Det verkar som att de flesta människor drömmer om att leva i ett sammanhang. Att känna att de hör hemma någonstans och att de hör samman med andra individer.
Det här sammanhanget kan vara olika omfattande för olika personer, från familj upp internationella organisationer. Att skapa ett sammanhang helt på egen hand verkar dock svårt. Det behövs/krävs interaktion.
För många blir landet där de vuxit upp ett naturligt sammanhang att förhålla sig till. Gemensamma lagar och traditioner skapar osynliga band mellan människor och det räcker ofta att titta på hur människor från samma land agerar om de stöter på varandra utomlands.
Ens hemmahörighet behöver dock inte med nödvändighet vara statisk. Särskilt inte över generationer. Det som är hemma för mig kanske är borta för mina föräldrar. För de flesta är det emellertid fullt möjligt att byta sammanhang under livets gång.
Och om rotlösheten är det som erbjuds i stället för sammanhang så vet åtminstone jag att det för mig skulle vara fullt möjligt att byta sammanhang. Flytta till ett annat land till exempel. Jag skulle med stor sannolikhet alltid se mig som svensk men tid och avstånd skulle troligen göra att den känslan minskade till förmån för något annat.
Att säga att sammanhang är oviktigt torde därför vara näst intill oförskämt. Dels gentemot dem som känner att de har en naturlig plats i (till exempel) Sverige med anledning av uppväxt och dels gentemot dem som försöker skapa sig ett nytt liv och ett nytt sammanhang här.
I sin krönika i DN i dag citerar Henrik Berggren Edward Said som ska ha sagt att "endast den som växt upp tryggt i sin egen kultur kan hylla rotlöshet som oproblematiskt ideal". Och det ligger nog mycket i det. Det är enkelt att hylla något som man endast känner som teoretisk ideal.
De flesta människor vill dock ha, och behöver ett sammanhang, för att känna sig trygga i sig själva. Att förneka det känns lite som att förneka den mänskliga naturen.
Axess.
3 kommentarer:
Precis som det mest är människor i homogena miljöer som tycker att det är kul och givande med "mångkultur". De vet helt enkelt inte vad de talar om.
Eftersom våra samebyar torde vara det närmaste vi kommer en homogen miljö i det här landet så är min tolkning att du har fel. Sverige ÄR en mångkultur (det finns således gott om människor utanför homogena miljöer som anser att det är givande). Det betyder dock inte att vi måste vara multikulturalister.
Jag tror att homogena miljöer (av alla slag) är betydligt farligare och hotfullare än heterogena. Det är lättare att skapa sig vrångbilder av den Andre ifall man aldrig möter honom. Och ja, jag bor i mångkulturellt miljonprogramsområde och känner mig mer hemma här än någon annanstans.
Skicka en kommentar