Glad Valborg!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=-LfdYysGZZM[/youtube]

Gör kronan på hans hjässa lätt

I dag gratulerar vi Hans Majestät Konungen på 66-årsdagen! Det görs bäst genom att delta i firandet på Yttre Borggården.

Och genom att lyssna på Kungssången på repeat.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=BKpa70hj9UI[/youtube]

Tar vi hand om våra döda?

Kan man, genom att titta på den tid det tar från en närståendes dödsfall till dess begravning, säga något om människosynen i familjen i fråga? Kanske, kanske inte. Det är så klart vanskligt att uttala sig om människosyn på så lösa grunder. Att någonting har hänt i det svenska samhället när det gäller synen på våra döda tror jag dock att många kan skriva under på.

Regeringen kände sig i alla fall föranledd att ändra i begravningslagstiftningen på grund av förändringen. Från och med i morgon får det därför inte gå längre tid än 30 dagar mellan dödsfall och begravning (mot dagens 60 dagar).

Nu ska jag låta det vara osagt om lagstiftning på området verkligen är det bästa tillvägagångssättet för att komma åt problemet. Någonting behövde dock göras, det är helt klart. I Norge lyckas man begrava sina döda släktingar inom en vecka. Inom den muslimska världen drar man ihop människor från hela världen och tar farväl av sina nära och kära inom tre dagar.

Att vi då inte lyckas göra samma sak på under en månad känns faktiskt lite skamligt. Som att vi inte bryr oss, eller åtminstone inte tar oss tid, i den svåra men viktiga tid som följer efter ett dödsfall.

Kanske skulle kyrkorna och begravningsbyråerna ha kunnat ställt lite högre krav på de anhöriga. Hade de gjort det hade vi nog sluppit den tidsförskjutning som ägt rum och därmed också en strängare lagstiftning på området. Nu får de i alla fall en tydlig hjälp och en tydlig tidsgräns att förhålla sig till, och det kanske är önskvärt. För alla inblandade parter.

Vardagskonservatism (eller ICA-Maxihögern)

Som konservativ i Sverige är det lätt hänt att man emellanåt känner sig ideologiskt ensam. Man tycker inte att man ser någon som företräder ens åsikter i offentlighetens ljus och de gånger som så sker får avsändaren utstå spott och spe.

Ovanstående gör att många hellre är tysta än att själva torgföra sina åsikter. Och så är spiralen i gång. I det här fallet en tystnadens spiral. När man inte tror att någon håller med så blir man själv tyst. Tystnaden blir så att säga en självuppfyllande profetia.

Så vad kan då vi som verkar i borgerlighetens och konservatismens fåra i svensk politik göra för att det inte ska vara så tyst? För om inte personer som redan har plattformar ventilerar sina åsikter, hur ska då gemene man någonsin kunna känna trygghet i sina egna?

Kanske måste vi börja med att accepterar att de flesta faktiskt inte bryr sig om politik på samma nördiga sätt som vi som är ledarskribenter/debattörer/politiker gör. Ideologiska spetsfundigheter kommer aldrig vinna några breda massor.

Trots det hävdar jag, och det har jag skrivit om tidigare, att det finns en stor latent konservativ opinion i Sverige. Vi måste bara hitta ett sätt att klä deras tankar i ord så att de kan stå för dem i sin egen offentlighet.

Så var hittar man den där hävstångskraften som behövs för att väcka tanken (och debatten) om att det finns en verklighet bortom "politiken"? Jag tror att man ska leta i det vanliga sunda förnuftet och i hur människor faktiskt lever sina liv.

Sådant som vi konservativa tycker är viktiga institutioner och som vi ständigt försöker föra fram i debatt efter debatt är institutioner som de allra flesta lever med i sin vardag. Helt utan andra ideologiska övertygelser än att man anser att det är självklart att det är i dessa som själva livet finns.

Jag tänker så klart på familjen, föreningen och församlingen. På det civila samhälle som de flesta av oss tar del av därför att det är så vi vill organisera oss.

Vi anser att familjen är viktig och följaktligen gifter vi oss och skaffar barn och lever våra liv i familjens hägn. Vi anser att det är viktigt med lokalt engagemang och skjutsar därför våra barn till fotbollen eller ridskolan och står där och säljer korv när det behövs och fryser när det behövs.

Så här lever de flesta i Sverige sina liv. Även merparten av de vänsterdebattörer som anser att det borgerliga livet är förljuget och falsk väljer att organisera sina liv på liknande sätt. Därför att det känns naturligt och eftersträvansvärt.

Jag anser därför att vi som vill försvara människor mot ideologiska pekpinnar från vänster och från folk som tror att mer politik löser allt måste gräva där vi står och peka på varför våra åsikter faktiskt företräder dem i långt större utsträckning än vad vänsterns åsikter gör.

Vi måste göra mer för den vardagskonservative, för ICA-maxihögern (ett uttryck som jag lånat från Hans Wallmark) och för alla andra som inte ser några problem med att kombinera bilden av att det finns föreställningar om män och kvinnor som delvis är skapade men att det likväl finns män och kvinnor. Alla som faktiskt anser att familjeangelägenheter bäst löses vid köksbordet och alla som ser det som självklart att den som kan och har möjlighet också ska försörja sig själv.

Det kan låta som självklara åsikter men för den som är ovan med att framföra dem så kan det vara nog så jobbigt att stå för dem. De behöver därför all hjälp och medhåll de kan få. Bara så kan vi bryta tystnadens spiral.

Stort förtroende för monarkin

Några av gårdagens braskande rubriker handlade om det låga förtroende som kungahuset sägs röna hos folket. Endast 4 procent har enligt SOM:s undersökning förtroende för Hans Majestät Konungen.

Och det kan tyckas nedslående. I alla fall för kung Carl XVI Gustaf. Synar man siffrorna bortom rubrikerna framträder emellertid en annan bild av situationen.

Undersökningen visar nämligen att 56 procent av de tillfrågade vill behålla monarkin, medan endast 19 procent vill avskaffa den. Därtill vill 20 procent införa republik i stället. En siffra som i stor utsträckning säkerligen överlappar de 19 procent som vill avskaffa monarkin.

Vad undersökningen främst visar är dock att Kronprinsessan Victoria uppvisar ett aldrig tidigare skådat förtroende hos det svenska folket.

Sammantaget drar därför jag slutsatsen att den svenska monarkin inte kommer att falla i det närmaste taget. Monarkin som fenomen erhåller ett stort förtroende, och Kronprinsessan är populär hos så gott som alla. Det bådar gott inför framtiden.

Nyheter: SVT, SR, GP, HB, DI, AB, Exp, DN.

Konservativa tips

Dagens mest självklara lästips är Roland Poirier Martinssons utomordentliga artiklar i SvD i går och DN i dag.

Kul att se två så tydligt konservativa artiklar i landets två morgontidningar inom loppet av två dagar. Det hör inte till vanligheterna.

Internerad rösträtt

Jag har sedan länge förfäktat idén att den som döms till fängelsestraff för brott och därmed förverkar sin rätt att delta i samhället inte heller ska kunna rösta i allmänna val under den tid som de är inspärrade. En rättsordning som bland annat tillämpas i USA och Storbritannien.

(Observera att jag anser att rätten att rösta ska återfås så fort fängelsestraffet i fråga är avklarat. Det vill säga att det inte ska behövas någon form av prövning för att återfå den. Något som tillämpas i vissa delstater i USA.)

Jag är dock medveten om att jag är tämligen ensam om min ståndpunkt i det här landet och utsikterna för att ett liknande regelverk någonsin ska införas i Sverige ser minst sagt dåliga ut. Särskilt som Europadomstolen i Strasbourg nu har dömt till Storbritanniens nackdel i frågan. Detta sedan en internerad klagade till domstolen för åtta år sedan.

Domslutet kommer med största sannolikhet betyda att Storbritannien får ändra sitt regelverk och öppna upp för röstning inne på landets fängelser. De som inte i övrigt får delta i det öppna samhället ska alltså få rätt att genom sin röst tycka till om det samhällets inriktning. Ett bakvänt resonemang om ni frågar mig.

Nu måste S + Fp sluta att lägga sig i

Valfrihetens motståndare är som bekant aldrig långt bort. I dag räcker det att läsa på DN-debatt och i SvD för att lokalisera några av dem.

Utgångspunkten i ovan nämnda artiklar är att människor väljer fel och att Sveriges Riksdag därför måste fatta beslut för att styra föräldrars uttag av föräldrapenning i mer "jämställd" riktning.

Och det är ju inte så förvånande att S-kvinnorna vill begränsa familjernas valfrihet (vem trodde någonting annat?). Att Liberala kvinnor inte är liberala blir jag mer förvånad över. Största chocken är dock att de lyckats få med sig Björklund på tåget. Han brukar faktiskt vara en bastion mot sådana dumheter i Folkpartiet.

Att uttaget av föräldrapenning borde vara en fråga för varje familj att besluta om är för mig så självklart att det egentligen inte borde tarva någon diskussion. Föräldrapenning finns till för barnet och är knutet till barnet, inte specifikt till föräldrarna.

Att föräldrarna då får komma överens om vad de anser vara bäst för barnet och hur föräldrapenningen ska fördelas borde därför kunna vara en utgångspunkt som alla skriver under på.

Och faktum är ju att de flesta faktiskt gör det. Skriver under på det alltså. Det är bara ett antal riks- och riksdagspolitiker som är av annan åsikt. Och just nu gör de vad de kan för att pådyvla den på resten av befolkningen.

Frivilliginsatser hjälper

Det har nu visat sig att den kropp som Missing People Sweden hittade i skogen utanför Stenungsund i lördags var den försvunna kvinnan som polisen letat efter i två år (och som jag skrev om här om dagen).

Frivilliginsatser kan således löna sig, både i stort och smått.

Nyheter: DN, SvD, SR, GP.

Nej Greider, Breivik är inte höger

Rättegången mot Anders Breivik har knappt startat men vänsterns smetande och beskyllande har redan satt igång. Eller ja. Satt i gång och satt i gång. Det är egentligen samma visa som Maria Sveland med flera har sjungit under en tid nu men ändå. Rättegången verkar ha gett vissa debattörer ny kraft.

Metoden går ut på att högljutt hävda att den etablerade högern i Sverige delar samma begrepps- och föreställningsvärld som terroristen Anders Breivik. Man gör dock inte särskilt mycket för att försöka leda sina resonemang i bevis utan svartmålningen handlar bara om insinuationer.

Ett av de senaste i raden av osakliga påhopp är Göran Greiders inlägg på Newsmill i går. Under rubriken "Breviks världsbild är vida spridd i högerkretsar" tar Greider upp ett antal av Breiviks ståndpunkter (företrädesvis från Breiviks eget försvarstal från rättegången). Jag har dock aldrig sett eller hört någon från den etablerade högern i Sverige framföra de åsikter som Greider menar är sprida i högerkretsar.

Att åsikterna finns i vårt samhälle och i samhällsdebatten är det inte tu tal om. Det räcker att läsa i valfritt kommentarsfält på nätet för att konstatera att det finns människor i Sverige som tror att Europa är belägrat av araber som vill utplåna vår existens eller att det pågår ett krig mot feminister och muslimer.

Detta är dock som sagt ingenting som etablerade högerdebattörer- eller politiker förfäktar. I svensk debatt är det Sverige- och Nationaldemokrater och andra mer eller mindre uttalade främlingsfientliga/rasistiska/nazistiska organisationer (som till exempel Svenskarnas parti, Svenska Motståndsrörelsen etc) som driver dessa ideér. Inte några som befinner sig i högerkretsar.

(Inte heller har Greider rätt när han skriver att det skulle finnas en tydlig röd tråd från Edmund Burkes kritik av Franska revolutionen till 1900-talets nationalsocialism men det är egentligen ett helt annat inlägg.)

Och när det gäller Greiders textpasage om Merkel, Cameron och Sarkozy så gör han samma misstag som Per Wirtén gör i sin text i Dagens Arena. Det vill säga, de lyckas inte skilja på multikulturalism och mångkultur (vilket du kan läsa om här och här).

Så även om Greider inte gillar vare sig borgerligheten eller den moderna nationella rörelsen så betyder det inte att de tu är samma sak. Bara för att det kan finnas några uttalanden hos Sverigedemokrater eller andra som påminner om uttalanden som är gjorda av andra politiker så delar de inte per automatik världsbild, åsikter eller frändskap.

Om så faktiskt var fallet så borde Greider vara minst lika orolig över att LO:s syn på arbetskraftsinvandring i stort sammanfaller med Sverigedemokraternas syn på densamma. Någonting säger mig dock att så inte är fallet.

Av ovan nämnda anledningar går det inte att säga att Breivik är höger. Hans föreställningsvärld består av ett hopkok av åsikter från hela spektrat, vissa mer konservativa än andra. Det betyder inte att Breivik är en del av borgerligheten, eller av högern. Lika lite som andra extremister inom den nationella rörelsen är att betrakta som borgerliga, eller höger.

Smetandet av extremisters åsikter på politiska motståndare gagnar således ingen eftersom det alltid, eller åtminstone ofta, går att hitta några uttalanden eller ståndpunkter som sammanfaller.

Ett mer rimligt förfarande, hos alla som känner avsky inför Breiviks åsikter, vore att argumentera mot dessa åsikter (vilket inte är särskilt svårt) i stället för att pådyvla dem på sina övriga meningsmotståndare. Det senare gör nämligen att Breiviks världsbild får stå oemotsagt medan vi andra käbblar om vem som påminner om honom mest.

Nyheter: DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Exp, AB.

Saknade personer i Sverige

Dagens DN gjorde mig uppmärksammad på en organisation som jag inte kände till tidigare. Den är svårpolitiserad men jag tycker ändå att den är intressant så se det här som information om ni inte heller är bekanta med organisationen i fråga.

Missing People Sweden (MPS) är en organisation som via frivilligt arbete försöker lokalisera försvunna personer. Anledning till att det stod om dem i dagens tidning var att de vid en skallgång hittat vad man tror är kroppen efter en försvunnen kvinna från Stenungsund. De fyller alltså helt uppenbart en funktion, åtminstone i det här fallet.

Tyvärr är det så att polisens resurser inte räcker till att för att hålla söktrycket uppe efter försvunna personer. Särskilt inte i fall som ovanstående då en misstänkt förövare har åtalats och bedömts oskyldig. Och även polisen är beroende av tips och information från allmänheten för att kunna lokalisera försvunna personer.

Och där kan säkert MPS vara till hjälp. Som en kanal och uppsamligsplats för information som annars kanske hade gått förlorad.

Risken med en organisation som MPS är att det nog finns risk att den befolkas av personer som egentligen drömmer om att bli poliser och som därmed också tror sig utföra polisens arbete.

Men kan man hålla rågången gentemot det offentliga och agera som en sammanslutning av frivilliga som vill göra vad de kan för att hjälpa människor som letar efter nära och kära så tror jag absolut att organisationen fyller en funktion.

Kanske har ni läsare någon mer information om MPS som kan vara relevant?

Cynisk bostadsplanering

I DN:s stockholmsdel i dag skriver doktoranden i konstvetenskap Christian Björk en intressant betraktelse över den sociala uppdelningen i Stockholms förorter (en uppdelning som även går att se i merparten av Sveriges alla större städer).

Björk menar att 1900-talets bostadsproduktion, i främst miljonprogrammen men även i tidigare planerade områden, inte bara råkade planeras på ett visst sätt utan det var högst medvetna val som gjordes. Helt uttalat till och med, även om vi inte har det med oss i tanken i dag.

Vilka val och åsikter var det då som låg till grund för samhällsingenjörerna när de ritade på Sveriges bostadsutveckling? Enligt Björk var det främst en föreställning om att lika barn leker bäst och att olika samhällsklasser därför bör hållas åtskilda i olika bostadsområden. Socialgrupp 1 för sig och socialgrupp 3 för sig, med tydlig åtskillnad i geografi och arkitektur för att grupperna inte ska blandas.

Detta sätt att tänka har lett till att vi har stora bostadsområden där det är nästan omöjligt att göra bostadskarriär eftersom det inte finns något annat än hyresrätter i närheten. Det leder också till en skarp uppdelning mellan människor som gör att man i princip aldrig möter människor som bor utanför ens eget bostadsområde.

Socialdemokraterna i Sverige hade en föresats att alla skulle få ett rimlig och modernt boende. En god föresats kan tyckas. Tyvärr kunde de inte låta bli att planera sönder utvecklingen och genom den bygga in problem i något som hade kunnat bli mer positivt.

I dag försöker man i större utsträckning blanda upplåtelseformer i nya bostadsområden, och då primärt genom att bygga bostadsrätter och hyresrätter. Genom att ombilda hyreshus i områden som domineras av hyresrätter skapas också förutsättningar för bostadskarriärer och möjligheten att bo kvar i ett område som man tycker om ökar, även när inkomsterna stiger.

I dag anser dessutom få att olika grupper i samhället per definition mår bäst av att hållas åtskilda, snarare tvärtom. Nu har vi dock de områden vi har och det är upp till oss att försöka göra det bästa av situationen.

Att ha vetskap om de ursprungliga val som gjordes vid planeringen av många av våra stora bostadsområden tror jag är en bra början för att kunna göra dessa bättre.

Karens till vilken nytta

Om en statssekreterare eller ett statsråd går direkt från politiken till ett jobb i näringslivet, eller om personen i fråga måste vänta i ett år, påverkar det den kunskap som eventuellt bärs med in i det privata näringslivet?

Förespråkare för karenstid mellan politik och näringsliv verkar anse det. Jag är dock inte lika säker. För mig framstår kravet mest som ett spel för galleriet.

Dock inte sagt att det inte kan finnas problem med övergångar från en sfär till en annan, men som Per Bill konstaterar så bör svenska lagar rörande mutor, sekretess och trolöshet mot huvudman räcka i sammanhanget.

Karensförespråkarna bör därtill beskriva hur det ska gå till när någon rekryteras direkt från politiken. Det är en sak att införa karenstid vid till exempel maktskifte, men hur skapar man ett regelverk som är anpassningsbart vid direktrekryteringar?

Säg att en statssekreterare får ett jobberbjudande. Ska hon eller han då anmäla det och därefter sättas i karantän? I så fall har ju rekryteringen redan ägt rum och den blivande arbetsgivaren har accepterat att nyrekryteringen inte kommer kunna börja jobba förrän om ett år (om det är den karenstid som används).

Det påverkar dock inte den kunskap eller de kontakter som rekryteringen i fråga besitter. Det påverkar inte heller en eventuell jävsituation hos en statssekreterare som kan tänkas vilja vara välvillig mot en framtida arbetsgivare.

Bättre då att vara helt öppen när någon byter arbete så att det slipper uppkomma frågor om vems ärenden personen gått. Samt att från politikens sida inte vara rädd för att driva frågan om trolöshet mot huvudman om man misstänker att någon gjort en framtida arbetsgivare en tjänst.

Klart att Breivik är tillräknelig

Att någon som planerat ett terrordåd på det metodiska och detaljerade sätt som Anders Breivik gjort inte skulle anses vara tillräknelig är för mig uteslutet. Därför känns det väntat att den omfattande psykologiska undersökning som nu genomförts bedömer Breivik som straffrättsligt tillräknelig.

Villfarelsen att endast sjuka människor kan genomföra hemska dåd riskerar att frånta individer deras ansvar. Jag är därför glad att Breivik med stor sannolikhet kommer att dömas som fullt ansvarig för de mord och terrorhandlingar han begått.

Nyheter: DN, DN, AB, Exp, SvD.

Påsken är över men mysteriet lever

Helgen då vi firar påskens mysterium, där död blir till liv för vår skull, är över för i år. Tillika är årets stora "resehelg" över och jag hoppas att ni alla har haft en lugn och skön helg tillsammans med era nära och kära. En helg i gemenskapens tecken är nyttigt och välgörande för de flesta.

Familjens hägn, denna källa till värme och kraft, är en nödvändig fristad för de flesta. I den hämtar vi styrka ur det faktum att vi kan vara oss själva och att vi är älskade för dem vi är.

Inte helt olikt människans förhållande till Gud och påskens budskap. Att Jesus led och dog för vår skull för att vi ska få leva är Guds yttersta kärleksbevis till mänskligheten.

Om vi kan se det, och leva i den vissheten, är mycket vunnet eftersom vi då vet att vi är älskade för dem vi är. En vetskap som överstiger det mesta.

Glad påsk!

Det kommer nog inte bli så mycket uppdaterat här under helgen. Därför vill jag önska alla som läser det här en varm och glad påsk!

Glad påsk!

Jag; en skeptimist

Den som är konservativt lagd blir med jämna mellanrum anklagad för att ha en negativ människosyn. För att inte i tillräcklig utsträckning se till människans inneboende godhet och vilja till att göra gott.

Detta är, skulle jag säga, en vanlig missuppfattning. Vad konservatismen försöker att ha är i stället en så realistisk syn på människan som möjligt. Vi vet nämligen att människan är en bräcklig skapelse men att vi samtidigt är kapabla till stordåd.

Att få fram den kapacitet som leder till stordåd kräver dock att vi lever våra liv ständigt på vakt mot negativa influenser. Mänskligheten har som bekant en historia full av mindre smickrande företeelser bakom sig.

Vi är kapabla till de värsta av grymheter och det verkar tyvärr inte krävas särskilt mycket för att vi, till och med på samhällsnivå, ska börja bete oss avskyvärt mot varandra.

För att motverka sådant beteende krävs att vi ständigt arbetar med oss själva och med de utgångspunkter som vi låter styra våra liv. Moral- och etikfrågor måste vara ständigt närvarande och vi måste låta våra liv styras av förnuft snarare än av känsla. Av dygder snarare än av laster.

Denna insikt gör att jag är något som skulle kunna kallas för skeptimist. Jag är skeptiskt så till vida att jag utgår ifrån att vi som individer enkelt kan hamna i negativa spiraler som leder till destruktivt leverne. Men, jag tror samtidigt på människans inneboende kapacitet till att göra helt andra och mer positiva val.

Positiva val kräver emellertid att vi är medvetna om vad vi gör och varför, samt att vi erkänner de negativa sidor av oss själva som alltid lurar under ytan.

Vi är inte allt igenom goda, eller allt igenom onda. Vi är människor som för att göra rätt val behöver vägledning i livet. Vägledning som vi kan erhålla genom ett moraliskt samspel med vår omvärld och som i mina ögon bör hämta sin kraft ur den kunskap som 2000 år av kristen humanism lämnat till oss.

Denna kunskap förutsätter inte på något sätt att man de facto är kristen. Kunskapen är allmängiltig och allmänmänsklig och utgår från väl beprövad teori och praktik som de flesta rent spontant skriver under på, utan att för den skull kunna redogöra för det teoretiska bakgrundskomplexet.

För att kunskapen ska kunna praktiseras krävs dock att den ständigt reproduceras av oss, i samspel med varandra. Glömmer vi bort det hamnar vi ganska snart på ett sluttande moraliskt plan.

Frågor om moral, etik och dygder bör därför vara ständigt levande i ett samhälle som vill utvecklas på ett positivt sätt. Så tro på människan, men var ständigt på vakt. Vi är inte bättre än att vi alla kan falla om vi inte tänker oss för.

Planekonomisk miljöpolitik

Hur kommer det sig att så många miljödebattörer anser att just miljöpolitiken är ett område som lämpar sig särskilt bra för planekonomi? Senast i raden av dylika debattörer är Miljöpartiets ena språkrör Åsa Romson som vill införa en ny klimatlag i Sverige.

Förebilden säga vara det finanspolitiska ramverket som regeringen använder sig av för att hålla statens finanser i schack. Skillnaden mellan det befintliga ekonomiska ramverket och Romsons föreslagna klimatlag är dock avsevärd om man tittar på tidshorisonten för de båda.

Det finanspolitiska ramverket sätter upp ett utgiftstak för de kommande tre åren, men revideras varje år. Den föreslagna klimatlagen kräver dock en helt annan planering. Åsa Romson föreslår att:

"Åren fram 2050 delas upp i budgetperioder, exempelvis på fem år. Budgetperiodernas utsläppstak antas tre perioder (femton år) i förväg och anger de utsläppsminskningar som varje regering måste förhålla sig till."

Det blir inte mycket till spelrum för de regeringar som får att förhålla sig till en dylik klimatlag. Och troligtvis kommer förhandlingarna var femtonde år bli minst sagt tuffa.

Om nu inte tanken är att de kommande femton åren ska omförhandlas var femte år, det framgår inte riktigt av texten. Jag tolkar emellertid Romson som att femtonårsplanen ska gälla i just femton år. Hur som helst så vore även fem år en lång tid att planera för eftersom ingen av oss kan se in i framtiden.

Fem år, eller femton. Båda tidsperspektiven skvallrar om en planekonomisk syn på ekonomi och på vad som är möjligt att planera för. Historien har dock visat oss vad som händer när man tror att man via modeller kan förutse vad som kommer att hända i framtiden.

Men det är klart; meteorologen Per Holmberg ansåg för ett par år sedan att det här med demokrati nog mest var ett besvär för klimatpolitiken. Så man kanske inte ska bli allt för förvånad när Miljöpartiet föreslår planekonomiska "lösningar".