Barnfattigdom och relativ vs. absolut fattigdom har diskuterats flitigt de senaste dagarna. Jag har tidigare skrivit om det relativa fattigdomsbegreppet (här, här och här) och tänker inte gå in på det närmare igen. Jag vill emellertid hänvisa till Eva Cooper som skriver följande om det relativa fattigdomsbegreppet på sin blogg:
Med samma mått kan man också slå fast att Tyskland har fler fattiga än Bulgarien trots att det sistnämnda landet har betydligt lägre levnadsstandard. Det relativa måttet tar ingen som helst hänsyn till hur mycket pengar som behövs för att uppnå en skälig levnadsnivå, utan handlar om att den ekvivalerade disponibla inkomsten ligger under 60 % av medianen för landets befolkning.
Hon sätter verkligen fingret på varför det inte säger något att tala i relativa termer när det gäller fattigdom. Det måste vara den faktiska levnadsstandarden som står i fokus för att det ska vara relevant. Åtminstone i mina ögon.
Rädda Barnen har dock slagit på stora trumman utifrån sin senaste rapport och hävdar att Sverige bryter mot barnkonventionen samt diskriminerar barn. Hanne Kjöller visar dock att statistiken tolkas lite som fan läser bibeln:
Så kan man förstås beskriva siffrorna. Ett annat sätt är att säga att mätningen från 2008 visar de näst lägsta siffrorna sedan mätningens början 1991. Allra lägst var talen från 2007 då 10,9 procent av alla barn i Sverige (210.000 barn) rubricerades som fattiga av Rädda Barnen. Året efter hade den siffran gått upp med 0,6 procentenheter eller 10.0000 barn. En tämligen marginell skillnad får man lov att säga. Särskilt om man jämför med 1997 då 22,3 procent av alla barn ”låg under fattigdomsstrecket” som Rädda Barnen väljer att beskriva det.
I absoluta tal har alltså de barn som lever under minst marginaler ökat något mellan 2007 och 2008. Ett fenomen som i stort sammanfaller med den ekonomiska krisen. Att som Anders Lago och Evin Cetin då hävda att det enkom beror på regeringens politik är således felaktigt.
Särskilt då det visar sig att andelen fattiga med inkomster under socialbidragsnormen halverades mellan 1996 och 2007.
Att Rädda Barnen dessutom inte har några förslag på vad som bör göras för att minska fattigdomen (annat än förslaget om en nationell handlingsplan mot barnfattigdom) tycker jag talar sitt tydliga språk. Frågan är om Rädda Barnen egentligen ville något annat med sin rapport än att väcka uppmärksamhet? Jag tror inte det.
Två som däremot har bra förslag för att motverka all form av fattigdom är bloggarna Folkkapitalism och Emils Tankar. Om folk får behålla mer av sina pengar, om det blir mer lönsamt att arbeta, så får man också möjlighet att spara i ladorna inför sämre tider.
Undrar om den lösningen någonsin föresvävat Rädda Barnen, eller om det bara är mer omfördelning som hägrar för dem?
D, AB, SVT1, SVT2, DN1, DN2, DN3, Exp, GA.
TA, PA, FK, ET.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Ekonomi, fattigdom, fattigsverige.
3 kommentarer:
Idag skriver Eric Erfors på Expressen en ledare angående Rädda Barnens rapport om ökad barnfattigdom i Sverige: Fattig debatt
Erfors är en av mycket få vettiga journalister på Expressen, vilket han bevisar även i denna ledare. Han avslutar med orden ”Så kom igen Rädda Barnen, vad är ni egentligen rädda för?”
Jag har svaret: De är socialister som är rädda för att socialismens era i Sverige är slut och använder sina påhittade definitioner på fattigdom i propagandaspelet för att vinna tillbaka makten åt socialisterna. Kan det inte bli tydligare än så?
Det finns en annan form av barnfattigdom i Sverige, som varken socialister eller liberaler vill kännas vid, nämligen barn som är fattiga på lycka och trygghet. Skilsmässor, brottslighet bland ungdomen, krav på att leva vuxnas liv, missbruk, vilsenhet i tillvaron pga bristande vägledning från vuxna (som i sin tur beror på avsaknaden av vuxenauktoritet), onaturliga skönhetsideal, etc. Allt detta gör att ungdomen berövas den naturliga lyckan som unga har i en trygg och stabil social- och familjemiljö. När ska Rädda Barnen uppmärksamma det problemet?
Vilka bär ansvaret för denna form av fattigdom? Just det - socialister, liberaler, ateister, feminister - som i snart ett sekel har mer eller mindre motarbetat den klassiska familjebildningen och familjestrukturen, den klassiska familjemoralen, vuxenauktoriteten, auktoriteten hos myndigheter som skola, polis och rättsväsende. Istället har man satsat all kraft på ekonomisk utjämning med bidrag efter bidrag och låtit stat och det allmänna ta hela ansvaret för barnens fostran och utveckling.
Resultatet ser vi idag, och detta trots de högsta skatterna och de största transfereringarna i världen.
Ursäkta men om inte alla barn kan delta i skolutflykter och en del får äta möglig och klorinsmakande mat( tror du att det är vissa människors fritidsintresse att krypa omkring i konteinrar och leta otjänlig mat?)
När en familjoavsett etnicitet kommer till soc måste de visa både kontoutdrag, inkomster och räkningar
När detta är gjort kollar myndigheten alltihop som en provräkning med facit Ja jag vet i Sverige har vi inte nakna människor men en del är tyvärr tvungna att bo i skjul och trappuppgångar
Ja vi har troligen n värre missär här än på många andra platser i världen då vi även har känslomässig fattigdom i vårt land
Birgitta: Det är tragiskt om folk svälter eller bor i trappuppgångar. Rädda Barnens rapport säger dock inget om vad som bör göras vad att komma till rätta med problemet. De har dessutom en tämligen generös syn på vem som bör anses som fattig. Jag förnekar inte att det finns armod i Sverige. Jag tror dock att det är onödigt att överdriva då det inte gagnar någon.
Några av de bakomliggande faktorerna till den känslomässiga fattigdomen kan du nog läsa om här ovan.
Skicka en kommentar