måndag 9 januari 2012

Lättjans diagnoser

Vad gör man som lärare om man inte orkar ta itu med stökiga elever i klassrummet? Eller som förälder när samma lärare berättar om ens stökiga barn?

Ser man till arbetsmiljön i klassrummet? Ser man till lärarens förmåga att hålla ordning? Ser man till barnets inställning till skola och lärande?

Tyvärr verkar det som att man numer, allt för sällan, ställer ovan nämnda frågor. -För inte är det fel på mig som lärare? -Och inte kan det vara barnets fel att det springer runt och stör... Det måste vara något annat.

-Jag vet! Det måste vara någon form av psykiskt funktionshinder.

Så verkar i alla fall delar av den psykologiska vetenskapen ha resonerat när frågeställningarna började aktualiseras för ca 20 år sedan.

Ingen av dem verkade intresserad av lärarrollen, klassrummet eller den förändrade synen på barnuppfostran. I stället sa man att det var ADHD.

Det var således inte barnets fel att det inte kunde sitta still, och därmed inte heller lärarens (vilket torde vara en av orsakerna till viljan att hellre diagnosticera). Det var ju ett psykologiskt tillstånd. Inte kan man ställa krav då...

Men det är precis vad man kan. Att barn inte kan sitta still är knappast ett nytt fenomen. Det är snarare allmängiltigt över tid.

I en tid då läraren faktiskt var en auktoritet i klassrummet, och när föräldrar förväntade sig att det var upp till barnet att delta och lära, lyckades svensk skola hålla tillräckligt mycket ordning för att de flesta faktiskt skulle få möjlighet att erhålla den grundläggande utbildning man har att förvänta sig. Även de barn som hade svårt att sitta still.

För ett barn med myror i brallorna är få saker så kontraproduktiva som oordning. Oreda leder bara till mer oreda, även på ett personligt plan. Och få är de barn som redan från lågstadieålder är kapabla att ta ansvar för sitt eget lärande, att leta upp den information som bedöms vara relevant och sedan dra slutsatser av den.

Så vad händer då när skolan inte längre är en kunskapsförmedlare? Jo, det ser vi nu, hela tiden.

Barn som har svårt att sitta still får ingen arbetsro, vilket leder till att deras klasskamrater inte heller får någon arbetsro. Och i stället för att skapa ordning och ställa krav på alla barn så diagnosticerar man dem som man upplever som besvärliga.

Vad tror ni att det gör för deras självkänsla? Och vad tror ni att det gör för vårt skolsystem som helhet?

Nathan Shachar skriver i dagens DN:

ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess deinition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Deinitionen är en katalog över allt som känneteck- nar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.

Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer.

Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.

Den för alla vänstermänniskor så förhatliga katederundervisningen gjorde att merparten av alla elever tog sig genom skolan med fullgoda kunskaper. Dagens "flumskola" gör att de som inte klarar av att söka och tillskansa sig information på egen hand faller ifrån.

Det kanske inte var så dumt med katederundervisning trots allt?

3 kommentarer:

Jon sa...

Läste i Dn och hittade länken hit.

Tror att det är en grov förenkling. Visst går det en diagnoshysteri och i spåren av den kommer en medicineringshysteri. Dock så är ju samhället sådant att man behandlar gärna symtomen men vill sällan gå till botten med problemet må det vara hälsa, miljö eller kriminalitet.

Genom vetenskapen kommer nya rön fram gällande kognitiva och neurologiska skillnader som påverkas av uppväxt, genetik såväl som sociala faktorer och ingen enkel förklaringsmodell går att tillämpa just någonstans när det gäller människan utan att få många fakta som bygger på felaktiga antaganden.

Psykologin må vara förlegad i mångt och mycket och försöker klamra sig fast vid gamla föreställningar, dock beror det nog på diciplinens utövare inte vill utvecklas riktigt i den takt som världen gör det. Den kognitiva psykologin och de tvärvetenskapliga studier som görs går inte att ignorera och hänvisa till att det var bättre förr för varken psykologer eller samhälle. Istället borde fokus läggas på att faktiskt ta till sig den kunskap som finns inom skolans värld som är byggd på många gamla och felaktiga föreställingar om hur människor lär sig och tar till sig kunskap samt fostras till individer som fungerar i ett samhälle.

Att lägga skulden på individen är lika dumt som att friskriva individen från ansvar.

/Jon

Erik Lidström sa...

Som du skriver är vi inte byggda för att sitta stilla. Skolan måste därför blanda fysisk aktivitet med katederundervisning. En 3-70-åring är faktiskt byggd för att springa en halvmara om dagen. Och de små har myror i kroppen om de inte får röra på sig. Först när barnen sprungit, jagat varandra, spelat fotboll, rugby, klättrat i farligt höga träd, etc, till en grad att de närmare sig vad som är naturligt för människor, och om de fortfarande har myror i kroppen, då, kanske, har man ett problem som behöver behandlas. Dock har sådana "problem" alltid behandlats med framgång av stenhårda boxningstränare, simmarcoacher, etc, så medicin tror jag inte behövs.

Magnus D sa...

Shachars krönika om ADHD innehåller väldigt många rena faktafel. Kan förmodligen tävla i någon klass för krönikor med faktafel. Dessutom hade han kunnat kontrollera riktigheten i sina utsagor på ett enkel sätt. Tyvärr hamnade DNs rättelse på undanskymd plats. Man kan inte argumentera för kunskap och bildning och samtidigt ha en så okritisk hållning till fakta som Shachar visar upp i sin artikel.