längre. Just nu bedömer man att det här är viktigt. Vad blir nästa fysiska anomali att bedömas icke önskvärd och vem gör den bedömningen?
När man hanterar frågor om DNA- och genforskning så måste man, enligt mig, fundera på de här frågorna. Just nu upplever jag att det görs i alldeles för liten utsträckning.
"Nu kommer ”dna für alle”. De lättillgängliga gentesterna förutspås innebära en revolution för hur vi ser på oss själva, våra barn – och våra partner. Lone Frank, en dansk vetenskapsjournalist, lägger entusiastiskt fram budskapet under ett föredrag om sin bok ”Mina vackra gener”. Vi har fått ett nytt redskap för att förstå, säger hon. Alla kan nu ta reda på sina genetiska förutsättningar och sina risker för ärftliga sjukdomar."
Och det kan ju låta attraktivt, men frågan som måste ställas är vad vi gör med den information som vi får från dessa DNA-tester. Låter vi den styra våra handlingar och i så fall på vilket sätt? Ser vi det som privat information eller något som det offentliga kan tänkas ha synpunkter på eller åsikter om?
Det senare scenariot är en inte helt osökt förlängning av själva användandet av informationen i fråga. I Danmark har man under flera år jobbat så pass aktivt med fosterscreening att det knappt föds barn med Downs Syndrom där längre. Just nu bedömer man att det här är viktigt. Vad blir nästa fysiska anomali att bedömas icke önskvärd och vem gör den bedömningen?
När man hanterar frågor om DNA- och genforskning så måste man, enligt mig, fundera på de här frågorna. Just nu upplever jag att det görs i alldeles för liten utsträckning.
måndag 10 december 2012
Nobel fördelning
Om man skriver en debattartikel där man använder ca 3 500 tecken till själva artikeln och ca 3 000 till namnunderskrifterna så bör man fundera lite på sina prioriteringar. Men det är klart, när man inte lägger fram rimliga förslag så får man ta igen det med att få det att framstå som att tillräckligt många prominenta personer håller med.
Givet att de upptäckter och framsteg som prisas i dag, den 10 december, ofta ligger både 20, 30 och 40 år tillbaka i tiden så är det inte så konstigt att det bara är "gubbar" som uppmärksammas. I dag utexamineras dock fler kvinnor än män vid allt fler universitet och högskolor världen över. Fördelningen kommer därför med stor sannolikhet att förändras över tid.
Det går dock att diskutera huruvida könsfördelningen är intressant när det är vetenskaplig excellens som prisas och inte primärt personer.
Givet att de upptäckter och framsteg som prisas i dag, den 10 december, ofta ligger både 20, 30 och 40 år tillbaka i tiden så är det inte så konstigt att det bara är "gubbar" som uppmärksammas. I dag utexamineras dock fler kvinnor än män vid allt fler universitet och högskolor världen över. Fördelningen kommer därför med stor sannolikhet att förändras över tid.
Det går dock att diskutera huruvida könsfördelningen är intressant när det är vetenskaplig excellens som prisas och inte primärt personer.
lördag 8 december 2012
Oscar II
I dag är det 105 år sedan som kung Oscar II drog sitt sista andetag. Det uppmärksammas i det tysta med en bild på en nål ur min samling av nålar och pins.
torsdag 6 december 2012
Välfärdsstat och välfärdssamhälle
I går kom ett nytt nummer av Muf Stockholms eminenta tidning Forum ut. Läs den. Jag medverkar nämligen med en text om välfärdsstat vs. välfärdssamhälle. Mycket Hans Zetterberg och Staffan Burenstam Linder utlovas.
tisdag 4 december 2012
Offentliga ursäkter kraftiga slag i luften
Under helgen som gick (den 1 december) var det den internationella aidsdagen. Då gick vänsterpartiet och Miljöpartiet ut och efterfrågade en ny politik på smittskyddsområdet. Båda partierna anser att den som har Hiv eller Aids inte ska vara ålagda att informera eventuella sexpartners om det, ett förslag som jag har vänt mig mot tidigare och därför inte kommer skriva om nu.
I stället tänkte jag fokusera på Miljöpartiets krav på en offentlig ursäkt från regeringen, något som jag rent principiellt är väldigt skeptisk till. Offentliga ursäkter är nämligen, i mina ögon, i bästa fall kraftiga slag i luften och i värsta fall helt kontraproduktiva.
Dels är det allt som oftast någon som inte har något ansvar för den historiska oförrätten i fråga som ber om ursäkt, dels öppnar ursäkten som sådan upp för fler krav på ursäkter. Hanne Kjöller formulerar det bra när hon skriver:
Efter svepande kritik mot ”samhället” landar MP i slutsatsen att det är regeringen som ska be om ursäkt. Vad då, den sittande borgerliga eller den socialdemokratiska som styrde när det begav sig? Den som utifrån statsrådet Gertrud Sigurdsen (S) och Aidsdelegationen med en enig riksdag bakom sig klubbade igenom en lagstiftning som gjorde det möjligt att tvångsinternera hivpositiva.
Det är inte tu tal om att det finns historiska skeenden och händelser som det finns skäl för det allmänna medvetandet att skämmas för. Att utkräva ansvar och ursäkter i efterhand riskerar dock endast att dessa utkrävs där inget ansvar finns. Hur avgör man vem som är rätt instans?
Hanteringen som vissa hiv-smittade fick utstå i början av 80-talet blir inte ogjord bara för att sittande regering ber om ursäkt. Bättre då att jobba för att den inte upprepas.
I stället tänkte jag fokusera på Miljöpartiets krav på en offentlig ursäkt från regeringen, något som jag rent principiellt är väldigt skeptisk till. Offentliga ursäkter är nämligen, i mina ögon, i bästa fall kraftiga slag i luften och i värsta fall helt kontraproduktiva.
Dels är det allt som oftast någon som inte har något ansvar för den historiska oförrätten i fråga som ber om ursäkt, dels öppnar ursäkten som sådan upp för fler krav på ursäkter. Hanne Kjöller formulerar det bra när hon skriver:
Efter svepande kritik mot ”samhället” landar MP i slutsatsen att det är regeringen som ska be om ursäkt. Vad då, den sittande borgerliga eller den socialdemokratiska som styrde när det begav sig? Den som utifrån statsrådet Gertrud Sigurdsen (S) och Aidsdelegationen med en enig riksdag bakom sig klubbade igenom en lagstiftning som gjorde det möjligt att tvångsinternera hivpositiva.
Det är inte tu tal om att det finns historiska skeenden och händelser som det finns skäl för det allmänna medvetandet att skämmas för. Att utkräva ansvar och ursäkter i efterhand riskerar dock endast att dessa utkrävs där inget ansvar finns. Hur avgör man vem som är rätt instans?
Hanteringen som vissa hiv-smittade fick utstå i början av 80-talet blir inte ogjord bara för att sittande regering ber om ursäkt. Bättre då att jobba för att den inte upprepas.
måndag 3 december 2012
En annorlunda julkalender
Ni har väl inte missat Slöseriombudsmannen Martin Borgs julkalender Slöserimuseet? Den är av det lite annorlunda slaget.
fredag 30 november 2012
Friskt mod i gossar blå
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=KSSdVlXFSpI[/youtube]
Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"
Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.
Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.
Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"
Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.
Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.
onsdag 28 november 2012
Den intoleranta toleransen
Jag undrar om Mattias Irving inser att han är inkonsekvent när han i sin debattartikel om Tonio Borg skriver att denne är en "[E]n EU-kommissionär [som] hyser åsikter som inte hör hemma i ett sekulariserat, frihetligt och pluralistiskt samhälle."
Det är nämligen en sak att säga, vilket Irving gör senare i texten, att man aldrig ska tolerera intolerans och att säga att en viss typ av åsikter inte hör hemma i ett (pluralistiskt) samhälle. Det förra kan nämligen (i normalfallet) vara en intellektuell ståndpunkt medan den senare tangerar totalitarism.
Ett samhälle som inte tillåter alla människor att hysa vilka åsikter de vill kan näppeligen betraktas som ett pluralistiskt sådant. Pluralismen förutsätter i stället att olika åsikter stöts och blöts mot varandra.
Det är nämligen en sak att säga, vilket Irving gör senare i texten, att man aldrig ska tolerera intolerans och att säga att en viss typ av åsikter inte hör hemma i ett (pluralistiskt) samhälle. Det förra kan nämligen (i normalfallet) vara en intellektuell ståndpunkt medan den senare tangerar totalitarism.
Ett samhälle som inte tillåter alla människor att hysa vilka åsikter de vill kan näppeligen betraktas som ett pluralistiskt sådant. Pluralismen förutsätter i stället att olika åsikter stöts och blöts mot varandra.
måndag 26 november 2012
Borgerligheten är ingen livsstil
"Moderaterna är inte längre borgerliga" skriver MUF:s ordförande Erik Bengtzboe på DN-debatt i dag. Man får dock intrycket att han helt har missat den debatt om borgerlighetens idéutveckling som pågått under några år, och han är väldigt snäv i sitt synsätt när han endast ser begreppet "borgerlighet" som en identitetsmarkör i stället för en benämning på en politisk inriktning. Som att han utgår ifrån att det i dagsläget skulle gå att sätta likhetstecken mellan borgerlighet och bourgeoisie.
I den debatt, som bland annat förts av PJ Anders Linder på Svenskans ledarsida, om borgerlighetens idéutveckling och tankegods har "borgerligheten" hela tiden använts som ett samlande begrepp för det som Bengtzboe benämner liberal och konservativ tradition.
På samma sätt var Magasinet NEO:s ometikettetering knappast ett utslag av en önskan om att få äta gåslever under kristallkronorna utan just en breddning av den målgrupp som kan tänkas vara intresserad av att läsa tidningen i fråga.
Att vara borgerlig har i dagsläget väldigt lite med ens livsstil att göra. Det är en vid benämning på det (liberala och konservativa) tankegods som omfattas av alliansens fyra partier. Det är inte statiskt, och det är inte heller entydigt. Att jag kallar mig borgerlig säger väldigt lite om hur jag lever.
I den debatt, som bland annat förts av PJ Anders Linder på Svenskans ledarsida, om borgerlighetens idéutveckling och tankegods har "borgerligheten" hela tiden använts som ett samlande begrepp för det som Bengtzboe benämner liberal och konservativ tradition.
På samma sätt var Magasinet NEO:s ometikettetering knappast ett utslag av en önskan om att få äta gåslever under kristallkronorna utan just en breddning av den målgrupp som kan tänkas vara intresserad av att läsa tidningen i fråga.
Att vara borgerlig har i dagsläget väldigt lite med ens livsstil att göra. Det är en vid benämning på det (liberala och konservativa) tankegods som omfattas av alliansens fyra partier. Det är inte statiskt, och det är inte heller entydigt. Att jag kallar mig borgerlig säger väldigt lite om hur jag lever.
fredag 23 november 2012
En dålig (blogg)vecka
Det har tyvärr varit en oinspirerad vecka det här. Förhoppningsvis rinner skapar- och skrivarlustan till igen i nästa vecka.
Trevlig helg på er.
Trevlig helg på er.
tisdag 20 november 2012
En röst för en röst
I går skrev moderaten Mats Gerdau på Expressens debattsida att väljarna är redo att rösta på nätet. Argumenten som anförs handlar om antalet som deltar i allmänna val samt att tekniken nu har kommit så pass långt att det är möjligt att rösta över nätet på ett säkert sätt.
Och det sistnämnda betvivlar jag inte alls. Kan man deklarera över nätet med hög säkerhet så är det garanterat möjligt att skapa ett röstningssystem som är säkert. Frågan är om det är önskvärt?
Som jag ser det så måste man fråga sig om demokrati bara handlar om att så många som möjligt deltar eller om det också handlar om att de som deltar är väl insatta och gör övervägda val. För mig är det senare minst lika viktigt som det förra.
Och här har partierna i Sverige ett stort ansvar. Det åligger dem (oss) att informera om och prata om politik på ett sätt som gör det intressant för så många som möjligt. Därefter ska offentliga instanser tillhandahålla möjligheter att delta i offentliga val.
Det deltagandet bör dock inte ske för lättvindigt. Rösträtten är i mina ögon en allt för viktig rättighet för att släppa lös på internet (i brist på bättre ordval). Jag vill att människor ska ta våra offentliga val på allvar, tänka igenom sina alternativ samt aktivt - och fysiskt - lägga sin röst på det parti som de bedömer kan föra deras talan på bästa sätt.
Gerdau skriver att "[s]keptikerna mot e-röstning brukar anföra tre argument: att valhemligheten skulle hotas, att det ger utrymme för otillbörlig påverkan vid röstningstillfället samt att något av högtidligheten i att avge sin röst skulle gå förlorad."
Jag har aldrig hört något av ovanstående argument i någon debatt. Jag skulle i stället säga att argumenten mot e-röstning främst handlar om det jag skrivit om ovan.
Som en konsekvens av mina åsikter om detta anser jag även att Sverige bör återgå till systemet med skilda valdagar. I dagsläget är det alldeles för mycket sammanblandning av de olika politiska nivåernas ansvar i valrörelserna. Något som gör det svårt för väljarna att utkräva ansvar av rätt politiker.
Om varje val handlar om rätt saker så ökar medborgarnas möjlighet att göra informerade val. Vi kanske ska börja i den änden i stället för att öppna upp för e-röstning?
Och det sistnämnda betvivlar jag inte alls. Kan man deklarera över nätet med hög säkerhet så är det garanterat möjligt att skapa ett röstningssystem som är säkert. Frågan är om det är önskvärt?
Som jag ser det så måste man fråga sig om demokrati bara handlar om att så många som möjligt deltar eller om det också handlar om att de som deltar är väl insatta och gör övervägda val. För mig är det senare minst lika viktigt som det förra.
Och här har partierna i Sverige ett stort ansvar. Det åligger dem (oss) att informera om och prata om politik på ett sätt som gör det intressant för så många som möjligt. Därefter ska offentliga instanser tillhandahålla möjligheter att delta i offentliga val.
Det deltagandet bör dock inte ske för lättvindigt. Rösträtten är i mina ögon en allt för viktig rättighet för att släppa lös på internet (i brist på bättre ordval). Jag vill att människor ska ta våra offentliga val på allvar, tänka igenom sina alternativ samt aktivt - och fysiskt - lägga sin röst på det parti som de bedömer kan föra deras talan på bästa sätt.
Gerdau skriver att "[s]keptikerna mot e-röstning brukar anföra tre argument: att valhemligheten skulle hotas, att det ger utrymme för otillbörlig påverkan vid röstningstillfället samt att något av högtidligheten i att avge sin röst skulle gå förlorad."
Jag har aldrig hört något av ovanstående argument i någon debatt. Jag skulle i stället säga att argumenten mot e-röstning främst handlar om det jag skrivit om ovan.
Som en konsekvens av mina åsikter om detta anser jag även att Sverige bör återgå till systemet med skilda valdagar. I dagsläget är det alldeles för mycket sammanblandning av de olika politiska nivåernas ansvar i valrörelserna. Något som gör det svårt för väljarna att utkräva ansvar av rätt politiker.
Om varje val handlar om rätt saker så ökar medborgarnas möjlighet att göra informerade val. Vi kanske ska börja i den änden i stället för att öppna upp för e-röstning?
torsdag 15 november 2012
Huliganer i kostym
Gårdagens och dagens nyhetsrapportering kring Sverigedemokraterna (SD) har lämnat partiet med byxorna nere. Den fasad som Jimmie Åkesson har försökt putsa upp har solkats ner av smogen från rasistiska och kvinnoförnedrande påhopp, våldsamheter och järnrör. Och detta på grund av tre personer som får sägas tillhöra den absoluta partitoppen inom SD.
Åkessons nyligen aviserade nolltolerans mot rasism inom partiet ledde i går till att han var tvungen att avpollettera Erik Almqvist från hans tyngsta uppdrag i partiet. Vad som händer med Kent Ekeroth återstår att se. Han har nu tagit time out men Åkesson bör rimligen inse vilken belastning det är att ha en rättspolitisk talesperson som beväpnar sig med järnrör i fyllan på stan.
Hur det här kommer påverka partiets opinionsmässiga framgångar återstår att se. De som nyligen har lockats till SD med känslan att partiet nog börjar bli ett parti bland andra försvinner säkert någon annanstans. Kärnväljarna bryr sig troligtvis inte nämnvärt om Almqvist med fleras beteende eftersom de i stor utsträckning håller med om de åsikter som partitopparna ger uttryck för i filmerna.
Det enda som främlingsfientliga och populistiska partiers framgångar i olika länder har gemensamt är nämligen att deras väljare håller med om deras politiska budskap. Arbetslöshet, utanförskap och ekonomiska kriser förklarar delvis framgångarna i vissa länder. Åsiktsgemenskap mellan väljare och parti är den enda faktor som är återkommande i alla länder, hur tragiskt det än må låta. Väljarna är således inte lurade. De anser att invandringen är den allra viktigaste frågan och röstar därefter (det är därför upp till oss som inte håller med SD och deras väljare att presentera ett alternativ).
Vilket leder in oss på Henrik Arnstads debattartikel i Dagens DN. Han konstaterar att Sverigedemokraterna är och bör betraktas som ett fascistiskt parti. Och det ligger onekligen något i det. Sverigedemokraternas politik stämmer i stora drag överens med det som Arnstad kallar den nya fascismen. Almqvist med fleras beteende gör dock att den inte känns särskilt ny. Snarare allt för välbekant och unken.
Helt osökt kommer jag att tänka på Charta 77:s gamla hit.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=8pZJRrNyNiI[/youtube]
Åkessons nyligen aviserade nolltolerans mot rasism inom partiet ledde i går till att han var tvungen att avpollettera Erik Almqvist från hans tyngsta uppdrag i partiet. Vad som händer med Kent Ekeroth återstår att se. Han har nu tagit time out men Åkesson bör rimligen inse vilken belastning det är att ha en rättspolitisk talesperson som beväpnar sig med järnrör i fyllan på stan.
Hur det här kommer påverka partiets opinionsmässiga framgångar återstår att se. De som nyligen har lockats till SD med känslan att partiet nog börjar bli ett parti bland andra försvinner säkert någon annanstans. Kärnväljarna bryr sig troligtvis inte nämnvärt om Almqvist med fleras beteende eftersom de i stor utsträckning håller med om de åsikter som partitopparna ger uttryck för i filmerna.
Det enda som främlingsfientliga och populistiska partiers framgångar i olika länder har gemensamt är nämligen att deras väljare håller med om deras politiska budskap. Arbetslöshet, utanförskap och ekonomiska kriser förklarar delvis framgångarna i vissa länder. Åsiktsgemenskap mellan väljare och parti är den enda faktor som är återkommande i alla länder, hur tragiskt det än må låta. Väljarna är således inte lurade. De anser att invandringen är den allra viktigaste frågan och röstar därefter (det är därför upp till oss som inte håller med SD och deras väljare att presentera ett alternativ).
Vilket leder in oss på Henrik Arnstads debattartikel i Dagens DN. Han konstaterar att Sverigedemokraterna är och bör betraktas som ett fascistiskt parti. Och det ligger onekligen något i det. Sverigedemokraternas politik stämmer i stora drag överens med det som Arnstad kallar den nya fascismen. Almqvist med fleras beteende gör dock att den inte känns särskilt ny. Snarare allt för välbekant och unken.
Helt osökt kommer jag att tänka på Charta 77:s gamla hit.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=8pZJRrNyNiI[/youtube]
tisdag 13 november 2012
Den svenska monarkins utveckling
Vissa av kanske redan har sett det men för er som inte har gjort det så kan jag informera er om att jag medverkar i den senaste uppdateringen av nättidningen Svensk Tidskrift. Jag gör det genom att recensera boken Från härskare till estradörer . Mycket nöje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)