Sverige har en förhållandevis levande historia av ett civilsamhälle med starka aktörer som verkar i medborgarnas tjänst på ett eller annat sätt. Många, som Stadsmissionen och Frälsningsarmén, arbetar utifrån kristna ideal. Andra, som till exempel Hasselakollektivet och Montessorirörelsen, jobbar utifrån vad de ser som kompletterande synsätt och arbetsmetoder.
Från att ha varit en mer naturlig del av det svenska samhället har emellertid aktörer som verkat inom vad vi kan kalla välfärdssektorn trängts tillbaka under åren. I och med välfärdsstatens successiva utbyggnad under efterkrigstiden har sociala verksamheter i bästa fall setts som något som man kan fördra, i värsta fall som något icke önskvärt eftersom man ansett att det offentliga är bäst på att sörja för människors välfärd.
Som jag ser det så är ett starkt civilsamhälle med aktiva välfärdsaktörer (som alltså inte är vare sig privata eller offentliga) en omistlig (och nödvändig) del av ett positivt samhälle. Det känns därför lite beklämmande att läsa Håkan Boström i dagens DN referera till Dagens Samhälle som i en undersökning kunnat konstatera att antalet aktörer i den ideella sektorn har krympt.
Det vore mycket oturligt om en redan liten sektor blev ännu mindre. Att verka för en livskraftig ideell sektor borde därför vara en central uppgift för en borgerlig regering. Möjligheten till avdragsgillt givande var ett första bra steg men mer behöver göras. Pengsystem på fler områden kan vara en väg att gå. Förenklade upphandlingar en annan. Klart är att de flesta har högt förtroende för ideella verksamheter och att det vore en stor förlust för samhället som helhet om de försvann genom styvmoderlig behandling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar