Individens eget ansvar för sig själv och sitt liv är en ofta debatterad fråga, åtminstone i den svenska debatten. Allt som oftast sker dock debatten på en delvis annan planhalva. Företrädesvis genom att någon tycker sig se ett problem i samhället och som lösning föreslår någon form av förbud/reglering/inskränkning.
Ovanstående verkar för många framstå som den enkla vägen ut från vad som oftast är komplicerade problem. Förbudslinjen gör dessutom att man slipper prata om själva problemet (som man tycker sig se kanske ska tilläggas). I stället framstår man direkt som handlingskraftig. I alla fall i medias ögon. En media som letar enkla frågor och enkla lösningar.
Men var tar egentligen mitt eget ansvar slut, och när tar någon annans vid? Förutsatt att vi pratar om sådant som vi mer eller mindre enkelt kan påverka på egen hand (mat- dryckes- konsumtionsvanor etc) så skulle jag säga att det egna ansvaret aldrig tar slut.
Människan är dock en bräcklig skapelse och de flesta har varit med om att göra något som man egentligen vet är mer eller mindre skadligt. Det betyder dock inte, vilket många verkar vilja hävda, att vårt eget ansvar upphör. Framför allt är människan i väldigt liten utsträckning i behov av lagstiftning som "skyddar" oss från oss själva.
För trots vår bräckliga och lättfotade natur så har vi också förmågan att motstå lockelser och begär. Det kräver dock att vi vill det och att vi har den moraliska förmågan att skilja mellan bra och mindre bra. För oavsett hur välvilligt inställd ens omgivning är så är det till sist endast jag själv som kan ta beslut som rör mig och mitt liv. Det kan aldrig någon annan göra åt mig.
tisdag 31 januari 2012
måndag 30 januari 2012
Vägen framåt för KD
Nu är helgens drabbning inom KD avslutad för den här gången. Sist kvar i krutröken står Göran Hägglund som med 198 röster mot 88 vann över Mats Odell. En tydlig men inte överväldigande seger. Räknat i procent så blir det ungefär 70-30.
Det torde dock stå klart att partiet verkligen vill ha Hägglund som partiledare, oavsett hur det lät innan helgen. Det faktum att Ebba Busch inte var långt ifrån att vinna över Maria Larsson i kampen om förste vice ordförandeposten tycker jag dessutom pekar på att det som vid första anblick framstår som motstridiga viljor faktiskt kan enas inom partiet.
Hägglund kommer nu behöva lyssna på sitt parti i större utsträckning samt bli mer tydlig och stringent i sina uttalanden. Att slänga ut Bengt Germundsson ur partiets verkställande utskott var dock inte ett uttryck av en inlyssnande inställning men vi får se vad det leder till i förlängningen.
Hur som helst så verkar både Hägglund och Odell ense om att gå framåt tillsammans och lägga gammalt groll bakom sig. Något som Kristdemokraterna verkligen behöver.
Jag tillhör dem som anser att Kristdemokraterna behövs i svensk politik och det vore förödande om partiet skulle falla sönder i inre konvulsioner.
Så nu är det upp till bevis, både för Hägglund och alla de som stod bakom Odell. Jag hoppas att ni kan samsas och gå framåt tillsammans som ett parti. Svensk politik behöver det, och alliansen behöver det.
Nyheter: DN, DN, DN, DN, GP, GP, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.
Bloggar: Utbult, Mikael Andersson.
Det torde dock stå klart att partiet verkligen vill ha Hägglund som partiledare, oavsett hur det lät innan helgen. Det faktum att Ebba Busch inte var långt ifrån att vinna över Maria Larsson i kampen om förste vice ordförandeposten tycker jag dessutom pekar på att det som vid första anblick framstår som motstridiga viljor faktiskt kan enas inom partiet.
Hägglund kommer nu behöva lyssna på sitt parti i större utsträckning samt bli mer tydlig och stringent i sina uttalanden. Att slänga ut Bengt Germundsson ur partiets verkställande utskott var dock inte ett uttryck av en inlyssnande inställning men vi får se vad det leder till i förlängningen.
Hur som helst så verkar både Hägglund och Odell ense om att gå framåt tillsammans och lägga gammalt groll bakom sig. Något som Kristdemokraterna verkligen behöver.
Jag tillhör dem som anser att Kristdemokraterna behövs i svensk politik och det vore förödande om partiet skulle falla sönder i inre konvulsioner.
Så nu är det upp till bevis, både för Hägglund och alla de som stod bakom Odell. Jag hoppas att ni kan samsas och gå framåt tillsammans som ett parti. Svensk politik behöver det, och alliansen behöver det.
Nyheter: DN, DN, DN, DN, GP, GP, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.
Bloggar: Utbult, Mikael Andersson.
fredag 27 januari 2012
Hägglunds framtid på spel
Efter ett par veckor av tämligen ensidig rapportering om Socialdemokraternas inre och yttre förehavanden så kommer nu pressens intresse att riktas Kristdemokraternas Riksting.
Göran Hägglunds partiordförandeskap är utmanat av Mats Odell och vägen hit har kantats av starka känslor och tyvärr även av mindre smickrande påhopp.
Partiets olika falanger vill olika saker och Hägglunds utmanare står egentligen för olika linjer men de samsas ändå i kravet på partiledarens avgång.
En möjligt enande kraft dök dock upp i går, i form av Alf Svensson på DN-debatt. I en redogörelse för Europas kristdemokratiska arv manade han till enhet och tydlighet.
Jag har skrivit om KD:s inre liv tidigare (t.ex. här och här) och jag förstår fortfarande inte dem som vill byta ut Hägglund. Oavsett hans emellanåt svajiga linje så går det inte att komma ifrån att han är omtyckt och uppskattad långt utanför det egna partiet.
Hans antagonister borde därför försöka förändra partiet internt och hjälpa sin partiordförande på traven i stället för att försöka avsätta honom. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att ena partiets olika falanger och göra om det till en tydlig politik som Hägglund kan föra fram.
För det behövs dock stöd. I morgondagens omröstning måste därför Hägglund få ett starkt mandat så att han slipper lämna helgen bakom sig med ett skadeskjutet ledarskap. Det vore förödande och troligtvis något som kan sänka honom på sikt.
Min förhoppning är därför att partiets funktionärer nu åker till Rikstinget med Alf Svenssons förmanade ord (om enhet och att sätta partiet först) i bakhuvudet. Det behöver både Hägglund och hans parti. Och i förlängningen även Alliansen.
Nyheter: DN, DN, DN, D, D, B, GP, HD, SvD, SyD, VI, SR.
Bloggar: Böhlmark, Schlaug.
Göran Hägglunds partiordförandeskap är utmanat av Mats Odell och vägen hit har kantats av starka känslor och tyvärr även av mindre smickrande påhopp.
Partiets olika falanger vill olika saker och Hägglunds utmanare står egentligen för olika linjer men de samsas ändå i kravet på partiledarens avgång.
En möjligt enande kraft dök dock upp i går, i form av Alf Svensson på DN-debatt. I en redogörelse för Europas kristdemokratiska arv manade han till enhet och tydlighet.
Jag har skrivit om KD:s inre liv tidigare (t.ex. här och här) och jag förstår fortfarande inte dem som vill byta ut Hägglund. Oavsett hans emellanåt svajiga linje så går det inte att komma ifrån att han är omtyckt och uppskattad långt utanför det egna partiet.
Hans antagonister borde därför försöka förändra partiet internt och hjälpa sin partiordförande på traven i stället för att försöka avsätta honom. Jag tror nämligen att det är fullt möjligt att ena partiets olika falanger och göra om det till en tydlig politik som Hägglund kan föra fram.
För det behövs dock stöd. I morgondagens omröstning måste därför Hägglund få ett starkt mandat så att han slipper lämna helgen bakom sig med ett skadeskjutet ledarskap. Det vore förödande och troligtvis något som kan sänka honom på sikt.
Min förhoppning är därför att partiets funktionärer nu åker till Rikstinget med Alf Svenssons förmanade ord (om enhet och att sätta partiet först) i bakhuvudet. Det behöver både Hägglund och hans parti. Och i förlängningen även Alliansen.
Nyheter: DN, DN, DN, D, D, B, GP, HD, SvD, SyD, VI, SR.
Bloggar: Böhlmark, Schlaug.
onsdag 25 januari 2012
Progressivt med progressivitet?
Jag tror också, precis som LO-ekonomerna på DN-debatt, att ett land mår bra av ett hyfsat enhetligt och lättförståeligt skattesystem. Ju fler specialregler, desto sämre blir överblickbarheten, och därmed i förlängningen också acceptansen för systemet i fråga.
Det kan således absolut finnas en vits med en bred överenskommelse i Riksdagen kring förutsättningarna för Sveriges skatteuppbörd. Jag tror dock inte att LO-ekonomernas förslag kommer ligga med i förhandlingsdelegationens underlag till diskussioner.
Bland annat för att de vill återinföra fastighetsskatten. En skattebas som de menar är stabil och därmed bör utnyttjas. Att den slog fel, och dessutom inte sa någonting om fastighetsägarens faktiska "förmögenhet" eller förmåga att betala (utan endast baserades på ett fiktivt värde) verkar de ha glömt bort.
Att LO:s ekonomer även vill införa än mer progressivitet i det svenska skattesystemet (som redan är fullt av det) genom att återinföra arvs- och gåvoskatten kommer förhoppningsvis inte heller tas upp i diskussionerna kring en ny eventuell skatteöversyn.
Det rättviseargument de för fram (utan att definiera vad rättvisan består i) haltar dock. Omfördelning är till att börja med inte samma sak som rättvisa.
För det andra är det i ett enhetligt skattesystemet rimligt att man skattar för inkomster som man själv har bidragit till att tjäna in (jämför med att man i dagsläget betalar skatt på vinster från tävlingar där man aktivt deltagit, typ frågesportsprogram, men inte på trissvinster som bara baseras på slump och tur).
Arv och gåvor torde i ett rimligt skattesystem falla under den senare kategorin. Om jag inte minns fel var det dessutom Socialdemokraterna som avskaffade arvs- och gåvoskatten.
Att ställa krav på miniminivåer för bolagsskatterna i EU:s länder känns inte heller helt genomtänkt, även om de slänger in en brasklapp om att skatteintäkterna ska stanna i respektive land. Att över huvudtaget öppna för gemensamma regler på EU-nivå torde vara att befinna sig på ett sluttande plan.
Jag tror hur som helst att det är positivt att det förs en debatt kring vårt skattesystem. Allt fler börjar dessutom snegla mot den överenskommelse som gjordes för 20 år sedan och fråga sig om det inte är dags igen. Och det kan det nog vara. Hur den ska se ut återstår dock att se. LO-ekonomerna får nog emellertid se över sina förslag en gång till.
Nyheter: SvD.
Bloggar: Böhlmark, Andersson.
Det kan således absolut finnas en vits med en bred överenskommelse i Riksdagen kring förutsättningarna för Sveriges skatteuppbörd. Jag tror dock inte att LO-ekonomernas förslag kommer ligga med i förhandlingsdelegationens underlag till diskussioner.
Bland annat för att de vill återinföra fastighetsskatten. En skattebas som de menar är stabil och därmed bör utnyttjas. Att den slog fel, och dessutom inte sa någonting om fastighetsägarens faktiska "förmögenhet" eller förmåga att betala (utan endast baserades på ett fiktivt värde) verkar de ha glömt bort.
Att LO:s ekonomer även vill införa än mer progressivitet i det svenska skattesystemet (som redan är fullt av det) genom att återinföra arvs- och gåvoskatten kommer förhoppningsvis inte heller tas upp i diskussionerna kring en ny eventuell skatteöversyn.
Det rättviseargument de för fram (utan att definiera vad rättvisan består i) haltar dock. Omfördelning är till att börja med inte samma sak som rättvisa.
För det andra är det i ett enhetligt skattesystemet rimligt att man skattar för inkomster som man själv har bidragit till att tjäna in (jämför med att man i dagsläget betalar skatt på vinster från tävlingar där man aktivt deltagit, typ frågesportsprogram, men inte på trissvinster som bara baseras på slump och tur).
Arv och gåvor torde i ett rimligt skattesystem falla under den senare kategorin. Om jag inte minns fel var det dessutom Socialdemokraterna som avskaffade arvs- och gåvoskatten.
Att ställa krav på miniminivåer för bolagsskatterna i EU:s länder känns inte heller helt genomtänkt, även om de slänger in en brasklapp om att skatteintäkterna ska stanna i respektive land. Att över huvudtaget öppna för gemensamma regler på EU-nivå torde vara att befinna sig på ett sluttande plan.
Jag tror hur som helst att det är positivt att det förs en debatt kring vårt skattesystem. Allt fler börjar dessutom snegla mot den överenskommelse som gjordes för 20 år sedan och fråga sig om det inte är dags igen. Och det kan det nog vara. Hur den ska se ut återstår dock att se. LO-ekonomerna får nog emellertid se över sina förslag en gång till.
Nyheter: SvD.
Bloggar: Böhlmark, Andersson.
tisdag 24 januari 2012
Kulturvänstern som inte fanns
Kulturvänster. Smaka på ordet. De flesta har en föreställning om vilka som avses om man säger det. Många kan till och med nämna någon som man tycker tillhör gruppen.
Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.
"Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot" skriver Alakoski i Aftonbladet.
"Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet" skriver Malin Ullgren i DN.
Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där "vi" är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.
Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.
Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som "arbetargrabbar" etc.
Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.
Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.
Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.
Axess, Axess, DN.
Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.
"Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot" skriver Alakoski i Aftonbladet.
"Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet" skriver Malin Ullgren i DN.
Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där "vi" är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.
Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.
Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som "arbetargrabbar" etc.
Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.
Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.
Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.
Axess, Axess, DN.
måndag 23 januari 2012
Sossarnas Rick Perry
Ja, vad ska man säga? Kaos och kalabalik är väl bara förnamnet.
Socialdemokraterna står åter utan partiordförande och statsministerkandidat och läget måste kännas minst sagt uppgivet för många.
Och trots att Juholt faktiskt tar på sig någon form av eget ansvar i hans intervju med Östran (SvD, DN, Exp) så kan jag inte låta bli att känna att han faktiskt inte förstår varför väljarna inte har förtroende för honom.
Jag hoppas därför att Juholt, och alla som försöker hävda att det är medias fel att han tvingas avgå, läser Hanne Kjöllers ledare i dag.
Att Juholt är opassande som ledare för ett parti, och än mindre för ett land, torde vara uppenbart för de flesta. De som inte ser det förringar vikten av personligt ansvar och ledarskap.
För att förhindra liknande problem framöver kanske Socialdemokraterna borde ta efter det amerikanska primärvalssystemet, vilket Roland Poirier Martinsson föreslagit.
Hade man gjort det när man hade tid hade man nämligen upptäckt att Juholt var Socialdemokraternas svar på Republikanernas Rick Perry. Det vill säga han som säger "oops" i talarstolen för att han inte minns sina egna politiska förslag. I en sådan process hade Juholt aldrig klarat sig.
Och jag förstår att man tycker att man har ont om tid nu, man att likt SSU hävda att det inte finns tid för en öppen process känns mer än lovligt dumt. Ungefär som att man vill försätta sig i samma situation igen. Vilket jag ändå förutsätter att man faktiskt inte vill.
Hur vägen framåt ser ut får vi nog inte veta förrän på fredag då partistyrelsen ska sammanträda. Räkna dock med att tidningarna kommer fyllas av spekulationer hela veckan fram till dess.
Uppdatering 09:17
Enligt media kommer det komma besked om vägen framåt redan i dag.
Uppdatering 16:30
Nu verkar det igen som att besked om framtiden inte kommer förrän i slutet av veckan.
Socialdemokraterna står åter utan partiordförande och statsministerkandidat och läget måste kännas minst sagt uppgivet för många.
Och trots att Juholt faktiskt tar på sig någon form av eget ansvar i hans intervju med Östran (SvD, DN, Exp) så kan jag inte låta bli att känna att han faktiskt inte förstår varför väljarna inte har förtroende för honom.
Jag hoppas därför att Juholt, och alla som försöker hävda att det är medias fel att han tvingas avgå, läser Hanne Kjöllers ledare i dag.
Att Juholt är opassande som ledare för ett parti, och än mindre för ett land, torde vara uppenbart för de flesta. De som inte ser det förringar vikten av personligt ansvar och ledarskap.
För att förhindra liknande problem framöver kanske Socialdemokraterna borde ta efter det amerikanska primärvalssystemet, vilket Roland Poirier Martinsson föreslagit.
Hade man gjort det när man hade tid hade man nämligen upptäckt att Juholt var Socialdemokraternas svar på Republikanernas Rick Perry. Det vill säga han som säger "oops" i talarstolen för att han inte minns sina egna politiska förslag. I en sådan process hade Juholt aldrig klarat sig.
Och jag förstår att man tycker att man har ont om tid nu, man att likt SSU hävda att det inte finns tid för en öppen process känns mer än lovligt dumt. Ungefär som att man vill försätta sig i samma situation igen. Vilket jag ändå förutsätter att man faktiskt inte vill.
Hur vägen framåt ser ut får vi nog inte veta förrän på fredag då partistyrelsen ska sammanträda. Räkna dock med att tidningarna kommer fyllas av spekulationer hela veckan fram till dess.
Uppdatering 09:17
Enligt media kommer det komma besked om vägen framåt redan i dag.
Uppdatering 16:30
Nu verkar det igen som att besked om framtiden inte kommer förrän i slutet av veckan.
fredag 20 januari 2012
Birro vs. Rosén
Här om dagen skrev Marcus Birro en krönika i tidningen Dagen. Den visade sig sedan bli den mesta lästa artikeln i tidningens webhistoria. Många har blivit upprörda, andra har uttryckt tacksamhet över Birros tydlighet.
Nyheter24 har dock gått i taket. Särskilt Eric Rosén. Det verkar främst vara Birros mening "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft" som upprört Rosén mest.
Att meningen med största sannolikhet ska ses som en gliring till Jonas Gardell och hans uttalande i TV-programmet Åh, Herregud! (0:29 in i klippet) verkar gå honom helt förbi.
Det är således förvanskningen av Gudsbilden som Birro riktar in sig på. Inte homosexuella som Rosén verkar tro.
Nyheter: Exp, AB, Skånskan.
Bloggar: Josef Gustafsson, Stefan Swärd.
Nyheter24 har dock gått i taket. Särskilt Eric Rosén. Det verkar främst vara Birros mening "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft" som upprört Rosén mest.
Att meningen med största sannolikhet ska ses som en gliring till Jonas Gardell och hans uttalande i TV-programmet Åh, Herregud! (0:29 in i klippet) verkar gå honom helt förbi.
Det är således förvanskningen av Gudsbilden som Birro riktar in sig på. Inte homosexuella som Rosén verkar tro.
Nyheter: Exp, AB, Skånskan.
Bloggar: Josef Gustafsson, Stefan Swärd.
torsdag 19 januari 2012
Karantän till vilken nytta
Behövs det karantänsregler för statsråd, statssekreterare och generaldirektörer? Troligtvis inte.
Behövs det sunt förnuft när före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer söker nya jobb? Absolut.
För de allra flesta går övergången mellan politik och näringsliv, och vice versa, utan problem. Det är naturligt att byta mellan sfärerna och det borde om något vara ett förfarande som uppmuntras, inte regleras.
För vem bestämmer vad som är en olämplig övergång? Eller ska alla före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer sättas i karantän efter uträttat förvärv, oavsett efterkommande yrkesval?
Nåt som inte heller tas upp i debattartikeln är vem som ska betala för karantänen. För om man instiftar ett regelverk som säger att vissa personer inte får jobba när deras tjänst upphör, ja då måste någon rimligtvis också betala för att dessa personer inte arbetar.
Och vi vet alla hur populärt det är med fallskärmar i det här landet.
Gemene man torde inte bry sig nämnvärt om vem som tar jobb var. Och så länge man är öppen med sitt byte så tror jag att vare sig förtroende eller öppenhet tar skada av att människor går in och ut ur politiken.
Behövs det sunt förnuft när före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer söker nya jobb? Absolut.
För de allra flesta går övergången mellan politik och näringsliv, och vice versa, utan problem. Det är naturligt att byta mellan sfärerna och det borde om något vara ett förfarande som uppmuntras, inte regleras.
För vem bestämmer vad som är en olämplig övergång? Eller ska alla före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer sättas i karantän efter uträttat förvärv, oavsett efterkommande yrkesval?
Nåt som inte heller tas upp i debattartikeln är vem som ska betala för karantänen. För om man instiftar ett regelverk som säger att vissa personer inte får jobba när deras tjänst upphör, ja då måste någon rimligtvis också betala för att dessa personer inte arbetar.
Och vi vet alla hur populärt det är med fallskärmar i det här landet.
Gemene man torde inte bry sig nämnvärt om vem som tar jobb var. Och så länge man är öppen med sitt byte så tror jag att vare sig förtroende eller öppenhet tar skada av att människor går in och ut ur politiken.
onsdag 18 januari 2012
Ett levande land
59 procent av Sveriges befolkning bor i Sveriges 50 största städer. En siffra som knappast kommer att minska framöver. Som DN visar i ett stort reportage i dag är det i stället fler av landets kommuner som minskar än ökar i befolkningsantal. De stora vinnarna är kranskommuner till våra allra största städer.
Att människor flyttar är emellertid ingenting nytt, det har vi gjort i alla tider. Under de senaste århundradena har flyttlassen gått från landsbygd till småstad och från småstad till storstad.
Den industriella revolutionen var katalysatorn men i dag handlar det främst om utvecklingsmöjligheter och arbetstillfällen (vilket kanske inte är så annorlunda mot 250 år sedan när man tänker på det).
Takten accelererar dock och allt fler kommuner får problem med både försörjningsbörda och rekrytering.
Men är det här egentligen ett problem?
Ja, om folk flyttar utan att egentligen vilja det så är det självklart ett problem på det personliga planet. Men på det samhälleliga planet? Nej, det skulle jag inte säga att det är.
Vissa konservativa förfäktar idén att urbanisering är ett hot mot de ideal som man värnar, men det tycker jag är att hysa ett allt för lågt förtroende för individens förmåga att analysera samhället även i en urban miljö. Vad som är en rimlig analys förändras ju inte bara för att du bor i en hyreslägenhet i stan i stället för i ett hus på landet.
Så just det ser jag inte som något större hot. Då är det faktum att Socialdemokraterna och LO genom sin solidariska lönepolitik gjort det svårare och svårare att bedriva affärsverksamhet på landsbygden ett större problem. Ja, inte för konservativa värden då utan för landsbygdens eventuella överlevnad.
Om lägre omkostnader på landsbygden inte tillåts få genomslag på till exempel lönekostnader så kommer det bli svårt att driva mindre företag inom till exempel tillverkningsindustri. Något som historien också har visat.
Socialdemokraterna visste att ovanstående skulle ske men i stället för att leva med konsekvenserna av sin strukturomvandling (företagsnedläggningar, utflyttning etc.) valde man att hålla kommuner på nedgång under armarna med hjälp det kommunala utjämningssystemet, arbetsmarknadsåtgärder och olika former av regionala stödprogram. Vilket på sin höjd har förlängt lidandet.
Sossarna trodde dessutom att strukturomvandlingen skulle leda till att fler sökte sig till högre utbildning och mer kvalificerade yrken. Vilket det i viss mån har gjort men det är företrädesvis kvinnor som lämnar kommuner på nedgång.
Problemet är att alla inte vill vara med om den utvecklingen. Och för dem gör svenska skatteregler det svårt att stanna kvar i mindre orter och driva företag med minde kvalificerad arbetskraft.
Turism, hushållsnära tjänster och andra personalintensiva branscher är svåra att driva i ett klimat med osäkert kundunderlag samt höga skatter och arbetsgivaravgifter.
Så vad göra, om vi vill att landsbygden ska leva vill säga? Mer av samma som hittills verkar vara en dålig idé. Så varför inte prova något nytt?
Vad sägs om att sänka löneskatterna (både för arbetstagare och arbetsgivare) samt låta individuella förhandlingar avgöra vad som är rimliga lönekostnader (i stället för att låta centrala avtal bestämma det).
Visst; då kommer en industriarbetare i Södertälje kanske tjäna mer än en industriarbetare i Åsele, men i gengäld så kanske landsbygden på sikt kan få möjlighet att stå på egna ben i stället. Något som i förlängningen förhoppningsvis kan leda till att det kommunala utjämningssystemet kan avskaffas.
Kanske behöver man slå ihop fler kommuner. Kanske måste man acceptera att visa kommuner helt enkelt inte kommer att överleva (på grund av att människor helt enkelt inte vill bo där).
Att fortsätta som vi gjort torde dock bara förlänga pinan i vad som i vissa fall är ett oundvikligt slut.
Bloggar: Kons. förb.
Att människor flyttar är emellertid ingenting nytt, det har vi gjort i alla tider. Under de senaste århundradena har flyttlassen gått från landsbygd till småstad och från småstad till storstad.
Den industriella revolutionen var katalysatorn men i dag handlar det främst om utvecklingsmöjligheter och arbetstillfällen (vilket kanske inte är så annorlunda mot 250 år sedan när man tänker på det).
Takten accelererar dock och allt fler kommuner får problem med både försörjningsbörda och rekrytering.
Men är det här egentligen ett problem?
Ja, om folk flyttar utan att egentligen vilja det så är det självklart ett problem på det personliga planet. Men på det samhälleliga planet? Nej, det skulle jag inte säga att det är.
Vissa konservativa förfäktar idén att urbanisering är ett hot mot de ideal som man värnar, men det tycker jag är att hysa ett allt för lågt förtroende för individens förmåga att analysera samhället även i en urban miljö. Vad som är en rimlig analys förändras ju inte bara för att du bor i en hyreslägenhet i stan i stället för i ett hus på landet.
Så just det ser jag inte som något större hot. Då är det faktum att Socialdemokraterna och LO genom sin solidariska lönepolitik gjort det svårare och svårare att bedriva affärsverksamhet på landsbygden ett större problem. Ja, inte för konservativa värden då utan för landsbygdens eventuella överlevnad.
Om lägre omkostnader på landsbygden inte tillåts få genomslag på till exempel lönekostnader så kommer det bli svårt att driva mindre företag inom till exempel tillverkningsindustri. Något som historien också har visat.
Socialdemokraterna visste att ovanstående skulle ske men i stället för att leva med konsekvenserna av sin strukturomvandling (företagsnedläggningar, utflyttning etc.) valde man att hålla kommuner på nedgång under armarna med hjälp det kommunala utjämningssystemet, arbetsmarknadsåtgärder och olika former av regionala stödprogram. Vilket på sin höjd har förlängt lidandet.
Sossarna trodde dessutom att strukturomvandlingen skulle leda till att fler sökte sig till högre utbildning och mer kvalificerade yrken. Vilket det i viss mån har gjort men det är företrädesvis kvinnor som lämnar kommuner på nedgång.
Problemet är att alla inte vill vara med om den utvecklingen. Och för dem gör svenska skatteregler det svårt att stanna kvar i mindre orter och driva företag med minde kvalificerad arbetskraft.
Turism, hushållsnära tjänster och andra personalintensiva branscher är svåra att driva i ett klimat med osäkert kundunderlag samt höga skatter och arbetsgivaravgifter.
Så vad göra, om vi vill att landsbygden ska leva vill säga? Mer av samma som hittills verkar vara en dålig idé. Så varför inte prova något nytt?
Vad sägs om att sänka löneskatterna (både för arbetstagare och arbetsgivare) samt låta individuella förhandlingar avgöra vad som är rimliga lönekostnader (i stället för att låta centrala avtal bestämma det).
Visst; då kommer en industriarbetare i Södertälje kanske tjäna mer än en industriarbetare i Åsele, men i gengäld så kanske landsbygden på sikt kan få möjlighet att stå på egna ben i stället. Något som i förlängningen förhoppningsvis kan leda till att det kommunala utjämningssystemet kan avskaffas.
Kanske behöver man slå ihop fler kommuner. Kanske måste man acceptera att visa kommuner helt enkelt inte kommer att överleva (på grund av att människor helt enkelt inte vill bo där).
Att fortsätta som vi gjort torde dock bara förlänga pinan i vad som i vissa fall är ett oundvikligt slut.
Bloggar: Kons. förb.
tisdag 17 januari 2012
Ett eftersträvansvärt medborgarskap
Bara för att faktiskt kommentera det så kommer här ett kort inlägg om gårdagens utspel från minister Ullenhag.
Som jag ser det så är det självklart att ett medborgarskap ska vara någonting eftersträvansvärt och eftertraktat för den som kommer till ett nytt land. Det bör även vara kopplat till ett visst mått av språklig och kulturell kunskap.
Det ska därför bli mycket spännande att se vad Gunnar Strömmer kommer fram till i sin utredning. Jag tycker att Ullenhags ansats känns rimlig och avvägd och Strömmer är en mycket kompetent person som jag hyser stort förtroende för.
Som jag ser det så är det självklart att ett medborgarskap ska vara någonting eftersträvansvärt och eftertraktat för den som kommer till ett nytt land. Det bör även vara kopplat till ett visst mått av språklig och kulturell kunskap.
Det ska därför bli mycket spännande att se vad Gunnar Strömmer kommer fram till i sin utredning. Jag tycker att Ullenhags ansats känns rimlig och avvägd och Strömmer är en mycket kompetent person som jag hyser stort förtroende för.
Kristen utsatthet i världen
När man i Sverige pratar om kristna, i bemärkelsen troende personer, så tänker troligtvis de flesta på en vit europé eller en amerikan. Eftersom det finns ca 2,1 miljarder kristna på jorden säger emellertid enkel matematik att merparten av alla kristna lever utanför både Europa och USA.
Faktum är att lejonparten av jordens kristna befolkning bor i Afrika, företrädesvis söder om Sahara. Därefter torde Sydamerika placera sig på listan över störst andel kristen befolkning.
I dagens DN skriver Erik Helmerson om det ökade våldet mot kristna världen över. En angelägen och viktig text om ett fenomen som tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet.
Vi brukar, med rätta, uppröras över steningar av kvinnor i Mellanöstern men vi bryr oss mindre när kopter förföljs i Egypten. Eller att den kristna befolkningen i Mellanöstern har minskat från en femtedel till ca fem procent på 100 år.
Vi accepterar inte förföljelse av några andra skäl men vi törs inte agera mot förföljelse av kristna världen över. Varför?
Kanske beror det på någon form av dåligt samvete? Vi i Sverige har redan (i stor utsträckning) tagit avstånd från kristendom och vi ser den mest som belastande (korståg etc.) och har därför svårt att förstå att någon kan tycka att den är så pass viktig att de kan tänka sig att fly för rätten att utöva sin tro. Kan det vara en del av orsaken?
Klart är dock att fenomenet borde uppmärksammas mer än vad som nu är fallet. Även de bakomliggande orsakerna till varför muslimer och kristna inte längre verkar kunna leva sida vid sida i vissa länder skulle behöva belysas. Det har trots allt gått relativt smärtfritt i över 1000 år hittills. Varför inte längre? Vad är det som har förändrats?
När ni funderar på det; läs Helmersons text i DN.
Faktum är att lejonparten av jordens kristna befolkning bor i Afrika, företrädesvis söder om Sahara. Därefter torde Sydamerika placera sig på listan över störst andel kristen befolkning.
I dagens DN skriver Erik Helmerson om det ökade våldet mot kristna världen över. En angelägen och viktig text om ett fenomen som tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet.
Vi brukar, med rätta, uppröras över steningar av kvinnor i Mellanöstern men vi bryr oss mindre när kopter förföljs i Egypten. Eller att den kristna befolkningen i Mellanöstern har minskat från en femtedel till ca fem procent på 100 år.
Vi accepterar inte förföljelse av några andra skäl men vi törs inte agera mot förföljelse av kristna världen över. Varför?
Kanske beror det på någon form av dåligt samvete? Vi i Sverige har redan (i stor utsträckning) tagit avstånd från kristendom och vi ser den mest som belastande (korståg etc.) och har därför svårt att förstå att någon kan tycka att den är så pass viktig att de kan tänka sig att fly för rätten att utöva sin tro. Kan det vara en del av orsaken?
Klart är dock att fenomenet borde uppmärksammas mer än vad som nu är fallet. Även de bakomliggande orsakerna till varför muslimer och kristna inte längre verkar kunna leva sida vid sida i vissa länder skulle behöva belysas. Det har trots allt gått relativt smärtfritt i över 1000 år hittills. Varför inte längre? Vad är det som har förändrats?
När ni funderar på det; läs Helmersons text i DN.
måndag 16 januari 2012
Prinsar, prinsessor och nya traditioner
Inom kort kommer vår svenska kungafamilj att utökas med ännu en prins eller prinsessa. Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel väntar barn och deras framtida avkomma kommer automatiskt bli tronpretendent.
Fram till att nuvarande Regeringsform antogs i början av 70-talet var alla ättlingar till Carl XIV Johan potentiella tronpretendenter, förutsatt att de hade gift sig kungligt. Något som långt ifrån alla gjorde.
I och med den nya Regeringsformen ändrades successionsordningen till förmån för nuvarande Konungens (Carl XVI Gustaf) ättlingar. Tanken från republikanerna i Socialdemokraterna (som ingick i Torekovöverläggningarna) var troligtvis att kungafamiljen skulle dö ut och därmed naturligt avveckla sig själv.
Vad man inte räknade med var att även Kungafamiljens traditioner kan förändras.
Gustaf V och hans son (Kungens farfar) berövade osentimentalt sina släktingar på deras kungliga titlar om de gifte sig med ofrälse personer. Kretsen av potentiella tronpretendenter hölls därför snäv av sig självt.
Vår nuvarande Konung kommer dock troligtvis inte att frånta sina barn deras titlar, oavsett vilka de gifter sig med. Exemplet prins Daniel talar sitt tydliga språk.
Vad det här betyder i förlängningen är att vår svenska Kungafamilj kan komma att utökas med fler prinsar och prinsessor för varje generation. Alla med en potentiell rätt till den svenska tronen.
De republikaner som tyckte att de var smarta för 40 år sedan räknade alltså helt enkelt inte med att även Kungafamiljens traditioner kunde förändras.
Om förändringen kommer visa sig vara av godo återstår än att se. Det är för tidigt att säga eftersom vi ännu inte vet vilka prins Carl Philip och prinsessan Madeleine gifter sig med samt om de får några barn.
Jag vet dock att jag helst skulle se att vår Kungafamilj gifte sig med andra kungligheter. Men om de inte gör det så kommer jag inte ställa mig på några barrikader till förmån Gustaf V:s linje.
Jag ser det här som ett exempel på en konservativ utveckling av ett positivt historiskt fenomen. Kungafamiljen förändrar sig långsamt för att överleva.
Och troligtvis kommer Kung Carl XVI Gustaf stå som "segrare" i slutändan. Till förfäran för alla de som hyser låga tankar om Konungen.
Bloggar: Kons. Förbundet.
Fram till att nuvarande Regeringsform antogs i början av 70-talet var alla ättlingar till Carl XIV Johan potentiella tronpretendenter, förutsatt att de hade gift sig kungligt. Något som långt ifrån alla gjorde.
I och med den nya Regeringsformen ändrades successionsordningen till förmån för nuvarande Konungens (Carl XVI Gustaf) ättlingar. Tanken från republikanerna i Socialdemokraterna (som ingick i Torekovöverläggningarna) var troligtvis att kungafamiljen skulle dö ut och därmed naturligt avveckla sig själv.
Vad man inte räknade med var att även Kungafamiljens traditioner kan förändras.
Gustaf V och hans son (Kungens farfar) berövade osentimentalt sina släktingar på deras kungliga titlar om de gifte sig med ofrälse personer. Kretsen av potentiella tronpretendenter hölls därför snäv av sig självt.
Vår nuvarande Konung kommer dock troligtvis inte att frånta sina barn deras titlar, oavsett vilka de gifter sig med. Exemplet prins Daniel talar sitt tydliga språk.
Vad det här betyder i förlängningen är att vår svenska Kungafamilj kan komma att utökas med fler prinsar och prinsessor för varje generation. Alla med en potentiell rätt till den svenska tronen.
De republikaner som tyckte att de var smarta för 40 år sedan räknade alltså helt enkelt inte med att även Kungafamiljens traditioner kunde förändras.
Om förändringen kommer visa sig vara av godo återstår än att se. Det är för tidigt att säga eftersom vi ännu inte vet vilka prins Carl Philip och prinsessan Madeleine gifter sig med samt om de får några barn.
Jag vet dock att jag helst skulle se att vår Kungafamilj gifte sig med andra kungligheter. Men om de inte gör det så kommer jag inte ställa mig på några barrikader till förmån Gustaf V:s linje.
Jag ser det här som ett exempel på en konservativ utveckling av ett positivt historiskt fenomen. Kungafamiljen förändrar sig långsamt för att överleva.
Och troligtvis kommer Kung Carl XVI Gustaf stå som "segrare" i slutändan. Till förfäran för alla de som hyser låga tankar om Konungen.
Bloggar: Kons. Förbundet.
fredag 13 januari 2012
Laglotten inskränker äganderätten
Jag har tidigare skrivit om hur den lagstadgade laglotten strider mot det privata ägandet och rätten att fritt förfoga över sina tillgångar. Dagens artikel på DN-debatt av Svante Thorsell aktualiserar dock frågan igen.
Vid första anblick skulle arvslotten (för en konservativ) kunna ses som en viktig sammanhållande faktor inom familjen. Alla vet att de kommer ärva sina föräldrar i egenskap av de blodsband som finns inom familjen.
En trevlig tanke, absolut. Men om vi tittar på vad det egentligen är arvslotten gör, och varför den har införts från första början, så tror jag att ljuset kommer falla annorlunda på fenomenet.
Efter den franska revolutionen behövde det nya styret ett sätt att bryta upp adels stora gods och markinnehav, men vad göra? Jo, man avskaffade fideikommissinstitutet och införde laglott i stället. På det sätter kunde inte längre adeln säkra att deras innehav gick ograverade från led till led.
Den bakomliggande tanken är alltså omfördelning, och hela förfarandet är ett kraftigt ingrepp i äganderätten.
Men är det inte då rimligt att en familjs egendomar ärvs inom familjen? Jo, det är det kanske. Och troligtvis är det så de flesta vill ha det. En rimlig lagstiftning bör därför vara utformad så att bröstarvingar ärver om inget annat sägs.
En rimlig lagstiftning tillåter dock den som vill det att testamentera sina medel till vem den helst behagar.
En rimlig arvslagstiftning innehåller dessutom inte en Allmän arvsfond vars "arvsrätt" föregår till exempelvis kusiner.
Så ja. Jag anser att det är rimligt, i normalfall, att arv tillfaller familjen (om inget annat sägs). Men då ska också familjen vara bredare definierad än vad den är i dag. När det inte längre finns några släktingar kvar, ja då kan eventuella pengar tillfalla Allmänna arvsfonden.
I allt väsentligt bör det dock vara upp till mig att avgöra vem som ärver mig. Annars kan man svårligen säga att äganderätten har gjort sig gällande.
Det finns ingen naturlig rätt att få del av det någon annan äger. Inte ens om man är bröstarvinge.
Uppdatering 2012-01-19
Debatten har fortsatt på DN-debatt i två inlägg. Först en replik på Thorsell som sedan fått en kontrareplik.
Vid första anblick skulle arvslotten (för en konservativ) kunna ses som en viktig sammanhållande faktor inom familjen. Alla vet att de kommer ärva sina föräldrar i egenskap av de blodsband som finns inom familjen.
En trevlig tanke, absolut. Men om vi tittar på vad det egentligen är arvslotten gör, och varför den har införts från första början, så tror jag att ljuset kommer falla annorlunda på fenomenet.
Efter den franska revolutionen behövde det nya styret ett sätt att bryta upp adels stora gods och markinnehav, men vad göra? Jo, man avskaffade fideikommissinstitutet och införde laglott i stället. På det sätter kunde inte längre adeln säkra att deras innehav gick ograverade från led till led.
Den bakomliggande tanken är alltså omfördelning, och hela förfarandet är ett kraftigt ingrepp i äganderätten.
Men är det inte då rimligt att en familjs egendomar ärvs inom familjen? Jo, det är det kanske. Och troligtvis är det så de flesta vill ha det. En rimlig lagstiftning bör därför vara utformad så att bröstarvingar ärver om inget annat sägs.
En rimlig lagstiftning tillåter dock den som vill det att testamentera sina medel till vem den helst behagar.
En rimlig arvslagstiftning innehåller dessutom inte en Allmän arvsfond vars "arvsrätt" föregår till exempelvis kusiner.
Så ja. Jag anser att det är rimligt, i normalfall, att arv tillfaller familjen (om inget annat sägs). Men då ska också familjen vara bredare definierad än vad den är i dag. När det inte längre finns några släktingar kvar, ja då kan eventuella pengar tillfalla Allmänna arvsfonden.
I allt väsentligt bör det dock vara upp till mig att avgöra vem som ärver mig. Annars kan man svårligen säga att äganderätten har gjort sig gällande.
Det finns ingen naturlig rätt att få del av det någon annan äger. Inte ens om man är bröstarvinge.
Uppdatering 2012-01-19
Debatten har fortsatt på DN-debatt i två inlägg. Först en replik på Thorsell som sedan fått en kontrareplik.
torsdag 12 januari 2012
Färre men bättre politiker
Här om dagen höll jag med KDU:s ordförande Aron Modig om allt han skrev i en debattartikel om det civila samhället. I dag, när han skriver om vilka politiker vi borde ha, så håller jag i stället med honom om väldigt lite.
Eller ja. Jag håller med honom om, och vill själv införa, de olika reformer han föreslår för riksdagens storlek och valsystemets utformning. Det jag inte håller med om är varför det bör göras.
Jag vill att de politiker som företräder mig ska vara de bästa. Jag vill att min partiledning ska företrädas av välutbildade och framstående personer. Om det innebär att de inte har haft några arbeten utanför partisystemet så gör det mig inget. Politik är inget enkelt uppdrag, oavsett vad medielogiken säger.
Det är självklart positivt om folkvalda har erfarenheter från så många olika samhällsområden som möjligt. Det skapar förmodligen en bred förståelse för hur samhället fungerar. Men i vårt politiska system tror jag främst på åsiktsrepresentation.
Jag tycker att det är ointressant om den jag röstar på kan sägas representera mig i någon form av etnisk eller kulturell (eller annat kollektivmässig) bemärkelse. Jag röstar på den som jag tror bäst representerar mina åsikter, samt har förmågan att genomdriva dem politiskt.
För att göra det krävs erfarenhet, kunskap och handlingskraft. Kändisskap räcker inte. Goda intentioner räcker inte. Det måste till något mer för att en politisk företrädare ska få min röst.
Så om det är något som ska oroa med Svenskans genomgång av regeringens ministrar så är det inte att de har innehaft politiska uppdrag under lång tid, utan att deras utbildningsnivå (i vissa fall) är alldeles för låg.
Nyheter: SvD.
Eller ja. Jag håller med honom om, och vill själv införa, de olika reformer han föreslår för riksdagens storlek och valsystemets utformning. Det jag inte håller med om är varför det bör göras.
Jag vill att de politiker som företräder mig ska vara de bästa. Jag vill att min partiledning ska företrädas av välutbildade och framstående personer. Om det innebär att de inte har haft några arbeten utanför partisystemet så gör det mig inget. Politik är inget enkelt uppdrag, oavsett vad medielogiken säger.
Det är självklart positivt om folkvalda har erfarenheter från så många olika samhällsområden som möjligt. Det skapar förmodligen en bred förståelse för hur samhället fungerar. Men i vårt politiska system tror jag främst på åsiktsrepresentation.
Jag tycker att det är ointressant om den jag röstar på kan sägas representera mig i någon form av etnisk eller kulturell (eller annat kollektivmässig) bemärkelse. Jag röstar på den som jag tror bäst representerar mina åsikter, samt har förmågan att genomdriva dem politiskt.
För att göra det krävs erfarenhet, kunskap och handlingskraft. Kändisskap räcker inte. Goda intentioner räcker inte. Det måste till något mer för att en politisk företrädare ska få min röst.
Så om det är något som ska oroa med Svenskans genomgång av regeringens ministrar så är det inte att de har innehaft politiska uppdrag under lång tid, utan att deras utbildningsnivå (i vissa fall) är alldeles för låg.
Nyheter: SvD.
onsdag 11 januari 2012
Skola eller hemskola
"I dagarna börjar en ny termin i landets skolor. Men trots att det i Sverige råder skolplikt kommer några barn aldrig till skolan. I Stockholm finns det barn vars föräldrar av religiösa skäl håller dem borta från skolundervisning, termin efter termin."
Det skrev två folkpartister i Aftonbladet i går, för att därefter kräva att systematisk brytande av skolplikten bör vara grund för omhändertagande och socialtjänstens ingripande.
Inga gråzoner. Ingen skillnad mellan mamman i Sigtuna som mördade sina barn och föräldrar som av religiös eller ideologisk övertygelse hellre hemskolar sina barn. Alla barn som inte går i den offentliga skolan är per definition vanvårdade och deras föräldrar opassande som föräldrar.
Inte konstigt att familjer som vill hemskola sina barn, av vilken orsak det nu än må vara, väljer att flytta till Åland eller andra länder där lagstiftningen på området är med liberal.
För särskilt liberalt kan jag inte tycka att ovan nämnda förslag om omhändertagande av barn är.
Att dessutom hänvisa till FN:s barnkonvention som säger att barn har RÄTT till gratis grundskoleutbildning känns lite märkligt. Att ha rätt till något kan knappast vara samma sak som att det offentliga skolväsendet är det enda tänkbara alternativet för hur utbildningen i fråga ska genomföras.
Särskilt då som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (ett dokument som folkpartister brukar högakta) säger att (i artikel 26) det är föräldrarnas rätt att välja utbildning för sina barn.
Det enda rimliga vore ett system där den som känner att den vill och kan hemskola sitt barn också har rätt att göra det och att det offentliga då bistår med kontroll av att barnet uppnår uppsatta kunskapsmål. Det fungerar alldeles utmärkt i många andra länder.
Om barnen hålls hemma av andra skäl än skolning är det emellertid självklart att frågan ska undersökas och utredas. Med ett tydligt system för hemskolning torde det dock vara enklare att säga vilka barn som eventuellt vanvårdas.
Nyheter: UNT.
Bloggar: Petersen, Hemundervisningsbloggen, Edholm, Edholm, Åslund.
Det skrev två folkpartister i Aftonbladet i går, för att därefter kräva att systematisk brytande av skolplikten bör vara grund för omhändertagande och socialtjänstens ingripande.
Inga gråzoner. Ingen skillnad mellan mamman i Sigtuna som mördade sina barn och föräldrar som av religiös eller ideologisk övertygelse hellre hemskolar sina barn. Alla barn som inte går i den offentliga skolan är per definition vanvårdade och deras föräldrar opassande som föräldrar.
Inte konstigt att familjer som vill hemskola sina barn, av vilken orsak det nu än må vara, väljer att flytta till Åland eller andra länder där lagstiftningen på området är med liberal.
För särskilt liberalt kan jag inte tycka att ovan nämnda förslag om omhändertagande av barn är.
Att dessutom hänvisa till FN:s barnkonvention som säger att barn har RÄTT till gratis grundskoleutbildning känns lite märkligt. Att ha rätt till något kan knappast vara samma sak som att det offentliga skolväsendet är det enda tänkbara alternativet för hur utbildningen i fråga ska genomföras.
Särskilt då som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (ett dokument som folkpartister brukar högakta) säger att (i artikel 26) det är föräldrarnas rätt att välja utbildning för sina barn.
Det enda rimliga vore ett system där den som känner att den vill och kan hemskola sitt barn också har rätt att göra det och att det offentliga då bistår med kontroll av att barnet uppnår uppsatta kunskapsmål. Det fungerar alldeles utmärkt i många andra länder.
Om barnen hålls hemma av andra skäl än skolning är det emellertid självklart att frågan ska undersökas och utredas. Med ett tydligt system för hemskolning torde det dock vara enklare att säga vilka barn som eventuellt vanvårdas.
Nyheter: UNT.
Bloggar: Petersen, Hemundervisningsbloggen, Edholm, Edholm, Åslund.
tisdag 10 januari 2012
Konservativa Förbundet
Jag upptäckte just att något som heter Konservativa Förbundet verkar ha startats. Det finns inga namn på sidan men ursprunget sägs vara en tråd på Flashback.
De planerar att börja rekrytera fler medlemmar inom kort och de finns redan på Twitter, även om de inte är aktiva där än.
Vi får se vad det kan bli av det hela. Förr eller senare behöver personerna bakom initiativet visa vilka de är i alla fall. Anonymitet är sällan en god grogrund.
De planerar att börja rekrytera fler medlemmar inom kort och de finns redan på Twitter, även om de inte är aktiva där än.
Vi får se vad det kan bli av det hela. Förr eller senare behöver personerna bakom initiativet visa vilka de är i alla fall. Anonymitet är sällan en god grogrund.
Vikten av ett starkt civilsamhälle
I bland visar det sig att man inte behöver skriva något för egen maskin. I stället gör andra det åt en. I dag har till exempel Aron Modig skrivit en mycket bra debattartikel om det civila samhället. Huvudet på spiken, right on the money och allt sånt.
Läs.
Läs.
måndag 9 januari 2012
Lättjans diagnoser
Vad gör man som lärare om man inte orkar ta itu med stökiga elever i klassrummet? Eller som förälder när samma lärare berättar om ens stökiga barn?
Ser man till arbetsmiljön i klassrummet? Ser man till lärarens förmåga att hålla ordning? Ser man till barnets inställning till skola och lärande?
Tyvärr verkar det som att man numer, allt för sällan, ställer ovan nämnda frågor. -För inte är det fel på mig som lärare? -Och inte kan det vara barnets fel att det springer runt och stör... Det måste vara något annat.
-Jag vet! Det måste vara någon form av psykiskt funktionshinder.
Så verkar i alla fall delar av den psykologiska vetenskapen ha resonerat när frågeställningarna började aktualiseras för ca 20 år sedan.
Ingen av dem verkade intresserad av lärarrollen, klassrummet eller den förändrade synen på barnuppfostran. I stället sa man att det var ADHD.
Det var således inte barnets fel att det inte kunde sitta still, och därmed inte heller lärarens (vilket torde vara en av orsakerna till viljan att hellre diagnosticera). Det var ju ett psykologiskt tillstånd. Inte kan man ställa krav då...
Men det är precis vad man kan. Att barn inte kan sitta still är knappast ett nytt fenomen. Det är snarare allmängiltigt över tid.
I en tid då läraren faktiskt var en auktoritet i klassrummet, och när föräldrar förväntade sig att det var upp till barnet att delta och lära, lyckades svensk skola hålla tillräckligt mycket ordning för att de flesta faktiskt skulle få möjlighet att erhålla den grundläggande utbildning man har att förvänta sig. Även de barn som hade svårt att sitta still.
För ett barn med myror i brallorna är få saker så kontraproduktiva som oordning. Oreda leder bara till mer oreda, även på ett personligt plan. Och få är de barn som redan från lågstadieålder är kapabla att ta ansvar för sitt eget lärande, att leta upp den information som bedöms vara relevant och sedan dra slutsatser av den.
Så vad händer då när skolan inte längre är en kunskapsförmedlare? Jo, det ser vi nu, hela tiden.
Barn som har svårt att sitta still får ingen arbetsro, vilket leder till att deras klasskamrater inte heller får någon arbetsro. Och i stället för att skapa ordning och ställa krav på alla barn så diagnosticerar man dem som man upplever som besvärliga.
Vad tror ni att det gör för deras självkänsla? Och vad tror ni att det gör för vårt skolsystem som helhet?
Nathan Shachar skriver i dagens DN:
ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess deinition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Deinitionen är en katalog över allt som känneteck- nar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.
Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer.
Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.
Den för alla vänstermänniskor så förhatliga katederundervisningen gjorde att merparten av alla elever tog sig genom skolan med fullgoda kunskaper. Dagens "flumskola" gör att de som inte klarar av att söka och tillskansa sig information på egen hand faller ifrån.
Det kanske inte var så dumt med katederundervisning trots allt?
Ser man till arbetsmiljön i klassrummet? Ser man till lärarens förmåga att hålla ordning? Ser man till barnets inställning till skola och lärande?
Tyvärr verkar det som att man numer, allt för sällan, ställer ovan nämnda frågor. -För inte är det fel på mig som lärare? -Och inte kan det vara barnets fel att det springer runt och stör... Det måste vara något annat.
-Jag vet! Det måste vara någon form av psykiskt funktionshinder.
Så verkar i alla fall delar av den psykologiska vetenskapen ha resonerat när frågeställningarna började aktualiseras för ca 20 år sedan.
Ingen av dem verkade intresserad av lärarrollen, klassrummet eller den förändrade synen på barnuppfostran. I stället sa man att det var ADHD.
Det var således inte barnets fel att det inte kunde sitta still, och därmed inte heller lärarens (vilket torde vara en av orsakerna till viljan att hellre diagnosticera). Det var ju ett psykologiskt tillstånd. Inte kan man ställa krav då...
Men det är precis vad man kan. Att barn inte kan sitta still är knappast ett nytt fenomen. Det är snarare allmängiltigt över tid.
I en tid då läraren faktiskt var en auktoritet i klassrummet, och när föräldrar förväntade sig att det var upp till barnet att delta och lära, lyckades svensk skola hålla tillräckligt mycket ordning för att de flesta faktiskt skulle få möjlighet att erhålla den grundläggande utbildning man har att förvänta sig. Även de barn som hade svårt att sitta still.
För ett barn med myror i brallorna är få saker så kontraproduktiva som oordning. Oreda leder bara till mer oreda, även på ett personligt plan. Och få är de barn som redan från lågstadieålder är kapabla att ta ansvar för sitt eget lärande, att leta upp den information som bedöms vara relevant och sedan dra slutsatser av den.
Så vad händer då när skolan inte längre är en kunskapsförmedlare? Jo, det ser vi nu, hela tiden.
Barn som har svårt att sitta still får ingen arbetsro, vilket leder till att deras klasskamrater inte heller får någon arbetsro. Och i stället för att skapa ordning och ställa krav på alla barn så diagnosticerar man dem som man upplever som besvärliga.
Vad tror ni att det gör för deras självkänsla? Och vad tror ni att det gör för vårt skolsystem som helhet?
Nathan Shachar skriver i dagens DN:
ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess deinition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Deinitionen är en katalog över allt som känneteck- nar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.
Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer.
Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.
Den för alla vänstermänniskor så förhatliga katederundervisningen gjorde att merparten av alla elever tog sig genom skolan med fullgoda kunskaper. Dagens "flumskola" gör att de som inte klarar av att söka och tillskansa sig information på egen hand faller ifrån.
Det kanske inte var så dumt med katederundervisning trots allt?
lördag 7 januari 2012
Malmö och illegala vapen
Den senaste tidens mycket otäcka händelser i Malmö har inte undgått någon. När man läser alla artiklar känns det nästan som att staden har blivit laglöst land.
Bekanta som bor i Malmö känner sig otrygga och illa till mods av utvecklingen, och några planerar faktiskt att flytta där ifrån. Inte enkom med anledning av det som händer visserligen men beslutet blev betydligt enklare för dem att fatta.
Enligt polisen i Malmö verkar det som att gränserna för vad som är ok beteende, även kriminella emellan, har förflyttats de senaste tio åren. Det som tidigare var näst intill otänkbart (att döda en annan människa) har nu blivit accepterat.
Denna totala brist på moral och empati är som tur är begränsat utspridd, och Malmös invånare visar nu att de som inte accepterar detta förakt för människoliv är betydligt fler är de som inte har några problem med att gå över lik (flera tusen demonstrerade på Gustaf Adolfs torg i går kväll).
Händelser som de som ägt rum den senaste tiden brukar alltid starta en debatt om tillgången till vapen i det svenska samhället, så även dessa. En stor skillnad mot tidigare debatter är att den här gången så har faktiskt de flesta som deltar i den lyckats fokusera på det som faktiskt är problemet. Det vill säga illegala vapen.
Malmö, och Skåne i övrigt, verkar svämma över av illegala vapen. Trots det bryr sig tullen mer om att leta efter alkohol än efter vapen. En prioritering som i ljuset av det senaste tidens händelser helt klart kan ifrågasättas. Dessutom är det inom det juridiska systemet inte särskilt belastande att inneha illegala vapen, något som aktuella domar visar.
Merparten av alla brott som begås med hjälp av vapen i Sverige begås med illegala vapen. Att det är där som insatserna bär inriktas torde därför vara självklart. Att öka kontrollen vid landets gränser samt öka straffen för innehav och användning av illegala vapen borde vara en bra början.
Att inskränka tillgången eller hanterandet av i övrigt licenspliktiga vapen är dock inte önskvärt. Dels för att Sveriges lagar och regler på området redan är strikta, och dels för att det inte är där problemen ligger.
Förhoppningsvis kan debatten även framgent hålla sig till rätt frågeställning. Det vill säga att försvåra för kriminella, inte för vanligt folk.
Nyheter: SVT, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SyD, Exp, Exp, Exp, AB, KvP, SMP, SR, SR.
Bekanta som bor i Malmö känner sig otrygga och illa till mods av utvecklingen, och några planerar faktiskt att flytta där ifrån. Inte enkom med anledning av det som händer visserligen men beslutet blev betydligt enklare för dem att fatta.
Enligt polisen i Malmö verkar det som att gränserna för vad som är ok beteende, även kriminella emellan, har förflyttats de senaste tio åren. Det som tidigare var näst intill otänkbart (att döda en annan människa) har nu blivit accepterat.
Denna totala brist på moral och empati är som tur är begränsat utspridd, och Malmös invånare visar nu att de som inte accepterar detta förakt för människoliv är betydligt fler är de som inte har några problem med att gå över lik (flera tusen demonstrerade på Gustaf Adolfs torg i går kväll).
Händelser som de som ägt rum den senaste tiden brukar alltid starta en debatt om tillgången till vapen i det svenska samhället, så även dessa. En stor skillnad mot tidigare debatter är att den här gången så har faktiskt de flesta som deltar i den lyckats fokusera på det som faktiskt är problemet. Det vill säga illegala vapen.
Malmö, och Skåne i övrigt, verkar svämma över av illegala vapen. Trots det bryr sig tullen mer om att leta efter alkohol än efter vapen. En prioritering som i ljuset av det senaste tidens händelser helt klart kan ifrågasättas. Dessutom är det inom det juridiska systemet inte särskilt belastande att inneha illegala vapen, något som aktuella domar visar.
Merparten av alla brott som begås med hjälp av vapen i Sverige begås med illegala vapen. Att det är där som insatserna bär inriktas torde därför vara självklart. Att öka kontrollen vid landets gränser samt öka straffen för innehav och användning av illegala vapen borde vara en bra början.
Att inskränka tillgången eller hanterandet av i övrigt licenspliktiga vapen är dock inte önskvärt. Dels för att Sveriges lagar och regler på området redan är strikta, och dels för att det inte är där problemen ligger.
Förhoppningsvis kan debatten även framgent hålla sig till rätt frågeställning. Det vill säga att försvåra för kriminella, inte för vanligt folk.
Nyheter: SVT, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SyD, Exp, Exp, Exp, AB, KvP, SMP, SR, SR.
onsdag 4 januari 2012
Natten i Iowa (och två tips)
Så... Det blev Romney som tog hem segern i natt till slut. Om än knappt. Dock inte sagt att något är självskrivet i det långa loppet. Jag tycker ändå att det mesta talar för att Romney står som segrare till slut. Och kanske blir Santorum vice presidentkandidat till slut.
En plats som jag egentligen tror hade passat Gingrich bra, om det inte vore för att han verkar hysa ett personligt agg mot Romney vill säga.
Men det var inte det jag tänkte skriva om. I stället tänkte jag tipsa om två bra sidor för er som vill bevaka amerikansk politik (men som likt jag inte orkar surfa runt på amerikanska sidor).
Den första är Mathias Sundins sida Amerikansk politik, och den andra är Amerikanska nyhetsanalyser. Mathias åker dessutom till New Hampshire i morgon och kommer således rapportera från händelserna centrum. Det kommer bli mycket spännande att följa.
Nyheter: DN, D, SvD, SvD, Exp, AB, AB.
Bloggar: Pettersson, Erixon.
En plats som jag egentligen tror hade passat Gingrich bra, om det inte vore för att han verkar hysa ett personligt agg mot Romney vill säga.
Men det var inte det jag tänkte skriva om. I stället tänkte jag tipsa om två bra sidor för er som vill bevaka amerikansk politik (men som likt jag inte orkar surfa runt på amerikanska sidor).
Den första är Mathias Sundins sida Amerikansk politik, och den andra är Amerikanska nyhetsanalyser. Mathias åker dessutom till New Hampshire i morgon och kommer således rapportera från händelserna centrum. Det kommer bli mycket spännande att följa.
Nyheter: DN, D, SvD, SvD, Exp, AB, AB.
Bloggar: Pettersson, Erixon.
(V)ad viljen I?
Tänk, jag håller faktiskt med om en mening i Jonas Sjöstedt och Ulla Anderssons debattartikel i dagens DN. De skriver:
"Politik blir inte bättre för att den blir mer centralstyrd, däremot blir besluten mindre demokratiska när EU tar makten över dem."
Synd bara att de själva inte verkar skriva under på ovanstående mening. Fast centralisering kanske bara är dåligt när det gäller EU?
Partiledarkandidaterna verkar i alla fall inte ha några problem med att vilja styra allt inom Sveriges gränser i minsta detalj. Från centraliserat politikerhåll då såklart.
"Politik blir inte bättre för att den blir mer centralstyrd, däremot blir besluten mindre demokratiska när EU tar makten över dem."
Synd bara att de själva inte verkar skriva under på ovanstående mening. Fast centralisering kanske bara är dåligt när det gäller EU?
Partiledarkandidaterna verkar i alla fall inte ha några problem med att vilja styra allt inom Sveriges gränser i minsta detalj. Från centraliserat politikerhåll då såklart.
tisdag 3 januari 2012
Att vaska fram en presidentkandidat
Så börjar det. På allvar den här gången. I dag genomförs det första provvalet i den process som i slutet av sommaren ska ha gallrat fram en motkandidat till president Obama.
Startfältet på den republikanska sidan är tyvärr halvblekt det här året. Kanske beror det på att mer prominenta företrädare inom GOP inte vill bränna sig genom att riskera att förlora mot Obama (som av många ses som den självklara vinnaren, oavsett motkandidat). Av den anledningen tror jag att vi kommer få se en bättre laguppställning 2016 när Obama inte kan ställa upp igen.
Men nu är det 2012 och läget är som det är. Obama styr ett land som åtminstone delvis befinner sig i ekonomisk kris och det hopp och förändring som utlovades blev nog inte riktigt vad väljarna hade förväntat sig. Budgetunderskottet skenar och sjukvårdsreformen som genomfördes här om året ses inte på med blida ögon av dem som anser att staten inte ska lägga sig i människors vardag.
Men kan någon utmana Obama? Nja, säger nog jag. De kandidater som skapar hopp och framtidstro inom det republikanska partiet är nog inte samma kandidater som skapar samma känslor hos gemene man. Därför behövs troligtvis någon som åtminstone inte stöter bort kärnväljare, men samtidigt kan locka en bredare allmänhet.
Den enda som torde kunna balansera på den linjen är i mina ögon Mitt Romney. Han framstår, till skillnad från det övriga startfältet, med sitt lugna och sansade sätt som en statsman (något som brukar uppskattas i USA). Han har dessutom ett förflutet som framgångsrik affärsman, något som också uppskattas av många (eftersom det signalerar handlingskraftighet och intelligens).
Så även om USA:s evangelikala väljare inte gillar Romney så tror jag att de kommer bli tvungna att bita i det sura äpplet, samt acceptera att Romney i stället väljer någon av deras kandidater till vice president. På så sätt kan han täcka upp för de eventuella röster som annars hade riskerat att stanna på sofflocket.
En annan reflektion jag gjort så här inför provvalen kretsar kring alla dessa intresse- och kampanjorganisationer som USA verkar krylla av. Bara i dagens DN omnämns två som jag aldrig hört talas om tidigare (Family Leader och Americans for a balanced budget). Och jag kan inte låta bli att tycka att det känns som ett spännande inslag.
Tänk om våra svenska partier hade löst knutna organisationer runt sig som från val till val bestämde sig för att stödja än den ena, än den andra kandidaten. Skulle inte det vara lite spännande?
(Och för övrigt går priset till dagens mest meningslösa debattartikel till Erik Åsard. Det är högst oklart vem det är han försöker övertyga med sin artikel om det amerikanska valsystemet, i en svensk dagstidning.)
Nyheter: DN, SvD, SvD, SvD, D.
Bloggar: Amerikanska Nyhetsanalyser, LP-bloggen, Ingerö (som länkar till hans och Katrine Kielos diskussion i Gomorron Sverige i morse).
Startfältet på den republikanska sidan är tyvärr halvblekt det här året. Kanske beror det på att mer prominenta företrädare inom GOP inte vill bränna sig genom att riskera att förlora mot Obama (som av många ses som den självklara vinnaren, oavsett motkandidat). Av den anledningen tror jag att vi kommer få se en bättre laguppställning 2016 när Obama inte kan ställa upp igen.
Men nu är det 2012 och läget är som det är. Obama styr ett land som åtminstone delvis befinner sig i ekonomisk kris och det hopp och förändring som utlovades blev nog inte riktigt vad väljarna hade förväntat sig. Budgetunderskottet skenar och sjukvårdsreformen som genomfördes här om året ses inte på med blida ögon av dem som anser att staten inte ska lägga sig i människors vardag.
Men kan någon utmana Obama? Nja, säger nog jag. De kandidater som skapar hopp och framtidstro inom det republikanska partiet är nog inte samma kandidater som skapar samma känslor hos gemene man. Därför behövs troligtvis någon som åtminstone inte stöter bort kärnväljare, men samtidigt kan locka en bredare allmänhet.
Den enda som torde kunna balansera på den linjen är i mina ögon Mitt Romney. Han framstår, till skillnad från det övriga startfältet, med sitt lugna och sansade sätt som en statsman (något som brukar uppskattas i USA). Han har dessutom ett förflutet som framgångsrik affärsman, något som också uppskattas av många (eftersom det signalerar handlingskraftighet och intelligens).
Så även om USA:s evangelikala väljare inte gillar Romney så tror jag att de kommer bli tvungna att bita i det sura äpplet, samt acceptera att Romney i stället väljer någon av deras kandidater till vice president. På så sätt kan han täcka upp för de eventuella röster som annars hade riskerat att stanna på sofflocket.
En annan reflektion jag gjort så här inför provvalen kretsar kring alla dessa intresse- och kampanjorganisationer som USA verkar krylla av. Bara i dagens DN omnämns två som jag aldrig hört talas om tidigare (Family Leader och Americans for a balanced budget). Och jag kan inte låta bli att tycka att det känns som ett spännande inslag.
Tänk om våra svenska partier hade löst knutna organisationer runt sig som från val till val bestämde sig för att stödja än den ena, än den andra kandidaten. Skulle inte det vara lite spännande?
(Och för övrigt går priset till dagens mest meningslösa debattartikel till Erik Åsard. Det är högst oklart vem det är han försöker övertyga med sin artikel om det amerikanska valsystemet, i en svensk dagstidning.)
Nyheter: DN, SvD, SvD, SvD, D.
Bloggar: Amerikanska Nyhetsanalyser, LP-bloggen, Ingerö (som länkar till hans och Katrine Kielos diskussion i Gomorron Sverige i morse).
måndag 2 januari 2012
Kan skatt ersätta solidaritet?
På förra årets sista dag skrev Magasinet Neo:s chefredaktör Paulina Nueding om ett för mig kärt ämne på svenskans ledarsida. Frågan var om skatter kan ersätta verklig solidaritet.
Jag har flera gånger skrivit om faran med att tro att mänskligt ansvar för andra slutar där skattsedeln tar vid. Ett förhållningssätt som tyvärr verkar utbrett i länder med omfattande välfärdssystem. Neuding skriver:
"Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen."
Varför ska jag bry mig om min nästa? Det gör ju staten åt mig. Jag personligen behöver inte ta ansvar för något. Det gör jag via skatten.
Så verkar många resonera, och även om Socialdemokraterna inte vill se det så är det deras välfärdsbygge som orsakat mentaliteten i fråga.
Genom att bryta upp alla tidigare beroendeförhållanden människor emellan har man i stället gjort människor beroende av staten. På bekostnad av medmänsklighet och omtanke om andra skulle jag vilja hävda.
Trots det kallas den nyinförda avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer för den sista spiken i välfärdsstatens kista av vänstermänniskor. Som om hela det system de byggt upp kommer att falla sönder bara för att det införs. Och som om välfärd och solidaritet endast är på riktigt om det kanaliseras via skatter och tas om hand om av det offentliga.
Jag hävdar motsatsen; i ett system där ingen behöver ta ansvar utöver skattsedeln kommer inte heller någon naturlig medmänsklighet för andra att kunna existera. Den kvävs i stället av det offentligas allomfattande anspråk på solidaritet och omsorg.
I ett sådant system blir individen och dess självförverkligande allenarådande. Socialister skyller det "hårda och kalla Sverige" på nyliberalism. Jag skyller på den allomfattande välfärdsstaten och dess anspråk på att ersätta mänsklighet och omtanke människor emellan.
Om någon annan alltid tar hand om dem som ibland har det svårt, varför ska jag?
Bloggar: Ekehog.
Jag har flera gånger skrivit om faran med att tro att mänskligt ansvar för andra slutar där skattsedeln tar vid. Ett förhållningssätt som tyvärr verkar utbrett i länder med omfattande välfärdssystem. Neuding skriver:
"Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen."
Varför ska jag bry mig om min nästa? Det gör ju staten åt mig. Jag personligen behöver inte ta ansvar för något. Det gör jag via skatten.
Så verkar många resonera, och även om Socialdemokraterna inte vill se det så är det deras välfärdsbygge som orsakat mentaliteten i fråga.
Genom att bryta upp alla tidigare beroendeförhållanden människor emellan har man i stället gjort människor beroende av staten. På bekostnad av medmänsklighet och omtanke om andra skulle jag vilja hävda.
Trots det kallas den nyinförda avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer för den sista spiken i välfärdsstatens kista av vänstermänniskor. Som om hela det system de byggt upp kommer att falla sönder bara för att det införs. Och som om välfärd och solidaritet endast är på riktigt om det kanaliseras via skatter och tas om hand om av det offentliga.
Jag hävdar motsatsen; i ett system där ingen behöver ta ansvar utöver skattsedeln kommer inte heller någon naturlig medmänsklighet för andra att kunna existera. Den kvävs i stället av det offentligas allomfattande anspråk på solidaritet och omsorg.
I ett sådant system blir individen och dess självförverkligande allenarådande. Socialister skyller det "hårda och kalla Sverige" på nyliberalism. Jag skyller på den allomfattande välfärdsstaten och dess anspråk på att ersätta mänsklighet och omtanke människor emellan.
Om någon annan alltid tar hand om dem som ibland har det svårt, varför ska jag?
Bloggar: Ekehog.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)