Euron och nationalstaten

I dag på ledarplats i DN använder Joschka Fischer den pågående oron i Eurosamarbetet som förevändning för att utöka de federala dragen i Europeiska Unionen. Att vissa länder i unionen inte har skött sin ekonomi blir av någon anledning ett argument för tätare ekonomiskt samarbete i Fischers huvud.

Jag skulle snarare säga tvärtom. Att det finns ekonomiska krav på de länder som deltar i den europeiska valutaunionen är visserligen inget problem. Problemet är att nästan inga länder lever upp till kraven. Grekland och Portugal gör det definitivt inte, men inte heller de stora länderna har gjort det hela tiden.

Att Tyskland skyller på Grekland blir således lätt ihåligt. Och jag tar det som en intäkt för att det är bättre att varje land ansvarar för sin egen ekonomi.

Jag var en av dem som röstade för Euron men jag är i dag innerligt glad att det fanns andra som röstade mot (och att de var fler). Om Sveriges ekonomi hade varit knuten till Euron i dag hade vi med stor säkerhet inte klarat den ekonomiska så bra som vi ändå har gjort. Kronan skapar en flexibilitet som går förlorad med Euron. En flexibilitet som är livsviktig för ett litet exportberoende land.

Det finns dock andra orsaker till att försöka mota allt tal om federalism i grind. EU är tänkt som, och bör också vara, ett överstatligt samarbete. Klart övergripande frågor som rörlighet, tullar och handelshinder kan vara aktuellt att diskutera med kring- och närliggande länder. Frågor som rör nationalstaten (lagar, skatter, sjukförsäkring etc) ska dock handhas av nationalstaten.

Tyvärr känns det ibland som att den tidigare så omhuldade subsidiaritetsprincipen (att frågor ska avgöras på så låg nivå som möjligt) har fått stryka på foten för byråkrater och politiker som i stället ser EU som ett medel att utöva makt och förflytta positioner för vad som är möjligt att reglera.

Så när Joschka Fischer säger att han vill ha tätare samarbete mellan EU:s nationsstater med avsikt att skapa en mer federal skapelse, ja då är det dags att dra öronen åt sig. Återgå hellre till det mer tydliga överstatliga samarbete som unionen en gång kännetecknades av.

Europas stater ska handla med varandra, vi ska komma överens i frågor där vi alla är berörda, men vi ska fortsätta att vara självständiga nationalstater. Annars riskerar vi att förlora vårt självbestämmande, i än större utsträckning än vad vi redan gjort.