Ordförandena för de nordiska SSU-förbunden är oroliga för den nordiska modellen. En modell som de (åtminstone retoriskt) verkar mena är ensam bidragande faktor till att de nordiska länderna klarat den nu pågående krisen bättre jämförbart med många andra länder. De anklagar dessutom den nordiska högern för att vilja slå sönder denna framgångssaga. Men stämmer verkligen deras hyllning?
De skriver: "Graden av individualism är exceptionellt stark i Norden. I få andra länder är individens oberoende större. Detta hänger nära samman med det starka välfärdssamhället."
Graden av individualism verkar vara stor i Sverige och övriga nordiska länder. Eventuellt är den påverkad av den nordiska välfärdsmodellen. Dock inte främst på det sätt som SSU-ledarna anför. De skriver nämligen vidare:
"Genom ett väl utbyggt socialt skyddsnät och en politik som gått ut på att skapa trygghet för den enskilde, från vaggan till graven, har människor tillåtits bli mer självständiga från exempelvis familj och arbetsgivare" samt "På samma sätt har ett välfungerande samhällsmaskineri, som genererat ett högt förtroende hos medborgarna, bidragit till att också stärka förtroendet människor emellan."
Och det menar jag är fel. Det välfärdssystemet i stället har skapat är rotlösa människor utan självklara band till varandra, som i stället sätter sin tillit till vad man tror är en saliggörande offentlig makt. Det har ingenting med förtroende eller solidaritet människor emellan att göra. Att vi kan lita på att ingångna avtal och överenskommelser gäller beror dessutom mer på en stabil och säker rättstradition, snarare än välfärdsstatens storlek.
Fortsättningsvis menar skribenterna på DN-debatt att "Utmaningen för politiken i de nordiska länderna borde därför vara att bevara och helst stärka graden av individualism och förtroende människor emellan." Skulle de få som de vill kan man dock inte göra både och. Varje "stärkning" av graden av individualism som de vill genomföra kommer nämligen minska graden av förtroende människor emellan.
Den som aldrig behöver vara beroende av någon annan fysisk individ (via familj, organisation eller annan sammanslutning) kommer heller aldrig se sig som beroende av, eller vilja vara ömsesidigt solidarisk med, andra individer. Det kan inte offentliga transfereringssystem råda bot på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar