onsdag 30 november 2011
Välkommen @Tokmoderaten!
I dag börjar Tokmoderaten blogga här på Nyheter24. Jag säger så klart välkommen, och önskar honom lycka till!
Hundratusen man
Karl XII hade hundratusen man.
Karl XII hade hundratusen man.
Karl XII hade hundratusen man.
När han tågade långsamt fram i makadam!
Karl XII hade hundratusen man.
Karl XII hade hundratusen man.
När han tågade långsamt fram i makadam!
tisdag 29 november 2011
RFSU och sexualiseringen av barnet
RFSU, detta privata företag som ibland så lätt, så lätt kan misstas för att vara ett myndighetsliknande organ, har nyligen nått nya oanade höjder i sin iver att upplysa Sveriges invånare om saker de inte visste att de behövde veta.
"Barns sexualitet - en vägledning kring barns beteende" är en informationsskrift som riktar sig till föräldrar och skolpersonal som vill ha tips och råd kring hur man pratar om sex och sexualitet med barn.
Och vi pratar inte om stora tonårsbarn här. Nej då, skriften ska vara ett "stöd till föräldrar, förskolepersonal (min kursivering), lärare och andra som med jämna mellanrum behöver prata med barn om sexualitet".
Osmakligt är bara förnamnet.
Nyheter: VI.
"Barns sexualitet - en vägledning kring barns beteende" är en informationsskrift som riktar sig till föräldrar och skolpersonal som vill ha tips och råd kring hur man pratar om sex och sexualitet med barn.
Och vi pratar inte om stora tonårsbarn här. Nej då, skriften ska vara ett "stöd till föräldrar, förskolepersonal (min kursivering), lärare och andra som med jämna mellanrum behöver prata med barn om sexualitet".
Osmakligt är bara förnamnet.
Nyheter: VI.
måndag 28 november 2011
Höger och mitten samtidigt, en omöjlig balansakt?
Vi befäster vår mittenposition i svensk politik. Vi är vare sig höger eller vänster - Jimmie Åkesson
Trots ovanstående anspråk från Sverigedemokraternas partiledare har partiet i fråga under helgen som gått röstat igenom ett nytt principprogram där det står att partiet ska vara "socialkonservativt på nationalistisk grund".
Bakgrunden säger man (inom partiet) är att partiets politik hela tiden har varit socialkonservativ, men att man inte har satt ord på det. Nu, för att bredda partiet och locka nya väljare, väljer man dock att sätta den förmenta nygamla ideologin på pränt.
Huruvida det kommer lyckas låter jag vara osagt. I mina ögon är inte partiet socialkonservativt. Termen är dessutom långt ifrån självklar i svensk politik eftersom vi aldrig tidigare har haft ett parti som kallat sig det. Traditionellt socialkonservativa partier som tyska CDU torde hur som helst ha lite gemensamt med Sverigedemokraterna.
Att säga att man värnar den svenska folkhemstanken, först formulerad av Rudolf Kjellén, räcker liksom inte för att man ska kunna kalla sig socialkonservativ (särskilt som det går att diskutera huruvida Kjellén verkligen var det för egen del). Särskilt inte när den ekonomiska politik som man driver och föreslår i allt väsentligt är socialdemokratisk.
Det verkar som att Sverigedemokraterna glömmer bort att det 50-talets folkhem de drömmer sig tillbaka till hade en helt annan typ av välfärd än den vi har i dag. 1950 låg skattetrycket fortfarande på ca 20 procent i Sverige och Socialdemokraterna hade precis påbörjat sitt reformarbete för att bygga ut den svenska "generella" välfärden.
Jag uppfattar dock Sverigedemokraternas ekonomiska politik som att de vill bevara, och i vissa delar, bygga ut den nuvarande välfärdsstaten. Det vill säga Socialdemokraternas efterkrigstidsskapelse. En skapelse som torde ha lite med den typ av samhälle som merparten av alla uttalat socialkonservativa säger sig vilja ha.
Sverigedemokraternas folkhemstanke verkar i stället främst handla om en föreställning om ett mer homogent Sverige. Om en tid innan "massinvandring" och globalisering. Det är därmed inte en ekonomisk vision. I alla fall inte en socialkonservativ sådan.
Så jag säger det igen. Ett parti blir inte socialkonservativt bara för att det försöker kombinera värdekonservatism med socialism. Det blir i stället en version av det som i Storbritannien kallas för Blue Labour. Och där tror jag absolut att det finns mark att vinna för Sverigedemokraterna.
Det har dock ingenting med socialkonservatism att göra.
Nyheter: DN, DN, SvD, SvD, SvD, R&D, SyD, FB, VLT, D.
Bloggar: Olsson, Olsson, Magnusson, Johanson Heinö, Bjereld, Persson.
Trots ovanstående anspråk från Sverigedemokraternas partiledare har partiet i fråga under helgen som gått röstat igenom ett nytt principprogram där det står att partiet ska vara "socialkonservativt på nationalistisk grund".
Bakgrunden säger man (inom partiet) är att partiets politik hela tiden har varit socialkonservativ, men att man inte har satt ord på det. Nu, för att bredda partiet och locka nya väljare, väljer man dock att sätta den förmenta nygamla ideologin på pränt.
Huruvida det kommer lyckas låter jag vara osagt. I mina ögon är inte partiet socialkonservativt. Termen är dessutom långt ifrån självklar i svensk politik eftersom vi aldrig tidigare har haft ett parti som kallat sig det. Traditionellt socialkonservativa partier som tyska CDU torde hur som helst ha lite gemensamt med Sverigedemokraterna.
Att säga att man värnar den svenska folkhemstanken, först formulerad av Rudolf Kjellén, räcker liksom inte för att man ska kunna kalla sig socialkonservativ (särskilt som det går att diskutera huruvida Kjellén verkligen var det för egen del). Särskilt inte när den ekonomiska politik som man driver och föreslår i allt väsentligt är socialdemokratisk.
Det verkar som att Sverigedemokraterna glömmer bort att det 50-talets folkhem de drömmer sig tillbaka till hade en helt annan typ av välfärd än den vi har i dag. 1950 låg skattetrycket fortfarande på ca 20 procent i Sverige och Socialdemokraterna hade precis påbörjat sitt reformarbete för att bygga ut den svenska "generella" välfärden.
Jag uppfattar dock Sverigedemokraternas ekonomiska politik som att de vill bevara, och i vissa delar, bygga ut den nuvarande välfärdsstaten. Det vill säga Socialdemokraternas efterkrigstidsskapelse. En skapelse som torde ha lite med den typ av samhälle som merparten av alla uttalat socialkonservativa säger sig vilja ha.
Sverigedemokraternas folkhemstanke verkar i stället främst handla om en föreställning om ett mer homogent Sverige. Om en tid innan "massinvandring" och globalisering. Det är därmed inte en ekonomisk vision. I alla fall inte en socialkonservativ sådan.
Så jag säger det igen. Ett parti blir inte socialkonservativt bara för att det försöker kombinera värdekonservatism med socialism. Det blir i stället en version av det som i Storbritannien kallas för Blue Labour. Och där tror jag absolut att det finns mark att vinna för Sverigedemokraterna.
Det har dock ingenting med socialkonservatism att göra.
Nyheter: DN, DN, SvD, SvD, SvD, R&D, SyD, FB, VLT, D.
Bloggar: Olsson, Olsson, Magnusson, Johanson Heinö, Bjereld, Persson.
söndag 27 november 2011
Gott nytt (kyrko)år!
Nu är det snart dags för första adventsgudtjänst. Något av årets höjdpunkt eftersom man då får sjunga psalm 108 - Gå, Sion, din konung att möta.
Gott nytt kyrkoår på er!
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=yWNndW5ki-M&feature=related[/youtube]
Gott nytt kyrkoår på er!
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=yWNndW5ki-M&feature=related[/youtube]
fredag 25 november 2011
Vad har Juholt emot familjen?
Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret. - Håkan Juholt
I Håkan Juholts värld är tydligen det värsta som kan hända en människa att den blir beroende av sin familj. Och åtgärden för att motverka ett sådant beroende stavas mer politik.
Det här med valfrihet och egenmakt är uppenbarligen ingen stor grej för Juholt.
SvD.
I Håkan Juholts värld är tydligen det värsta som kan hända en människa att den blir beroende av sin familj. Och åtgärden för att motverka ett sådant beroende stavas mer politik.
Det här med valfrihet och egenmakt är uppenbarligen ingen stor grej för Juholt.
SvD.
torsdag 24 november 2011
SD och det socialkonservativa anslaget
Sverigedemokraterna verkar just nu göra sitt första försök till politisk triangulering. Inför helgens partikongress diskuteras nämligen en potentiell förändring i partiets handlingsprogram.
Förändringen går ut på att byta ut den tidigare beskrivningen av partiet som enbart nationalistiskt till förmån för en skrivelse om partiet som socialkonservativt på nationell grund (hittar inte den exakta formuleringen).
I dagens DN konstaterar Jimmie Åkesson att det hela är ett försök att bredda partiet för att fånga upp missnöjda väljare från andra partier. Primärt verkar moderatväljare vara av störst intresse för Åkesson.
Men exakt vad i Sverigedemokraternas politik är det som gör dem socialkonservativa egentligen? Ja, väldigt lite skulle jag säga. Och inte heller Åkesson verkar ha tänkt igenom det eftersom det knappast är socialkonservatism som han beskriver i i DN-intervjun.
Snarare är det strukturkonservatismen som lyser igenom. Inte en ideologiskt grundad konservatism således, utan endast ett krampaktigt kramande av en svunnen tid.
Ett kramande som Åkesson dessutom i allt väsentligt har gemensamt med delar av arbetarrörelsen (med Juholt i spetsen).
Men eftersom det inte är det nuvarande Sverige som man vill bevara (utan en 50-talsvariant) så kanske det vore bättre att prata om en historisk strukturkonservatism kanske? Åkesson har i alla fall väldigt lite med Otto von Bismarck att göra.
Och man blir inte socialkonservativ bara för att man kombinerar några värdefrågor med socialdemokratisk omfördelningspolitik från 50-talet.
Nyheter: AB, AB, SyD, DN, SMP, Exp.
Bloggar: Socialkonservativ, T&F.
Förändringen går ut på att byta ut den tidigare beskrivningen av partiet som enbart nationalistiskt till förmån för en skrivelse om partiet som socialkonservativt på nationell grund (hittar inte den exakta formuleringen).
I dagens DN konstaterar Jimmie Åkesson att det hela är ett försök att bredda partiet för att fånga upp missnöjda väljare från andra partier. Primärt verkar moderatväljare vara av störst intresse för Åkesson.
Men exakt vad i Sverigedemokraternas politik är det som gör dem socialkonservativa egentligen? Ja, väldigt lite skulle jag säga. Och inte heller Åkesson verkar ha tänkt igenom det eftersom det knappast är socialkonservatism som han beskriver i i DN-intervjun.
Snarare är det strukturkonservatismen som lyser igenom. Inte en ideologiskt grundad konservatism således, utan endast ett krampaktigt kramande av en svunnen tid.
Ett kramande som Åkesson dessutom i allt väsentligt har gemensamt med delar av arbetarrörelsen (med Juholt i spetsen).
Men eftersom det inte är det nuvarande Sverige som man vill bevara (utan en 50-talsvariant) så kanske det vore bättre att prata om en historisk strukturkonservatism kanske? Åkesson har i alla fall väldigt lite med Otto von Bismarck att göra.
Och man blir inte socialkonservativ bara för att man kombinerar några värdefrågor med socialdemokratisk omfördelningspolitik från 50-talet.
Nyheter: AB, AB, SyD, DN, SMP, Exp.
Bloggar: Socialkonservativ, T&F.
onsdag 23 november 2011
Äganderätt och allemansrätt
För de flesta framstår allemansrätten som en urgammal hävd. En kvarleva från en annan tid som fortfarande reglerar hur vi som privatpersoner får lov att röra oss i skog och mark.
Faktum är dock att allemansrätten är en relativt ny företeelse. En företeelse som, trots att den är inskriven i grundlagen, formellt inte är lag. Naturvårdsverket skriver:
"Allemansrätten är inskriven i en av Sveriges fyra grundlagar (2 kap. 15 § regeringsformen). Men allemansrätten är ingen lag och det finns heller ingen lag som exakt definierar den. Däremot omges allemansrätten av lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet."
De lagar som "sätter gränser för vad som är tillåtet" är bland annat Miljöbalken. Men trots att Naturvårdsverket skriver att allemansrätten i grunden gäller "för enskilda individer och inte grupper" så har man ändå inte lyckats presentera en utredning som på ett tillfredsställande sätt tar den enskilda äganderätten i beaktande.
Allemansrätten är nämligen till sin rättsliga natur ett intrång i äganderätten. För trots att allemansrätten formellt sätt endast gäller enskilda individer, och att Miljöbalken reglerar frågor om skador på skog och mark, så finns det i princip ingenting som hindrar kommersiella intressen från att nyttja/utnyttja andras mark för egna ändamål.
Frågan har främst handlat om att bärplockningsföretag och liknande verksamheter organiserat går ut på andras mark utan lov och utan att betala ersättning till markägaren. Ett agerande som Naturvårdsverket helt enkelt inte verkar vilja göra någonting åt.
Något som med rätta upprör LRF. För även om Miljöbalken och skadeståndslagstiftning reglerar ersättning vid skada på mark så förtar det inte det faktum att allemansrätten inskränker äganderätten (vilket jag skrivit mer utförligt om tidigare här, här och här).
Nyheter: DN, SJ, Land, Land, SR, GP, UNT, HD, MU.
Faktum är dock att allemansrätten är en relativt ny företeelse. En företeelse som, trots att den är inskriven i grundlagen, formellt inte är lag. Naturvårdsverket skriver:
"Allemansrätten är inskriven i en av Sveriges fyra grundlagar (2 kap. 15 § regeringsformen). Men allemansrätten är ingen lag och det finns heller ingen lag som exakt definierar den. Däremot omges allemansrätten av lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet."
De lagar som "sätter gränser för vad som är tillåtet" är bland annat Miljöbalken. Men trots att Naturvårdsverket skriver att allemansrätten i grunden gäller "för enskilda individer och inte grupper" så har man ändå inte lyckats presentera en utredning som på ett tillfredsställande sätt tar den enskilda äganderätten i beaktande.
Allemansrätten är nämligen till sin rättsliga natur ett intrång i äganderätten. För trots att allemansrätten formellt sätt endast gäller enskilda individer, och att Miljöbalken reglerar frågor om skador på skog och mark, så finns det i princip ingenting som hindrar kommersiella intressen från att nyttja/utnyttja andras mark för egna ändamål.
Frågan har främst handlat om att bärplockningsföretag och liknande verksamheter organiserat går ut på andras mark utan lov och utan att betala ersättning till markägaren. Ett agerande som Naturvårdsverket helt enkelt inte verkar vilja göra någonting åt.
Något som med rätta upprör LRF. För även om Miljöbalken och skadeståndslagstiftning reglerar ersättning vid skada på mark så förtar det inte det faktum att allemansrätten inskränker äganderätten (vilket jag skrivit mer utförligt om tidigare här, här och här).
Nyheter: DN, SJ, Land, Land, SR, GP, UNT, HD, MU.
tisdag 22 november 2011
Svenskarna och den offentliga sektorn
Med tanke på gårdagens inlägg så kändes det lite passande att på Demoskops hemsida hitta en analys av svenskarnas vilja att minska den offentliga sektorn.
Tydligen är det så att denna vilja (att minska den offentliga sektorn vill säga) har minskat drastiskt sedan 1990. Från 55 procent av befolkningen till 27 procent. En omvälvande minskning i sig, men mest förvånande är att nivån är så stabil över tid.
Dagens procentnivå har i princip legat still sedan 1996. Det stora tappet skedde således mellan 1990 och 1996. Sedan dess har en ungefärligt lila stor andel av befolkningen önskat en minskning av den offentliga sektorn.
Något som får mig att konstatera att opinionen i fråga har varit näst intill okänslig för den ekonomiska konjunkturen. 1990 hade troligtvis den borgerliga opinionsbildningen lyckats förmedla bilden av en svällande statsapparat som inte först och främst arbetade för folkets fromma.
Sen kom 90-talskrisen med efterföljande oro. Något som troligtvis förklarar nedgången i opinionen. Frågan blir därför varför inte den skeptiska andelen ökade i takt med att ekonomin vände uppåt igen?
Beror det på en framgångsrik Socialdemokrati? Eller kanske på en misslyckad borgerlig opinionsbildning? För faktum kvarstår; i Sverige lever vi med en offentlig sektor som torde sakna motstycke. 32-33 procent av befolkningen arbetar inom denna sektor, en siffra som varit tämligen konstant de senaste 20 åren.
Så mina frågeställningar från i går kvarstår. I alla högsta grad får man väl till och med säga. Vad ska det offentliga åtagandet egentligen vara?
Vi som anser att det kan, och bör, vara mindre omfattande än i dag har ett hårt opinionsbildande arbete framför oss. I alla fall om vi vill upp i samma opinionssiffror (för en minskning av den offentliga sektorn) som 1990.
Tydligen är det så att denna vilja (att minska den offentliga sektorn vill säga) har minskat drastiskt sedan 1990. Från 55 procent av befolkningen till 27 procent. En omvälvande minskning i sig, men mest förvånande är att nivån är så stabil över tid.
Dagens procentnivå har i princip legat still sedan 1996. Det stora tappet skedde således mellan 1990 och 1996. Sedan dess har en ungefärligt lila stor andel av befolkningen önskat en minskning av den offentliga sektorn.
Något som får mig att konstatera att opinionen i fråga har varit näst intill okänslig för den ekonomiska konjunkturen. 1990 hade troligtvis den borgerliga opinionsbildningen lyckats förmedla bilden av en svällande statsapparat som inte först och främst arbetade för folkets fromma.
Sen kom 90-talskrisen med efterföljande oro. Något som troligtvis förklarar nedgången i opinionen. Frågan blir därför varför inte den skeptiska andelen ökade i takt med att ekonomin vände uppåt igen?
Beror det på en framgångsrik Socialdemokrati? Eller kanske på en misslyckad borgerlig opinionsbildning? För faktum kvarstår; i Sverige lever vi med en offentlig sektor som torde sakna motstycke. 32-33 procent av befolkningen arbetar inom denna sektor, en siffra som varit tämligen konstant de senaste 20 åren.
Så mina frågeställningar från i går kvarstår. I alla högsta grad får man väl till och med säga. Vad ska det offentliga åtagandet egentligen vara?
Vi som anser att det kan, och bör, vara mindre omfattande än i dag har ett hårt opinionsbildande arbete framför oss. I alla fall om vi vill upp i samma opinionssiffror (för en minskning av den offentliga sektorn) som 1990.
måndag 21 november 2011
Grattis Spanien!
I dag gratulerar vi föresten Spanien och Partido Popular som vann en jordskredsseger i gårdagens val!
Den kris för kapitalismen som allt fler socialister tycker sig se verkar inte hindra människor i Europa från att rösta höger.
Konstigt det där. När historiematerialismen inte går i den riktning man tror att den ska gå.
Nyheter: Exp, Exp, AB, DN, SvD, SvD.
Bloggar: Bildt, Hökmark, Levander.
Den kris för kapitalismen som allt fler socialister tycker sig se verkar inte hindra människor i Europa från att rösta höger.
Konstigt det där. När historiematerialismen inte går i den riktning man tror att den ska gå.
Nyheter: Exp, Exp, AB, DN, SvD, SvD.
Bloggar: Bildt, Hökmark, Levander.
Du och jag är inga öar
"No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main"
- John Donne
Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.
För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.
John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.
Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.
Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.
System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.
Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?
Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?
Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?
Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.
Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.
Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.
Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.
- John Donne
Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.
För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.
John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.
Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.
Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.
System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.
Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?
Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?
Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?
Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.
Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.
Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.
Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.
fredag 18 november 2011
Fler aktörer i äldreomsorgen
Församlingen där jag är medlem, Immanuelskyrkan i Stockholm, driver sedan många år ett äldreboende. Tidigare hette det Rådmanshemmet och låg på Rådmansgatan. När lokalerna blev utdömda valde församlingen att bygga ett helt nytt äldreboende.
Löjtnantsgården som äldreboendet heter ligger på Östermalm och är mycket populärt, både bland församlingsmedlemmar som bland utomstående. I huset finns dessutom ett seniorboende där något yngre äldre bor. Bland dem finns det personer som utför volontärarbete på äldreboendet.
I fastigheten finns även ett tiotal studentbostäder dit man har förtur om man läser någon medicinsk/omvårdnadsinriktad utbildning och kan tänka sig att arbeta extra på Löjtnantsgården.
Det är således fullt möjligt att driva en god och genomtänkt verksamhet som fristående aktör. Det visste nog visserligen de flesta redan, trots högt tonläge i debatten den senaste tiden.
Att Svenska Kyrkan vill starta äldreboenden känns därför som ett välkommet inslag. Att de ser det som någonting positivt att de inte "behöver leverera vinst" får så klart stå för dem. Huvudsaken som jag ser det är att antalet aktörer inom äldreomsorgen, som kan lära av varandra, ökar.
Att människor gärna vänder sig till till mindre företag som Kavat vård känns dock inte märkligt. Det är med största sannolikhet enklare att ha överblick och kontroll i en mindre organisation. Det betyder dock inte betyda att det är omöjligt att ha det i en större.
Mitt huvudbudskap just nu är emellertid; Ju fler aktörer som arbetar med att aktivt förbättra den omsorg de levererar till boende och patienter, desto bättre. Monopol leder aldrig till effektiv och kvalitativ verksamhet. Inte inom äldreomsorg... inte inom någon verksamhet.
SvD, SvD, SvD, KT.
Löjtnantsgården som äldreboendet heter ligger på Östermalm och är mycket populärt, både bland församlingsmedlemmar som bland utomstående. I huset finns dessutom ett seniorboende där något yngre äldre bor. Bland dem finns det personer som utför volontärarbete på äldreboendet.
I fastigheten finns även ett tiotal studentbostäder dit man har förtur om man läser någon medicinsk/omvårdnadsinriktad utbildning och kan tänka sig att arbeta extra på Löjtnantsgården.
Det är således fullt möjligt att driva en god och genomtänkt verksamhet som fristående aktör. Det visste nog visserligen de flesta redan, trots högt tonläge i debatten den senaste tiden.
Att Svenska Kyrkan vill starta äldreboenden känns därför som ett välkommet inslag. Att de ser det som någonting positivt att de inte "behöver leverera vinst" får så klart stå för dem. Huvudsaken som jag ser det är att antalet aktörer inom äldreomsorgen, som kan lära av varandra, ökar.
Att människor gärna vänder sig till till mindre företag som Kavat vård känns dock inte märkligt. Det är med största sannolikhet enklare att ha överblick och kontroll i en mindre organisation. Det betyder dock inte betyda att det är omöjligt att ha det i en större.
Mitt huvudbudskap just nu är emellertid; Ju fler aktörer som arbetar med att aktivt förbättra den omsorg de levererar till boende och patienter, desto bättre. Monopol leder aldrig till effektiv och kvalitativ verksamhet. Inte inom äldreomsorg... inte inom någon verksamhet.
SvD, SvD, SvD, KT.
torsdag 17 november 2011
Lundberg och Lekander i P1-morgon om Scum-manifestet
I dag på morgonen debatterade Johan Lundberg och Nina Lekander Scum-manifestet i P1-morgon (Lyssna här).
Nina Lekander verkar anse att manifestet endast ska ses som ett konstverk, helt frikopplat från Valerie Solanas agerande i övrigt. Lekander ser heller inga problem med att manifestet, och därmed även teaterpjäsen, anser att män ska utrotas. Det är tydligen bara satir.
Med tanke på hur manifestet brukar tolkas, diskuteras och framställas så är jag inte lika övertygad.
Axess, Expressen, SVTDebatt.
Nina Lekander verkar anse att manifestet endast ska ses som ett konstverk, helt frikopplat från Valerie Solanas agerande i övrigt. Lekander ser heller inga problem med att manifestet, och därmed även teaterpjäsen, anser att män ska utrotas. Det är tydligen bara satir.
Med tanke på hur manifestet brukar tolkas, diskuteras och framställas så är jag inte lika övertygad.
Axess, Expressen, SVTDebatt.
onsdag 16 november 2011
Biologiska klockor satta ur spel
Människors förmåga till att dels skjuta upp saker, dels vilja ha kakan samtidigt som man äter på den, verkar onekligen vara starkt utvecklad. Och ingenstans märks det så väl som när kommer till barnafödande. Eller som den brittiska fertilitetsläkaren Gillian Lockwood säger till DN:
"– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".
I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.
Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.
"– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".
I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.
Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.
tisdag 15 november 2011
Sveriges historia är dess konungars
Jag har länge funderat på att införskaffa det nya uppslagsverket/standardverket "Sveriges historia". Som intresserad av historia i allmänhet och av svensk historia i synnerhet känns det självklart att man köper det verk som produceras under sin egen levnadstid. Det har dock inte blivit av än.
Och tyvärr måste jag säga att Maja Hagermans ledarkolumn i dagens DN inte gör att jag kommer ha allt för bråttom.
Det är självklart att forskare upptäcker nya saker i och med att tiden går. Nya upptäckter leder till nya kunskaper som ibland reviderar det man tidigare trott eller ansett. Det är inget konstigt med det. Det är en naturlig del av forskningsprocessen.
Tyvärr är jag rädd för att det nya sätt att skriva om svensk historia som Hagerman refererar till har lite med nya uppgifter att göra. Snarare verkar det i stor utsträckning handla om anakronismer och en vilja att tolka historiska händelser utifrån vår tid och våra synsätt.
Jag sticker inte under stol med att jag anser att Sveriges historia främst har burits fram av dess konungar (och till dem nära förbundna). De har haft förmåga, medel och position att påverka historiens gång genom enskilda beslut.
Bondpojken påverkar sällan historien i någon större utsträckning (även om det finns gott om undantag till den regeln). Inte heller säger den historiematerialistiska tolkningen av historien särskilt mycket om enskilda individers bevekelsegrunder.
Allmogens livsöden, hur behjärtansvärda de än kan tänkas vara, är därför (i mina ögon) ganska ointressanta för att förklara Sveriges deltagande i 30-åriga kriget. De säger inte heller särskilt mycket om Gustav III:s palatsrevolution.
Studien av "makten" bör därför vara central i historisk forskning. I alla fall om man vill förstå historiska skeenden i ett större perspektiv. Folklivsforskning, ekonomisk historia etc kan absolut komplettera bilden eftersom det är svårt, även för enväldiga konungar, att verka i ett vakuum.
Maktens personer och dess bevekelsegrunder kan dock inte bortses ifrån när man vill söka förstå historiens gång.
Och tyvärr måste jag säga att Maja Hagermans ledarkolumn i dagens DN inte gör att jag kommer ha allt för bråttom.
Det är självklart att forskare upptäcker nya saker i och med att tiden går. Nya upptäckter leder till nya kunskaper som ibland reviderar det man tidigare trott eller ansett. Det är inget konstigt med det. Det är en naturlig del av forskningsprocessen.
Tyvärr är jag rädd för att det nya sätt att skriva om svensk historia som Hagerman refererar till har lite med nya uppgifter att göra. Snarare verkar det i stor utsträckning handla om anakronismer och en vilja att tolka historiska händelser utifrån vår tid och våra synsätt.
Jag sticker inte under stol med att jag anser att Sveriges historia främst har burits fram av dess konungar (och till dem nära förbundna). De har haft förmåga, medel och position att påverka historiens gång genom enskilda beslut.
Bondpojken påverkar sällan historien i någon större utsträckning (även om det finns gott om undantag till den regeln). Inte heller säger den historiematerialistiska tolkningen av historien särskilt mycket om enskilda individers bevekelsegrunder.
Allmogens livsöden, hur behjärtansvärda de än kan tänkas vara, är därför (i mina ögon) ganska ointressanta för att förklara Sveriges deltagande i 30-åriga kriget. De säger inte heller särskilt mycket om Gustav III:s palatsrevolution.
Studien av "makten" bör därför vara central i historisk forskning. I alla fall om man vill förstå historiska skeenden i ett större perspektiv. Folklivsforskning, ekonomisk historia etc kan absolut komplettera bilden eftersom det är svårt, även för enväldiga konungar, att verka i ett vakuum.
Maktens personer och dess bevekelsegrunder kan dock inte bortses ifrån när man vill söka förstå historiens gång.
måndag 14 november 2011
Beroende av det offentliga
Svenskt 1900-tal var ett högskatteexperiment av unikt slag. Politiker, övertygade om välfärdsstatens överlägsenhet, utvidgade det offentligas domäner i ett rasande tempo. I dag ser vi resultatet. Trots världens högsta skatter brister välfärden. Samtidigt innebär avsaknaden av egna besparingar att stora grupper är oförmögna att hantera de väntetider som välfärdsstatens utformning ger upphov till. Detta är ett illavarslande tecken som måste tas på största allvar.
Det skriver Simon Westberg med flera i Dagens Samhälle på nätet med anledning av den rapport som de skrivit för Timbro.
Verkar onekligen vara spännande läsning. Det faktum att så många saknar besparingar och därför blir helt beroende av det offentliga är ett illavarslande tecken. Det är svårt att vara fri när man är beroende.
Det skriver Simon Westberg med flera i Dagens Samhälle på nätet med anledning av den rapport som de skrivit för Timbro.
Verkar onekligen vara spännande läsning. Det faktum att så många saknar besparingar och därför blir helt beroende av det offentliga är ett illavarslande tecken. Det är svårt att vara fri när man är beroende.
söndag 13 november 2011
Är alkohol en förmildrande omständighet?
Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) har i en undersökning visat att rattonyktra som skadar eller dödar andra i trafiken i genomsnitt får en månads kortare fängelsestraff än opåverkade.
Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare och nu ordförande för Brottsofferjourernas riksförbund, spekulerar i huruvida domare omedvetet tänker att det är värre att utsätta någon för skada i nyktert tillstånd än i onyktert.
Någonting säger mig att det "allmänna rättsmedvetandet" inte håller med om den bedömningen. Och jag gör det inte heller. Snarare borde onykterheten ses som en ytterligare belastning eftersom rattonykterhet i sig är ett brott.
Alkohol bör hur som helst inte kunna betraktas som en förmildrande omständighet. Jag hoppas därför att VTI:s studie på något sätt påverkar den praxis som finns vid våra tingsrätter. Att straffen för rattonyktra blir lägre än för nyktra känns nämligen inte tillfyllest.
Nyheter: DN, SvD, Exp, SR, NV.
Bloggar: Erixon.
Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare och nu ordförande för Brottsofferjourernas riksförbund, spekulerar i huruvida domare omedvetet tänker att det är värre att utsätta någon för skada i nyktert tillstånd än i onyktert.
Någonting säger mig att det "allmänna rättsmedvetandet" inte håller med om den bedömningen. Och jag gör det inte heller. Snarare borde onykterheten ses som en ytterligare belastning eftersom rattonykterhet i sig är ett brott.
Alkohol bör hur som helst inte kunna betraktas som en förmildrande omständighet. Jag hoppas därför att VTI:s studie på något sätt påverkar den praxis som finns vid våra tingsrätter. Att straffen för rattonyktra blir lägre än för nyktra känns nämligen inte tillfyllest.
Nyheter: DN, SvD, Exp, SR, NV.
Bloggar: Erixon.
fredag 11 november 2011
Utsortering eller välvilja?
De senaste 100 åren har mänskligheten gjort enorma medicinska framsteg. Vi kan i dag, relativt enkelt, bota sjukdomar som för bara några decennier ofrånkomligen tog livet av folk.
Det förs dock sällan diskussioner kring huruvida all medicinsk utveckling verkligen är positiv, eller om tekniska framsteg alltid ska användas bara för att man kan. I alla fall upplever jag att den diskussionen sällan förs.
Jag har tidigare skrivit om användandet av NUPP-tester inom sjukvården. Dessa erbjuds regelmässigt till kvinnor över 35 år för att screena efter foster med Downs syndrom. I allt väsentligt för att erbjuda modern abort om det skulle visa sig att barnet faktiskt har Downs syndrom.
I Danmark har man tagit detta ännu längre i och med att man erbjuder alla kvinnor att göra ett NUPP-test. Detta sker dessutom med den högst uttalade planen att eliminera "risken" att barn föds med Downs syndrom.
Men även på det här området sker medicinska framsteg. Forskare har nu tagit fram en metod där det räcker med ett blodprov för att få fram samma information som ett NUPP-test ger. Möjligheten till en betydligt enklare screeningprocess är således precis runt hörnet.
Jag skulle emellertid vilja fråga om vi verkligen vill gå runt det hörnet? Jag är nämligen oroad över vilka konsekvenser det får inom sjukvården, för att inte tala om inom samhället.
Vill vi ha ett samhälle där vi aktivt letar efter vad som för tillfället anses vara olämpliga människor? Det är onekligen så att bara tanken på att göra det är att befinna sig på ett sluttande plan. Och historien visar oss dessutom att liknande tankar har en tendens att spåra ur.
Så även om medicinska framsteg har varit viktiga - och fortsätter att vara viktiga - för mänskligheten, skulle jag önska mig ett debattklimat där det faktiskt är möjligt att diskutera vilka framsteg vi faktiskt ska implicera. Att tekniken finns där är knappast skäl nog för att den ska användas i alla lägen. Vi måste också fråga oss vilka implikationer användningen eventuellt kan få i framtiden.
Inte sagt att det är enkelt. Men vill vi behålla vår mänsklighet, i bemärkelsen omtanke och humanism, måste frågorna ställas.
Dagen.
Det förs dock sällan diskussioner kring huruvida all medicinsk utveckling verkligen är positiv, eller om tekniska framsteg alltid ska användas bara för att man kan. I alla fall upplever jag att den diskussionen sällan förs.
Jag har tidigare skrivit om användandet av NUPP-tester inom sjukvården. Dessa erbjuds regelmässigt till kvinnor över 35 år för att screena efter foster med Downs syndrom. I allt väsentligt för att erbjuda modern abort om det skulle visa sig att barnet faktiskt har Downs syndrom.
I Danmark har man tagit detta ännu längre i och med att man erbjuder alla kvinnor att göra ett NUPP-test. Detta sker dessutom med den högst uttalade planen att eliminera "risken" att barn föds med Downs syndrom.
Men även på det här området sker medicinska framsteg. Forskare har nu tagit fram en metod där det räcker med ett blodprov för att få fram samma information som ett NUPP-test ger. Möjligheten till en betydligt enklare screeningprocess är således precis runt hörnet.
Jag skulle emellertid vilja fråga om vi verkligen vill gå runt det hörnet? Jag är nämligen oroad över vilka konsekvenser det får inom sjukvården, för att inte tala om inom samhället.
Vill vi ha ett samhälle där vi aktivt letar efter vad som för tillfället anses vara olämpliga människor? Det är onekligen så att bara tanken på att göra det är att befinna sig på ett sluttande plan. Och historien visar oss dessutom att liknande tankar har en tendens att spåra ur.
Så även om medicinska framsteg har varit viktiga - och fortsätter att vara viktiga - för mänskligheten, skulle jag önska mig ett debattklimat där det faktiskt är möjligt att diskutera vilka framsteg vi faktiskt ska implicera. Att tekniken finns där är knappast skäl nog för att den ska användas i alla lägen. Vi måste också fråga oss vilka implikationer användningen eventuellt kan få i framtiden.
Inte sagt att det är enkelt. Men vill vi behålla vår mänsklighet, i bemärkelsen omtanke och humanism, måste frågorna ställas.
Dagen.
onsdag 9 november 2011
I mediaskugga
Sedan i går eftermiddag är jag i Norrköping på SKL-kongress. Jag är här med jobbet och kommer vara här till i morgon eftermiddag. Jag kommer därför inte ha tid med något bloggande. Så väl mött igen om några dagar.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 8 november 2011
Moral, normer och den fria viljan
Människan är en bräcklig varelse. Fysiskt, så väl som psykiskt. Vi har en fri vilja som låter oss välja mellan olika valmöjligheter men det är långt ifrån alltid som vi väljer sådant som är positivt för oss själva och för vår omgivning.
Den fria viljan kan således vara bedräglig och någonting som de flesta av oss kämpar med från tid till annan. Vi vet oftast vad som är ett rimligt val, men det är långt från alltid som vi väljer just det.
Olika omständigheter kan i stället göra att vi väljer sådant som har en uppenbar negativ påverkan, eller till och med skadar oss själva.
Grupptryck kan vara en orsak till beslut av mer negativ karaktär. Även bristande överblick eller kunskap kan leda till *fel* beslut. Det fråntar emellertid inte det egna ansvaret inför det felaktiga beslutet. Även när vi gör dåliga val är vi således ansvariga för de val vi ändå gör.
Ett sätt att undvika åtminstone några av de mer uppenbart dåliga valen människor gör är att på samhällsnivå styras av ett gemensam normsystem.
Göran Hägglund fick utstå en hel del spott och spe för sin debattartikel om att den ekonomiska krisen delvis kunde förklaras av en brist på kristna värderingar.
Nu var det ju visserligen inte främst kristen tro som avsågs av Hägglund, utan snarare det normsystem som byggts upp av det västerländska kristen-humanistiska arvet. Men det var belackarna inte särskilt intresserade av.
Nu har dock bröderna Sanandaji skrivit en artikel i tidningen Axess på samma tema. De skriver bland annat:
Normer påverkar både privatekonomiskt och medborgerligt ansvarstagande. [...] Bristande ansvarstagande inom USA:s offentliga sektor har lett till galopperande statsskuld. Det är inte bara i USA som väljare har prioriterat kortsiktigt egenintresse framför samhällsansvar, samma fenomen har uppträtt i södra Europa.
Vidare konstaterar de att...
Psykologer har visat att människan saknar perfekt självkontroll. Många äter onyttig mat som de inte borde äta, dricker för mycket alkohol, skjuter upp jobbiga arbetsuppgifter och sparar för lite inför framtiden. Majoriteten av befolkningen erkänner till exempel själva att de inte klarar av att spara så mycket som de skulle vilja.
Normer är ett sätt att råda bot på problemen med självkontroll. En person med starka normer jobbar och sparar därför mer än den som endast styrs av sin kortsiktiga njutningar.
Det går alltså att påverka självkontrollen och de val vi gör. Förutsättningen verkar vara ett tydligt normsystem som bygger på eget ansvarstagande, omtanke och eftertänksamhet.
I Sverige finns det i allt väsentligt ett sådant normsystem men ingenting är någonsin skrivet i sten. Även normsystem måste underhållas av dem som delar det. Görs inte det är det lätt hänt att andra värden tar över.
Enskilda individers motståndskraft (mot dåliga beslut) minskar också när färre delar det normsystem som tidigare fick dem att avstå från vissa saker.
Att odla och upprätthålla ett positivt normsystem bör därför vara en viktig uppgift för ett samhälle. Görs det kanske vi slipper allt för stora svängningar (och störtdykningar) i ekonomin i framtiden.
SvD, Axess.
Den fria viljan kan således vara bedräglig och någonting som de flesta av oss kämpar med från tid till annan. Vi vet oftast vad som är ett rimligt val, men det är långt från alltid som vi väljer just det.
Olika omständigheter kan i stället göra att vi väljer sådant som har en uppenbar negativ påverkan, eller till och med skadar oss själva.
Grupptryck kan vara en orsak till beslut av mer negativ karaktär. Även bristande överblick eller kunskap kan leda till *fel* beslut. Det fråntar emellertid inte det egna ansvaret inför det felaktiga beslutet. Även när vi gör dåliga val är vi således ansvariga för de val vi ändå gör.
Ett sätt att undvika åtminstone några av de mer uppenbart dåliga valen människor gör är att på samhällsnivå styras av ett gemensam normsystem.
Göran Hägglund fick utstå en hel del spott och spe för sin debattartikel om att den ekonomiska krisen delvis kunde förklaras av en brist på kristna värderingar.
Nu var det ju visserligen inte främst kristen tro som avsågs av Hägglund, utan snarare det normsystem som byggts upp av det västerländska kristen-humanistiska arvet. Men det var belackarna inte särskilt intresserade av.
Nu har dock bröderna Sanandaji skrivit en artikel i tidningen Axess på samma tema. De skriver bland annat:
Normer påverkar både privatekonomiskt och medborgerligt ansvarstagande. [...] Bristande ansvarstagande inom USA:s offentliga sektor har lett till galopperande statsskuld. Det är inte bara i USA som väljare har prioriterat kortsiktigt egenintresse framför samhällsansvar, samma fenomen har uppträtt i södra Europa.
Vidare konstaterar de att...
Psykologer har visat att människan saknar perfekt självkontroll. Många äter onyttig mat som de inte borde äta, dricker för mycket alkohol, skjuter upp jobbiga arbetsuppgifter och sparar för lite inför framtiden. Majoriteten av befolkningen erkänner till exempel själva att de inte klarar av att spara så mycket som de skulle vilja.
Normer är ett sätt att råda bot på problemen med självkontroll. En person med starka normer jobbar och sparar därför mer än den som endast styrs av sin kortsiktiga njutningar.
Det går alltså att påverka självkontrollen och de val vi gör. Förutsättningen verkar vara ett tydligt normsystem som bygger på eget ansvarstagande, omtanke och eftertänksamhet.
I Sverige finns det i allt väsentligt ett sådant normsystem men ingenting är någonsin skrivet i sten. Även normsystem måste underhållas av dem som delar det. Görs inte det är det lätt hänt att andra värden tar över.
Enskilda individers motståndskraft (mot dåliga beslut) minskar också när färre delar det normsystem som tidigare fick dem att avstå från vissa saker.
Att odla och upprätthålla ett positivt normsystem bör därför vara en viktig uppgift för ett samhälle. Görs det kanske vi slipper allt för stora svängningar (och störtdykningar) i ekonomin i framtiden.
SvD, Axess.
söndag 6 november 2011
Varsågod DN
Det verkar som att DN lånat lite information från min blogg i dag, utan att uppmärksamma det.
Tur att jag är en generös själ.
Uppdatering 7/11 kl. 09.45: Journalisten till DN-artikeln ovan har nu meddelat att hon kommer länka till mig när hon återkommer till jobbet på fredag.
Tur att jag är en generös själ.
Uppdatering 7/11 kl. 09.45: Journalisten till DN-artikeln ovan har nu meddelat att hon kommer länka till mig när hon återkommer till jobbet på fredag.
torsdag 3 november 2011
Sveriges Kennedy är död
Den förre Högerpartiledaren Yngve Holmberg har avlidit vid en ålder av 86 år. Holmberg var Högerpartiets/Moderata Samlingspartiets partiledare mellan 1965 och 1970.
Holmberg, som var en stilig karl, lanserades i svensk politik som en svensk Kennedy. Det gick dock aldrig särskilt bra för partiet under Holmbergs ledning och efter uteblivna valframgångar efterträddes han av Gösta Bohman på partiledarposten.
I SVT:s arkiv finns en intervju med Yngve Holmberg från 1967, utförd av Åke Ortmark. Notera att Folkpartiet och Centerpartiet kontinuerligt genom intervjun refereras till som "mittenpartierna".
GP, D, SvD, AB, DN, Sk, M.
Holmberg, som var en stilig karl, lanserades i svensk politik som en svensk Kennedy. Det gick dock aldrig särskilt bra för partiet under Holmbergs ledning och efter uteblivna valframgångar efterträddes han av Gösta Bohman på partiledarposten.
I SVT:s arkiv finns en intervju med Yngve Holmberg från 1967, utförd av Åke Ortmark. Notera att Folkpartiet och Centerpartiet kontinuerligt genom intervjun refereras till som "mittenpartierna".
GP, D, SvD, AB, DN, Sk, M.
onsdag 2 november 2011
FN, UNESCO och Palestina
Som bekant har FN-organet UNESCO röstat ja till att ta in Palestina som medlem. Sverige röstade dock nej men i stället för att skriva varför här så föreslår jag att ni alla läser Mathias Sundins bloggpost som förklarar Sveriges linje (samt Sydsvenskans ledare).
Sundin visar att Sveriges linje i frågan inte är någon ny linje utan den som varit den förhärskande under lång tid. Även under Socialdemokratiska regeringar. Han konstaterar även att det blir en bakvänd process om enskilda organ inom FN godkänner Palestina som medlem utan att FN formellt har erkänt Palestina som självständig nation.
Men det var som sagt inte det jag tänkte skriva om egentligen. Mina funderingar i dag kretsar i stället kring frågan varför så många anser att Sverige ska skämmas över sitt nej.
De som anser det verkar föredra att Sverige sammanblandas med länder som Vitryssland, Nordkorea, Iran och Burma (länder som röstade ja till Palestinas medlemskap), i stället för med länder som Tyskland, Kanada, Australien, Holland och USA (länder som röstade nej tillsammans med Sverige)?
Ska vi verkligen skämmas över att ingå i den senare gruppen? Jag är skeptisk.
(Full förteckning över hur länderna röstade finns här).
Nyheter: SR, SyD, GP, GP, SVTD, SvD, SvD, SvD, AB,
Bloggar: Bjereld.
Sundin visar att Sveriges linje i frågan inte är någon ny linje utan den som varit den förhärskande under lång tid. Även under Socialdemokratiska regeringar. Han konstaterar även att det blir en bakvänd process om enskilda organ inom FN godkänner Palestina som medlem utan att FN formellt har erkänt Palestina som självständig nation.
Men det var som sagt inte det jag tänkte skriva om egentligen. Mina funderingar i dag kretsar i stället kring frågan varför så många anser att Sverige ska skämmas över sitt nej.
De som anser det verkar föredra att Sverige sammanblandas med länder som Vitryssland, Nordkorea, Iran och Burma (länder som röstade ja till Palestinas medlemskap), i stället för med länder som Tyskland, Kanada, Australien, Holland och USA (länder som röstade nej tillsammans med Sverige)?
Ska vi verkligen skämmas över att ingå i den senare gruppen? Jag är skeptisk.
(Full förteckning över hur länderna röstade finns här).
Nyheter: SR, SyD, GP, GP, SVTD, SvD, SvD, SvD, AB,
Bloggar: Bjereld.
tisdag 1 november 2011
Ett parti för (s)ärintressen
Det vore synd att säga att Håkan Juholt gör sitt bästa för att odla myten om Socialdemokraterna som ett brett folkrörelseparti. När Juholts turné gjorde anhalt hos Kommunal i Norrköping konstaterade han nämligen att Kommunal kommer få äran att skriva Socialdemokraternas proposition om rätt till heltid om (S) vinner valet 2014.
Tydligare än så kan knappast Socialdemokraternas historiska beroende av, och samarbete med, organiserade intressen snarare än av medlemmar uttryckas. Ett förfarande och förhållningssätt som kanske inte spelar så stor roll för ett parti som befinner sig i opposition.
Att deklarera att man tänker fortsätta gå särintressens ärenden även i regeringsställning är emellertid någonting helt annat. Det går dock inte säga annat än att Juholt är ärlig med sina intentioner. Det är troligtvis bara hans sätt att drömma om fornstora dar.
Nyheter: Folkbladet.
Bloggar: Almega, Böhlmark, Andersson.
Tydligare än så kan knappast Socialdemokraternas historiska beroende av, och samarbete med, organiserade intressen snarare än av medlemmar uttryckas. Ett förfarande och förhållningssätt som kanske inte spelar så stor roll för ett parti som befinner sig i opposition.
Att deklarera att man tänker fortsätta gå särintressens ärenden även i regeringsställning är emellertid någonting helt annat. Det går dock inte säga annat än att Juholt är ärlig med sina intentioner. Det är troligtvis bara hans sätt att drömma om fornstora dar.
Nyheter: Folkbladet.
Bloggar: Almega, Böhlmark, Andersson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)