Svensken har emellanåt en något komplicerad självbild. I alla fall verkar det som det när man tittar på mediebilden av hur svensken agerar i vissa frågor. Hanne Kjöller tar i dag upp den kluvna inställning som gör att vi inte riktigt är bekväma med att fira nationaldag samtidigt som vi med nästan självklar patos utgår ifrån att hela världen gör precis som vi i alla lägen.
Det påminner mig om något som Roland Poirier Martinsson en gång sa; " Fransmän tycker att franska produkter är bäst för att de är franska. Svenskar tycker att svenska produkter är bäst för att de är bäst".
Den svenska självkänslan säger oss således att det sätt som vi har valt att agera på är att betrakta som objektivt rätt. Oaktat förutsättningar på andra platser. Och kanske är det just det som gör att så många svarar att invandrare bör dela grundläggande "svenska värderingar" för att bli svenska medborgare, något som Anderas Johannsson Heinö skriver om på DN-debatt i dag.
Eftersom våra värderingar är "rätt" värderingar så måste alla som bor i Sverige dela samma värderingar tycks många tänka. Men är det verkligen så? Nej, verkar Johansson Heinö mena och det menar även jag. Privata värderingar skulle jag säga är en ganska bräcklig grund att bygga en nationalstat på. Särskilt som tolkningen av vad som är "svenska värderingar" är lika många som det finns människor i Sverige.
En socialdemokrat har troligtvis inte samma uppfattning av vad som är grundläggande svenska värderingar som jag. Att då kräva att en nyanländ invandrare efter bara några år ska dela detsamma ser jag som omöjligt. Det man kan vara överens är i stället något helt annat, nämligen institutioner. Demokrati, yttrande- och religionsfrihet, lagar och regler, för att ta några exempel.
Dessa saker kan de allra flesta vara överens om utan att dela andra grundläggande värderingar. Johansson Heinö skriver:
En ny medborgarskapspolitik löser inte alla integrationens problem. Men den skulle markera en ny riktning för integrationspolitiken, som utöver reformer av arbetsmarknaden och bekämpning av diskriminering också erkänner det bortglömda behovet av en samhällelig gemenskap.
Det är således på samhällelig nivå vi bör försöka hitta ett mer inkluderande förhållningssätt. Enskilda människors individuella värderingar är ganska ointressanta i det sammanhanget. Och som bekant tillåter de övergripande institutionerna som jag nämnde ovan att alla har rätt att fritt förfäkta sina åsikter.
Vem vet, med ovanstående synsätt kanske vi på sikt kan komma till en punkt då vi är bekväma med att fira nationaldag samtidigt som vi faktiskt kan erkänna att det förhållningssätt som vi anlagt på en viss fråga inte passar alla i alla sammanhang.
måndag 29 oktober 2012
fredag 26 oktober 2012
Byråkrati utan uppföljning
Jag läser på DN-debatt att två statsvetare vid Uppsala universitet underkänner styrningen av offentliga verksamheter. Något som de menar borde lämna öppet mål för Socialdemokraterna. De glömmer dock bort två saker:
1. De föreslår inget alternativ till den styrningsmodell som oftast går under namnet New public management. De anser uppenbarligen att den är dålig men vad som bör ersätta den framgår inte. Menar de helt enkelt att offentlig verksamhet inte behöver utvärderas?
2. Att svenska "[l]äkare, lärare och domare [...] ägnar alltmer tid åt administration" beror delvis på att den administrativa bördan har ökat, men också på att det inte längre är ekonomiskt försvarbart att anställa särskild administrativ personal. Detta eftersom det är så dyrt med personal i Sverige.
Det behövs nog lite mer för att det här ska bli en fråga där Socialdemokraterna kan vinna politiska poäng.
1. De föreslår inget alternativ till den styrningsmodell som oftast går under namnet New public management. De anser uppenbarligen att den är dålig men vad som bör ersätta den framgår inte. Menar de helt enkelt att offentlig verksamhet inte behöver utvärderas?
2. Att svenska "[l]äkare, lärare och domare [...] ägnar alltmer tid åt administration" beror delvis på att den administrativa bördan har ökat, men också på att det inte längre är ekonomiskt försvarbart att anställa särskild administrativ personal. Detta eftersom det är så dyrt med personal i Sverige.
Det behövs nog lite mer för att det här ska bli en fråga där Socialdemokraterna kan vinna politiska poäng.
torsdag 25 oktober 2012
Grattis Prinsessan Madeleine och Herr Christopher O'Neill
onsdag 24 oktober 2012
Rätten till sina barns undervisning
Här om dagen gav Göteborgs tingsrätt en ortodox judisk familj rätt att hemskola familjens barn. En stor framgång får sägas, åtminstone med tanke på att regeringen i princip förbjöd hemskolning här om året. På sikt är det dock oklart hur utslaget ska tolkas i stort.
Min förhoppning är så klart att det ska öppna upp för fler familjer som vill hemskola sina barn. Risken är dock att fallet blir prejudicerande åt andra hållet, det vill säga att endast familjer som tillhör små religiösa samfund tilldelas rätten.
Något som knappast skulle stärka frågans ställning i Sverige. De fördomar som finns kring hemskolning i dag gör ofta gällande att det bara är religiösa extremister som vill hemskola sina barn. Det finns en påtaglig risk att domslutet bekräftar eller förstärker den bilden.
Vi som ser hemskolning som en viktig frihetsfråga, och som inte tycker att det offentliga med självklarhet har rätt till våra barn, bör därför fortsätta att argumentera för att ge familjer rätt att hemskola sina barn om de så själva vill.
Ni som känner er osäkra på argumenten kan med fördel läsa Mattias Svenssons utmärkta artikel i frågan. Den publicerades i Magasinet NEO i våras.
Det kan även tilläggas att EU:s stadga om mänskliga rättigheter, artikel 14, punkt 3 stödjer alla föräldrars rätt att själva välja pedagogik för sina barn.
Min förhoppning är så klart att det ska öppna upp för fler familjer som vill hemskola sina barn. Risken är dock att fallet blir prejudicerande åt andra hållet, det vill säga att endast familjer som tillhör små religiösa samfund tilldelas rätten.
Något som knappast skulle stärka frågans ställning i Sverige. De fördomar som finns kring hemskolning i dag gör ofta gällande att det bara är religiösa extremister som vill hemskola sina barn. Det finns en påtaglig risk att domslutet bekräftar eller förstärker den bilden.
Vi som ser hemskolning som en viktig frihetsfråga, och som inte tycker att det offentliga med självklarhet har rätt till våra barn, bör därför fortsätta att argumentera för att ge familjer rätt att hemskola sina barn om de så själva vill.
Ni som känner er osäkra på argumenten kan med fördel läsa Mattias Svenssons utmärkta artikel i frågan. Den publicerades i Magasinet NEO i våras.
Det kan även tilläggas att EU:s stadga om mänskliga rättigheter, artikel 14, punkt 3 stödjer alla föräldrars rätt att själva välja pedagogik för sina barn.
måndag 22 oktober 2012
Danska aborter i Sverige
Under förra mandatperioden införde regeringen en ny lag som gör det enklare för utländska kvinnor att komma till Sverige för att göra abort (av vissa kallat abortturism). Tanken var att kvinnor från länder med restriktiv abortlagstiftning, som till exempel Polen, skulle kunna få en fristad i Sverige.
Det verkar dock som att lagen främst utnyttjas av Danska medborgare som inte är nöjda med könet på deras blivande barn. Var det verkligen det som var tanken?
Så här skriver man i dansk media:
Historien bliver blandt andet bekræftet af Robert Kinnerfelt, indehaver af den private graviditets-scanningsklinik »Lille Københavner«. Han er som konsekvens af det stoppet med at tilbyde kønsscanninger fra uge 14. Nu kan man først få det efter 18. uge på klinikken.
- Vi har oplevet, at mennesker, der havde været ved kønsscanning hos os i 14. uge, efterfølgende har fået fjernet barnet i Sverige, hvor der er fri abort indtil uge 18, siger han til DR.
Det verkar dock som att lagen främst utnyttjas av Danska medborgare som inte är nöjda med könet på deras blivande barn. Var det verkligen det som var tanken?
Så här skriver man i dansk media:
Historien bliver blandt andet bekræftet af Robert Kinnerfelt, indehaver af den private graviditets-scanningsklinik »Lille Københavner«. Han er som konsekvens af det stoppet med at tilbyde kønsscanninger fra uge 14. Nu kan man først få det efter 18. uge på klinikken.
- Vi har oplevet, at mennesker, der havde været ved kønsscanning hos os i 14. uge, efterfølgende har fået fjernet barnet i Sverige, hvor der er fri abort indtil uge 18, siger han til DR.
söndag 21 oktober 2012
Tidningssverige
Per Selstam, skribentskolans arrangör och planerare (och SNB:s chefredaktör, har ritat upp hur tidningssverige är uppdelat.
lördag 20 oktober 2012
Att skriva utrikesledare
Henrik Barvå, NWT och Hans Stigsson Michajlov, NT ger oss en duvning i hur man skriver ledare om utrikespolitik på en landsortsredaktion.
Fikapaus i skribentfabriken
Sista helgen med gänget skulle man kunna säga. Skribentskolan är i Norrköping för ett sista pass. Vi är på NT och lär oss om flerkanalspublicering. Bland annat.
torsdag 18 oktober 2012
Staden kring stationen
Jag är ingen tågnörd, långt ifrån (det är dock min far). För mig är det ett praktiskt färdmedel som tar mig till jobbet och hem om dagarna. Jag bor dock i en stad som har sin själva existens att tacka järnvägen för.
För 150 år sedan ägdes merparten av den mark som i dag är tätorten Katrineholm av godsen Stora Djulö, Eriksberg och Katrineholms gård. Samlingspunkten i socknen låg egentligen i Stora Malm (mot Nyköping) men Friherre Bonde på Eriksberg ville inte ha järnvägen i närheten av sin herrgård så när det blev aktuellt hamnade i stället dragningen i dess nuvarande läge.
Runt den nya stationen Katrineholm började snart verksamheter att växa upp. Något som tog ytterligare fart när stationen blev en knutpunkt för de båda nyanlagda stambanorna. Fredriksson, Grönkvist och Kullberg byggde upp framgångsrika företag på orten. SJ:s verksamhet kring stationen drog till sig folk. 1917 var samhället så pass stort att det fick räknas som stad.
Länge var Katrineholm en utpräglad industri- och arbetarstad. I dag finns fortfarande SKF och Ericson kvar men inte alls i samma omfattning som för bara 20 år sedan. Staden står därför och vacklar med sin självbild. Frågan kring hur man ska ta sig vidare in i framtiden finns ständigt med.
Att man inte kan bygga staden på ett fåtal stora industrier står klart för de flesta. Vad som ska komma i stället är inte lika självklart.
Men allt började med järnvägen.
För 150 år sedan ägdes merparten av den mark som i dag är tätorten Katrineholm av godsen Stora Djulö, Eriksberg och Katrineholms gård. Samlingspunkten i socknen låg egentligen i Stora Malm (mot Nyköping) men Friherre Bonde på Eriksberg ville inte ha järnvägen i närheten av sin herrgård så när det blev aktuellt hamnade i stället dragningen i dess nuvarande läge.
Runt den nya stationen Katrineholm började snart verksamheter att växa upp. Något som tog ytterligare fart när stationen blev en knutpunkt för de båda nyanlagda stambanorna. Fredriksson, Grönkvist och Kullberg byggde upp framgångsrika företag på orten. SJ:s verksamhet kring stationen drog till sig folk. 1917 var samhället så pass stort att det fick räknas som stad.
Länge var Katrineholm en utpräglad industri- och arbetarstad. I dag finns fortfarande SKF och Ericson kvar men inte alls i samma omfattning som för bara 20 år sedan. Staden står därför och vacklar med sin självbild. Frågan kring hur man ska ta sig vidare in i framtiden finns ständigt med.
Att man inte kan bygga staden på ett fåtal stora industrier står klart för de flesta. Vad som ska komma i stället är inte lika självklart.
Men allt började med järnvägen.
onsdag 17 oktober 2012
Moderaterna fyller 108 år
I dag är det 108 år sedan föregångaren till dagens Moderata samlingsparti, Allmänna valmansförbundet, grundandes på restaurang Runan i Stockholm. Det firas med denna pin från 50-årsjubileet.
måndag 15 oktober 2012
Vilks och Täppas
Dagens inlägg är helgens skrivövning till Svenska nyhetsbyråns skribentskola. Till helgen träffas vi för sista passet, den här gången i Norrköping på NT.
Två fel gör inte ett rätt
Lars Vilks, den omstridde konstnären, har under en längre tid pendlat mellan konstnärliga uttryck, tveksamma beslut och rena rama dumheter. Det som började som ett konstprojekt till förmån för det fria ordet, innehållandes en rondellhund föreställandes profeten Mohammed, verkar just nu mest handla om rätten att få förolämpa en hel religions företrädare och utövare. När Vilks nyligen dessutom valde att delta i den extremt islamkritiska organisation SION:s (en förkortning som står för Stop Islamisation of Nations) sammankomst i New York så passerades någon form av gräns i glidningen mellan konstprojekt och allmänt åsiktsyttrande.
Men får då inte Vilks tycka som han vill? Är inte åsikts- och yttrandefrihet en av grundstenarna i vårt fria samhälle? Jodå, absolut. Men i och med den utveckling som hans agerande har tagit så kan han svårligen fortsätta räkna med att tas i försvar med hänvisning till att allt han gör rör sig om ett konstprojekt till förmån för yttrandefrihet. Yttrandefriheten är näst intill obegränsad, så Vilks har all rätt i världen att torgföra sina åsikter. Men ingen befinner sig i ett vakuum och det man säger i det offentliga kommer att vägas mot hur man agerar i övrigt.
En som eventuellt har passerat gränsen för vad vår yttrandefrihetslagstiftning tillåter är den högt skattade radioprofilen Täppas Fogelberg. I en debattartikel som publicerades i början av veckan ondgjorde sig Täppas över att hans skattemedel går till att betala Lars Vilks skydd (Vilks lever under konstant hot och har därför bevakning av sitt hem). Täppas la dessutom till att skyddet bör tas bort och kameror i anslutning till Vilks hem sättas upp. Detta för att filma när Vilks hus stormas. Täppas klargör således att han önskar Lars Vilks illa, något som skulle kunna falla under olaga hot om det prövades i domstol. Nu tror jag inte att Lars Vilks har anmält Täppas Fogelberg men det vore inte helt orimligt för honom att göra det. Det, om något, skulle nämligen sätta frågan om yttrandefrihet på sin spets.
Att yttrandefrihet innefattar rätten till att uttrycka vilka åsikter man vill står helt klart. I det ingår även att man har rätt att tala negativt om religion. Vad man inte får göra är att hota andra individer (hets mot folkgrupp bör däremot vara lagligt eftersom ingen människa enbart är en grupptillhörighet men det är en annan diskussion) eftersom det då inte längre rör sig om åsikter utan om brottsprovokation.
Kontentan är alltså att Täppas absolut har rätt att tycka att hans skattemedel inte bör gå till Lars Vilks skydd, men han får inte hota honom. Och Lars Vilks har rätt att uttrycka vilka åsikter han vill om både islam och profeten Mohammed. Som tur är så behöver man inte lyssna eller bry sig om alla dumheter som sägs här i världen.
Två fel gör inte ett rätt
Lars Vilks, den omstridde konstnären, har under en längre tid pendlat mellan konstnärliga uttryck, tveksamma beslut och rena rama dumheter. Det som började som ett konstprojekt till förmån för det fria ordet, innehållandes en rondellhund föreställandes profeten Mohammed, verkar just nu mest handla om rätten att få förolämpa en hel religions företrädare och utövare. När Vilks nyligen dessutom valde att delta i den extremt islamkritiska organisation SION:s (en förkortning som står för Stop Islamisation of Nations) sammankomst i New York så passerades någon form av gräns i glidningen mellan konstprojekt och allmänt åsiktsyttrande.
Men får då inte Vilks tycka som han vill? Är inte åsikts- och yttrandefrihet en av grundstenarna i vårt fria samhälle? Jodå, absolut. Men i och med den utveckling som hans agerande har tagit så kan han svårligen fortsätta räkna med att tas i försvar med hänvisning till att allt han gör rör sig om ett konstprojekt till förmån för yttrandefrihet. Yttrandefriheten är näst intill obegränsad, så Vilks har all rätt i världen att torgföra sina åsikter. Men ingen befinner sig i ett vakuum och det man säger i det offentliga kommer att vägas mot hur man agerar i övrigt.
En som eventuellt har passerat gränsen för vad vår yttrandefrihetslagstiftning tillåter är den högt skattade radioprofilen Täppas Fogelberg. I en debattartikel som publicerades i början av veckan ondgjorde sig Täppas över att hans skattemedel går till att betala Lars Vilks skydd (Vilks lever under konstant hot och har därför bevakning av sitt hem). Täppas la dessutom till att skyddet bör tas bort och kameror i anslutning till Vilks hem sättas upp. Detta för att filma när Vilks hus stormas. Täppas klargör således att han önskar Lars Vilks illa, något som skulle kunna falla under olaga hot om det prövades i domstol. Nu tror jag inte att Lars Vilks har anmält Täppas Fogelberg men det vore inte helt orimligt för honom att göra det. Det, om något, skulle nämligen sätta frågan om yttrandefrihet på sin spets.
Att yttrandefrihet innefattar rätten till att uttrycka vilka åsikter man vill står helt klart. I det ingår även att man har rätt att tala negativt om religion. Vad man inte får göra är att hota andra individer (hets mot folkgrupp bör däremot vara lagligt eftersom ingen människa enbart är en grupptillhörighet men det är en annan diskussion) eftersom det då inte längre rör sig om åsikter utan om brottsprovokation.
Kontentan är alltså att Täppas absolut har rätt att tycka att hans skattemedel inte bör gå till Lars Vilks skydd, men han får inte hota honom. Och Lars Vilks har rätt att uttrycka vilka åsikter han vill om både islam och profeten Mohammed. Som tur är så behöver man inte lyssna eller bry sig om alla dumheter som sägs här i världen.
fredag 12 oktober 2012
Kristdemokrati eller konservatism
I går skrev KDU-företrädarna Hugo Fiévet och Linus Rehn ett intressant debattinlägg på tidningen Dagens nätsida. Jag vill dock att ni, när ni läser texten, byter ut ordet kristdemokrati mot konservatism.
Då kommer ni upptäcka att deras tankegångar inte ligger långt från det som Staffan Burenstam Linder och Hans L Zetterberg skrivit hyllmeter om. Tankar som jag känner väldigt starkt för.
Så, behöver borgerligheten kristdemokrati, eller behöver den konservatism? Det sistnämnda är mitt svar. Men den får gärna komma från flera håll.
Artikeln hittar ni här.
Då kommer ni upptäcka att deras tankegångar inte ligger långt från det som Staffan Burenstam Linder och Hans L Zetterberg skrivit hyllmeter om. Tankar som jag känner väldigt starkt för.
Så, behöver borgerligheten kristdemokrati, eller behöver den konservatism? Det sistnämnda är mitt svar. Men den får gärna komma från flera håll.
Artikeln hittar ni här.
torsdag 11 oktober 2012
Öppningsmingel
Ett inte helt ovanligt, men långt ifrån nödvändigt, intresse bland konservativa är kläder. Och då inte bara i syfte att täcka kroppen utan ut en mer estetisk synvinkel. Påfallande ofta tilltalas konservativa av en stilfull, proper men tidlös stil. Med vissa variationer så klart.
I kväll tog mitt klädintresse, efter en inbjudan från en god vän, mig till öppningsminglet för en ny skobutik på Humlegårdsgatan 4 i Stockholm. Där fanns helt klart mycket trevligt att titta och känna på.
Det svenska utbudet av butiker som enbart säljer kvalitetsskor är tämligen bristfälligt. Väl värt för den som är skointresserad således.
I kväll tog mitt klädintresse, efter en inbjudan från en god vän, mig till öppningsminglet för en ny skobutik på Humlegårdsgatan 4 i Stockholm. Där fanns helt klart mycket trevligt att titta och känna på.
Det svenska utbudet av butiker som enbart säljer kvalitetsskor är tämligen bristfälligt. Väl värt för den som är skointresserad således.
Gullandet med Greenpeace
Gullandet med Greenpeace fortsätter i svensk media. I våras handlade det om bordning av fartyg, nu handlar det om olaga intrång på Ringhals och Forsmark.
Överallt i media kallas Greenpeace för "aktivister", ett för de flesta personer positivt ord (någon som kämpar för något gott). Tidningarna nämner förvisso att Greenpeace gjort intrång och att de är misstänkta för brott men det ligger en dimma av förståelse över merparten av all rapportering, till och med på ledarplats (På SR:s hemsida kunde man i går dessutom chatta med chefen för Greenpeace Sverige).
Och då ska vi inte tala om hur vissa partier agerar. Miljöpartiet verkar närmast stå i symbios med Greenpeace om man ser till vad företrädare för partiet säger offentligt.
Varför kan vi inte bara agera och benämna Greenpeace efter vad de faktiskt är, det vill säga en organisation som med olagliga medel försöker tvinga fram förändringar som de inte klarar av att genomföra på demokratisk väg?
Överallt i media kallas Greenpeace för "aktivister", ett för de flesta personer positivt ord (någon som kämpar för något gott). Tidningarna nämner förvisso att Greenpeace gjort intrång och att de är misstänkta för brott men det ligger en dimma av förståelse över merparten av all rapportering, till och med på ledarplats (På SR:s hemsida kunde man i går dessutom chatta med chefen för Greenpeace Sverige).
Och då ska vi inte tala om hur vissa partier agerar. Miljöpartiet verkar närmast stå i symbios med Greenpeace om man ser till vad företrädare för partiet säger offentligt.
Varför kan vi inte bara agera och benämna Greenpeace efter vad de faktiskt är, det vill säga en organisation som med olagliga medel försöker tvinga fram förändringar som de inte klarar av att genomföra på demokratisk väg?
tisdag 9 oktober 2012
Att piska upp stämningen i abortdebatten
I helgen skickade Feministiskt Initiativs nättidning Feministiskt Perspektiv ut ett braskande pressmeddelande. Rubriken var "Moderat stöd till Europas abortmotståndare" och riktade sig, vad det verkade som i alla fall, främst mot regeringen (som skulle skämmas gissar jag).
Carina Hägg och Cecilia Dalman Eek hängde på och den sistnämnda beklagade sig över att Sverige inte längre "talar med enad röst för kvinnors rätt".
Allt ovanstående fick mig ju så klart att undra vad det egentligen var Marietta de Pourbaix-Lundin (M) och Mikael Oscarsson (Kd) hade skrivit under på. Som tur var länkade Dalman Eek till motionen i fråga och med ens stod det helt klart att Feministiskt Perspektiv egentligen bara vill skapa uppmärksamhet. Kontentan av motion är nämligen följande:
In technologically advanced societies, people with genetic disabilities increasingly suffer from a new widespread prejudice: eugenic ideology which considers their very existence as a medical error. In some European countries, over 90% of fetuses diagnosed as Down syndrome are routinely eliminated before birth.
[...]
The Parliamentary Assembly should therefore analyse and discuss this subject and invite the member States of the Council of Europe to adopt measures in order to implement their commitment “that every human being has the inherent right to life and (...) to ensure its effective enjoyment by persons with disabilities on an equal basis with others”, as required, inter alia, by the Convention on the Rights of Persons with Disabilities.
Motionärerna försöker alltså belysa det faktum att vissa länder i Europa (som till exempel Danmark) regelmässigt ser vissa tillstånd (som till exempel Downs Syndrom) som skäl nog för abort.
Den kvarvarande frågan blir därför vad Feministiskt Perspektiv egentligen har för skäl till att piska upp stämningen i en så känslig fråga?
Uppdatering kl 10.15
Det har visat sig att motionen som FI (och S) försöker piska upp stämningen kring drogs tillbaka innan behandlingen och att de således bemöter något som Europarådet aldrig hanterade. Den kvarvarande frågan om skälet blir därför än mer angelägen.
Carina Hägg och Cecilia Dalman Eek hängde på och den sistnämnda beklagade sig över att Sverige inte längre "talar med enad röst för kvinnors rätt".
Allt ovanstående fick mig ju så klart att undra vad det egentligen var Marietta de Pourbaix-Lundin (M) och Mikael Oscarsson (Kd) hade skrivit under på. Som tur var länkade Dalman Eek till motionen i fråga och med ens stod det helt klart att Feministiskt Perspektiv egentligen bara vill skapa uppmärksamhet. Kontentan av motion är nämligen följande:
In technologically advanced societies, people with genetic disabilities increasingly suffer from a new widespread prejudice: eugenic ideology which considers their very existence as a medical error. In some European countries, over 90% of fetuses diagnosed as Down syndrome are routinely eliminated before birth.
[...]
The Parliamentary Assembly should therefore analyse and discuss this subject and invite the member States of the Council of Europe to adopt measures in order to implement their commitment “that every human being has the inherent right to life and (...) to ensure its effective enjoyment by persons with disabilities on an equal basis with others”, as required, inter alia, by the Convention on the Rights of Persons with Disabilities.
Motionärerna försöker alltså belysa det faktum att vissa länder i Europa (som till exempel Danmark) regelmässigt ser vissa tillstånd (som till exempel Downs Syndrom) som skäl nog för abort.
Den kvarvarande frågan blir därför vad Feministiskt Perspektiv egentligen har för skäl till att piska upp stämningen i en så känslig fråga?
Uppdatering kl 10.15
Det har visat sig att motionen som FI (och S) försöker piska upp stämningen kring drogs tillbaka innan behandlingen och att de således bemöter något som Europarådet aldrig hanterade. Den kvarvarande frågan om skälet blir därför än mer angelägen.
måndag 8 oktober 2012
Socken eller församling
Sverige delades under lång tid upp i socknar. En geografisk indelning som i stort baseras på hur byarna växte fram i landet.
Sedan ett antal år tillbaka finns inte socknen längre kvar som juridisk enhet utan används främst av forskare eftersom socknen i stort har sett likadan ut under väldigt lång tid. Det går således att skapa långa sammanhållna serier med hjälp av sockenindelningen.
Här om dagen uppmärksammades jag på en namninsamling till förmån för att "rädda våra socknar". Initiativtagaren vill återinföra sockenbegreppet i syfte att även i framtiden, på ett enkelt sätt, kunna använda sig av samma indelningsmetod som vi hittills gjort.
Och det kanske är önskvärt. Jag är inte helt säker även om jag inte är främmande för idén. Ett tänkbart scenario i så fall kanske kan vara att byta ut församlingen mot socknen i folkbokföringssyfte.
I dagsläget slår Svenska kyrkan kontinuerligt ihop församlingar. Det kommer således bli allt svårare att följa församlingsindelningen inom till exempel släktforskningen. Svenska kyrkan är dessutom skild från staten varför rimligheten i att människor är skrivna i en särskild församling minskat.
Det skulle troligtvis bli en del övergångsproblem med att byta från församling till socken men eftersom socknen inte kommer förändras över tid så kan de långsiktiga vinsterna vara värda det.
Sedan ett antal år tillbaka finns inte socknen längre kvar som juridisk enhet utan används främst av forskare eftersom socknen i stort har sett likadan ut under väldigt lång tid. Det går således att skapa långa sammanhållna serier med hjälp av sockenindelningen.
Här om dagen uppmärksammades jag på en namninsamling till förmån för att "rädda våra socknar". Initiativtagaren vill återinföra sockenbegreppet i syfte att även i framtiden, på ett enkelt sätt, kunna använda sig av samma indelningsmetod som vi hittills gjort.
Och det kanske är önskvärt. Jag är inte helt säker även om jag inte är främmande för idén. Ett tänkbart scenario i så fall kanske kan vara att byta ut församlingen mot socknen i folkbokföringssyfte.
I dagsläget slår Svenska kyrkan kontinuerligt ihop församlingar. Det kommer således bli allt svårare att följa församlingsindelningen inom till exempel släktforskningen. Svenska kyrkan är dessutom skild från staten varför rimligheten i att människor är skrivna i en särskild församling minskat.
Det skulle troligtvis bli en del övergångsproblem med att byta från församling till socken men eftersom socknen inte kommer förändras över tid så kan de långsiktiga vinsterna vara värda det.
lördag 6 oktober 2012
Ännu en SNB-helg
I dag är skribentskolan i en liten inspelningsstudio i Johanneshov i Stockholm. Här ska Martin Borgs lära oss allt om hur man gör bra och intressanta tv-inslag.
torsdag 4 oktober 2012
Moral och individuellt ansvar
Här om dagen skrev KDU:s ordförande Aron Modig en debattartikel på Brännpunkt. Den handlade om att det behövs hårdare tag mot ungdomar som kastar sten på poliser och han fick utstå mycket spott och spe för vad många ansåg vara en bristfällig analys av livet i områden där många lever i utanförskap.
Till exempel svarade Joel Ensjö att Modig "dra[r] alla över en kam och snabbt stämpla[r] ungdomar som ligister i största allmänhet. Något som Modig inte gör. Det Modigs debattartikel handlar om är de enstaka personer som vandaliserar och utsätter andra för våld. Det är inte att generalisera.
För visst är det så att det finns områden i Sverige där människor lever i utanförskap. Men upphör ens moraliska ansvar som individ verkligen om man lever ett utsatt liv eller i en i övrigt utsatt miljö?
Det är så klart svårt att svara helt generellt på den frågan men i allt väsentligt så är svaret nej. Något som den stora merparten av alla människor som bor i ekonomiskt svagare områden också verkar hålla med om eftersom de inte tänder eld på bilar eller kastar sten på polisen.
Så absolut, Sverige bör göra mer för att underlätta för människor att gå från utanförskap till innanförskap, primärt genom utbildning och arbete. Varje enskild individ har emellertid ett ansvar att dra sitt strå till stacken och gör vad de kan. Och det innefattar inte vandalism och våld. Det moraliska ansvaret har alla i Sverige, oavsett ekonomisk situation.
Till exempel svarade Joel Ensjö att Modig "dra[r] alla över en kam och snabbt stämpla[r] ungdomar som ligister i största allmänhet. Något som Modig inte gör. Det Modigs debattartikel handlar om är de enstaka personer som vandaliserar och utsätter andra för våld. Det är inte att generalisera.
För visst är det så att det finns områden i Sverige där människor lever i utanförskap. Men upphör ens moraliska ansvar som individ verkligen om man lever ett utsatt liv eller i en i övrigt utsatt miljö?
Det är så klart svårt att svara helt generellt på den frågan men i allt väsentligt så är svaret nej. Något som den stora merparten av alla människor som bor i ekonomiskt svagare områden också verkar hålla med om eftersom de inte tänder eld på bilar eller kastar sten på polisen.
Så absolut, Sverige bör göra mer för att underlätta för människor att gå från utanförskap till innanförskap, primärt genom utbildning och arbete. Varje enskild individ har emellertid ett ansvar att dra sitt strå till stacken och gör vad de kan. Och det innefattar inte vandalism och våld. Det moraliska ansvaret har alla i Sverige, oavsett ekonomisk situation.
tisdag 2 oktober 2012
Att se människor som klassrepresentanter
På DN-debatt i dag oroar sig två socialdemokrater över något de kallar för "politikens dubbelagenter" (det verkar dock främst vara en reklamartikel för senaste numret av tidningen Tiden). Udden är främst riktad mot personer inom socialdemokratin (som författarna verkar ansa inte är att betrakta som riktiga socialdemokrater efter som de inte längre är heltidsengagerade i rörelsen) men alla de som rör sig mellan politik och näringsliv får sig en känga.
Artikeln dras med ett ganska stort antal märkligheter. Till att börja med verkar författarna anse att "en verkligt livaktig demokrati" måste baseras på "politiska intressekonflikter". Vilket så klart inte stämmer. Även om alla är överens så är det fortfarande en demokrati om beslutsfattandet i våra parlamentariska församlingar baseras på allmänna val. Demokrati bygger inte på "klass mot klass" utan är en styrelseform för bestämmande i gemensamma frågor.
För det andra så är synen på "politiska dubbelgångare" tämligen närsynt. I den svenska arbetarrörelsen har nämligen de politiska dubbelgångarna varit helt institutionaliserade i det socialdemokratiska partiet i form av facklig-politisk samverkan och intern korporatism.
Ett förhållningssätt som baseras på en syn att människor aldrig verkar vara någon annat än företrädare för mer eller mindre definierade grupper. Grupper som dessutom förväntas ha vissa önskemål och som därmed får dem representerade i det interna arbetet (och även i det offentliga eftersom Sverige var ett tämligen långt gånget korporativt samhälle under lång tid).
Det är den här synen som gör att herrarna Suhonen och Antman Debels verkar anse att socialdemokrater blir politiska dubbelgångare om de jobbar för "näringslivet". I alla fall om de gör det i andra roller än som arbetare. Det stämmer nämligen inte överens med de klassintressen som de förväntas ha i egenskap av att vara företrädare för arbetarrörelsen.
Resonemanget verkar vara som följer; som fackföreningsföreträdare (eller som aktiv i annat till arbetarrörelsen knutet särintresse) får man gärna engagera sig inom socialdemokratin, eftersom man då företräder rätt intressen. Det går dock inte jobba för näringslivet och samtidigt vara engagerad för då företräder man per automatik motståndarparten.
Att se människor endast som representanter för påstådda klassintressen är dock att reducera dem till kollektiva enheter utan egen vilja. Något som jag tror att få utanför Suhonen och Antman Debels snäva krets vill göra.
Men i klasskampens intresse är tydligen alla medel tillåta, och enskilda individer står bara i vägen.
Fler reaktioner på debattartikeln: Eva Cooper, Widar Andersson.
Artikeln dras med ett ganska stort antal märkligheter. Till att börja med verkar författarna anse att "en verkligt livaktig demokrati" måste baseras på "politiska intressekonflikter". Vilket så klart inte stämmer. Även om alla är överens så är det fortfarande en demokrati om beslutsfattandet i våra parlamentariska församlingar baseras på allmänna val. Demokrati bygger inte på "klass mot klass" utan är en styrelseform för bestämmande i gemensamma frågor.
För det andra så är synen på "politiska dubbelgångare" tämligen närsynt. I den svenska arbetarrörelsen har nämligen de politiska dubbelgångarna varit helt institutionaliserade i det socialdemokratiska partiet i form av facklig-politisk samverkan och intern korporatism.
Ett förhållningssätt som baseras på en syn att människor aldrig verkar vara någon annat än företrädare för mer eller mindre definierade grupper. Grupper som dessutom förväntas ha vissa önskemål och som därmed får dem representerade i det interna arbetet (och även i det offentliga eftersom Sverige var ett tämligen långt gånget korporativt samhälle under lång tid).
Det är den här synen som gör att herrarna Suhonen och Antman Debels verkar anse att socialdemokrater blir politiska dubbelgångare om de jobbar för "näringslivet". I alla fall om de gör det i andra roller än som arbetare. Det stämmer nämligen inte överens med de klassintressen som de förväntas ha i egenskap av att vara företrädare för arbetarrörelsen.
Resonemanget verkar vara som följer; som fackföreningsföreträdare (eller som aktiv i annat till arbetarrörelsen knutet särintresse) får man gärna engagera sig inom socialdemokratin, eftersom man då företräder rätt intressen. Det går dock inte jobba för näringslivet och samtidigt vara engagerad för då företräder man per automatik motståndarparten.
Att se människor endast som representanter för påstådda klassintressen är dock att reducera dem till kollektiva enheter utan egen vilja. Något som jag tror att få utanför Suhonen och Antman Debels snäva krets vill göra.
Men i klasskampens intresse är tydligen alla medel tillåta, och enskilda individer står bara i vägen.
Fler reaktioner på debattartikeln: Eva Cooper, Widar Andersson.
måndag 1 oktober 2012
Låt utropen skalla
Sedan det uppmärksammades att moskén i Fittja ansökt om att få hålla böneutrop har debatten angående fenomenet i fråga, kanske inte gått hög, men i alla fall småmullrat. Kristdemokraterna i Botkyrka, där Fittja ligger, är tydligen emot. Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centerpartiet, argumenterar också mot (dock utan argument, han konstaterar bara att det kanske inte bör tillåtas).
Självklart finns det de som är för också, de tenderar bara att hålla ett något lägre tonläge. Susanna Birgersson på DN:s ledarsida skriver dock bra och sakligt om frågan i dagens tidning.
Att jag tycker så skvallrar så klart om vad jag själv anser i frågan. För mig är det här en fråga om religionsfrihet, men också om praktikaliteter.
Den som vill sprida ett budskap, oavsett vilket, och kan göra det inom föreskriva bullernormer och ordningsföreskrifter bör också ha rätt att göra det. Det gäller både kyrkklockor, böneutrop och reklam. Att hindra en viss typ av "oljud" men samtidigt tillåta andra rimmar illa med de likabehandlingsprinciper som vi ofta säger oss värna.
Som jag ser det verkar motståndet mot böneutrop emanera ur någon form av märklig eurabiatanke. Motståndarna är oroliga över att det här på något sätt skadar det svenska samhället och att det bara är först steget mot en utveckling som man inte tror sig kunna kontrollera.
Men det finns det så klart inget som pekar på. Jag anser i stället att man bör uppmuntra mer religiositet i det sekulära Sverige. Vilket inte är samma sak som att säga att religion (kristendom eller Islam eller andra) ska få inflytande över till exempel politik. Däremot är det ett erkännande av att de flesta människor behöver religion i sina liv och att de ska ha rätt att utöva den.
Och om vi ska kunna kritisera de muslimska länder där man gör allt för att försvåra för kristna trosinriktningar, så kan inte vi vara lika goda kålsupare och försvåra för muslimer som praktiserar sin tro här i Sverige. Därför bör rimligtvis böneutrop tillåtas.
Självklart finns det de som är för också, de tenderar bara att hålla ett något lägre tonläge. Susanna Birgersson på DN:s ledarsida skriver dock bra och sakligt om frågan i dagens tidning.
Att jag tycker så skvallrar så klart om vad jag själv anser i frågan. För mig är det här en fråga om religionsfrihet, men också om praktikaliteter.
Den som vill sprida ett budskap, oavsett vilket, och kan göra det inom föreskriva bullernormer och ordningsföreskrifter bör också ha rätt att göra det. Det gäller både kyrkklockor, böneutrop och reklam. Att hindra en viss typ av "oljud" men samtidigt tillåta andra rimmar illa med de likabehandlingsprinciper som vi ofta säger oss värna.
Som jag ser det verkar motståndet mot böneutrop emanera ur någon form av märklig eurabiatanke. Motståndarna är oroliga över att det här på något sätt skadar det svenska samhället och att det bara är först steget mot en utveckling som man inte tror sig kunna kontrollera.
Men det finns det så klart inget som pekar på. Jag anser i stället att man bör uppmuntra mer religiositet i det sekulära Sverige. Vilket inte är samma sak som att säga att religion (kristendom eller Islam eller andra) ska få inflytande över till exempel politik. Däremot är det ett erkännande av att de flesta människor behöver religion i sina liv och att de ska ha rätt att utöva den.
Och om vi ska kunna kritisera de muslimska länder där man gör allt för att försvåra för kristna trosinriktningar, så kan inte vi vara lika goda kålsupare och försvåra för muslimer som praktiserar sin tro här i Sverige. Därför bör rimligtvis böneutrop tillåtas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)