SNB-helg nr två

Just nu sitter jag, och ett gäng andra glada deltagare, på ett tåg på väg till Växjö. Det är dags för andra helgen med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola och platsen för helgen är redaktionen på Smålandsposten.

Den här helgen kommer fokus vara mer på själva tidningsarbetet, än på själva skrivandet. Vi har lämnat in skrivuppgifter inför träffen men seminariepassen handlar bland annat om tidningsekonomi och livet på en redaktion.

Och just den biten lockade lockade ganska mycket när jag sökte till skribentskolan. Jag har nämligen ingen aning om hur det är att jobba på en tidning, och nu kan jag få en inblick i hur det är, samtidigt som jag får öva på att skriva. Perfekt kombination.

Inte (el)marknadens fel

De senaste åren har politiker och debattörer på vänsterkanten mer än gärna skyllt det allt högre elpriset på en misslyckad avreglering och en icke fungerande marknad.

Nu verkar det som att en statlig utredning visat att det snarare är skatterna och elcertifikatens fel att vi betalar så mycket som vi gör (samt ett par andra orsaker).

Det vill säga ungefär samma slutsatser som Maria Eriksson kom fram till i boken Dubbelspelet.

Kanske är det då inte så konstigt att utredarna inte har presenterat sina slutsatser offentligt än.

Välkommen till välfärdsstaten

Enligt en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel i dag säger en fjärdedel av alla tillfrågade att lönen är slut i slutet av månaden. Av dessa har tre fjärdedelar däremot inte gjort något för att förbättra sin ekonomiska situation.

Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.

Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.

Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.

För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.

Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.

En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.

Sammanfattning vecka 34

Veckans inlägg här på bloggen handlade om public choice och media, AP-fonderna, Svensk media och den amerikanska höger samt ett konservativt 10-årsjubileum.

Intressanta saker som andra skrivit om innefattade under veckan bland annat ett inlägg från Dick Harrison om varför det är viktigt att ha kunskap om historia, ett ledarstick om Cameron vs. Putin av Erik Helmersson, sanningen om de utsugande företagen inom svenskt skolväsende samt ett blogginlägg om vad det offentliga kan göra för att hjälpa företag på riktigt.

Under kategorin konstigtheter stoppar vi in Ulrika Kärnborgs recension av Martin Gelins bok Den amerikanska högern.

Konservativt forum 10 år

Just nu är jag, som vanligt så här dags på fredagar, på väg hem för att ta helg. I morgon bär det dock av till Uppsala för konferens med anledning av att Konservativt forum fyller 10 år.

Det är andra gången som jag har möjlighet att åka på sommarkonferensen och jag hoppas så klart att det blir lika trevligt som sist. Jag tror att det var 2008 och då höll jag dessutom ett kort fördrag om hur det är att arbeta som politisk tjänsteman.

Jag skaffade många nya bekantskaper den gången och jag hoppas på detsamma inför morgondagen. Om inte annat så ska det bli trevligt att få umgås med andra knökar en hel dag :)

(Ett roligt sammanträffande, tycker jag i alla fall, är att Frihetsfronten håller sitt Sommarseminarium samtidigt.)

Svensk media och den amerikanska högern

I dagens DN Kultur recenserar PM Nilsson Martin Gelins nya bok Den amerikanska högern. En bok som jag skrev om i förra veckan och som jag för närvarande läser. Jag är förvisso inte färdig men jag skulle ändå vilja kommentera PM:s läsning.

PM skriver att Gelin i sin bok lyckas undvika det sedvanliga svenska sättet att skriva om amerikansk politik, det vill säga på ett raljant och fördomsfullt sätt. Och ja, Gelin förklarar på ett föredömligt vis hur de två stora falangerna av den amerikanska högern (den kristna och den libertarianska) faktiskt kan samarbeta så bra som de gör.

Jag hävdar dock att Gelin i stor utsträckning, särskilt när han skriver om den kristna högern, faller i samma fällor som övriga svenska journalister. Det är uppenbart att han till exempel inte kan låta bli att kalla dem för ultrakonservativa och extrema (med mera) i sina beskrivningar av deras åsikter och personligheter.

Dessutom är boken full av, vad som i mina ögon är, ganska grova anklagelser om en institutionaliserad rasism inom det republikanska partiet. Det verkar som att Gelin inte förstår att man kan vara emot ekonomisk omfördelning per se. Han bara måste klä sin egen förklaring till motståndet med etniska argument (att republikanerna är mot omfördelning för att det omfördelar pengar från vita till svarta).

Jag förnekar inte att det inom det republikanska partiet för 50 år sedan fanns personer som förespråkade fortsatt segregation i den amerikanska södern. Att ta det som intäkt för att dagens ekonomiska politik skulle vara baserad på en utbredd rasism är att göra det väl lätt för sig. Och det innebär att man använder sig av de sedvanliga schablonbilderna. Något som jag hade hoppats att Gelin skulle undvika.

Men det verkar inte vara så lätt för svensk media att skriva om USA, något som de senaste dagarnas skriverier om Todd Akin visar. Akin sa något helt uppenbart galet och felaktigt. Att det skulle få så ödesdigra konsekvenser för Romney och Ryans kampanj har jag däremot svårt att tro.

I USA är det knappast någon överraskning att GOP som parti är abortmotståndare. Det står som bekant i partiprogrammet och få eller inga republikanska kandidater skulle klara av att vinna några nomineringar på en pro-choiceagenda.

Svensk medias uppenbara skadeglädje i sammanhanget visar därför att man ingenting har förstått av vilka bevekelsegrunder som ligger till grund för mycket av den amerikanska politiken.

Akins försök till att förklara varför det inte behövs abort vid våldtäkt har jag aldrig hört någon ge uttryck för tidigare. De flesta motiverar det med att även barn som kommer till genom våldtäkt är egna individer med en egen rätt till liv. Det verkar dock ingen vara intresserad av att rapportera i Sverige.

Svensk media tenderar även att hänga upp sig på sådant som i våra ögon framstår som extra exotiskt och märkligt. Att merparten av debatten i USA just nu handlar om ekonomi är helt enkelt inte lika intressant för svenska journalister. Det är som att de tänker att det inte spelar någon roll att Obamas ekonomiska politik riskerar att leda USA i fördärvet. -motståndaren är mot abort ju!

Och så anklagar de republikanerna för att vara fixerade vid underlivsfrågor.

Minnes I löntagarfonderna

Nej, jag vet att det inte är samma sak. Löntagarfonderna var tänkta att ta över ägandet det privata näringslivet för att på så sätt kunna styra det i önskad riktning. De statliga AP-fonderna förvaltar Sveriges pensionskapital.

När en utredare föreslår att dagens fem fonder blir tre (egentligen vill han tydligen ha en stor fond men det får han inte föreslå) bör man dock dra öronen åt sig. Risken för politisering av fondernas verksamhet blir nämligen allt för påtaglig. De historiska tecknen är dessutom avskräckande. Expressen skriver:

Valsommaren 2006 ägnade sig riskkapitalisten Christer Gardell, med sitt bolag Cevian Capital, åt att köpa in sig i den svenska nationalklenoden AB Volvo. Gardell ville åt företagets stora kassakista. Den dåvarande statsministern Göran Persson reagerade starkt och ville att AP-fonderna skulle försöka ta kontroll över bolaget. Näringsminister Thomas Östros öppnade för att ändra fondernas placeringsregler om det skulle behövas. Det blev kort sagt ett himla liv och ett varnande exempel på hur frestande det är för politiker att använda pensionsmiljarderna för olika politiska syften.

Sedan dess har diskussionen om AP-fondernas roll som ägare gått hög. Till exempel så vill LO att AP-fonderna ska användas för att styra näringslivet i önskad riktning (hmm, det påminner om något) och liknande krav dyker upp emellanåt.

Ju mer centraliserade fonderna är, desto större blir risken (eller sannolikheten) att de politiker som för tillfället styr ska få för sig att fondernas uppdrag är någonting annat än att förvalta den svenska pensionskapitalet på bästa sätt. Den risken kan minimeras, men det kräver att äggen ligger i många korgar i stället för i en.

Public choice och media

I dag basunerar DN ut att Sveriges universitet och högskolor måste göra nedskärningar med upp till 15 000 studieplatser under kommande år.

Av rubriker och ingresser får man intrycket att regeringen nu gör besparingar och drar in stora delar av det ekonomiskt stöd som universiteten och högskolorna erhåller.

Av texten framgår dock att det som nu händer är att regeringens tillfälliga stöd till utbyggda platser för att möta krisen 2008 tar slut. Det borde således inte komma som en chock för någon, det borde inte vara svårt att förklara för personalen (vilket företrädare för skolorna påstår att det kommer vara) och det borde ha planerats för redan från början.

Så egentligen dras vi med två problem här. Dels att offentliga institutioner har en tendens att anpassa storleken efter de pengar de har för tillfället, samt utgå ifrån att anslagen för all framtid kommer vara desamma (eller öka), dels att media spär på den bilden genom att kalla tillfälliga stöd som upphör för nedskärningar/neddragningar etc.

Att komma tillrätta med ovanstående problem verkar tyvärr inte vara det enklaste. Det förstnämnda har ett helt forskningfält (Public choice) inom statsvetenskapen hängivet sig och media verkar känner sig tvingade till att använda braskade rubriker för att vinna läsare.

Det bästa kanske vore att inte göda något av fenomenen?

Sammanfattning vecka 33

Veckan började med en kommentar till de nordiska SSU-ledarna, fortsatte med ett kort inlägg om en ny bok om den amerikanska högern för att avslutas med ett inlägg om skattemoral. I alla fall när det gäller mitt eget skrivande.

Annat som har varit intressant att läsa under veckan har bland annat innefattat en påminnelse om att staten inte har några egna pengar, en essä om den amerikanska högern och hur dess olika fraktioner samarbetar, en lista över republikanska rockstjärnor, ett ledarstick angående neokonservatism vs. konservatism samt en liten praktisk lista för att bättre förstå media.

Skattemoral och förtroende

Någonting har hänt med den svenska skattemoralen. Det skriver Skatteverkets generaldirektör på DN-debatti i dag. I verkets senaste attitydundersökning är det fler som avvisar svartarbete och färre som säger sig acceptera det än vid motsvarande mätning för sex år sedan.

Då är frågan vad det är som har hänt på sex år? Skillnaderna i svaren är ganska stora men sex år är trots allt inte en särskilt lång tid så något radikalt måste ju ha hänt? Och det har det ju faktiskt.

Skattekvoten i Sverige har sänkts under de här åren och alla som arbetar har fått jobbskatteavdrag som förstärkt den egna ekonomin. Till det kommer (bland annat) Rot- och Rutavdrag som gjort en mängd arbeten som tidigare var svarta till vita.

Upplevelsen bland respondenterna verkar alltså vara att man uppskattar att fler gör rätt för sig och att det i sig är någonting positivt som bör uppmuntras.

Sammankopplat med frågan om hur man upplever skattesystemet är även upplevelsen av vad man anser att det offentliga levererar, en fråga som Skatteverkets generaldirektör inte tar upp. Den som är missnöjd med statens/kommunens service är med största sannolikhet också mer benägen att vara kritisk till skattesystemet, eftersom man då inte anser sig få valuta för pengarna.

Alliansregeringens politik de senaste sex åren har alltså ökat svenskarnas förtroende för det egna skattesystemet. En nyhet som nog kommer få Socialdemokraterna att fundera över den bild de försöker måla upp av Sverige.

Den amerikanska högern

I dag tog jag chansen och stannade kvar en stund i Stockholm för att gå på ett seminarium på Prime. Rubriken var som syns ovan på bilden men kom att handla främst om den amerikanska högern i allmänhet. Varför de tycker som de gör och varför de säger som de säger.

Utgångspunkten var Martin Gelins nya bok Den amerikanska högern. En bok som av paneldeltagaren Billy McCormack kallades för det främsta svenska försöket att verkligen förstå den amerikanska högern.

Jag köpte boken på plats och det ska bli väldigt roligt och spännande att läsa. Vi som är politiskt intresserade (och höger) konstaterar att svensk media sällan eller aldrig ger en rättvisande bild av vare sig amerikanska politiker eller av deras politik.

Jag hoppas därför att Martin lyckas bättre än svensk media i övrigt, även om han inte republikan.

Individualism och solidaritet

Ordförandena för de nordiska SSU-förbunden är oroliga för den nordiska modellen. En modell som de (åtminstone retoriskt) verkar mena är ensam bidragande faktor till att de nordiska länderna klarat den nu pågående krisen bättre jämförbart med många andra länder. De anklagar dessutom den nordiska högern för att vilja slå sönder denna framgångssaga. Men stämmer verkligen deras hyllning?

De skriver: "Graden av individualism är exceptionellt stark i Norden. I få andra länder är individens oberoende större. Detta hänger nära samman med det starka välfärdssamhället."

Graden av individualism verkar vara stor i Sverige och övriga nordiska länder. Eventuellt är den påverkad av den nordiska välfärdsmodellen. Dock inte främst på det sätt som SSU-ledarna anför. De skriver nämligen vidare:

"Genom ett väl utbyggt socialt skyddsnät och en politik som gått ut på att skapa trygghet för den enskilde, från vaggan till graven, har människor tillåtits bli mer självständiga från exempelvis familj och arbetsgivare" samt "På samma sätt har ett välfungerande samhällsmaskineri, som genererat ett högt förtroende hos medborgarna, bidragit till att också stärka förtroendet människor emellan."

Och det menar jag är fel. Det välfärdssystemet i stället har skapat är rotlösa människor utan självklara band till varandra, som i stället sätter sin tillit till vad man tror är en saliggörande offentlig makt. Det har ingenting med förtroende eller solidaritet människor emellan att göra. Att vi kan lita på att ingångna avtal och överenskommelser gäller beror dessutom mer på en stabil och säker rättstradition, snarare än välfärdsstatens storlek.

Fortsättningsvis menar skribenterna på DN-debatt att "Utmaningen för politiken i de nordiska länderna borde därför vara att bevara och helst stärka graden av individualism och förtroende människor emellan." Skulle de få som de vill kan man dock inte göra både och. Varje "stärkning" av graden av individualism som de vill genomföra kommer nämligen minska graden av förtroende människor emellan.

Den som aldrig behöver vara beroende av någon annan fysisk individ (via familj, organisation eller annan sammanslutning) kommer heller aldrig se sig som beroende av, eller vilja vara ömsesidigt solidarisk med, andra individer. Det kan inte offentliga transfereringssystem råda bot på.

 

Sammanfattning veckorna 31 och 32

Nu när det mesta är tillbaka i sedvanliga rutiner så tänkte jag återuppta min ambition om att emellanåt sammanfatta sådant som har varit intressant under den senaste tiden. Det vill säga sådant som jag själv har skrivit men framför allt sådant som jag har länkat till i olika forum.

Blogginläggen de senaste veckorna har bland annat handlat om kärnkraft och den ideella sektorn. Sen kommenterade jag von Misesinstitutet angående den politiska vänster- högerskalan (ett inlägg som i sin tur fick ett svar där von Misesinstitutet verkar hävda att det inte finns några skillnader mellan olika statsläror och därför är vänster- högerskalan ovidkommande).

När det gäller länkar till externa texter så uppskattade jag Ivar Arpis ledarstick om hetslagar som slår fel, Mike Winnerstigs eminenta debattartikel om legala vs. illegala vapen samt Roland Poirier Martinssons tankar om Mitt Romneys vicepresidentkandidat Paul Ryan.

Loppisfynd i skolådan

Som så många andra lördagar tillbringades en del av dagen i stadens antikbutiker/loppisar. Dagens fynd blev ett par skor (av märket Sic som jag aldrig har hört talas om) för 40 kronor.

Efter en putsning så blev de riktigt skapliga. Det är nog inga kvalitetsskor men för det priset så förväntar jag mig inte det heller. De kommer duga gott på jobbet.

Före


Efter

Ettårsjubileum

I dag är det ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här Nyheter24.se. Då flyttade Konservativa tankar från sin gamla plats, där jag hade huserat i ungefär fyra år, till en nyhetssida som för mig då var tämligen okänd.

När jag blev tillfrågad om att flytta krävdes det trots det inte särskilt mycket betänketid för att tacka ja. Jag såg det som en möjlighet att bredda min läsekrets och nå ut till människor som kanske inte läser politiska bloggar i vanliga fall.

Under det här året har jag skrivit 260 inlägg och ni har skrivit 491 (publicerade) kommentarer. Eller ja, några av kommentarerna står ju jag för, men ändå.

Förhoppningsvis så har ni haft någon form av behållning av mina tankar och synpunkter och jag hoppas att ni vill fortsätta komma tillbaka hit för att ta del av dem även framöver.

Politiskt höger eller vänster

Jag läste en artikeln med titeln myten om höger och vänster på Misesinstitutets hemsida i går. Den tar upp en i mina ögon intressant diskussion om det politiska spektrumets förehavanden samt hur dessa ska förstås.

I alla väsentligt håller jag med om att de totalitära ideologierna kommunism respektive nazism/fascism har många liknande drag. De har olika utgångspunkter (klass, ras etc) men realpolitiskt blir utfallet mycket lika. Men betyder det att vänster- högerskalan är meningslös bara för att två totalitära ideologier påminner om varandra? Tveksamt skulle jag säga.

Om man tittar på vad det är som förenar dem blir nämligen bilden en annan. Statens rätt, kollektiv framför individ, planekonomi är i mina ögon något som kännetecknar vänsterideologier snarare än traditionella högerideologier.

Den enda mer uppenbara direkta skillnaden mellan de tu ligger delvis i vilka som anslutit sig till respektive ideologi. Där kommunism har en stark arbetarklassprägel har nazism/fascism en överklassdito. I övrigt är de, som Högerpartiets gamla valaffisch konstaterade, "samma andas barn".


Men om vi bortser från totalitära ideologier - merparten av alla individer som är vid sina sunda vätskor ansluter sig trots allt inte vare sig till kommunism eller nazism - är höger- vänsterskalan då fortfarande en myt och helt oanvändbar för att förstå den politiska världen?

Nej säger jag, men skalan är inte nödvändigtvis linjär. I stället brukar jag tänka på skalan som en cirkel där socialdemokrater och socialliberaler ligger nära varandra högst upp i cirkeln medan (icke-revolutionära) anarkister ligger bredvid libertarianer i cirkelns nedre del.

Även den bilden lämnar så klart en del frågetecken efter sig. Det är inte helt självklart att libertarianism ligger "till höger" om konservatism men bilden torde ändå ligga nära den bild som många har av det politiska spektrumet. Jag tycker därför ofta att cirkeln är mer användbar för förståelsen av politik än den linjära skalan.

Det finns således, enligt mig, fortfarande fog att tala om höger och vänster i politik. Var totalitära ideologier passar in torde dock vara mindre intressant. De ska bekämpas oavsett.

En starkare ideell sektor

Sverige har en förhållandevis levande historia av ett civilsamhälle med starka aktörer som verkar i medborgarnas tjänst på ett eller annat sätt. Många, som Stadsmissionen och Frälsningsarmén, arbetar utifrån kristna ideal. Andra, som till exempel Hasselakollektivet och Montessorirörelsen, jobbar utifrån vad de ser som kompletterande synsätt och arbetsmetoder.

Från att ha varit en mer naturlig del av det svenska samhället har emellertid aktörer som verkat inom vad vi kan kalla välfärdssektorn trängts tillbaka under åren. I och med välfärdsstatens successiva utbyggnad under efterkrigstiden har sociala verksamheter i bästa fall setts som något som man kan fördra, i värsta fall som något icke önskvärt eftersom man ansett att det offentliga är bäst på att sörja för människors välfärd.

Som jag ser det så är ett starkt civilsamhälle med aktiva välfärdsaktörer (som alltså inte är vare sig privata eller offentliga) en omistlig (och nödvändig) del av ett positivt samhälle. Det känns därför lite beklämmande att läsa Håkan Boström i dagens DN referera till Dagens Samhälle som i en undersökning kunnat konstatera att antalet aktörer i den ideella sektorn har krympt.

Det vore mycket oturligt om en redan liten sektor blev ännu mindre. Att verka för en livskraftig ideell sektor borde därför vara en central uppgift för en borgerlig regering. Möjligheten till avdragsgillt givande var ett första bra steg men mer behöver göras. Pengsystem på fler områden kan vara en väg att gå. Förenklade upphandlingar en annan. Klart är att de flesta har högt förtroende för ideella verksamheter och att det vore en stor förlust för samhället som helhet om de försvann genom styvmoderlig behandling.