Är allt mänskliga rättigheter?

De senaste dagarna har media rapporterat att FN slagit fast att rent vatten och sanitär utrustning är grundläggande mänskliga rättigheter. Vissa rapportörer har också varit mer eller mindre upprörda över att att Sverige la ner sin röst i FN:s generalförsamling. Till exempel säger Jan Eliasson att det är "orimligt att Sverige inte röstade för resolutionen!"

Men är det verkligen det? Är det inte mer orimligt att hävda att rent vatten ska vara en juridiskt bindande rättighet? Vem ska till exempel se till att rättigheten tillhandahålls, och vad blir straffet för att inte göra det? Kan man stjäla vatten om man inte har något? Vad går i så fall först, äganderätt eller rätt till vatten? Som jag ser det så öppnar det här åter upp för en diskussion angående vad som överhuvudtaget är och bör vara mänskliga rättigheter.

Artikel 1-21 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna handlar i huvudsak om vad som brukar kallas negativa rättigheter. Alla är födda fria och har lika värde, ingen får hållas i slaveri, ingen får godtyckligt hållas fängslad etc. Detta är rättigheter som i stort sätt inte kräver någonting av någon annan, annat än att man låter människor vara i fred och göra som de vill.

Artikel 22-30 handlar dock om helt andra saker, och är om jag inte missminner mig tillagda vid ett senare tillfälle (antagligen 1966 när FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter antogs). Där står det till exempel att alla har rätt till sociala rättigheter, valfritt arbete och betald semester. Det vill säga positiva rättigheter.

Nu är visserligen ordet positivt lite lurigt men det innebär i korthet att någon annan måste tillhandahålla det som av artikel 22-30 stadgas som mänskliga rättigheter. Och helt plötsligt förväntas det att någon kan betala, att det finns en rätts- och väldfärdsstat som kan leverera etc... Något som emellertid inte uppstår automatiskt.

Skillnaden är alltså;
artikel 1-21= negativa rättigheter, kräver inget av någon annan.
artikel 22-30= positiva rättigheter, kräver att någon betalar och levererar.

Och jag säger inte att det inte är önskvärt med sociala rättigheter, arbete eller betald semester men... det kan knappast ses som grundläggande mänskliga rättigheter eftersom de kräver att andra människors rättigheter inskränks, till exempel äganderätten. Därför kan inte heller rent vatten vara en universell mänsklig rättighet.

Det är önskvärt att alla har rent vatten men om vi vill att mänskliga rättigheter verkligen ska betyda något så tror jag att det är viktigt att vi renodlar dem och håller oss till det mest grundläggande. Får man de negativa rättigheterna på plats så kommer oftast de positiva med på köpet eftersom det ligger i de flestas intresse. De ska dock inte tvingas eller krävas fram utan uppstå genom frivillighet.

Läs även andra bloggares åsikter om Mänskliga rättigheter, MR, FN, vatten

Informationsplikt borde vara en självklarhet

Om din sexparter in spe led av en potentiellt dödlig sjukdom, må vara inte särskilt smittsam rätt hanterat, skulle inte du vilja veta det då? DN verkar inte anse att du har rätt att veta. En ståndpunkt som känns mycket märklig i mina ögon. Det är som att DN:s ledarsida menar att det inte medföljer några som helst konsekvenser av att vara HIV-positiv.

Jag tycker faktiskt inte att det spelar någon roll om personen som bär på viruset medicinerar eller användare aldrig så många kondomer. Det måste ändå vara upp till kontrahenten att avgöra om han eller hon är villig att ta risken. Och då måste den som är HIV-positiv upplysa om sitt tillstånd. Det spelar ingen roll att det kan uppfattas som bökigt eller pinsamt. Människor har ansvar för sina handlingar.

Konstigare än så är det inte.

Uppdatering:
Läs gärna mer på Tradition och Fason där Dag Elfström redogör för DN:s helomvänding i frågan.


Läs även andra bloggares åsikter om HIV, dn,

Lågintensiv semester

Jag odlar min trädgård. Därför kommer uppdateringsfrekvensen att gå ner här på bloggen. Jag kommer vara tillbaka på fulltid i slutet av juli.

En härlig sommar tillönskar jag er!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Val och överbudspolitik

Att socialdemokraterna skulle berdriva överbudspolitik i valrörelsen kom knappast som en chock för någon. De har alltid mer pengar att göra av med eftersom det alltid finns några skatter som man tycker att man kan höja. De tycker även om att jobba med symbolpolitikfrågor. Nu senast gällande barn till arbetslösas rätt till att vara i förskolan 30 timmar i veckan. Det är uppenbart att Sahlin försöker återupprepa Göran Perssons manöver med maxtaxan men jag tror knappast att väljarna känner igen sig i hennes utmålning av hemmet som ett straff för barn som inte får gå i förskola.

Att Alliansregeringen har hemfallit åt ett liknande agerande känns dock inte riktigt lika roligt. Jag hade hoppats att valrörelsen skulle handla om något mer än bara kronor och ören. Till exempel vilket samhälle vi faktiskt vill ha, vad vi tror att människor klarar av om de bara får chansen, och sådana saker. Nu finns det ju med under ytan men fokus är hela tiden på kostnader, skattesatser och miljarder som satsas.

Nu leder visserligen Alliansregeringen fortfarande i mätningarna och jag har stort hopp om borgerlig valseger igen. En tillbakagång till socialdemokrati skulle vara förödande för Sverige och svensk ekonomi. Men framförallt så skulle arbetet med att göra Sverige lite mer borgerligt komma av sig.

Och Sverige behöver bli mer borgerligt. Vi behöver lägre skatter, mer personligt ansvarstagande och ett starkare civilsamhälle. Inte högre skatter, statligt ansvarstagande och ett civilsamhälle på undantag.

Jag hoppas att du håller med och att du vill hjälpa till att jobba för en borgerlig valseger.

SR, DN, DN, SVD, SVD, DI, SyD, GP, Expressen.

Läs även andra bloggares åsikter om val2010, socialdemokraterna, politik,

Social ingenjörskonst i kvadrat

Det ska till en rätt rejäl dos av social ingenjörskonst för att oppositionens mål, som de är framställda på DN-debatt i dag, någonsin ska kunna bli verklighet. Det skulle bland annat krävas att män och kvinnor inte längre själva ska få välja vad de vill arbeta med, samt att deras löner ska bli föremål för omfattande statlig styrning.

Politiken som skulle krävas skulle också slå sönder arbetslinjen varpå klyftorna mellan rik och fattig definitiv skulle öka. Jag har nämligen svårt att tro att oppositionens önskan om att göra klyftorna mindre mellan de som arbetar och de som inte gör det, skulle kunna leda till något annat än högre skatter för dem som arbetar, och högre bidrag till dem som inte gör det. Och vips... så försvann drivkrafterna till arbete.

Och angående "pensionärsskatten" så hade det väl varit på sin plats om oppositionen hade oroat sig för pensionärernas höga skattetryck under sina senaste 12 år vid makten. Och inte komma nu när Alliansregeringen redan har sänkt den två gånger. Något som Göran Persson aldrig gjorde. Även i den här frågan så är sannolikheten stor att "klyftan" kommer att minskas genom att löntagarna får högre skatter, snarare än att pensionärerna får lägre.

Det blir bara mer och mer tydlig att oppositionen inte har något verklighetsförankring i den politik man vill föra. Fagra ord och sådant som på kort sikt känns bra i hjärtat går före långsiktighet och verklighetstrogna ekonomiska analyser. Eller som Mona Sahlin-imitatören på Allsång på Skansen uttryckte det:

"Vi satsar på sånt som jämnar ut sig i längden".

Andra bloggare: Kent Persson, Tokmoderaten, Nonicoclolasos.


Läs även andra bloggares åsikter om oppositionen, socialdemokraterna, politik, skattetryck,

Fel slutsatser från oppositionen (igen)

Återigen visar oppositionen att de inte har förstått vad som utvecklar vården i Sverige. Om de hade varit intresserade av att titta på verkligheten när de själva styrde så hade de sett att vården var mer "ojämt fördelad" då.

I ett system med ransonerad vård tar den som redan har kunskap och kontakt sig bäst fram. Människor utan läkare i släkten eller bekantskapskretsen, utan kunskap om hur vårdkedjan fungerar får snällt vänta i väntrummet tills det blir deras tur. Under tiden slösas det med offentliga medel på operationssalar som står tomma och utrustning som inte används i full utsträckning.

Alliansregeringen och alliansledda landsting har under de senaste åren öppnat upp den svenska sjukvården för innovationskraft och förnyelse. Det vill oppositionen få ett slut på.

Vi får väl se vem som får bäst tillgång till vård då.


Läs även andra bloggares åsikter om oppositionen, vård, socialdemokraterna, val2010, dn

Välfärdens framtida finansiering - ett delat ansvar?

Nu har den kommit - Borgkommissionens rapport. Den presenterades lite kort på DN-debatt i dagens tidning och ansatsen verkar självklar, hur finansierar vi framtidens välfärd? Och kommer vi att ha råd?

Kraven ökar på vård och omsorg, inte bara på att den ska finnas utan också på hur den utförs. 40-talisterna har börjar gå i pension och andelen äldre per yrkesverksam kommer att fortsätta öka under många år framöver.

Det är därför lovvärt av Timbro och Arena Idé att gå samman på det sätt som man har gjort. Det borgar för en bredare ansats och jag tror att förslaget om att nästa regering, oavsett vilken det blir, bör tillsätta en utredning om välfärdens framtida finansiering bör hörsammas. Den här frågan berör alla i Sverige och vi som är unga nu behöver få veta vad vi kan vänta oss från det offentliga när vi blir äldre.

Spontant verkar flera av förslagen som presenterades i DN som rimliga men nu återstår att läsa själva rapporten.

Läs även andra bloggares åsikter om borgkommissionen, timbro, arena idé, välfärd, politik,

Tack Ungdomsstyrelsen (sic!)

Ungdomsstyrelsen har efter en genomgång av ett antal kristna ungdomsförbund kommit fram till att inget i deras stadgar eller verksamhet talar för att de diskriminerar homosexuella.

Det hade jag kunnat berätta på en gång. Vilket jag också gjorde.

Jag har svårt att se att Ungdomsstyrelsen skulle ha kunnat komma till en annan slutsats men man vet ju aldrig. Frågan om det är rimligt med statliga bidrag överhuvudtaget kvarstår dock.


Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsstyrelsen, ungdomsförbund, Statsbidrag,

Samhällsbärande eller statsbärande?

Efter att ha läst lite kommentarer kring statsministerns debattartikel i DN i går, samt hans tal i Almedalen så tänkte jag delga er lite vidare reflektioner från min sida.

Vissa kommentatorer tycker att Fredrik Reinfeldt glömmer bort civilsamhället när han avvisar särintressets roll i svensk politik samt att det inte är politikens roll att vara samhällsbärande. Och även om jag kan förstå varför de drar den slutsatsen så tror jag inte att det är det som Reinfeldt menar.

När statsministern säger att Moderaterna ska vara ett samhällsbärande parti som tar tillvara allmänintresset så tror jag att han menar att politiken på en metanivå ska underlätta för hela samhället att på eget bevåg ta sig framåt. Det ska inte tolkas som att politiken vill lägga sig i allt som människor gör, eller för den del styra organisationer i en för politiken önskvärd riktning, något som Socialdemokraterna har ägnat sig åt med glädje under 1900-talet.

När det gäller särintressena i svensk politik så ingår det ju i alla organisationer att se till sina medlemmars intresse. Problemet uppstår när dessa intressen uppvaktar politiken med sina krav. Då har man gått utanför organisationen och ställer krav på att andra ska anpassa sig, alternativt betala för det som man själv brinner för. Jag tror att det är det som statsministern menar när han säger särintressen. Han baktalar inte civilsamhället i sig. Civilsamhället och organisationssverige är en viktig del av vårt samhälle och ska så också vara och förbli.

Jag anser emellertid att samhällsbärande inte är en bra term att använda då samhället ju faktiskt består av de individer och sammanslutningar som verkar i ett land. Politiska partier utgör inte samhället. Statsbärande hade varit ett bättre ordval och var också det som statsministern använde tidigare. Han borde nog återgå till det för att förhindra framtida missförstånd.


Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, moderaterna, Almedalen, politik, civilsamhället,

Allmänintresse vs. särintresse pt.II

Ett annat positivt inslag i DN i dag är Hanne Kjöllers artikel om David Lega. David är bekant för de flesta som elithandikappsimmare och föreläsare men just nu kandiderar han även till riksdagen för Kd. Och det räcker att läsa följande citat ur Hannes artikel för att man ska gilla David:

– Att bli kränkt är något man väljer. Jag kan inte känna mig kränkt för det någon gjort oavsiktligt. För att jag ska känna mig kränkt måste det finnas ett syfte att såra.

– Dessutom, fortsätter Lega, har jag ett ansvar. Jag kan ringa i förväg och höra efter hur det ser ut. Min framkomlighet är inte bara andras ansvar.
...
Kanske kan vi få en ny ton i kammaren med en politiker som vägrar att delta i den ständigt pågående tävlingen om hur eländigt synd det är om alla.


Läs även andra bloggares åsikter om David Lega, Hanne Kjöller, dn, diskriminering

Allmänintresse vs. särintresse

Det tidiga 1900-talets högerparti (eller Allmänna valmansförbundet som det då hette) var en stark motståndare till ett utpräglat partiväsende. Man ansåg att politikers främsta uppgift var att sätta allmänintresset i första rummet. Partiväsendet baserades dock på särintressen vilket man var rädd skulle slita isär landet samt ställa grupp mot grupp.

Partiväsendets belackare fick i stor utsträckning rätt. Under hela 1900-talet har vi set en utveckling av politiken där så gott som allt handlat om olika grupperingars särintressen i förhållande till andra särintressen.

I det ljuset så är statsminister Fredrik Reinfeldts DN-debatt i dag är ren fröjd för ögat. På ett tydligt sätt så gör han upp med historien genom att bland annat skriva:

Det finns samtidigt problem med alla dessa särintressen. Annars skulle de helt enkelt inte finnas. I särintressets idé ligger att ställa sina egna intressen mot andra, att aldrig vara nöjd och aldrig behöva ta ansvar för vare sig ekonomin eller helheten i samhället.

Detta problem ställs på sin spets när särintresset söker sig in i politiken. Då ställs människor mot varandra, löften ställs ut om att lova allt till alla eller att företräda vissa på andras bekostnad. Följden blir att lova riktade reformer, stöd eller satsningar där särintressen står i fokus. Allt kretsar kring vinnare och förlorare på kort sikt. Svåra avvägningar om ekonomin, arbetsmarknaden eller långsiktiga utmaningar sätts på undantag. Mot detta politiska särintresse står allmänintresset. Ett allmänintresse som många gånger har svårt att göra sin röst hörd då det inte företräds av resursstarka grupperingar eller organisationer.

Det ska bli spännande att höra hur statsministern följer upp det här i sitt tal i Almedalen i kväll. Artikeln ger i alla fall ett mycket positivt intryck i mina ögon och det verkar som att många uppskattar statsministerns ansats (och insats).

Andra som håller med mig.


Läs även andra bloggares åsikter om Fredrik Reinfeldt, Almedalen, Allmänna valmansförbundet, Allmänintresse

Hur världen ser på oss

Företaget Texas Longhorn har just tagit fram tre nya reklamfilmer för sin verksamhet. Där driver de, enligt Dagens Media, med sitt ursprung... det vill säga Texas.

Som jag ser det så driver filmerna snarare med oss svenskar och hur omvärlden ser på oss.


Läs även andra bloggares åsikter om reklam, svensk kultur, svenskar

Hur var det nu... finns könet igen?

Kan någon förklara för mig hur personer som anser att könet är en social konstruktion, samtidigt argumenterar för att man ska få byta från det ena till det andra medelst kirurgi? Utan att det får några som helst konsekvenser för ens möjligheter att till exempel skaffa barn?

Borde man inte som transexuell rimligtvis vilja omfamna allt vad det andra könet innebär och omfattar? Till exempel att män faktiskt inte kan föda barn? Eller att en kvinna utan livmoder inte heller kan det?

Kan någon även förklara varför transsexualism klassas som en sjukdom? Något som hävdades i kommentarsfältet här på bloggen i förrgår.


Läs även andra bloggares åsikter om Könsbyte, transsexuella, dn, fp, aftonbladet

Meritokrati är de underprivilegierades bästa vän

I dagens DN skriver Hans Bergström på samma tema som jag skrev om i går. Det vill säga Socialdemokraternas svek mot skolan.

Citat från artikeln
Det är dock svårt att förstå varför ”arbetarepartiet” så plötsligt och så katastrofalt övergav sin syn på skolan, i stort sett med Tage Erlanders avgång som statsminister. När alla, även barn från familjer med små medel, gavs lika tillgång till god utbildning borde man rimligen ha varit extra angelägna om att skolan skulle vara bra. Meritokrati är de underprivilegierades bästa vän. Varje individ får lika chans att bevisa sig.

Precis, meritokrati är de underprivilegierades bästa vän. När det finns tydliga mål, mätvärden att använda sig av, ja, då kan alla ta sig fram. I ett system där man frångår formella kriterier för till exempel anställning, där blir det i stället kontakter och familj som avgör var man hamnar.

För ett par år sedan skrev Barbro Hedvall en ledare på samma tema, då om utvecklingen inom den svenska diplomatkåren.

UD har ryktet om sig att vara ett socialt reservat för överklassen. Riktigt så enkelt visar det sig inte vara. Berggren har studerat antagningsårgångarna vart tjugonde år med början 1919/20. Det visar sig då att rekryteringen smalnat, inte breddats - numera kommer de nyantagna nästan uteslutande från högre medelklass i offentlig tjänst. Grupper som jordbrukare och näringsidkare i stor eller liten skala samt så kallade fria yrken som var företrädda bland fäderna till de blivande diplomaterna i de första årgångarna finns inte längre med.
...
Att den sociala rörligheten avtagit sammanfaller med att formella krav - betyg, examina - togs bort inte bara i skolan utan också för en rad tjänster. Därmed kommer informella faktorer som kontakter, föräldrars yrkesställning, möjligheten till praktikant- eller vikarietjänst att spela större roll.

Svart på vitt mina damer och herrar. Meritokrati är till gang för alla, men kanske mest för de underprivilegierade.


Läs även andra bloggares åsikter om skola, betyg, barbro hedvall, hans bergström, meritokrati