Jag har flera gånger tidigare skrivit (här och här) om vad jag hela tiden trott varit en oturlig sammanblandning från Christer Sturmarks sida. I debattartiklar och debatter brukar Sturmark säga att han vill ha ett sekulärt samhälle, något som jag har tolkat som att han egentligen efterfrågar en sekulär stat.
I går hamnade jag i en twitterdebatt med sagda debattör och då visade det sig att han faktiskt vill ha både en sekulär stat OCH ett sekulärt samhälle.
Att staten ska vara sekulär, i bemärkelsen att den inte favoriserar någon särskild religion eller lägger sig i enskilda människors tro, är för mig en självklarhet. Att samhället skulle kunna vara sekulärt ser jag dock som en omöjlighet.
I samhället är staten bara en liten del. Samhället utgörs i stället av du och jag, företag och organisationer, samfund och kyrkor. Därtill av allt det tankegods som dessa producerar och härbärgerar. Så länge det finns religiösa individer och religiositet så kan inte samhället som helhet vara sekulärt.
Samhället är det vi gör tillsammans, och så länge som det finns en sannolikhet att vår nästa är religiös och så länge som hon inte behöver dölja det, så är inte samhället sekulärt. I mina ögon är därför Sturmarks önskan en omöjlighet.
Det enda sättet att skapa ett sekulärt samhälle är att förbjuda alla offentliga religiösa yttringar, något som jag hoppas att ingen faktiskt vill göra.
Läs gärna om bloggaren Josef Bengtssons diskussioner med Christer Sturmark här och här.
onsdag 30 maj 2012
måndag 28 maj 2012
Kungen förändrar för att bevara
För första gången i livet läste jag i kväll om kungafamiljens Gallierafideikommiss. Ett fideikommiss instiftat av prinsessan Josefina av Leuchtenburg, sedermera drottning av Sverige.
Det består, om jag har förstått det rätt, av lösa medel men primärt av en konstsamling som prinsessan fick i present av Napoleon Bonaparte 1813.
Den har sedan instiftandet endast kunnat ärvas av manliga tronarvingar inom kungafamiljen och innehas därmed i dagsläget av Hans Majestät Konungen. Då Sveriges riksdag har förändrat successionsordningen riskerar dock konstsamlingen att skingras med nuvarande regelverk.
För att säkra att den stannar inom den regerande delen av ätten Bernadotte har därför Konungen begärt att få statuterna för fideikommisset ändrade. I stället för att prins Carl Philip ärver (som med stor säkerhet aldrig kommer bli monark) ska även kvinnor (läs: kronprinsessan Victoria) kunna ärva konstskatten.
Genom förändringen stannar fideikommisset inom kungafamiljen och man minimerar risken att samlingen sprids till mer avlägsna delar av familjen (vilket lätt skulle kunna vara fallet på de två generationer av kvinnliga tronföljare som vi har framför oss).
På så sätt förändrar konungen för att bevara, både traditionen och konstskatten, och säkerställer på samma gång den framtida regentens rätt till fideikommisset i fråga.
Frågan vad som kommer hända med Stenhammar kvarstår dock. Det är formellt staten som är ägare men enligt von Kraemers ska en prins av det regerande kungahuset få arrendera godset på livstid.
Jag gissar att det är med den framtidsutsikten som prins Carl Philip har gått på Alnarp. Men det är bara mina spekulationer.
Nyheter: SN24, Exp, DN, SvD.
Det består, om jag har förstått det rätt, av lösa medel men primärt av en konstsamling som prinsessan fick i present av Napoleon Bonaparte 1813.
Den har sedan instiftandet endast kunnat ärvas av manliga tronarvingar inom kungafamiljen och innehas därmed i dagsläget av Hans Majestät Konungen. Då Sveriges riksdag har förändrat successionsordningen riskerar dock konstsamlingen att skingras med nuvarande regelverk.
För att säkra att den stannar inom den regerande delen av ätten Bernadotte har därför Konungen begärt att få statuterna för fideikommisset ändrade. I stället för att prins Carl Philip ärver (som med stor säkerhet aldrig kommer bli monark) ska även kvinnor (läs: kronprinsessan Victoria) kunna ärva konstskatten.
Genom förändringen stannar fideikommisset inom kungafamiljen och man minimerar risken att samlingen sprids till mer avlägsna delar av familjen (vilket lätt skulle kunna vara fallet på de två generationer av kvinnliga tronföljare som vi har framför oss).
På så sätt förändrar konungen för att bevara, både traditionen och konstskatten, och säkerställer på samma gång den framtida regentens rätt till fideikommisset i fråga.
Frågan vad som kommer hända med Stenhammar kvarstår dock. Det är formellt staten som är ägare men enligt von Kraemers ska en prins av det regerande kungahuset få arrendera godset på livstid.
Jag gissar att det är med den framtidsutsikten som prins Carl Philip har gått på Alnarp. Men det är bara mina spekulationer.
Nyheter: SN24, Exp, DN, SvD.
fredag 25 maj 2012
Kunganytt
Här om dagen fick jag ett tips i inkorgen. Det var skaparen bakom den nya appen Kunganytt som trodde att jag skulle kunna vara intresserad av hennes nya app. Och det visade sig att hon hade helt rätt.
I Kunganytt har hon samlat information om de europeiska kungahusen på ett överskådligt men samtidigt heltäckande sätt. Mycket informativt för oss som är intresserade av kungligheternas förehavanden.
Appen finns att hitta i iTunes.
I Kunganytt har hon samlat information om de europeiska kungahusen på ett överskådligt men samtidigt heltäckande sätt. Mycket informativt för oss som är intresserade av kungligheternas förehavanden.
Appen finns att hitta i iTunes.
onsdag 23 maj 2012
Miljöpartister och väderkvarnar
När ett antal miljöpartister på DN-debatt skriver att friskolesektorn domineras av "vinstintresset" kan det vara på sin plats att påminna om den genomgång av sektorn som tidningen Dagens samhälle gjorde här om året.
Där kunde man läsa följande:
- 95 procent av alla friskoleföretag driver högst två skolor
- Vinsterna i friskolorna är måttliga
- Av landets 5 700 skolor är var femte en friskola
- Det är bara 14 procent av landets elever som går i en friskola (1,3 miljoner elever)
Det är således en ganska liten del av eleverna i Sverige som går i en friskola, och merparten av de friskolor som finns ingår inte i några stora koncerner och de tar inte ut särskilt mycket i vinst.
Kanske något att hålla i minnet när man går till storms mot väderkvarnar?
Där kunde man läsa följande:
- 95 procent av alla friskoleföretag driver högst två skolor
- Vinsterna i friskolorna är måttliga
- Av landets 5 700 skolor är var femte en friskola
- Det är bara 14 procent av landets elever som går i en friskola (1,3 miljoner elever)
Det är således en ganska liten del av eleverna i Sverige som går i en friskola, och merparten av de friskolor som finns ingår inte i några stora koncerner och de tar inte ut särskilt mycket i vinst.
Kanske något att hålla i minnet när man går till storms mot väderkvarnar?
tisdag 22 maj 2012
Kristna samfund uppmanar till lagbrott
Jag upptäckte i går via Twitter den svenska plogbillsrörelsen planerar en pingstmässa på "krigsradarföretaget SAAB Micowaves område i Mölndal".
Mässan är manifestation mot företagets verksamhet men även en uppmaning till direkta olagligheter då deltagarna uppmanas att ta sig in på privat område.
Just den här gången uppmanar man inte till skadegörelse, något som plogbillsrörelsen ägnar sig åt emellanåt. Det jag blev mest förvånad över när jag läste informationen om mässan var dock att representanter för Svenska Kyrkan och Gemensam Framtid står med som avsändare.
Är detta sanktionerat av respektive församlingar undrar jag? Och varför i så fall?
Mässan är manifestation mot företagets verksamhet men även en uppmaning till direkta olagligheter då deltagarna uppmanas att ta sig in på privat område.
Just den här gången uppmanar man inte till skadegörelse, något som plogbillsrörelsen ägnar sig åt emellanåt. Det jag blev mest förvånad över när jag läste informationen om mässan var dock att representanter för Svenska Kyrkan och Gemensam Framtid står med som avsändare.
Är detta sanktionerat av respektive församlingar undrar jag? Och varför i så fall?
måndag 21 maj 2012
Framtidens svenska höger är större än KDU
I helgen som gick genomförde KDU sitt Riksmöte på Ekerö utanför Stockholm. I samband med den publicerade KDU:s ordförande Aron Modig en artikel på Newsmill där han konstaterade att framtidens höger tar avstånd från social- och nyliberalism. Han har i dag följt upp det med att lägga upp hela sitt riksmötestal på sin blogg. Ett tal som får sägas vara en utbroderad version av newsmillartikeln (eller tvärt om).
Aron har många poänger, det är inte tu tal om det. Bland annat kring behovet av en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Partyrörelsen (vilket jag skrivit om tidigare även om jag inte var odelat positiv då), människans ofullkomlighet, synen på familjens frihet och behovet av borgerlig idéutveckling.
Jag håller även med om att det verkar finnas en ung borgerlighet (eller höger) som inte känner sig bekväm i vare sig socialliberalismens flipp-floppande eller libertarianismens självsäkra men ibland överdrivet ekonomiska syn på världen.
Verkligheten är dock att liberaler och konservativa behöver varandra. Särskilt i den svenska politiska kontexten där de tu finner en gemensam politisk motståndare i socialismen. Det är därför Alliansen har visat sig så stark. Tillsammans visar vi att det finns ett politiskt alternativ till decennier av socialdemokratiskt styre.
KDU kan dock knappast ta åt sig äran, eller ens hävda att de är ensamma om att agera i vad jag skulle kalla en konservativ tradition. Historisk sett har Moderaterna varit det parti som kombinerat ekonomisk frihet med självbestämmande. I dagsläget går det dock att finns företrädare för denna syn i alla borgerliga partier.
Det finns faktiskt folkpartister som inte ser individualiserad föräldraförsäkring som något eftertraktansvärt, det finns centerpartister som vill avskaffa jordbrukssubventioner, det finns kristdemokrater som förstår värdet av ett starkt försvar och det finns moderater som förespråkar en familjepolitik som ger ökad självständighet till familjer.
Det vi tillsammans kan göra är att visa på att svensk politik inte måste vara klåfingrig, att det inte är ett självändamål att övertrumfa varandra i vem som kräver kraftigast offentliga åtgärder. Kan vi göra det så kan vi visa att den svenska borgerligheten och den svenska högern faktiskt är större ett bara ett ungdomsförbund. Att vi tillsammans kan göra skillnad i våra respektive partier, och i förlängningen i svensk politik som helhet.
Så Aron; det är jättebra att du driver dina frågor, men glöm inte bort att du inte är ensam. Och alla goda krafter behövs för att Alliansen ska få förnyat förtroende 2014.
Aron har många poänger, det är inte tu tal om det. Bland annat kring behovet av en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Partyrörelsen (vilket jag skrivit om tidigare även om jag inte var odelat positiv då), människans ofullkomlighet, synen på familjens frihet och behovet av borgerlig idéutveckling.
Jag håller även med om att det verkar finnas en ung borgerlighet (eller höger) som inte känner sig bekväm i vare sig socialliberalismens flipp-floppande eller libertarianismens självsäkra men ibland överdrivet ekonomiska syn på världen.
Verkligheten är dock att liberaler och konservativa behöver varandra. Särskilt i den svenska politiska kontexten där de tu finner en gemensam politisk motståndare i socialismen. Det är därför Alliansen har visat sig så stark. Tillsammans visar vi att det finns ett politiskt alternativ till decennier av socialdemokratiskt styre.
KDU kan dock knappast ta åt sig äran, eller ens hävda att de är ensamma om att agera i vad jag skulle kalla en konservativ tradition. Historisk sett har Moderaterna varit det parti som kombinerat ekonomisk frihet med självbestämmande. I dagsläget går det dock att finns företrädare för denna syn i alla borgerliga partier.
Det finns faktiskt folkpartister som inte ser individualiserad föräldraförsäkring som något eftertraktansvärt, det finns centerpartister som vill avskaffa jordbrukssubventioner, det finns kristdemokrater som förstår värdet av ett starkt försvar och det finns moderater som förespråkar en familjepolitik som ger ökad självständighet till familjer.
Det vi tillsammans kan göra är att visa på att svensk politik inte måste vara klåfingrig, att det inte är ett självändamål att övertrumfa varandra i vem som kräver kraftigast offentliga åtgärder. Kan vi göra det så kan vi visa att den svenska borgerligheten och den svenska högern faktiskt är större ett bara ett ungdomsförbund. Att vi tillsammans kan göra skillnad i våra respektive partier, och i förlängningen i svensk politik som helhet.
Så Aron; det är jättebra att du driver dina frågor, men glöm inte bort att du inte är ensam. Och alla goda krafter behövs för att Alliansen ska få förnyat förtroende 2014.
onsdag 16 maj 2012
Folknykterhet till vilket pris som helst
Just nu pågår något som kallas Folknykterhetens vecka. Det är primärt IOGT-NTO som uppmärksammar den även om jag gissar att de andra nykterhetsförbunden också gör det. De torde i alla fall uppmärksamma morgondagen eftersom Folknykterhetens dag brukar "firas" på Kristi himmelsfärds dag.
IOGT:s tema för veckan går under rubriken "Fest för alla". Ett lovvärt initiativ om vikten och behovet av alkoholfria mötesplatser. Tyvärr går argumenten och kraven i samma hjulspår som de brukar. Bland annat vill man förbjuda alkoholservering på idrottsevenemang (eller skapa alkoholfria zoner på arenor som de själva uttrycker det).
Tidigare år har man bland annat ställt krav på att idrotten inte ska samarbeta med alkoholindustrin. Tittar man dessutom på vad IOGT ställer krav på övriga veckor på året så framträder en organisation som inte verkar ha några andra visioner än att allt som man inte tycker om ska förbjudas.
Och missförstå mig rätt; jag är själv nykterist och har så varit i snart 18 år. Jag tycker inte heller om alkohol (eller andra droger) och jag skulle helst se att människor inte ville nyttja dem. Jag tror dock inte att förbud är ett vare sig särskilt attraktivt, eller ett möjligt, tillvägagångssätt om målet är att människor ska dricka mindre alkohol.
Jag har skrivit om den här frågan tidigare och tänker inte trötta er med ytterligare ett långt inlägg om saken. Kortfattat kan man dock säga att den som oftast och högst skriker efter ny lagstiftning, faktiskt inte vinner.
Nyheter: SMP.
IOGT:s tema för veckan går under rubriken "Fest för alla". Ett lovvärt initiativ om vikten och behovet av alkoholfria mötesplatser. Tyvärr går argumenten och kraven i samma hjulspår som de brukar. Bland annat vill man förbjuda alkoholservering på idrottsevenemang (eller skapa alkoholfria zoner på arenor som de själva uttrycker det).
Tidigare år har man bland annat ställt krav på att idrotten inte ska samarbeta med alkoholindustrin. Tittar man dessutom på vad IOGT ställer krav på övriga veckor på året så framträder en organisation som inte verkar ha några andra visioner än att allt som man inte tycker om ska förbjudas.
Och missförstå mig rätt; jag är själv nykterist och har så varit i snart 18 år. Jag tycker inte heller om alkohol (eller andra droger) och jag skulle helst se att människor inte ville nyttja dem. Jag tror dock inte att förbud är ett vare sig särskilt attraktivt, eller ett möjligt, tillvägagångssätt om målet är att människor ska dricka mindre alkohol.
Jag har skrivit om den här frågan tidigare och tänker inte trötta er med ytterligare ett långt inlägg om saken. Kortfattat kan man dock säga att den som oftast och högst skriker efter ny lagstiftning, faktiskt inte vinner.
Nyheter: SMP.
måndag 14 maj 2012
En borgerlig kulturpolitik
I ansökningsförfarandet till SNB:s Skribentskola ingick det att skriva en debattartikel under den övergripande rubriken "min vision för en borgerlig kulturpolitik". Nedan hittar ni mitt bidrag.
En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet
Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.
Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.
Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.
I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.
Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.
En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.
En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet
Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.
Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.
Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.
I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.
Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.
En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.
söndag 13 maj 2012
Antagen
Jag fick i fredags det mycket glädjande beskedet att jag antagits till årets upplaga av Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola.
Det kommer bli vansinnigt roligt att få träna på att skriva bättre texter, och det kommer bli intressant att få lära sig mer om den borgerliga tidningssfären i Sverige. Kursupplägget är ambitiöst och föreläsarna är bästa tänkbara.
Jag känner mig mycket förväntansfull.
Det kommer bli vansinnigt roligt att få träna på att skriva bättre texter, och det kommer bli intressant att få lära sig mer om den borgerliga tidningssfären i Sverige. Kursupplägget är ambitiöst och föreläsarna är bästa tänkbara.
Jag känner mig mycket förväntansfull.
fredag 11 maj 2012
KD - ett 80 procentsparti
För ett par dagar sedan skrev Maria Fälth, ordförande för det Kristdemokratiska kvinnorförbundet, en debattartikel i SvD där hon krävde en utökning av antalet "pappamånader" i föräldraförsäkringen.
Det framgick dock i artikeln att partistyrelsen i KD, i sitt arbete med partiets nya föräldrapolitiska programmet, kommit fram till motsatt ståndpunkt. Det vill säga att ta bort de nuvarande pappamånaderna till förmån för familjers eget självbestämmande.
Detta ledde direkt till rubriker om splittring och osämja inom KD. Journalister verkade främst se en konflikt mellan Göran Hägglund och Maria Larsson.
I dag sätter dock Hägglund ner foten i frågan genom en artikel på DN-debatt. Där konstateras att partistyrelsens förslag till dagens partifullmäktige är att de så kallade pappa- och mammamånaderna ska avskaffas.
Och jag är helt övertygad om att partistyrelsen kommer få igenom sin linje i frågan, utan svårigheter dessutom. Och de kommer då ha det svenska folket med sig i sitt beslut. Enligt den undersökning som KD låtit Novus Opinion göra, och som Hägglund refererar till, vill 84 procent av de tillfrågade att föräldrarna själva ska bestämma över uppdelningen av föräldrapenningen.
Kanske kan det här bli en väckarklocka för KD om vilka frågor de faktiskt borde fokusera på och driva opinion i. I den här frågan är de trots allt ett 80 procentsparti.
Det framgick dock i artikeln att partistyrelsen i KD, i sitt arbete med partiets nya föräldrapolitiska programmet, kommit fram till motsatt ståndpunkt. Det vill säga att ta bort de nuvarande pappamånaderna till förmån för familjers eget självbestämmande.
Detta ledde direkt till rubriker om splittring och osämja inom KD. Journalister verkade främst se en konflikt mellan Göran Hägglund och Maria Larsson.
I dag sätter dock Hägglund ner foten i frågan genom en artikel på DN-debatt. Där konstateras att partistyrelsens förslag till dagens partifullmäktige är att de så kallade pappa- och mammamånaderna ska avskaffas.
Och jag är helt övertygad om att partistyrelsen kommer få igenom sin linje i frågan, utan svårigheter dessutom. Och de kommer då ha det svenska folket med sig i sitt beslut. Enligt den undersökning som KD låtit Novus Opinion göra, och som Hägglund refererar till, vill 84 procent av de tillfrågade att föräldrarna själva ska bestämma över uppdelningen av föräldrapenningen.
Kanske kan det här bli en väckarklocka för KD om vilka frågor de faktiskt borde fokusera på och driva opinion i. I den här frågan är de trots allt ett 80 procentsparti.
torsdag 10 maj 2012
Tidiga insatser och egna drivkrafter
I går presenterade IFAU en studie med vad som framstår som ett ganska märkligt resultat. De visar nämligen att tidiga insatser från Försäkringskassan kan leda till ökad sjukfrånvaro. Tvärt emot vad tidigare studier på området har visat.
Vad det här kan bero måste så klart vara en fråga för fortsatt forskning, precis som Ekonomisten påpekar. Jag kan dock inte låta bli att återge ett, i mina ögon talande, citat från IFAU:s pressmeddelande:
"Vi tolkar det som att individers egna drivkrafter och incitament spelar roll för hur snabbt man återgår till arbetslivet"
Det låter kanske inte särskilt revolutionerande eller överraskande men det är ett nog så känsligt ämne att ge sig in på. Förhoppningsvis kan IFAU titta närmare på hur individens egna drivkrafter spelar in i sjukskrivningsprocessen. Det skulle ge Försäkringskassan viktiga verktyg i arbetet med att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden.
Nyheter: DN, SVT, SvD, GP.
Vad det här kan bero måste så klart vara en fråga för fortsatt forskning, precis som Ekonomisten påpekar. Jag kan dock inte låta bli att återge ett, i mina ögon talande, citat från IFAU:s pressmeddelande:
"Vi tolkar det som att individers egna drivkrafter och incitament spelar roll för hur snabbt man återgår till arbetslivet"
Det låter kanske inte särskilt revolutionerande eller överraskande men det är ett nog så känsligt ämne att ge sig in på. Förhoppningsvis kan IFAU titta närmare på hur individens egna drivkrafter spelar in i sjukskrivningsprocessen. Det skulle ge Försäkringskassan viktiga verktyg i arbetet med att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden.
Nyheter: DN, SVT, SvD, GP.
onsdag 9 maj 2012
Är du jämställd lille vän
Enligt uppgifter på Twitter i går (kanske inte den mest sanningsenliga källan men ändå) ska regeringen nyligen ha tagit bort Försäkringskassans uppdrag att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Om uppgifterna verkligen stämmer, jag hittar tyvärr ingen information om det någonstans, så vore det en välgärning av rang.
Försäkringskassan kommer med största sannolikhet att fortsätta administrera jämställdhetsbonusen även framgent. Den så kallade pappamånaden kommer finnas kvar i föräldraförsäkringen. Regler som bestäms av Sveriges Riksdag. Försäkringskassan ska dock inte längre ha några synpunkter i övrigt på hur föräldrar väljer att dela upp den ledighet som följer med deras nyfödda barn.
Ett högst rimligt förfarande om ni frågar mig (men det hade ni nog redan förstått). Att Riksdagen sätter upp regelverket för ett visst område är en sak (även om jag som medborgare inte håller med). Att ovanpå det, lägga ett högst politiskt uppdrag, på en administrerande myndighet är dock att gå väl långt.
Jag skulle för egen del bli förnärmad om en tjänsteman på Försäkringskassan frågade mig och min fru om vi verkligen var nöjda med vår uppdelning av föräldrapenningen, för att därefter uppmana oss att se över ett mer "jämställt uttag". Det ska den tjänstemannen helt enkelt inte ha med att göra.
Jag kan dock tänka mig att uppdraget i fråga har tagits bort, (om det nu har det) främst på grund av svårigheten i att följa upp om Försäkringskassan verkligen följer det. För hur mäter man det? Att det beror på ideologisk övertygelse (vilket oppositionen verkar tro) är således inte säkert.
Uppdatering kl 10.25:
Jag har nu, efter lite googlesökande som var svår att genomföra på mobilen tidigare, hittat lite bakgrundsinformation till vad det rör sig om. Det hela är ett "avslöjande" från tidningen Feministiskt Perspektiv. DN och Arbetet skrev också om det. Så även Utredarna och Alliansfritt. I övrigt verkar ingen ha tyckt att det var tillräckligt intressant. Kanske ett utslag av intresset för pekpinnar i föräldraförsäkringen?
Försäkringskassan kommer med största sannolikhet att fortsätta administrera jämställdhetsbonusen även framgent. Den så kallade pappamånaden kommer finnas kvar i föräldraförsäkringen. Regler som bestäms av Sveriges Riksdag. Försäkringskassan ska dock inte längre ha några synpunkter i övrigt på hur föräldrar väljer att dela upp den ledighet som följer med deras nyfödda barn.
Ett högst rimligt förfarande om ni frågar mig (men det hade ni nog redan förstått). Att Riksdagen sätter upp regelverket för ett visst område är en sak (även om jag som medborgare inte håller med). Att ovanpå det, lägga ett högst politiskt uppdrag, på en administrerande myndighet är dock att gå väl långt.
Jag skulle för egen del bli förnärmad om en tjänsteman på Försäkringskassan frågade mig och min fru om vi verkligen var nöjda med vår uppdelning av föräldrapenningen, för att därefter uppmana oss att se över ett mer "jämställt uttag". Det ska den tjänstemannen helt enkelt inte ha med att göra.
Jag kan dock tänka mig att uppdraget i fråga har tagits bort, (om det nu har det) främst på grund av svårigheten i att följa upp om Försäkringskassan verkligen följer det. För hur mäter man det? Att det beror på ideologisk övertygelse (vilket oppositionen verkar tro) är således inte säkert.
Uppdatering kl 10.25:
Jag har nu, efter lite googlesökande som var svår att genomföra på mobilen tidigare, hittat lite bakgrundsinformation till vad det rör sig om. Det hela är ett "avslöjande" från tidningen Feministiskt Perspektiv. DN och Arbetet skrev också om det. Så även Utredarna och Alliansfritt. I övrigt verkar ingen ha tyckt att det var tillräckligt intressant. Kanske ett utslag av intresset för pekpinnar i föräldraförsäkringen?
måndag 7 maj 2012
Blygsamt skryt
Jag vill bara uppmärksamma er alla på att jag i dag är omnämnd på ledarplats i Smålandsposten. Anledningen är mitt blogginlägg om Greenpeace från förra veckan. Kul säger jag, och tackar för uppmärksamheten!
Oroväckande utveckling i Europa
Det är inte utan att man blir lite orolig över Europas framtid i dagar som dessa. I Frankrike röstade ca 20 procent på Marine le Pen i första presidentvalomgången.
Därefter röstade landet fram en socialist som riskerar att köra Frankrike i det grekiska ekonomiska diket.
I Grekland å andra sidan röstade valmanskåren i går in ett nynazistiskt parti och ett par ytterlighetsvänsterpartier i parlamentet.
De mörka molnen på eurosamarbetets himmel börjar minst sagt att torna upp sig.
Därefter röstade landet fram en socialist som riskerar att köra Frankrike i det grekiska ekonomiska diket.
I Grekland å andra sidan röstade valmanskåren i går in ett nynazistiskt parti och ett par ytterlighetsvänsterpartier i parlamentet.
De mörka molnen på eurosamarbetets himmel börjar minst sagt att torna upp sig.
fredag 4 maj 2012
"Neutral" medierapportering kring Greenpeace
Med anledning av gårdagens inlägg om makten över pressdagordningen tänker jag att det är på sin plats att visa på ett ganska grovt exempel på när media helt enkelt väljer bort att skriva vissa saker.
Under de senaste dagarna har organisationen Greenpeace försökt hindra den finländska isbrytaren Nordicas fullt lagliga färd mot Arktis. De har försökt borda båten, hindra den och nu senast vandalisera den. I nästan all rapportering görs dock gällande att medlemmarna i Greenpeace är "aktivister" som "protesterar" mot en "omstridd" provborrning efter olja.
Långt ifrån alla artiklar nämner över huvudtaget att ett antal personer har gripits för grovt olaga intrång och egenmäktigt förfarande. I stället skriver man saker som:
"Greenpeace ger inte upp kampen om att rädda Arktis", Sveriges Radio.
"Syftet är att så mycket som möjligt fördröja Nordicas avfärd och därmed kanske kunna stoppa oljeborrningen i år", Sveriges Radio.
Neutralt? You tell me.
Under de senaste dagarna har organisationen Greenpeace försökt hindra den finländska isbrytaren Nordicas fullt lagliga färd mot Arktis. De har försökt borda båten, hindra den och nu senast vandalisera den. I nästan all rapportering görs dock gällande att medlemmarna i Greenpeace är "aktivister" som "protesterar" mot en "omstridd" provborrning efter olja.
Långt ifrån alla artiklar nämner över huvudtaget att ett antal personer har gripits för grovt olaga intrång och egenmäktigt förfarande. I stället skriver man saker som:
"Greenpeace ger inte upp kampen om att rädda Arktis", Sveriges Radio.
"Syftet är att så mycket som möjligt fördröja Nordicas avfärd och därmed kanske kunna stoppa oljeborrningen i år", Sveriges Radio.
Neutralt? You tell me.
torsdag 3 maj 2012
Vi behöver fler borgerliga journalister
Hans Bergström har en del poänger i sin kolumn i dagens DN. Texten handlar om den senaste undersökningen angående journalisters politiska hemvist. En undersökning som visar vad många säkert misstänkt; att det finns en kraftig överrepresentation av vänsterpartister och miljöpartister bland svenska nyhetsjournalister.
Ett fenomen som egentligen inte är något stort problem, vara sig för nyhetsmedierna eller deras konsumenter. I alla fall inte så länge alla är medvetna om hur verkligheten ser och att man som läsare/tv-tittare bör anlägga ett kritiskt sinnelag till det som rapporteras och inte svälja allt oreflekterat.
Med det sagt kan det vara bra att påminna sig om ett särskilt viktigt förhållningssätt till konsumtion av nyhetsmedia, och det är här som jag menar att Bergström har en del poänger.
Det viktigaste med en nyhetsartikel är kanske inte vad som sägs, utan hur det sägs, eller kanske vad som inte sägs. Eller snarare, vad som är outtalat. Det kan till exempel handla om hur vissa saker hålls för självklara under förment opartisk flagg, helt utan vidare motivering.
Ett exempel som jag dök på nu på morgonen, som visserligen inte är en nyhetsartikel utan en debattartikel, får illustrera hur det kan se ut. Det är organisationen Planka.nu som konstaterar att "Avgiftssamhället ... helt och hållet [är] ideologiskt grundat".
Vad man glömmer bort att redovisa/konstatera är att en avgiftsfri kollektivtrafik också är en ideologiskt grundad åsikt. Man försöker dock få sin egen ståndpunkt att framstå som neutral och opartisk genom om hävda att motståndaren är ideologisk.
Och just det förfarandet är tämligen vanligt även i nyhetsmedia. Människor görs till offer utan eget ansvar, frågor vinklas till förmån för en outtalad ståndpunkt (som kan vara nog så politisk) och alla sidor får inte komma till tills.
Så vad göra? Nya mätningar som visar hur illa ställt det är på landets tidningar? Obligatorisk redovisning av politisk ståndpunkt i bylinen?
Nej, självklart inte. Det allra bästa tillvägagångssättet för att få en bättre vinklad nyhetsrapportering i svensk media är att fler med borgerliga åsikter och värderingar blir journalister. Det behöver faktiskt inte vara svårare än så.
Så ni unga borgerliga; strunta i era advokat- och läkardrömmar. Om ni vill förändra samhället, bli journalister i stället.
Ett fenomen som egentligen inte är något stort problem, vara sig för nyhetsmedierna eller deras konsumenter. I alla fall inte så länge alla är medvetna om hur verkligheten ser och att man som läsare/tv-tittare bör anlägga ett kritiskt sinnelag till det som rapporteras och inte svälja allt oreflekterat.
Med det sagt kan det vara bra att påminna sig om ett särskilt viktigt förhållningssätt till konsumtion av nyhetsmedia, och det är här som jag menar att Bergström har en del poänger.
Det viktigaste med en nyhetsartikel är kanske inte vad som sägs, utan hur det sägs, eller kanske vad som inte sägs. Eller snarare, vad som är outtalat. Det kan till exempel handla om hur vissa saker hålls för självklara under förment opartisk flagg, helt utan vidare motivering.
Ett exempel som jag dök på nu på morgonen, som visserligen inte är en nyhetsartikel utan en debattartikel, får illustrera hur det kan se ut. Det är organisationen Planka.nu som konstaterar att "Avgiftssamhället ... helt och hållet [är] ideologiskt grundat".
Vad man glömmer bort att redovisa/konstatera är att en avgiftsfri kollektivtrafik också är en ideologiskt grundad åsikt. Man försöker dock få sin egen ståndpunkt att framstå som neutral och opartisk genom om hävda att motståndaren är ideologisk.
Och just det förfarandet är tämligen vanligt även i nyhetsmedia. Människor görs till offer utan eget ansvar, frågor vinklas till förmån för en outtalad ståndpunkt (som kan vara nog så politisk) och alla sidor får inte komma till tills.
Så vad göra? Nya mätningar som visar hur illa ställt det är på landets tidningar? Obligatorisk redovisning av politisk ståndpunkt i bylinen?
Nej, självklart inte. Det allra bästa tillvägagångssättet för att få en bättre vinklad nyhetsrapportering i svensk media är att fler med borgerliga åsikter och värderingar blir journalister. Det behöver faktiskt inte vara svårare än så.
Så ni unga borgerliga; strunta i era advokat- och läkardrömmar. Om ni vill förändra samhället, bli journalister i stället.
tisdag 1 maj 2012
Maj i by - Katrineholm
Katrineholms musikkår spelar Sörmlands Regementes Marsch på Maj i by-firandet i Katrineholm. Maj i by är icke-socialistisk första majtradition som nu är inne på sitt 119:e år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)