måndag 3 oktober 2011

Maktstrid inom KD

Just nu pågår det en öppen strid om ledarskapet i Kristdemokraterna. Efter en del tisslande och tasslande så har Mats Odell öppet aviserat att han utmanar Göran Hägglund. Positionerandet kommer således att öka ju närmare vi kommer Kristdemokraternas stämma (eller vad det nu heter inom KD) som jag tror hålls någon gång i februari eller så.

Frågan har varit uppe tidigare men då har Odell sagt att han endast ställer upp som kandidat till partiledarposten om Hägglund avgår frivilligt. Kanske fick fredagens Brännpunktartikel Odell på andra tankar i och med att stödet för hans kandidatur tycks ha ökat. Jag har svårt att se varför han annars skulle ha ändrat sig.

Motståndet mot Hägglund är dock inte så kompakt som Odellförespråkarna tror, något som dagens Brännpunktartikel visar. En stor mängd, mer eller mindre tunga namn inom KD, ställer sig på Hägglunds sida. Och ser man till de rundringningar som media gjort till partiets länsförbund så ställer sig merparten av dem som bestämt sig bakom Hägglund.

Så det kommer nog bli svårt för den evangelikala falangen av partiet att byta ut Hägglund. Och ärligt talat så har jag svårt att förstå varför de så infernaliskt gärna vill göra det. Göran Hägglund är i mina ögon en tillgång som KD inte har råd att förlora. (Jag vet att det finns en annan del av KD som driver linjen mot Hägglund tillsammans med de evangelikala men eftersom de sistnämnda är betydligt mer framträdande så väljer jag att fokusera på dem. I övrigt hänvisar jag till Ulf Bjerelds analys av läget inom KD).

Hägglund är uppskattad som person långt utanför sitt eget parti, och även om den politiska fingertoppskänslan inte alltid fungerar så gör att KD är ett alternativ för personer som under andra omständigheter aldrig skulle rösta på KD.

Jag, precis som många andra, tror att KD skulle tjäna på att vara mer konsekventa i sina försök att attrahera konservativa allmänborgerliga väljare. Man försöker ibland men det blir tyvärr bara halvhjärtat. Och kanske är det så att den evangelikala falangen misstolkar sina väljarframgångar (flera personer kryssade sig in i riksdagen, förbi de förstanamn som partiet utsett) för att vara den folkliga konservatism som väljarna efterfrågar?

I ett litet parti krävs det dock långt färre engagerade väljare för att kandidater ska röra på sig på listorna än vad det gör i ett stort parti. Framgångarna för till exempel Roland Utbult och Tuve Skånberg ska därför främst ses som ett utslag av att partiet fick få procent av väljarnas totala andel och att möjligheten att kryssa in personer längre ner på listorna därmed ökade.

De som attraheras av kandidater som Skånberg röstar nämligen redan på KD. Om partiet vill stanna kvar i riksdagen behövs emellertid fler väljare. Och den stora merparten av de svenska väljarna, trots att åsikterna kanske överensstämmer i stort, vill inte rösta på vad man uppfattar som väldigt religiösa människor. Det finns således en diskrepans mellan vad man ser som attraktivt inom gruppen och vad som uppfattas som attraktivt av väljarna.

Jag är helt övertygad om att Hägglund, om han bara lyssnade lite mer på Fredrik Haage, skulle kunna skapa ett parti som attraherad både Tuve Skånbergs väljare samt mer konservativt inriktade allmänborgerliga väljare. Det kräver dock att Hägglund får lite lugn och ro i sitt eget parti.

När Odell väl har förlorat omröstningen på stämman så kanske den arbetsron kan få infinna sig för Hägglund?

(Och just ja. Höll nästan på att glömma att även Marcus Birro annonserat sin vilja att ta över efter Hägglund. Nej. Jag tror inte att han har någon chans, han heller).

Nyheter: Exp, ExpSvD, SvDDN, DND, DGP, SR, SVT, Exp, Exp, AB, B, D, D, SvD.

Bloggar: Andersson, Pettersson, Antonsson, Lundbäck, Bjereld, Troberg.

3 kommentarer:

Nils sa...

Kan du utveckla dina tankar "den evangelikala falangen misstolkar..." ?
VästSverige som jag känner bäst hur de lokala mandaten nyttjas & väljs är ett intressant skådespel.
Den främsta portalrepresentanten är Annelie Enochsson som åtnjuter ett grundmurat förtroende - vid två val har hon kryssat sig till toppförtroende. Hon personifierar de evangelikalas röst & har 2tung" frikyrklig förankring.
Till förtret för de liberala med framförallt Göteborgspostens ledarredaktion som språkrör.
Dessutom visar väljarna att man inte är till freds med liberala strömningar som David Lega, Liljesand t.ex. som välvilligt vill stå till HBTQ-rörelsens förfogande. Dilemmat för Hägglund som själv distanserat sig i tidiga år från K:ets tydlighet i KD, är att han gång på gång påvisat aversion gentemot kristna företrädare & de evangelikala... Schavotteringen av Lennart Sacredeus. Matchningen av Lega till kommunalråd, trots bristande väljarstöd...

martin-edgelius sa...

Nils: Som jag skriver i texten så är det enklare att kryssa fram kandidater i ett litet parti. Som i övriga delar av samhället så sitter den "stora" massan i KD nöjd, vilket gör att mer aktiva grupper kan föra fram sina kandidater. Dessa kandidater (som jag ibland delar åsikter med, det är inte det) kommer dock aldrig vara valbara för människor utanför kretsen i fråga.

Ragnfast sa...

Hade det varit någon stake i Hägglund hade han lämnat regeringssamarbetet för länge sen! De sviker inte bara sina väljare utan även sina kristna ideal - om de nu har några kvar....