"Därför fjärmar sig politiken allt mer från medborgarna" skrev Svend Dahl och Hanna Hallin på DN-debatt i fredags. I dag kontrade Gustav Fridolin med flera med att säga att de minsann inte gjorde det. Eller i alla fall inte tänker göra det framöver.
Men hur är det egentligen? Fjärmar sig politiken från medborgarna bara för att medlemsantalen i de politiska partierna går ner? Och är medlemstappen över huvudtaget ett problem?
Efter att ha läst debattartikeln i fredags, samt Svend Dahls kondenserade version av sin avhandling, tänkte jag drista mig till att lämna några kommentarer. Och svara på mina ovanstående frågor.
Nej. Det behöver absolut inte vara ett problem att de politiska partiernas medlemsantal sjunker. Så länge väljarna har förtroende för det parlamentariska systemet så behöver partierna egentligen inte har fler medlemmar än de personer som företräder dem i valda församlingar.
Så länge väljarna har förtroende för systemet alltså. Något som man ändå får säga att väljarna verkar ha i Sverige. Upplever man att partierna levererar det de säger sig vilja leverera så går det alldeles utmärkt att ha ett system utan breda medlemspartier.
Denna uppfattning stärks enligt mig av slutsatsen att bilden av det breda folkrörelsepartiet egentligen inte är så mycket mer än en bild. Det är nämligen stor skillnad på passiv medlem och engagerad medlem. Den som är medlem men inte aktiv kan knappast sägas utgöra någon form av underlag till politisk utveckling inom partiet.
För att påverka internt krävs således någonting mer än bara ett medlemskap. Det krävs att man tar på sig politiska uppdrag. Att dagens partier lockar med uppdrag är därför inte särskilt konstigt. Det har de alltid gjort (min gissning är dessutom att antalet förtroendevalda har varit relativt konstant över tid, oavsett medlemstal). Det är därför inte heller konstigt att de som söker sig till partierna är intresserade av dessa uppdrag.
(Människor har till exempel länge flockats runt Socialdemokraterna, troligtvis av både ideologiska och karriärmässiga skäl. Att partiet genomgår svårigheter just nu påverkar emellertid deras dragningskraft.)
Det är dock få förunnat att få arbeta med politik på heltid. De allra flesta "politiker" är det på sin fritid, vid sidan av ett helt vanligt jobb. De allra flesta som söker sig till politiken gör det därför med siktet inställt på ett kommunalt eller landstingskommunalt uppdrag. Den broliermentalitet som Dahl tycker sig se tror jag därför passar dåligt in på de allra flesta som *ger sig in i politiken*.
Så. Partierna behöver alltså inte - enligt mig ska tilläggas - fler medlemmar än de som innehar politiska uppdrag. Och det breda folkrörelsepartiet är kanske bara en myt. Men vad baseras myten på för något, utöver det ovan nämnda?
Dels baseras den på synen på kollektivt representantskap. Det vill säga tron att endast den som är del av ett visst kollektiv kan företräda samma kollektiv i politiska frågor (jag skrev kort om det här om dagen). Denna syn är enligt mig felaktig. Partier *måste* därför inte bestå av ett tvärsnitt av befolkningen för att kunna sägas representera alla.
Dels baseras den på den näraliggande bilden av det korporativa samhället. Dahl oroar sig för att "välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande" om partierna inte har några medlemmar. Trots det så var det precis det som välorganiserade intressen hade, även när partierna hade mångdubbelt fler medlemmar.
I det korporativa Sverige bjöd nämligen staten endast in de intressen som man ansåg passade. Därtill så brydde sig Socialdemokraterna mer om LO-förbunden, Hyresgästföreningen och ABF än om enskilda medlemmar. Bilden av breda folkrörelsepartier torde därför inte vara mycket mer än en myt och en drömbild, byggd av partierna själva för att bättra på bilden av sig själva.
Så även om Svend Dahl gör en hel del intressanta iakttagelser så tror jag personligen inte att han behöver vara så orolig inför framtiden. Inte heller tror jag att Miljöpartiet ska vända in och ut på sig själva för att söka upp människor som vill påverka deras politik.
De allra flesta är faktiskt nöjda med att inte bry sig om vad politiker och politiska partier sysslar med. Och det är bara nyttigt i mina ögon.
söndag 30 oktober 2011
fredag 28 oktober 2011
En kyrka i politikens tjänst
Precis som jag var rädd för så har Kyrkomötet i dag fattat beslut om att alla präster i Svenska Kyrkan tvingas till att ha vigselbehörighet, oavsett om de ämnar utföra vigslar eller ej. Att debatten blev lång visar dock på att frågan inte var enkel, även om röstsiffrorna visar klar majoritet för förbudslinjen.
Frågan om att frånta trossamfunden deras vigselrätt är således fortfarande högst levande.
Frågan om att frånta trossamfunden deras vigselrätt är således fortfarande högst levande.
torsdag 27 oktober 2011
Vem representerar regeringen?
Det verkar som att vi i Sverige drivs av en föreställning om att endast den som tillhör ett visst kollektiv kan företräda samma kollektiv i sakfrågor. Det är därför vi frågar före detta missbrukare om droger, kulturarbetare (oavsett inriktning) om kultur (oavsett inriktning) och invandrare om invandrare.
Samma inställning gör också att DN kan skriva en indignerad artikel om att ingen i regeringen bor norr om Värmdö. För att representera Norrland, det kan tydligen bara den som bor där göra.
När ska folk förstå att den här typen av kollektiviseringar motverkar sitt syfte?
All politisk propaganda säger att alla är lika och att alla är lika mycket värda. Trots det får vi inte sticka upp näsan ur det kollektiv som vi har blivit indelade i. Tänk att det ska vara så svårt att se träden för all skog.
Bloggar: Göran Pettersson.
Samma inställning gör också att DN kan skriva en indignerad artikel om att ingen i regeringen bor norr om Värmdö. För att representera Norrland, det kan tydligen bara den som bor där göra.
När ska folk förstå att den här typen av kollektiviseringar motverkar sitt syfte?
All politisk propaganda säger att alla är lika och att alla är lika mycket värda. Trots det får vi inte sticka upp näsan ur det kollektiv som vi har blivit indelade i. Tänk att det ska vara så svårt att se träden för all skog.
Bloggar: Göran Pettersson.
onsdag 26 oktober 2011
Offentlig eller familjär barnomsorg
Enligt en undersökning på portalen Familjeliv vill 53 procent av kvinnorna som läser och skriver på sidan vara hemmafruar. Undersökningen har dock fått stark kritik för att knappast utgå ifrån ett statistisk godtagbart underlag. Förståelig kritik eftersom det bara är kvinnor med intresse för Familjeliv som är tillfrågade.
Familjeliv är dock en gigantisk portal där tusentals människor bidrar och än fler läser. Familjelivet som sådant kan därför sägas vara något som intresserar människor. Vilket väl inte är så konstigt. De flesta av oss vill ju inget hellre än att bilda familj och leva familjeliv. Det är ett mål som de flesta har och som många känner saknas om de inte lyckas med.
Hur är det då med den påstådda hemmafrutrenden? Jo, den kan nog finnas där. Och har säkert gjort sedan hemmafrun var en mer naturlig del av mångas vardag sist. Det svenska skattesystemet gör det dock omöjligt för de flesta att låta en person vara hemma med barnen efter att föräldrapenningen är slut.
Sverige har i stället valt en väg där barn förväntas placeras i offentligt finansierad barnomsorg vid ca 2 års ålder. Par vars livsuppehälle baseras på två inkomster har därför sällan eller aldrig möjlighet att låta barnet/barnen vara hemma med den ena föräldern.
Trots det försöker många genom att gå ner i arbetstid och trixa och fixa med föräldrapenningen så länge som det bara går. SKL:s siffror visar nämligen att småbarnsmammor inte jobbar i större utsträckning i dag i förhållande till vad de gjorde 1980, trots att antalet barn i förskolan ökat kraftigt.
Utbyggd barnomsorg verkar således inte öka arbetskraftsutbudet på marknaden. Något som förespråkarna ofta brukar hävda. Argumenten mot till exempel frivillig sambeskattning av gifta par med barn brukar dessutom handla om att den ena föräldern då inte jobbar och därmed inte bidrar till skattesystemet.
Men om sambandet mellan offentlig barnomsorg och arbetskraftsutbud inte är så tydlig, och det uppenbarligen finns ett sug hos föräldrar att vara hemma längre med sina barn, varför försöker man då inte skapa ett system med en större ekonomisk likvärdighet mellan olika barnomsorgsalternativ?
Jag har tidigare skrivit om att det borde finnas alternativ till den offentliga barnomsorgen. Ett alternativ skulle kunna vara en barnomsorgspeng som följer med barnet, oavsett omsorgsform. Det skulle göra alternativen till förskola mer ekonomisk jämförbara.
Det allra bästa vore dock att skatterna är så låga och att människor tjänar så pass mycket att de själva känner att de kan bestämma hur de vill lägga upp sin tid. Till dess skulle barnomsorgspeng, alternativt frivillig sambeskattning för par med barn, kunna vara ett steg på vägen.
SVT, B, SVT Debatt, SVT Debatt.
Familjeliv är dock en gigantisk portal där tusentals människor bidrar och än fler läser. Familjelivet som sådant kan därför sägas vara något som intresserar människor. Vilket väl inte är så konstigt. De flesta av oss vill ju inget hellre än att bilda familj och leva familjeliv. Det är ett mål som de flesta har och som många känner saknas om de inte lyckas med.
Hur är det då med den påstådda hemmafrutrenden? Jo, den kan nog finnas där. Och har säkert gjort sedan hemmafrun var en mer naturlig del av mångas vardag sist. Det svenska skattesystemet gör det dock omöjligt för de flesta att låta en person vara hemma med barnen efter att föräldrapenningen är slut.
Sverige har i stället valt en väg där barn förväntas placeras i offentligt finansierad barnomsorg vid ca 2 års ålder. Par vars livsuppehälle baseras på två inkomster har därför sällan eller aldrig möjlighet att låta barnet/barnen vara hemma med den ena föräldern.
Trots det försöker många genom att gå ner i arbetstid och trixa och fixa med föräldrapenningen så länge som det bara går. SKL:s siffror visar nämligen att småbarnsmammor inte jobbar i större utsträckning i dag i förhållande till vad de gjorde 1980, trots att antalet barn i förskolan ökat kraftigt.
Utbyggd barnomsorg verkar således inte öka arbetskraftsutbudet på marknaden. Något som förespråkarna ofta brukar hävda. Argumenten mot till exempel frivillig sambeskattning av gifta par med barn brukar dessutom handla om att den ena föräldern då inte jobbar och därmed inte bidrar till skattesystemet.
Men om sambandet mellan offentlig barnomsorg och arbetskraftsutbud inte är så tydlig, och det uppenbarligen finns ett sug hos föräldrar att vara hemma längre med sina barn, varför försöker man då inte skapa ett system med en större ekonomisk likvärdighet mellan olika barnomsorgsalternativ?
Jag har tidigare skrivit om att det borde finnas alternativ till den offentliga barnomsorgen. Ett alternativ skulle kunna vara en barnomsorgspeng som följer med barnet, oavsett omsorgsform. Det skulle göra alternativen till förskola mer ekonomisk jämförbara.
Det allra bästa vore dock att skatterna är så låga och att människor tjänar så pass mycket att de själva känner att de kan bestämma hur de vill lägga upp sin tid. Till dess skulle barnomsorgspeng, alternativt frivillig sambeskattning för par med barn, kunna vara ett steg på vägen.
SVT, B, SVT Debatt, SVT Debatt.
tisdag 25 oktober 2011
Moderaternas historia och vänsterns svartmålning
Även om ett partis förehavanden för ett sekel sedan kan förefalla ointressanta i dag 2011 så känns det ändå som att de senaste dagarnas diskussioner om Moderaternas historia återigen aktualiserar den sammanställning av svar på Ung Vänsters beskyllningar som Johan Westrin hjälpte mig att ta fram för 2-3 år sedan. Beskyllningar som återigen florerar på nätet.
Håll till godo!
Ung Vänsters beskyllning ”Moderaterna var:”
1916 Mot allmän olycksfallsförsäkring
Fel. Alla partier var eniga om att det behövdes en olycks¬fallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.
1918 Mot allmän och lika rösträtt för män
Fel. Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.
1919 Mot kvinnlig rösträtt
Fel. Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.
1919 Mot 8-timmars arbetsdag
Rätt. Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)
1921 Mot dödsstraffets avskaffande
Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.
1927 Mot folkskolereformerna
Rätt. Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).
1931 Mot statliga bidrag till sjukkassorna
Fel. Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.
1934 Mot statliga bidrag till A-kassorna
Rätt. Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.
1935 Mot folkpensioner
Fel. Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 som tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.
1938 Mot 2-veckors semester
Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig om hur den skulle finansieras.
1941 Mot sänkt rösträttsålder
Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)
1946 Mot fria skolmåltider
Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.
1946 Mot allmän sjukförsäkring
Fel. Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. Men man motsatte sig inte reformen som sådan.
1947 Mot allmänna barnbidrag
Fel. Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen. Däremot förslog Högerpartiet 1960 avskaffande av första barnbidraget (som skulle kompenseras genom sänkt skatt).
1951, 1963 Mot 3- respektive 4- veckors semester
Fel. Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.
1953 Mot fri sjukvård
1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras.
1959 Mot ATP
Ja. Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Men man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen. Om det förslaget hade genomförts, hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.
1970 Mot möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
Fel. Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.
1973 Mot lagen om anställningsskydd
Fel. Moderaterna var kritiska till delar av förslaget, bl.a. ville man ge möjlighet till provanställning (i motsats till propositionen) och ansåg att också duglighet och lämplighet - inte bara anställningstid, borde beaktas vid uppsägningar. Men man röstade inte emot förslaget i sin helhet.
1981 beslutade riksdagen om provanställningar i enlighet med Moderaternas reservation 1973.
1976 Mot 5- veckors semester
Fel. Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.
1983 Mot löntagarfonder
Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de s.k. löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga 4 partiregeringen 1992.
1994 Nej till partnerskapslag för homosexuella
Rätt. Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men några (bl.a. MUF:arna Fredrik Reinfeldt, Henrik Landerholm och Ulf Kristersson) röstade för.
Därtill brukar politiska meningsmotståndare anklaga Moderaterna för att ha varit för apartheid. Det har sin grund i att Högerpartiet på 1960-talet hade linjen att om Sverige skulle delta i internationella bojkotter skulle de vara beslutade av FN. Bojkotten mot Sydafrika var inte sanktionerad av FN och därför var Högerpartiets linje att Sverige inte skulle delta i den.
Nyheter: AB, AB, FB, Exp, DN.
Bloggar: Böhlmark, Böhlmark, Olsson, Andersson, AB, Munkhammar.
Håll till godo!
Ung Vänsters beskyllning ”Moderaterna var:”
1916 Mot allmän olycksfallsförsäkring
Fel. Alla partier var eniga om att det behövdes en olycks¬fallsförsäkring i arbetet, men man var oeniga om utformningen. Slutresultatet blev en kompromiss.
1918 Mot allmän och lika rösträtt för män
Fel. Högern genomförde den allmänna rösträtten för män till riksdagens andra kammare 1907.
När den liberal-socialdemokratiska regeringen Edén lade sin proposition om avskaffandet av den 40-gradiga röstskalan till kommuner och landsting (som i sin tur valde riksdagens första kammare) på hösten 1918, var högern allt annat än entusiastisk, men man accepterade förändringen. När beslutet togs i riksdagen den 17 december 1918, var det utan votering i första kammaren och med ett ändringsförslag från högern (som röstades ned) i andra kammaren. Men högern gick inte emot propositionen.
1919 Mot kvinnlig rösträtt
Fel. Beslutet om den kvinnliga rösträtten fattades (av konstitutionella skäl) först på våren 1919, men det var en del i samma ”paket” som den lika rösträtten till kommuner och landsting för män. Högern röstade inte mot den kvinnliga rösträtten. Beslutet togs utan votering den 24 maj 1919.
1919 Mot 8-timmars arbetsdag
Rätt. Högern motsatte sig åttatimmarsdagen, som man menade skulle leda till dyrare produktion och därmed ökad arbetslöshet. Det blev också en dramatiskt ökad arbetslöshet de följande åren, även om den krisen blev relativt kortvarig. (1923 var arbetslösheten nere på den tidigare nivån igen.)
1921 Mot dödsstraffets avskaffande
Högern var splittrad i frågan. I andra kammaren bifölls propositionen utan votering. I första kammaren gick högern emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.
1927 Mot folkskolereformerna
Rätt. Men ändå ger påståendet en felaktig uppfattning, eftersom det får det att verka som att högern skulle ha motsatt sig att alla skulle få gå i skolan. (Den allmänna folkskolan hade genomförts redan 1842.) I själva verket var det vissa föreslagna förändringar i folkskolan som man gick emot. Högern hade en lång reservation i utskottet (huvudsakligen författad av Claes Lindskog), där man framförde sitt eget förslag till reformer i skolan. Det förslaget röstade man för också i kamrarna (vilket alltså innebar att man röstade emot regeringens proposition).
1931 Mot statliga bidrag till sjukkassorna
Fel. Högern motsatte sig inte fortsatt statligt stöd till de frivilliga försäkringskassorna, men motsatte sig den omorganisation av verksamheten som föreslogs i propositionen.
1934 Mot statliga bidrag till A-kassorna
Rätt. Högern ville inte medverka till en bidragskonstruktion, som kunde leda till okontrollerbara statliga utgifter. Arbetslöshetskassorna bygger på den s.k. Gent-modellen, som innebär att det är staten som står för huvuddelen av pengarna, men det är facket som har makten över A-kassan.
1935 Mot folkpensioner
Fel. Folkpensionerna infördes 1913 av en liberal regering. (Det var högerregeringen, med Arvid Lindman som statsminister, som 1907 som tillsatte utredningen som konstruerade förslaget.) Beslutet 1935 om införande av ett särskilt dyrortstillägg (d.v.s. att de som bodde i städerna skulle få högre folkpension än de som bodde på landsbygden) stödde även högern. Däremot motsatte den sig när regeringen året efter ville göra justeringar som ännu mer gynnade dem som bodde i städerna.
1938 Mot 2-veckors semester
Högern motsatte sig inte införande av 2-veckors semester, men ville genomföra reformen i en långsammare takt än regeringen hade föreslagit och var också oenig om hur den skulle finansieras.
1941 Mot sänkt rösträttsålder
Någon sänkning av rösträttsåldern skedde inte 1941. (Rösträttsåldern till riksdagens andra kammare var 1909: 24 år, 1921: 23 år, 1945: 21 år och 1965: 20 år. Till enkammariksdagen: 1971: 19 år och 1974: 18 år.)
1946 Mot fria skolmåltider
Partiet var splittrat i frågan. Majoriteten inom partiet ville att skolmåltider endast skulle ordnas för barn med särskilda behov.
1946 Mot allmän sjukförsäkring
Fel. Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. Men man motsatte sig inte reformen som sådan.
1947 Mot allmänna barnbidrag
Fel. Högern hade en hel del ändringsförslag (i förhållande till regeringens proposition) i sin partimotion i riksdagen, men motsatte sig inte införande av barnbidrag som sådant. Propositionen om införande av bidrag till barn under 16 år bifölls till slut enhälligt av riksdagen. Däremot förslog Högerpartiet 1960 avskaffande av första barnbidraget (som skulle kompenseras genom sänkt skatt).
1951, 1963 Mot 3- respektive 4- veckors semester
Fel. Högern hade ändringsförslag gällande ikraftträdandet, men motsatte sig inte reformerna som sådana.
1953 Mot fri sjukvård
1953 års beslut innebar ingen helt fri sjukvård, men en utbyggnad av sjukförsäkringen som bl.a. innebar lägre patientavgifter. Högerpartiet motsatte sig inte reformen, men ansåg att beslutsunderlaget var för dåligt och ville få frågan bättre utredd, varför man yrkade på uppskov. I propositionen fanns t.ex. inte angivet hur reformen skulle finansieras.
1959 Mot ATP
Ja. Högerpartiet var mot ATP-förslaget. Men man hade i stället ett eget förslag till tjänstepension enligt premiereservmodellen. Om det förslaget hade genomförts, hade vi idag haft ett mycket pålitligare och gedignare pensionssystem.
1970 Mot möjlighet till förtidspensionering vid 63 år
Fel. Förtidspension får man p.g.a. sjukdom, handikapp eller liknande. Vad Moderaterna motsatte sig var att man kunde ta ut pension tidigare utan sådan orsak.
1973 Mot lagen om anställningsskydd
Fel. Moderaterna var kritiska till delar av förslaget, bl.a. ville man ge möjlighet till provanställning (i motsats till propositionen) och ansåg att också duglighet och lämplighet - inte bara anställningstid, borde beaktas vid uppsägningar. Men man röstade inte emot förslaget i sin helhet.
1981 beslutade riksdagen om provanställningar i enlighet med Moderaternas reservation 1973.
1976 Mot 5- veckors semester
Fel. Propositionen (1976/77:90) lades av en borgerlig trepartiregering som Moderaterna ingick i.
1983 Mot löntagarfonder
Rätt! Moderaterna var hela tiden emot de s.k. löntagarfonderna, som innebar att näringslivet via särskilda skatter skulle finansiera sin egen socialisering. Beslutet genomdrevs av socialdemokraterna, med stöd av kommunisterna, trots stort folkligt motstånd. Löntagarfonderna avskaffades av den borgerliga 4 partiregeringen 1992.
1994 Nej till partnerskapslag för homosexuella
Rätt. Majoriteten av moderata riksdagsgruppen röstade emot, men några (bl.a. MUF:arna Fredrik Reinfeldt, Henrik Landerholm och Ulf Kristersson) röstade för.
Därtill brukar politiska meningsmotståndare anklaga Moderaterna för att ha varit för apartheid. Det har sin grund i att Högerpartiet på 1960-talet hade linjen att om Sverige skulle delta i internationella bojkotter skulle de vara beslutade av FN. Bojkotten mot Sydafrika var inte sanktionerad av FN och därför var Högerpartiets linje att Sverige inte skulle delta i den.
Nyheter: AB, AB, FB, Exp, DN.
Bloggar: Böhlmark, Böhlmark, Olsson, Andersson, AB, Munkhammar.
måndag 24 oktober 2011
Goda socialister och onda borgare
När jag läser Marika Åsbrinks ett år gamla blogginlägg (som hon lagt upp på Twitter igen) påminns jag återigen om vänsterns, medvetna eller omedvetna, tro att det bara är deras egna politiska strävanden som drivs av omsorg och välvilja.
Högerns politiska agenda anses (av vänstern) i bästa fall vara driven av ett intresse att endast gynna höginkomsttagare, och i värsta fall av ett intresse att medvetet och aktivt missgynna andra grupper.
Jag drar mig till minnes en tv-debatt mellan Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog, troligtvis från EP-valet 2009. Efter en stunds debatterande känner sig Gunnar tvingad att poängtera att den stora skillnaden dem emellan inte är politik utan att Marita tror att Gunnar vill ont medan Gunnar utgår ifrån att de båda vill gott men att de har olika syn på hur det ska gå till.
När blev vänstern så pass självgod att alla andras politiska bevekelsegrunder kunde börja avföras som egoistiska, alternativt medvetet illvilliga? Jag tycker allt som oftast att vänstern är fel ute men det beror på att jag anser att de gör felaktiga politiska tolkningar (samt har felaktiga politiska mål), inte på att de av ren och skär ondska vill människor illa.
Frågan är om det går att övertyga vänsterdebattörer om att alla politiskt engagerade i allt väsentligt delar samma önskan och vilja om ett bättre liv för alla men att målen och vägen ser annorlunda ut? Eller ska man helt enkelt lära sig att leva med påhopp och antydningar?
Det sistnämnda vore tråkigt eftersom debattklimatet sällan gynnas av att den ena parten misstror den andres intentioner. Men men. Den med bäst argument vinner förhoppningsvis.
AB.
Högerns politiska agenda anses (av vänstern) i bästa fall vara driven av ett intresse att endast gynna höginkomsttagare, och i värsta fall av ett intresse att medvetet och aktivt missgynna andra grupper.
Jag drar mig till minnes en tv-debatt mellan Gunnar Hökmark och Marita Ulvskog, troligtvis från EP-valet 2009. Efter en stunds debatterande känner sig Gunnar tvingad att poängtera att den stora skillnaden dem emellan inte är politik utan att Marita tror att Gunnar vill ont medan Gunnar utgår ifrån att de båda vill gott men att de har olika syn på hur det ska gå till.
När blev vänstern så pass självgod att alla andras politiska bevekelsegrunder kunde börja avföras som egoistiska, alternativt medvetet illvilliga? Jag tycker allt som oftast att vänstern är fel ute men det beror på att jag anser att de gör felaktiga politiska tolkningar (samt har felaktiga politiska mål), inte på att de av ren och skär ondska vill människor illa.
Frågan är om det går att övertyga vänsterdebattörer om att alla politiskt engagerade i allt väsentligt delar samma önskan och vilja om ett bättre liv för alla men att målen och vägen ser annorlunda ut? Eller ska man helt enkelt lära sig att leva med påhopp och antydningar?
Det sistnämnda vore tråkigt eftersom debattklimatet sällan gynnas av att den ena parten misstror den andres intentioner. Men men. Den med bäst argument vinner förhoppningsvis.
AB.
söndag 23 oktober 2011
Jag vill också starta en tankesmedja
En ny liberal tankesmedja har sett dagens ljus. Eller en " Do tank" som de själva föredrar att kalla det. Liberal celldelning verkar delvis lika bakom men det känns som att det kan finnas anledning att hålla koll på vad de åstadkommer framöver. Jag brukar till exempel gilla mycket av det som Nima Sanandaji skriver.
En fråga som uppstår är dock hur tankesmedjan Liberalerna ska finansieras och om någon eller några av de inblandade kommer vara anställda? Svaret säger nämligen en del om vad man kan förvänta sig av det kommande materialet. Sagda Nima är ju till exempel VD för tankesmedjan Captus. En verksamhet som åtminstone tidigare fört en ganska tynande tillvaro. Troligtvis eftersom man inte kan göra hur mycket som helst på sin fritid.
Det stora frågan är emellertid när någon ska slänga lite pengar efter mig för att starta en konservativ tankesmedja.
Nyheter: SvD.
En fråga som uppstår är dock hur tankesmedjan Liberalerna ska finansieras och om någon eller några av de inblandade kommer vara anställda? Svaret säger nämligen en del om vad man kan förvänta sig av det kommande materialet. Sagda Nima är ju till exempel VD för tankesmedjan Captus. En verksamhet som åtminstone tidigare fört en ganska tynande tillvaro. Troligtvis eftersom man inte kan göra hur mycket som helst på sin fritid.
Det stora frågan är emellertid när någon ska slänga lite pengar efter mig för att starta en konservativ tankesmedja.
Nyheter: SvD.
lördag 22 oktober 2011
Det var väl för väl
I går på Moderaternas partistämma röstades partistyrelsen förslag om statligt reglerad kvotering till bolagstyrelser ner. Ett stort tack till alla som debatterade frågan, och kanske främst till Jessica Rosencrantz som varit tydlig och ihärdig i frågan från början till slut.
Nyheter: R&D, DI, SvD, SR.
Bloggar: Engnell.
Nyheter: R&D, DI, SvD, SR.
Bloggar: Engnell.
fredag 21 oktober 2011
Att bära eller att bäras
- Pragmatism. Att utgå från människors vardag när politiken utvecklas.
- Samhälle. Respekt för att samhället byggs ur starka och oberoende institutioner.
- Människan. Partiets grundideologi är synen på människan och dess förmåga att växa.
- Sammanhållning. Människor vill höra ihop och ett bra samhälle tar hand om dem som det går snett för.
Vad är nu detta? Utgångspunkterna för ett nytt socialkonservativt parti i Sverige? Man skulle nästa kunna tro det i alla fall. Men jag gissar att ni redan vet var punkterna kommer i från. Det är de punkter som statsminister Fredrik Reinfeldts vill att de nya Moderaterna ska ta avstamp ifrån och som han lanserade i DN i går.
Och det har jag absolut ingenting emot. Jag tycker att punkterna andas den försiktighet som man bör förvänta sig av en politiker, samtidigt som man erkänner individen och det samhälle som hon verkar i (och jag tolkar samhälle som civilsamhälle, inte stat).
Tyvärr är jag inte lika förtjust i Fredriks fortsättning eftersom han säger att "är man stark i de här fyra delarna kan man beskriva sig själv som ett samhällsbärande parti som förtjänar att bära regeringsmakten". Dels anser jag inte att ett parti ska vara samhällsbärande, dels så räcker det inte med de ovanstående fyra punkterna för att förtjäna regeringsmakten.
Punkterna måste omsättas i politik också. Och för att göra det så måste det finnas en riktning som syftar till någonting mer än att bara aspirera på regeringsinnehavet. Det måste dessutom utgå från någonting mer än bara ett luddigt "allmänintresse".
Att utgå från vad man tror är ett allmänintresse är dessutom vanskligt eftersom gränsen mot var populismen tar vid är synnerligen flytande. Även gränsen för när allmänintresset börjar trampa på enskilda individers intressen än tunn och flytande.
Jag är dock optimistisk och övertygad om att partiets ideologiska ställningstaganden lever och vägleder merparten av partiets företrädare. Reinfeldts punkter fungerar dessutom utmärkt som fond i formulerandet av en borgerlig kritik av samhället (även om citatet "att dela upp rätt från fel idéer går emot min idé om att man måste förena detta med pragmatism och lyssnande" är långt ifrån lysande).
Moderaterna kommer därför att fortsätta vara en stor kyrka där många åsikter samsas, stöts och blöts. Precis som sig bör. I dag ska dessutom partiets nya idéprogram diskuteras och antas och det verkar ha skett förbättringar redan. Det ska bli spännande att se hur det ser ut i färdigt skick och den som vill hålla koll på diskussionerna kan följa Fredrik Kärrholm som enligt egen utsaga ska rapportera från debatten.
Nyheter: SvD, SvD, SvD, FB, AB, DN, Exp.
Bloggar: Andersson, Böhlmark, Antonsson, Engnell.
torsdag 20 oktober 2011
Åsiktsförbud i Svenska kyrkan (uppdaterad)
Jag läser i tidningen Dagen att ansvarigt utskott inför Kyrkomötet i nästa vecka tänker föreslå att präster som inte vill tvingas till att viga samkönade par inte längre ska få vara präster.
Nu är det inte ens frågan om samvetsfrihet likt efter beslutet om att införa kvinnliga präster 1958. Nu är det rätt ut bara. Håller du dig inte i mittfåran så är din karriär över.
[Uppdatering 21/10 kl. 13.30]: Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig vid behov och som tur är så verkar det som att jag missförstått förslaget från Kyrkomötets utskott. Frågan handlar om att präster som avsäger sig vigselrätten inte längre ska få vara präster. Inte som jag skrev ovan. Vissa vill helt enkelt att det ska vara ett krav att alla präster har vigselrätt även om de i vissa enskilda fall faktiskt har rätt att vägra använda sig av den.
Jag kan dock inte komma ifrån tanken att det är vissa prästers beslut att inte viga homosexuella som ligger till grund för utskottets ställningstagande. Jag hoppas därför att Moderaternas skrivning i utskottet (nedan) kommer tas i beaktande under kyrkomötet.
"Trots kyrkomötets uttryckliga försäkran att, i likhet med vad som hittills gällt, ingen präst ska tvingas förrätta en viss vigsel har alltså några präster tagit det drastiska beslutet att helt avsäga sig vigselbehörigheten. Berörda domkapitel, Överklagandenämnden och Läronämnden har kritiserat prästerna för brott mot vigningslöftet att följa Svenska kyrkans ordning. Men det är fel väg att gå att med maktmedel tvinga de aktuella prästerna motta vigselbehörighet, vilket ju är innebörden av motionen. Svenska kyrkan borde kunna hantera en situation där en liten grupp präster fungerar i alla andra uppgifter i kyrkans verksamhet."
Resten av inlägget gäller dock:
Det är inte utan att man blir lite tacksam över att Moderaterna (beslut ska fattas i helgen) nu lämnar detta politiserade och sjunkande skepp.
Nu reserverade sig visserligen 6 av 15 ledamöter i utskottet så diskussionerna kommer troligtvis bli intensiva. Men ändå. Så här går det när politiker försöker styra ett trossamfund.
Det ända rätta torde vara att frånta alla trossamfund vigselrätten samt införa en civilrättslig giftemålslagstiftning. På så sätt blir det enklare för präster (och pastorer i andra samfund) att själva välja hur de vill göra.
Nu är det inte ens frågan om samvetsfrihet likt efter beslutet om att införa kvinnliga präster 1958. Nu är det rätt ut bara. Håller du dig inte i mittfåran så är din karriär över.
[Uppdatering 21/10 kl. 13.30]: Jag är inte sämre än att jag kan ändra mig vid behov och som tur är så verkar det som att jag missförstått förslaget från Kyrkomötets utskott. Frågan handlar om att präster som avsäger sig vigselrätten inte längre ska få vara präster. Inte som jag skrev ovan. Vissa vill helt enkelt att det ska vara ett krav att alla präster har vigselrätt även om de i vissa enskilda fall faktiskt har rätt att vägra använda sig av den.
Jag kan dock inte komma ifrån tanken att det är vissa prästers beslut att inte viga homosexuella som ligger till grund för utskottets ställningstagande. Jag hoppas därför att Moderaternas skrivning i utskottet (nedan) kommer tas i beaktande under kyrkomötet.
"Trots kyrkomötets uttryckliga försäkran att, i likhet med vad som hittills gällt, ingen präst ska tvingas förrätta en viss vigsel har alltså några präster tagit det drastiska beslutet att helt avsäga sig vigselbehörigheten. Berörda domkapitel, Överklagandenämnden och Läronämnden har kritiserat prästerna för brott mot vigningslöftet att följa Svenska kyrkans ordning. Men det är fel väg att gå att med maktmedel tvinga de aktuella prästerna motta vigselbehörighet, vilket ju är innebörden av motionen. Svenska kyrkan borde kunna hantera en situation där en liten grupp präster fungerar i alla andra uppgifter i kyrkans verksamhet."
Resten av inlägget gäller dock:
Det är inte utan att man blir lite tacksam över att Moderaterna (beslut ska fattas i helgen) nu lämnar detta politiserade och sjunkande skepp.
Nu reserverade sig visserligen 6 av 15 ledamöter i utskottet så diskussionerna kommer troligtvis bli intensiva. Men ändå. Så här går det när politiker försöker styra ett trossamfund.
Det ända rätta torde vara att frånta alla trossamfund vigselrätten samt införa en civilrättslig giftemålslagstiftning. På så sätt blir det enklare för präster (och pastorer i andra samfund) att själva välja hur de vill göra.
Sprit hemma eller sprit borta
Ni som har följt min blogg en längre tid, det vill säga sen innan jag flyttade hit till Nyheter24, vet troligtvis att jag är nykterist. Det har jag varit sedan 1994 då jag var 14 år. I dagsläget tänker jag inte nämnvärt på det för egen del men det är helt klart att jag har behövt stå till svars för mitt val genom åren. Mer än en gång.
Jag har dock ständigt haft en umgängeskrets där flertalet inte heller har druckit. Kombinerat med att jag bryr mig tämligen lite om vad folk tycker om mig så har det aldrig varit något problem med att vara nykter. Problemet verkar främst ligga hos andra.
I dagarna har det pågått en diskussion om hur huruvida det är ok att bjuda sina tonårsbarn på alkohol hemma. Diskussionen startade efter att Drottning Silvia sagt att det hänt att hon bjudit sina tonårsbarn på alkohol hemma. Trots att de inte varit myndiga.
Detta fick IOGT-NTO:s Anna Carlstedt att gå i taket. Något som sedan mynnade ut i en diskussion om de vetenskapliga beläggen för att det är farligt, alternativt harmlöst, att bjuda sina tonårsbarn på sprit.
Just den diskussionen tänkte jag lämna därhän. Jag kommer aldrig bjuda mina (eventuella) barn på sprit. Det kommer dock främst bero på att det inte kommer finnas någon hemma att bjuda på. Det verkar dessutom som att det är svårt att säga vad som är kausalitet och hönan eller ägget i frågan om alkohol hemma respektive utesupande.
Det jag främst funderat på dessa dagar, och ganska ofta annars också för den delen, är varför svenska nykterhetsorganisationer fungerar som de gör. Allt som oftast arbetar man efter förbudslinjen. Att alla ska rätta sig efter deras pipa medelst tvång.
Jag, som ju också är nykterist, anser emellertid att människor i deras förhållande till alkohol, precis som i alla andra fall, har ett stort eget ansvar. Jag skulle helst se att inga drack eller nyttjade andra former av droger.
Men jag vill i minsta möjliga mån förbjuda andra att göra det. IOGT-NTO:s linje är den motsatta; eftersom folk inte gör som vi vill så måste vi förbjuda dem att göra det ändå.
Det här tycker jag är en tråkig syn, både på människor och på opinionsbildning. Den som bara ropar på lagstiftning tas sällan på allvar. Varför jobbar man inte mer med opinion och faktabaserad information?
Det är inte så att det lider brist på vetenskapliga studier angående alkoholens inverkan på både kropp och samhälle. Använd dem för att övertyga människor i stället. När någon avstår från något av egen vilja så är det så mycket mer värt än när någon tvingas till det.
Den nykterhetsorganisation som blir först med att avstå från juridiska krav skulle jag faktiskt kunna tänka mig att gå med i.
Jag har dock ständigt haft en umgängeskrets där flertalet inte heller har druckit. Kombinerat med att jag bryr mig tämligen lite om vad folk tycker om mig så har det aldrig varit något problem med att vara nykter. Problemet verkar främst ligga hos andra.
I dagarna har det pågått en diskussion om hur huruvida det är ok att bjuda sina tonårsbarn på alkohol hemma. Diskussionen startade efter att Drottning Silvia sagt att det hänt att hon bjudit sina tonårsbarn på alkohol hemma. Trots att de inte varit myndiga.
Detta fick IOGT-NTO:s Anna Carlstedt att gå i taket. Något som sedan mynnade ut i en diskussion om de vetenskapliga beläggen för att det är farligt, alternativt harmlöst, att bjuda sina tonårsbarn på sprit.
Just den diskussionen tänkte jag lämna därhän. Jag kommer aldrig bjuda mina (eventuella) barn på sprit. Det kommer dock främst bero på att det inte kommer finnas någon hemma att bjuda på. Det verkar dessutom som att det är svårt att säga vad som är kausalitet och hönan eller ägget i frågan om alkohol hemma respektive utesupande.
Det jag främst funderat på dessa dagar, och ganska ofta annars också för den delen, är varför svenska nykterhetsorganisationer fungerar som de gör. Allt som oftast arbetar man efter förbudslinjen. Att alla ska rätta sig efter deras pipa medelst tvång.
Jag, som ju också är nykterist, anser emellertid att människor i deras förhållande till alkohol, precis som i alla andra fall, har ett stort eget ansvar. Jag skulle helst se att inga drack eller nyttjade andra former av droger.
Men jag vill i minsta möjliga mån förbjuda andra att göra det. IOGT-NTO:s linje är den motsatta; eftersom folk inte gör som vi vill så måste vi förbjuda dem att göra det ändå.
Det här tycker jag är en tråkig syn, både på människor och på opinionsbildning. Den som bara ropar på lagstiftning tas sällan på allvar. Varför jobbar man inte mer med opinion och faktabaserad information?
Det är inte så att det lider brist på vetenskapliga studier angående alkoholens inverkan på både kropp och samhälle. Använd dem för att övertyga människor i stället. När någon avstår från något av egen vilja så är det så mycket mer värt än när någon tvingas till det.
Den nykterhetsorganisation som blir först med att avstå från juridiska krav skulle jag faktiskt kunna tänka mig att gå med i.
onsdag 19 oktober 2011
Socialdemokratisk lag och moral
Lag och moral behöver inte med nödvändighet överensstämma. Mona Sahlin fick avgå som minister med anledning av moraliska skäl eftersom hon formellt sätt inte hade gjort något brottsligt. Samma sak gällde för Laila Freivalds.
Freivalds felande, i det Socialdemokratiska partiets ögon, handlade om en fullt laglig bostadsaffär. Förtroendet för hennes agerande försvann dock i och med att affären uppdagades.
Mårten Schultz skriver i dag om den något märkliga "juridifieringen" av stormen kring Håkan Juholt. I Juholts fall använde nämligen SAP:S verkställande utskott avsaknaden av åtal som ett argument för att låta honom fortsätta vara partiledare. De moraliska betänkligheterna verkar vara som bortblåsta när det gäller Håkan Juholt.
Jag tror dock inte att man ska dra så fullt stora växlar som Mårten Schultz på det hela. I ett annat läge (om Juholt varit minister i en socialdemokratisk regering till exempel) så hade han troligtvis rykt direkt. Nu handlade emellertid det verkställande utskottets överväganden om så mycket mer än framtiden för en socialdemokratisk dussinminister.
Partiet hade troligtvis inte orkat med en ny uppslitande partiorförandevalsprocess. Därför blir avsaknaden av åtal ett tacksamt argument att använda sig av för att slippa. Att S-märkta PR-konsulter sen går ut och försöker reducera hela debaclet kring Juholt till att endast handla om hyresersättning tycker jag pekar på att man inser att det egentligen handlade om så mycket mer.
Likt fallet Mona Sahlin (vars Tobleroneaffär handlade om väldigt mycket mer än en Toblerone) försöker man nu släta över och gå vidare. Det faktum att Juholt sitter kvar kommer dock göra det svårt för alla, inblandade som väljare, att glömma.
SvD.
Freivalds felande, i det Socialdemokratiska partiets ögon, handlade om en fullt laglig bostadsaffär. Förtroendet för hennes agerande försvann dock i och med att affären uppdagades.
Mårten Schultz skriver i dag om den något märkliga "juridifieringen" av stormen kring Håkan Juholt. I Juholts fall använde nämligen SAP:S verkställande utskott avsaknaden av åtal som ett argument för att låta honom fortsätta vara partiledare. De moraliska betänkligheterna verkar vara som bortblåsta när det gäller Håkan Juholt.
Jag tror dock inte att man ska dra så fullt stora växlar som Mårten Schultz på det hela. I ett annat läge (om Juholt varit minister i en socialdemokratisk regering till exempel) så hade han troligtvis rykt direkt. Nu handlade emellertid det verkställande utskottets överväganden om så mycket mer än framtiden för en socialdemokratisk dussinminister.
Partiet hade troligtvis inte orkat med en ny uppslitande partiorförandevalsprocess. Därför blir avsaknaden av åtal ett tacksamt argument att använda sig av för att slippa. Att S-märkta PR-konsulter sen går ut och försöker reducera hela debaclet kring Juholt till att endast handla om hyresersättning tycker jag pekar på att man inser att det egentligen handlade om så mycket mer.
Likt fallet Mona Sahlin (vars Tobleroneaffär handlade om väldigt mycket mer än en Toblerone) försöker man nu släta över och gå vidare. Det faktum att Juholt sitter kvar kommer dock göra det svårt för alla, inblandade som väljare, att glömma.
SvD.
tisdag 18 oktober 2011
Kvotering är aldrig ok MUF
Det är helt oacceptabelt att välja en ny ledning för partiet utan en enda person med utomeuropeisk bakgrund. Det är också mycket beklagligt att ingen 80-talist enligt valberedningen är kompetent nog att sitta i ledningen.
Detta säger Erik Bengtzboe, ordförande för Moderaternas ungdomsförbund (MUF), på SvD Brännpunkt. Tydligen utan att reflektera över att han då argumenterar för den typ av kvotering som man brukar säga sig vara emot i ungdomsförbundet.
Som tur är så finns Alice Teodorescu som i en mening förklarar varför Erik är fel ute:
När man som Bengtzboe lyfter fram en riksdagsledamot som lämplig för partistyrelsen, främst på grund av etnicitet och ålder istället för på grund av meriter och kompetens, slutar man att vara individorienterad.
Kvotering är aldrig ok, oavsett vilka kriterier som används. Jag vill att företrädarna i Moderaternas partistyrelse ska vara valda med anledning av kompetens och duglighet. Inte med anledning av ålder eller etnicitet.
Bloggar: Bawar Ismail.
Detta säger Erik Bengtzboe, ordförande för Moderaternas ungdomsförbund (MUF), på SvD Brännpunkt. Tydligen utan att reflektera över att han då argumenterar för den typ av kvotering som man brukar säga sig vara emot i ungdomsförbundet.
Som tur är så finns Alice Teodorescu som i en mening förklarar varför Erik är fel ute:
När man som Bengtzboe lyfter fram en riksdagsledamot som lämplig för partistyrelsen, främst på grund av etnicitet och ålder istället för på grund av meriter och kompetens, slutar man att vara individorienterad.
Kvotering är aldrig ok, oavsett vilka kriterier som används. Jag vill att företrädarna i Moderaternas partistyrelse ska vara valda med anledning av kompetens och duglighet. Inte med anledning av ålder eller etnicitet.
Bloggar: Bawar Ismail.
måndag 17 oktober 2011
Dags att reformera LAS?
Sverige behöver en väl fungerande arbetsmarknad. Det är viktigt för samhället i stort men kanske främst för den enskilda som genom den förväntas tjäna för sitt uppehälle.
Dagens arbetsmarknad är dock utformad, på grund av facklig begäran och socialdemokratisk lagstiftning, utifrån tron att alla människor är utbytbara men egentligen aldrig vill byta jobb.
Att det skapar en stel och väldigt exkluderande arbetsmarknad torde vara uppenbart för de flesta. Den fungerar bra för dem som redan är inne men riktigt dåligt för dem som vill in.
Svensk arbetsmarknadslagstiftning (kombinerat med höga löneskatter) är därför, troligtvis, den främsta orsaken till de höga arbetslöshetssiffror för unga och invandrade som Sverige dras med.
Att Folkpartiet på sitt landsmöte i helgen fattat beslut om att turordningsreglerna i LAS behöver förändras gör att åtminstone två av regeringspartierna nu anser att en förändring av arbetsmarknadslagstiftningen är önskvärd.
Vad mitt eget parti anser i frågan är något oklart. Jag skulle inte bli förvånad om det finns något gammalt stämmobeslut på att en reformering är önskvärd. Hur som helst så har man dock valt att inte agera i frågan.
Om frågan är aktuell för helgens partistämma kan jag inte svara på men det brukar alltid finnas motioner i ämnet. Det vore ju trevligt om även Moderaterna kunde bestämma sig för att en förändring är önskvärd. Det förtjänar alla som står utanför arbetsmarknaden och vill in.
Nyheter: DN, DN, SvD, R&D.
Dagens arbetsmarknad är dock utformad, på grund av facklig begäran och socialdemokratisk lagstiftning, utifrån tron att alla människor är utbytbara men egentligen aldrig vill byta jobb.
Att det skapar en stel och väldigt exkluderande arbetsmarknad torde vara uppenbart för de flesta. Den fungerar bra för dem som redan är inne men riktigt dåligt för dem som vill in.
Svensk arbetsmarknadslagstiftning (kombinerat med höga löneskatter) är därför, troligtvis, den främsta orsaken till de höga arbetslöshetssiffror för unga och invandrade som Sverige dras med.
Att Folkpartiet på sitt landsmöte i helgen fattat beslut om att turordningsreglerna i LAS behöver förändras gör att åtminstone två av regeringspartierna nu anser att en förändring av arbetsmarknadslagstiftningen är önskvärd.
Vad mitt eget parti anser i frågan är något oklart. Jag skulle inte bli förvånad om det finns något gammalt stämmobeslut på att en reformering är önskvärd. Hur som helst så har man dock valt att inte agera i frågan.
Om frågan är aktuell för helgens partistämma kan jag inte svara på men det brukar alltid finnas motioner i ämnet. Det vore ju trevligt om även Moderaterna kunde bestämma sig för att en förändring är önskvärd. Det förtjänar alla som står utanför arbetsmarknaden och vill in.
Nyheter: DN, DN, SvD, R&D.
lördag 15 oktober 2011
Ett parti som tiden sprang ifrån
I dag känns det svårt att skriva om någonting annat än Håkan Juholt och det Socialdemokratiska partiet. Efter vad som får antas vara mycket diskussion i partiets verkställande utskott valde man att låta Juholt sitta kvar som partiordförande. Visserligen stukad och sargad, men alternativet är troligtvis bättre än att påbörja en ny process för att utse en ny partiordförande.
Kvar står dock Socialdemokraterna med en partiordförande som för alltid kommer vara ihågkommen som killen som inte riktigt hade koll. Som killen som inte kunde reglerna (eller brydde sig om att ta reda på dem). Som killen som gjorde bort sig inför hela det svenska folket.
Så även om jag inte hade blivit förvånad över en eventuell avgång, så kan jag inte låta bli att vara lite tacksam över att Juholt sitter kvar. Inte det att det inte skulle finnas några politiska kvaliteter hos karln. Han gjorde bra ifrån sig i partiledardebatten i veckan. Han kommer dock inte kunna öppna munnen utan att de som lyssnar tänker på den senaste veckans debacle.
Inte heller tror jag att Socialdemokraternas inre liv har stärkts av händelserna som utspelats kring Juholt. Falangstrider har kommit upp till ytan och man har försökt spela ut varandra genom pressen. Kanske är det så att tiden i opposition faktiskt har försvagat det Socialdemokratiska partiet mer än vad en första anblick ger vid handen?
Tobias Harding skriver på sin blogg:
Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.
Johan Ingerö har inne på samma spår i dagens SvD:
Maktens ramverk, snarare än ideologisk samhörighet, enade de ofta disparata grenarna av partiet. Detta är den historiska bakgrund som gör att Pär Nuder och Göran Greider har kunnat dela partibeteckning, trots betydande ideologiska skillnader.
Men nu skriver vi 2011, och socialdemokratin har i fem års tid levt utan regerandets ramverk. LO-förbunden har tappat såväl medlemmar som makt. Och det var mitt i denna nedåtgående kurva som Håkan Juholt, mot alla odds och möjligen även mot bättre vetande, valdes till partiordförande.
Så länge som man suttit vid makten har det varit möjligt att hålla ihop partiet. De flesta falanger har fått något (anställning, reformer etc) och på så sätt hållit sig lugna utåt. Resten har man haft en intern debatt kring, alternativt demonstrerat om på första maj.
När avståndet till maktens korridorer ökat har de interna spänningarna gjort detsamma. Man är oense om inriktning, man är oense om partiledare och man är oense om strategi. Och man visar det öppet på ett sätt som vi aldrig har sett tidigare.
Kanske kan därför "Juholtgate" visa sig vara så mycket mer betydelsefull än bara frågan om Juholts partiledarskap. Kanske är det början (eller snarare en mera öppen fortsättning) på interna stridigheter som alltid funnits men som aldrig synts.
Kanske är det början på en socialdemokrati med allt mindre betydelse i svensk politik. Klart är i alla fall att partiet (troligtvis) kommer möta nästa val med en allvarligt skadad partiledare. Och när de förlorar 2014. Ja, då kan nog hela helvetet bryta lös.
Nyheter: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN,DN, Exp, Exp, Exp, SR,
SvD, SvD, SVD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SVT, SvD, SvD.
Bloggar: Axess, Kärrholm, Magnusson, Böhlmark (som jag stulit nyhetslänkarna från), Antonsson, Pettersson, Persson.
Kvar står dock Socialdemokraterna med en partiordförande som för alltid kommer vara ihågkommen som killen som inte riktigt hade koll. Som killen som inte kunde reglerna (eller brydde sig om att ta reda på dem). Som killen som gjorde bort sig inför hela det svenska folket.
Så även om jag inte hade blivit förvånad över en eventuell avgång, så kan jag inte låta bli att vara lite tacksam över att Juholt sitter kvar. Inte det att det inte skulle finnas några politiska kvaliteter hos karln. Han gjorde bra ifrån sig i partiledardebatten i veckan. Han kommer dock inte kunna öppna munnen utan att de som lyssnar tänker på den senaste veckans debacle.
Inte heller tror jag att Socialdemokraternas inre liv har stärkts av händelserna som utspelats kring Juholt. Falangstrider har kommit upp till ytan och man har försökt spela ut varandra genom pressen. Kanske är det så att tiden i opposition faktiskt har försvagat det Socialdemokratiska partiet mer än vad en första anblick ger vid handen?
Tobias Harding skriver på sin blogg:
Vad vi ser är partiernas - och i synnerhet ungdomsförbundens - kris. Det svenska civila samhället lever vidare och många organisationer frodas. Däremot är partiernas kris allvarligare för SAP, av det enkla skälet att SAP är det parti som i störst grad har förkroppsligat det Sverige och de organisationsformer som nu håller på att överges. I ett samhälle där människorna i mindre utsträckning än tidigare är lojala mot samhällsklasser och hierarkiskt uppbyggda organisationer är SAP det etablerade parti som är sämst anpassat.
Johan Ingerö har inne på samma spår i dagens SvD:
Maktens ramverk, snarare än ideologisk samhörighet, enade de ofta disparata grenarna av partiet. Detta är den historiska bakgrund som gör att Pär Nuder och Göran Greider har kunnat dela partibeteckning, trots betydande ideologiska skillnader.
Men nu skriver vi 2011, och socialdemokratin har i fem års tid levt utan regerandets ramverk. LO-förbunden har tappat såväl medlemmar som makt. Och det var mitt i denna nedåtgående kurva som Håkan Juholt, mot alla odds och möjligen även mot bättre vetande, valdes till partiordförande.
Så länge som man suttit vid makten har det varit möjligt att hålla ihop partiet. De flesta falanger har fått något (anställning, reformer etc) och på så sätt hållit sig lugna utåt. Resten har man haft en intern debatt kring, alternativt demonstrerat om på första maj.
När avståndet till maktens korridorer ökat har de interna spänningarna gjort detsamma. Man är oense om inriktning, man är oense om partiledare och man är oense om strategi. Och man visar det öppet på ett sätt som vi aldrig har sett tidigare.
Kanske kan därför "Juholtgate" visa sig vara så mycket mer betydelsefull än bara frågan om Juholts partiledarskap. Kanske är det början (eller snarare en mera öppen fortsättning) på interna stridigheter som alltid funnits men som aldrig synts.
Kanske är det början på en socialdemokrati med allt mindre betydelse i svensk politik. Klart är i alla fall att partiet (troligtvis) kommer möta nästa val med en allvarligt skadad partiledare. Och när de förlorar 2014. Ja, då kan nog hela helvetet bryta lös.
Nyheter: AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN,DN, Exp, Exp, Exp, SR,
SvD, SvD, SVD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SVT, SvD, SvD.
Bloggar: Axess, Kärrholm, Magnusson, Böhlmark (som jag stulit nyhetslänkarna från), Antonsson, Pettersson, Persson.
fredag 14 oktober 2011
Liberalkonservativt.se
Här kommer ett litet tips till er alla.
Den trafikkälla som ligger i topp när det gäller att generera trafik hit till min blogg är den ypperliga bloggportalen Liberalkonservativt.se. Där finns en samling av länkar från merparten av de svenskar som bloggar i den liberalkonservativa traditionen.
Jag hoppas att ni också håller koll på Liberalkonservativt så att ni kan vara först med det senaste.
Den trafikkälla som ligger i topp när det gäller att generera trafik hit till min blogg är den ypperliga bloggportalen Liberalkonservativt.se. Där finns en samling av länkar från merparten av de svenskar som bloggar i den liberalkonservativa traditionen.
Jag hoppas att ni också håller koll på Liberalkonservativt så att ni kan vara först med det senaste.
torsdag 13 oktober 2011
Konsten att ta ansvar
Via Svenskans ledarblogg fick jag i går tips om vad som visade sig vara en mycket bra artikel av Jan Gradvall. Gradvalls artikel publicerades som krönika i Dagens Industri för ett par veckor sedan och den gör, på ett mycket förtjänstfullt sätt, upp med myten om den "plågade konstnärssjälen".
Vi känner alla till historier om "kreativa" människor som i skapandeprocesser ansett det helt i sin ordning att lämna allt (ofta familj och andra former av ansvar) för att skapa. Litteraturhistorien är full av exempel men fenomenet verkar finnas inom mer eller mindre alla typer av konstnärliga verksamheter (konst, musik, litteratur etc.
Kombinerat med en myt om att människor som levt utsvävande liv fyllda med alkohol och droger "levt mer än de flesta" har vi här gott om exempel på individer som använt sitt konstnärskap för att fly verkligt ansvar. Som Gradvall skriver:
Det krävs inget mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv, att leva som Sid Vicious när han sjunger ”My way”, är det absolut enklaste och bekvämaste av alla alternativ.
Vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och en självbrännande inställning – är att till exempel varje vardagmorgon gå till ett jobb.
Vad kan vara mer hedersamt och beundransvärt än att jobba hårt för att ta ansvar för sig själv och sin familj? Och vad kan vara mer klandervärt än motsatsen?
Så varför fortsätter vi idolisera "konstnären" och dennes exesser? Varför uppmuntrar vi inte till ansvarstagande och omsorg i stället? För jag har aldrig trott på myten om den plågade konstnärssjälen. Den om att man måste må lite dåligt för att kunna skapa och vara kreativ.
I mina ögon har det aldrig varit något annat än en ursäkt för att slippa ta ansvar, för sig själv och för andra. För min del kommer det alltid vara mer värt att jobba hårt och gneta på för att ta hand om sig själv och sin familj än att till exempel måla tavlor, om det sistnämnda sker på bekostnad av ansvaret om de egna vill säga.
Försummar man sig själv och andra för att "skapa" kommer det som skapas alltid, i mina ögon, vara svärtat av de oansvariga premisser som har legat till grund för skapandet.
Vi känner alla till historier om "kreativa" människor som i skapandeprocesser ansett det helt i sin ordning att lämna allt (ofta familj och andra former av ansvar) för att skapa. Litteraturhistorien är full av exempel men fenomenet verkar finnas inom mer eller mindre alla typer av konstnärliga verksamheter (konst, musik, litteratur etc.
Kombinerat med en myt om att människor som levt utsvävande liv fyllda med alkohol och droger "levt mer än de flesta" har vi här gott om exempel på individer som använt sitt konstnärskap för att fly verkligt ansvar. Som Gradvall skriver:
Det krävs inget mod till att inte ta ansvar för sin omgivning. Att enbart tänka på sig själv, att leva som Sid Vicious när han sjunger ”My way”, är det absolut enklaste och bekvämaste av alla alternativ.
Vad som däremot kräver något utöver det vanliga – vad som verkligen kräver extraordinärt mod och en självbrännande inställning – är att till exempel varje vardagmorgon gå till ett jobb.
Vad kan vara mer hedersamt och beundransvärt än att jobba hårt för att ta ansvar för sig själv och sin familj? Och vad kan vara mer klandervärt än motsatsen?
Så varför fortsätter vi idolisera "konstnären" och dennes exesser? Varför uppmuntrar vi inte till ansvarstagande och omsorg i stället? För jag har aldrig trott på myten om den plågade konstnärssjälen. Den om att man måste må lite dåligt för att kunna skapa och vara kreativ.
I mina ögon har det aldrig varit något annat än en ursäkt för att slippa ta ansvar, för sig själv och för andra. För min del kommer det alltid vara mer värt att jobba hårt och gneta på för att ta hand om sig själv och sin familj än att till exempel måla tavlor, om det sistnämnda sker på bekostnad av ansvaret om de egna vill säga.
Försummar man sig själv och andra för att "skapa" kommer det som skapas alltid, i mina ögon, vara svärtat av de oansvariga premisser som har legat till grund för skapandet.
tisdag 11 oktober 2011
Det går... inte så bra nu Håkan
Odds brukar ofta vara bättre mätare av en allmän stämning eller en åsikt/förhoppning än vad opinionsundersökningar och liknande är. Att oddsen för Håkan Juholts avgång nu sjunker borde därför stämma till eftertanke i S-toppen.
Om den nya uppgiften om att Håkans assistent redan i augusti varnade Håkan för att han antagligen gjorde fel i fråga om hyresersättningen så kommer det bli allt svårare för honom att förklara hans agerande med okunskap.
Men även om det är lätt att vara skadeglad i en sån här situation så blir det ganska trist. Dels för att media visar upp sina allra sämsta sidor när drevet sätter i gång, och dels för att hela förloppet stukar den politiska debatten i Sverige.
Politiska beslutsfattare och ledare behöver opposition. De behöver politiska motståndare och aktörer som testar deras åsikter och prövar deras argument. Om oppositionen i stället är upptagen med annat så är det lätt hänt att den egna politiska utvecklingen stagnerar.
Fortsatt turbulens inom Socialdemokratin vore förödande för svensk politik. Främst för Socialdemokraterna själva som med stor sannolikhet skulle bli allt mer marginaliserade i debatten, men också för regeringen och allianspartierna som skulle bli utan motstånd.
Vad som händer de närmaste dagarna kommer troligtvis vara avgörande för Håkan Juholts kommande framtid som partiordförande för Socialdemokraterna. Om det skulle visa sig att han får avgå så kommer nog den Socialdemokratiska partiapparaten gå mer grundligt till väga i valet av hans efterträdare, än vad de var i valet av Håkan.
Nyheter: AB, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp, DN, DN, DN, N24.
Bloggar: Olsson, Magnusson, Erixon.
Om den nya uppgiften om att Håkans assistent redan i augusti varnade Håkan för att han antagligen gjorde fel i fråga om hyresersättningen så kommer det bli allt svårare för honom att förklara hans agerande med okunskap.
Men även om det är lätt att vara skadeglad i en sån här situation så blir det ganska trist. Dels för att media visar upp sina allra sämsta sidor när drevet sätter i gång, och dels för att hela förloppet stukar den politiska debatten i Sverige.
Politiska beslutsfattare och ledare behöver opposition. De behöver politiska motståndare och aktörer som testar deras åsikter och prövar deras argument. Om oppositionen i stället är upptagen med annat så är det lätt hänt att den egna politiska utvecklingen stagnerar.
Fortsatt turbulens inom Socialdemokratin vore förödande för svensk politik. Främst för Socialdemokraterna själva som med stor sannolikhet skulle bli allt mer marginaliserade i debatten, men också för regeringen och allianspartierna som skulle bli utan motstånd.
Vad som händer de närmaste dagarna kommer troligtvis vara avgörande för Håkan Juholts kommande framtid som partiordförande för Socialdemokraterna. Om det skulle visa sig att han får avgå så kommer nog den Socialdemokratiska partiapparaten gå mer grundligt till väga i valet av hans efterträdare, än vad de var i valet av Håkan.
Nyheter: AB, SvD, SvD, SvD, Exp, Exp, DN, DN, DN, N24.
Bloggar: Olsson, Magnusson, Erixon.
måndag 10 oktober 2011
Att bygga för människor
Förra helgen skrev Jerker Söderlind på DN-debatt att det i stor utsträckning är arkitekters fel att det inte byggs hus som människor vill bo i. Arkitekter förfäras dessutom ofta av de hus som människor gillar och gärna flyttar in i.
Ett område där diskrepansen mellan vad arkitekter och de boende anser om området är Jakriborg utanför Malmö. Detta bostadsområde, som till sin utformning ska efterlikna en medeltida hansastad, älskas av de boende och hatas av arkitekterna.
I dag har jag varit på plats och tittat på området med egna ögon. Välj själva vilka ni anser har rätt. Jag skulle gärna bo i ett område som såg ut som Jakriborg.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Ett område där diskrepansen mellan vad arkitekter och de boende anser om området är Jakriborg utanför Malmö. Detta bostadsområde, som till sin utformning ska efterlikna en medeltida hansastad, älskas av de boende och hatas av arkitekterna.
I dag har jag varit på plats och tittat på området med egna ögon. Välj själva vilka ni anser har rätt. Jag skulle gärna bo i ett område som såg ut som Jakriborg.
- Posted using BlogPress from my iPhone
lördag 8 oktober 2011
Barnens förvildning och sedernas förfall
I dag skulle man kunna sammanfatta Göran Hägglunds DN-debattartikel med nedanstående bild. Man kan i alla fall konstatera att valaffischen i fråga i stort fick rätt. Det gamla arbetarepartiet, Socialdemokraterna, har under lång tid gjort vad de kunnat för att skapa ett sekulariserat samhälle.
En av baksidorna med ett sådant samhälle är att dygder som "måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet" lätt hamnar i skymundan. Nu är visserligen inte Socialdemokraterna ensamma om att ha drivit på den här utvecklingen. Även liberaler har gladeligen deltagit.
Argumenten har ofta varit att det inte finns några eviga sanningar och att det bör står var och en fritt att själva skapa sina egna normsystem. Problemen med det ser vi i dag. Familjebanden har upplösts, vilket lett till barnens förvildning och därmed också till sedernas förfall.
Moral och etik skapas inte i ett vakuum. De är bärare av kunskap som vi är bärare av tillsammans. Förutsett att de traderas vidare till nästa generation vill säga. Om ingen bryr sig om att gemensamt föra dem vidare så kommer också fler och fler människor känna sig vilsna och rotlösa. Som Hägglund skriver:
Etiska grundvärden har en central betydelse för ett gott liv och ett tryggt, öppet och fritt samhälle. Om vi inte förmedlar de i grunden humanistiska värden om omsorg om våra medmänniskor som förvaltats i den kristna traditionen, raserar vi grunden för samhällsgemenskapen.
Kort sagt. Vi behöver krafter som för det västerländska kristna arvet framåt. Det är nämligen, i mina ögon, svårt att tänka sig en sund samhällsgemenskap utan dess grundvalar att stå på.
En av baksidorna med ett sådant samhälle är att dygder som "måttfullhet, förvaltarskap, ödmjukhet, ansvarsfullhet, pålitlighet och ärlighet" lätt hamnar i skymundan. Nu är visserligen inte Socialdemokraterna ensamma om att ha drivit på den här utvecklingen. Även liberaler har gladeligen deltagit.
Argumenten har ofta varit att det inte finns några eviga sanningar och att det bör står var och en fritt att själva skapa sina egna normsystem. Problemen med det ser vi i dag. Familjebanden har upplösts, vilket lett till barnens förvildning och därmed också till sedernas förfall.
Moral och etik skapas inte i ett vakuum. De är bärare av kunskap som vi är bärare av tillsammans. Förutsett att de traderas vidare till nästa generation vill säga. Om ingen bryr sig om att gemensamt föra dem vidare så kommer också fler och fler människor känna sig vilsna och rotlösa. Som Hägglund skriver:
Etiska grundvärden har en central betydelse för ett gott liv och ett tryggt, öppet och fritt samhälle. Om vi inte förmedlar de i grunden humanistiska värden om omsorg om våra medmänniskor som förvaltats i den kristna traditionen, raserar vi grunden för samhällsgemenskapen.
Kort sagt. Vi behöver krafter som för det västerländska kristna arvet framåt. Det är nämligen, i mina ögon, svårt att tänka sig en sund samhällsgemenskap utan dess grundvalar att stå på.
Som ett brev på posten
I går när jag kom hem låg det ett trevligt litet paket i brevlådan. Ska bli mycket spännande att läsa.
-
Posted using BlogPress from my iPhone
-
Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 7 oktober 2011
Republiken Kina fyller 100 år
I dagarna är det 100 år sedan den kinesiska revolution som banade väg för kejsardömets fall tog sin början. Som en effekt av revolutionen utropades i stället Republiken Kina. En nation som i dag är mest känd som Taiwan.
Det går att diskutera värdet av störta en Kejsare (det är inget jag generellt uppmanar till), klart är dock att Republiken Kina har ett minst sagt spännande sekel bakom sig. Efter den kommunistiska revolutionen 1949 består republiken Kina endast av några mindre öar (där Taiwan är den största) utanför Folkrepubliken Kinas kust. De gör dock anspråk på fastlandet Kina också.
Folkrepubliken Kina anser dock i sin tur att Republiken Kina är en del av Folkrepubliken och erkänner inte Taiwan som självständig stat. Fram till 1971 representerades dock Kina av regeringen i Taiwan i FN och dess säkerhetsråd. Påtryckningarna från andra kommunistiska länder i världen blev dock för stor och FN bytte ut Republiken Kina mot Folkrepubliken Kina som representant.
Republiken Kina har under hela 1900-talet utvecklats mer eller mindre i takt med västvärlden. Man är en demokrati, till skillnad från Folkrepubliken, och man har hela tiden fört en ekonomiskt liberal politik och har under en längre tid varit en av Asiens tigerekonomier.
Det borde därför inte vara någon tvekan om om vems part man ska ta i frågan angående huruvida Taiwan är att betrakta som en självständig stat eller inte. Så precis som Fredrik Federley och Margareta Cederfeldt skriver i Svenskt Tidskrift den här veckan så kanske ett erkännande från världssamfundet vore en välkommen födelsedagspresent till en välförtjänt 100-åring?
SvT.
Det går att diskutera värdet av störta en Kejsare (det är inget jag generellt uppmanar till), klart är dock att Republiken Kina har ett minst sagt spännande sekel bakom sig. Efter den kommunistiska revolutionen 1949 består republiken Kina endast av några mindre öar (där Taiwan är den största) utanför Folkrepubliken Kinas kust. De gör dock anspråk på fastlandet Kina också.
Folkrepubliken Kina anser dock i sin tur att Republiken Kina är en del av Folkrepubliken och erkänner inte Taiwan som självständig stat. Fram till 1971 representerades dock Kina av regeringen i Taiwan i FN och dess säkerhetsråd. Påtryckningarna från andra kommunistiska länder i världen blev dock för stor och FN bytte ut Republiken Kina mot Folkrepubliken Kina som representant.
Republiken Kina har under hela 1900-talet utvecklats mer eller mindre i takt med västvärlden. Man är en demokrati, till skillnad från Folkrepubliken, och man har hela tiden fört en ekonomiskt liberal politik och har under en längre tid varit en av Asiens tigerekonomier.
Det borde därför inte vara någon tvekan om om vems part man ska ta i frågan angående huruvida Taiwan är att betrakta som en självständig stat eller inte. Så precis som Fredrik Federley och Margareta Cederfeldt skriver i Svenskt Tidskrift den här veckan så kanske ett erkännande från världssamfundet vore en välkommen födelsedagspresent till en välförtjänt 100-åring?
SvT.
torsdag 6 oktober 2011
Förment journalistisk objektivitet
De senaste turerna kring Marcus Birro har varit många. I ett utslag av, oklart vad, konstaterade Birro att han kunde tänka sig att ta över som partiledare i KD. Något som resulterade i att han fick sparken från TV4. Motiveringen till Birros entledigande var att hans önskan om partiledarskap var oförenlig med TV4:s regler. Och det trots att Birro tog tillbaka kandidaturen. (Birro har nu i stället fått ett nytt jobb av Expressen).
Birro avsåg alltså inte längre, efter lite betänketid, att kandidera till posten som Göran Hägglunds efterträdare. Trots det ansåg inte TV4 att det var möjligt att ha Birro kvar som programledare i kanalen. Och det här leder in mig på det som jag tänkte skriva om, nämligen hur (delar av) media ser på objektivitet.
TV4 har Lena Sundström som anställd på kanalen. Hennes politiska hemvist verkar dock inte bekymra TV4 utan hon anses ändå kunna vara objektiv i sitt arbete. Samma sak gällde troligtvis för Gustav Fridolin när han var anställd som grävande journalist av TV4. Trots bakgrunden som språkrör för Grön Ungdom och riksdagsledamot för MP ansågs han ändå kunna behålla sin objektivitet.
Så vad är egentligen skillnaden mellan Birro och Sundström/Fridolin? Kan det vara så att det är de förhärskande åsikterna i medievärlden som gör sig påminda? Alla tycker ungefär likadant (det finns undersökningar som visar att journalister till övervägande röstar på något av de rödgröna partierna), därför uppfattas de egna åsikterna som de normala, som de objektiva.
När någon tycker annorlunda så frångår den personen det normala, det objektiva, och anses därmed inte längre kunna rapportera eller skriva objektivt om ett journalistiskt ämne.
Men, som Alice Teodorescu skriver i Barometern i dag:
I Sverige finns en naiv övertro på journalistisk opartiskhet. Det finns en tro på att de som skriver i tidningarna, de som sätter ihop de samhällsgranskande programmen eller de som leder debattprogrammen i radio och tv, är opartiska och objektiva. Som om dessa människor, ofta journalister, var annat än människor.
[...]
Det är ingen nyhet att många svenska journalister röstar rött; ändå funderar få över konsekvenserna. Därför vore det hederligare att medierna tillämpade mer transparens, istället för som i dag krysta fram en imaginär objektivitet. Att ha politiska åsikter är inte farligt, farligt blir det först när man låtsas att motsatsen gällde.
Så antingen slutar vi låtsas att journalister över lag är objektiva och lever med att de antagligen hyser åsikter om det mesta. Och accepterar att det inte är så farligt så länge det sker öppet.
Eller så tvingar vi alla journalister att aldrig engagera sig politiskt eller uttala sig om politik över huvudtaget.
Jag vet vilket alternativ jag föredrar.
Birro avsåg alltså inte längre, efter lite betänketid, att kandidera till posten som Göran Hägglunds efterträdare. Trots det ansåg inte TV4 att det var möjligt att ha Birro kvar som programledare i kanalen. Och det här leder in mig på det som jag tänkte skriva om, nämligen hur (delar av) media ser på objektivitet.
TV4 har Lena Sundström som anställd på kanalen. Hennes politiska hemvist verkar dock inte bekymra TV4 utan hon anses ändå kunna vara objektiv i sitt arbete. Samma sak gällde troligtvis för Gustav Fridolin när han var anställd som grävande journalist av TV4. Trots bakgrunden som språkrör för Grön Ungdom och riksdagsledamot för MP ansågs han ändå kunna behålla sin objektivitet.
Så vad är egentligen skillnaden mellan Birro och Sundström/Fridolin? Kan det vara så att det är de förhärskande åsikterna i medievärlden som gör sig påminda? Alla tycker ungefär likadant (det finns undersökningar som visar att journalister till övervägande röstar på något av de rödgröna partierna), därför uppfattas de egna åsikterna som de normala, som de objektiva.
När någon tycker annorlunda så frångår den personen det normala, det objektiva, och anses därmed inte längre kunna rapportera eller skriva objektivt om ett journalistiskt ämne.
Men, som Alice Teodorescu skriver i Barometern i dag:
I Sverige finns en naiv övertro på journalistisk opartiskhet. Det finns en tro på att de som skriver i tidningarna, de som sätter ihop de samhällsgranskande programmen eller de som leder debattprogrammen i radio och tv, är opartiska och objektiva. Som om dessa människor, ofta journalister, var annat än människor.
[...]
Det är ingen nyhet att många svenska journalister röstar rött; ändå funderar få över konsekvenserna. Därför vore det hederligare att medierna tillämpade mer transparens, istället för som i dag krysta fram en imaginär objektivitet. Att ha politiska åsikter är inte farligt, farligt blir det först när man låtsas att motsatsen gällde.
Så antingen slutar vi låtsas att journalister över lag är objektiva och lever med att de antagligen hyser åsikter om det mesta. Och accepterar att det inte är så farligt så länge det sker öppet.
Eller så tvingar vi alla journalister att aldrig engagera sig politiskt eller uttala sig om politik över huvudtaget.
Jag vet vilket alternativ jag föredrar.
onsdag 5 oktober 2011
Paolo Roberto om feminism
Dagens tips, hämtat från Svenskans ledarblogg, är:
Paolo Roberto om feminism. Rakt, ärligt och nog vad många tänker.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=CEZ7uta14nw[/youtube]
Paolo Roberto om feminism. Rakt, ärligt och nog vad många tänker.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=CEZ7uta14nw[/youtube]
Schyman känner sig utanför
Gudrun Schyman verkar inte dela mina tankar om vad som kännetecknar en representativ demokrati. I stället för att väljarna i allmänna val röstar på de personer som de tror bäst representerar de egna åsikterna vill Gudrun Schyman att alla ska ha tillgång till Sveriges Riksdag.
Eller ja. Hon verkar själv inse att det skulle bli ohanterligt om alla Sveriges medborgare kunde lägga egna förslag till Riksdagen. Hon och Feminsitiskt Initiativ har därför valt att begränsa sitt förslag om ett nyinrättat "förslagsinstitut" till att endast omfatta "demokratiskt organiserad[er] organisation[er] med rikstäckande verksamhet".
En inskränkningen som nog får sägas göra Schymans förslag meningslöst. Med en sådan lösning kvarstår nämligen det "problem" hon säger sig vilja lösa; det vill säga att alla inte tilltalas av partipolitik utan väljer att kanalisera sitt engagemang på annat sätt. Det finns ju nämligen ingenting som säger att alla väljer att organisera sig i en demokratiskt organiserad organisation med rikstäckande verksamhet bara för att man inte går med i ett politisk parti.
(Schyman erkänner dock att partiet Feministiskt Initiativ talar i egen sak i frågan och det måste ju ändå sägas vara storsint.)
Bättre vore då att ha ett politiskt system där det är så pass kort sträcka mellan väljarna och de folkvalda (plus att de folkvalda är kända av väljarna) att väljarna känner att de faktiskt kan höra av sig till Riksdagen med sina förslag och idéer.
Sveriges Riksdag har nog med det administrativa arbete som den allmänna motionsperioden genererar. Den behöver inte ytterligare sten på den bördan.
(Är det föresten någon som vet vilka som lämnar in FI:s motioner i Riksdagen? Eller är det bara hittepå i stil med deras skuggriksdag?)
Eller ja. Hon verkar själv inse att det skulle bli ohanterligt om alla Sveriges medborgare kunde lägga egna förslag till Riksdagen. Hon och Feminsitiskt Initiativ har därför valt att begränsa sitt förslag om ett nyinrättat "förslagsinstitut" till att endast omfatta "demokratiskt organiserad[er] organisation[er] med rikstäckande verksamhet".
En inskränkningen som nog får sägas göra Schymans förslag meningslöst. Med en sådan lösning kvarstår nämligen det "problem" hon säger sig vilja lösa; det vill säga att alla inte tilltalas av partipolitik utan väljer att kanalisera sitt engagemang på annat sätt. Det finns ju nämligen ingenting som säger att alla väljer att organisera sig i en demokratiskt organiserad organisation med rikstäckande verksamhet bara för att man inte går med i ett politisk parti.
(Schyman erkänner dock att partiet Feministiskt Initiativ talar i egen sak i frågan och det måste ju ändå sägas vara storsint.)
Bättre vore då att ha ett politiskt system där det är så pass kort sträcka mellan väljarna och de folkvalda (plus att de folkvalda är kända av väljarna) att väljarna känner att de faktiskt kan höra av sig till Riksdagen med sina förslag och idéer.
Sveriges Riksdag har nog med det administrativa arbete som den allmänna motionsperioden genererar. Den behöver inte ytterligare sten på den bördan.
(Är det föresten någon som vet vilka som lämnar in FI:s motioner i Riksdagen? Eller är det bara hittepå i stil med deras skuggriksdag?)
måndag 3 oktober 2011
Maktstrid inom KD
Just nu pågår det en öppen strid om ledarskapet i Kristdemokraterna. Efter en del tisslande och tasslande så har Mats Odell öppet aviserat att han utmanar Göran Hägglund. Positionerandet kommer således att öka ju närmare vi kommer Kristdemokraternas stämma (eller vad det nu heter inom KD) som jag tror hålls någon gång i februari eller så.
Frågan har varit uppe tidigare men då har Odell sagt att han endast ställer upp som kandidat till partiledarposten om Hägglund avgår frivilligt. Kanske fick fredagens Brännpunktartikel Odell på andra tankar i och med att stödet för hans kandidatur tycks ha ökat. Jag har svårt att se varför han annars skulle ha ändrat sig.
Motståndet mot Hägglund är dock inte så kompakt som Odellförespråkarna tror, något som dagens Brännpunktartikel visar. En stor mängd, mer eller mindre tunga namn inom KD, ställer sig på Hägglunds sida. Och ser man till de rundringningar som media gjort till partiets länsförbund så ställer sig merparten av dem som bestämt sig bakom Hägglund.
Så det kommer nog bli svårt för den evangelikala falangen av partiet att byta ut Hägglund. Och ärligt talat så har jag svårt att förstå varför de så infernaliskt gärna vill göra det. Göran Hägglund är i mina ögon en tillgång som KD inte har råd att förlora. (Jag vet att det finns en annan del av KD som driver linjen mot Hägglund tillsammans med de evangelikala men eftersom de sistnämnda är betydligt mer framträdande så väljer jag att fokusera på dem. I övrigt hänvisar jag till Ulf Bjerelds analys av läget inom KD).
Hägglund är uppskattad som person långt utanför sitt eget parti, och även om den politiska fingertoppskänslan inte alltid fungerar så gör att KD är ett alternativ för personer som under andra omständigheter aldrig skulle rösta på KD.
Jag, precis som många andra, tror att KD skulle tjäna på att vara mer konsekventa i sina försök att attrahera konservativa allmänborgerliga väljare. Man försöker ibland men det blir tyvärr bara halvhjärtat. Och kanske är det så att den evangelikala falangen misstolkar sina väljarframgångar (flera personer kryssade sig in i riksdagen, förbi de förstanamn som partiet utsett) för att vara den folkliga konservatism som väljarna efterfrågar?
I ett litet parti krävs det dock långt färre engagerade väljare för att kandidater ska röra på sig på listorna än vad det gör i ett stort parti. Framgångarna för till exempel Roland Utbult och Tuve Skånberg ska därför främst ses som ett utslag av att partiet fick få procent av väljarnas totala andel och att möjligheten att kryssa in personer längre ner på listorna därmed ökade.
De som attraheras av kandidater som Skånberg röstar nämligen redan på KD. Om partiet vill stanna kvar i riksdagen behövs emellertid fler väljare. Och den stora merparten av de svenska väljarna, trots att åsikterna kanske överensstämmer i stort, vill inte rösta på vad man uppfattar som väldigt religiösa människor. Det finns således en diskrepans mellan vad man ser som attraktivt inom gruppen och vad som uppfattas som attraktivt av väljarna.
Jag är helt övertygad om att Hägglund, om han bara lyssnade lite mer på Fredrik Haage, skulle kunna skapa ett parti som attraherad både Tuve Skånbergs väljare samt mer konservativt inriktade allmänborgerliga väljare. Det kräver dock att Hägglund får lite lugn och ro i sitt eget parti.
När Odell väl har förlorat omröstningen på stämman så kanske den arbetsron kan få infinna sig för Hägglund?
(Och just ja. Höll nästan på att glömma att även Marcus Birro annonserat sin vilja att ta över efter Hägglund. Nej. Jag tror inte att han har någon chans, han heller).
Nyheter: Exp, Exp, SvD, SvD, DN, DN, D, D, GP, SR, SVT, Exp, Exp, AB, B, D, D, SvD.
Bloggar: Andersson, Pettersson, Antonsson, Lundbäck, Bjereld, Troberg.
Frågan har varit uppe tidigare men då har Odell sagt att han endast ställer upp som kandidat till partiledarposten om Hägglund avgår frivilligt. Kanske fick fredagens Brännpunktartikel Odell på andra tankar i och med att stödet för hans kandidatur tycks ha ökat. Jag har svårt att se varför han annars skulle ha ändrat sig.
Motståndet mot Hägglund är dock inte så kompakt som Odellförespråkarna tror, något som dagens Brännpunktartikel visar. En stor mängd, mer eller mindre tunga namn inom KD, ställer sig på Hägglunds sida. Och ser man till de rundringningar som media gjort till partiets länsförbund så ställer sig merparten av dem som bestämt sig bakom Hägglund.
Så det kommer nog bli svårt för den evangelikala falangen av partiet att byta ut Hägglund. Och ärligt talat så har jag svårt att förstå varför de så infernaliskt gärna vill göra det. Göran Hägglund är i mina ögon en tillgång som KD inte har råd att förlora. (Jag vet att det finns en annan del av KD som driver linjen mot Hägglund tillsammans med de evangelikala men eftersom de sistnämnda är betydligt mer framträdande så väljer jag att fokusera på dem. I övrigt hänvisar jag till Ulf Bjerelds analys av läget inom KD).
Hägglund är uppskattad som person långt utanför sitt eget parti, och även om den politiska fingertoppskänslan inte alltid fungerar så gör att KD är ett alternativ för personer som under andra omständigheter aldrig skulle rösta på KD.
Jag, precis som många andra, tror att KD skulle tjäna på att vara mer konsekventa i sina försök att attrahera konservativa allmänborgerliga väljare. Man försöker ibland men det blir tyvärr bara halvhjärtat. Och kanske är det så att den evangelikala falangen misstolkar sina väljarframgångar (flera personer kryssade sig in i riksdagen, förbi de förstanamn som partiet utsett) för att vara den folkliga konservatism som väljarna efterfrågar?
I ett litet parti krävs det dock långt färre engagerade väljare för att kandidater ska röra på sig på listorna än vad det gör i ett stort parti. Framgångarna för till exempel Roland Utbult och Tuve Skånberg ska därför främst ses som ett utslag av att partiet fick få procent av väljarnas totala andel och att möjligheten att kryssa in personer längre ner på listorna därmed ökade.
De som attraheras av kandidater som Skånberg röstar nämligen redan på KD. Om partiet vill stanna kvar i riksdagen behövs emellertid fler väljare. Och den stora merparten av de svenska väljarna, trots att åsikterna kanske överensstämmer i stort, vill inte rösta på vad man uppfattar som väldigt religiösa människor. Det finns således en diskrepans mellan vad man ser som attraktivt inom gruppen och vad som uppfattas som attraktivt av väljarna.
Jag är helt övertygad om att Hägglund, om han bara lyssnade lite mer på Fredrik Haage, skulle kunna skapa ett parti som attraherad både Tuve Skånbergs väljare samt mer konservativt inriktade allmänborgerliga väljare. Det kräver dock att Hägglund får lite lugn och ro i sitt eget parti.
När Odell väl har förlorat omröstningen på stämman så kanske den arbetsron kan få infinna sig för Hägglund?
(Och just ja. Höll nästan på att glömma att även Marcus Birro annonserat sin vilja att ta över efter Hägglund. Nej. Jag tror inte att han har någon chans, han heller).
Nyheter: Exp, Exp, SvD, SvD, DN, DN, D, D, GP, SR, SVT, Exp, Exp, AB, B, D, D, SvD.
Bloggar: Andersson, Pettersson, Antonsson, Lundbäck, Bjereld, Troberg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)