Nej, jag vet att det inte är samma sak. Löntagarfonderna var tänkta att ta över ägandet det privata näringslivet för att på så sätt kunna styra det i önskad riktning. De statliga AP-fonderna förvaltar Sveriges pensionskapital.
När en utredare föreslår att dagens fem fonder blir tre (egentligen vill han tydligen ha en stor fond men det får han inte föreslå) bör man dock dra öronen åt sig. Risken för politisering av fondernas verksamhet blir nämligen allt för påtaglig. De historiska tecknen är dessutom avskräckande. Expressen skriver:
Valsommaren 2006 ägnade sig riskkapitalisten Christer Gardell, med sitt bolag Cevian Capital, åt att köpa in sig i den svenska nationalklenoden AB Volvo. Gardell ville åt företagets stora kassakista. Den dåvarande statsministern Göran Persson reagerade starkt och ville att AP-fonderna skulle försöka ta kontroll över bolaget. Näringsminister Thomas Östros öppnade för att ändra fondernas placeringsregler om det skulle behövas. Det blev kort sagt ett himla liv och ett varnande exempel på hur frestande det är för politiker att använda pensionsmiljarderna för olika politiska syften.
Sedan dess har diskussionen om AP-fondernas roll som ägare gått hög. Till exempel så vill LO att AP-fonderna ska användas för att styra näringslivet i önskad riktning (hmm, det påminner om något) och liknande krav dyker upp emellanåt.
Ju mer centraliserade fonderna är, desto större blir risken (eller sannolikheten) att de politiker som för tillfället styr ska få för sig att fondernas uppdrag är någonting annat än att förvalta den svenska pensionskapitalet på bästa sätt. Den risken kan minimeras, men det kräver att äggen ligger i många korgar i stället för i en.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar