I helgen har det, av förklarliga skäl, skrivits en hel del om den där vårdagen i Ådalen 1931. Få händelser är väl så mytomspunna i svensk modern historieskrivning som den här.
Vänstern, och senare även socialdemokratin, har använt den som ett exempel på arbetarnas kamp mot överheten men verkligheten är nog tyvärr inte så enkel.
Det råden ingen tvekan om att det som hände var tragiskt för alla inblandade. Fem människor dog, ett faktum som inte går att bortförklara. De militärer som var inkallade av länsstyrelsen var ovana vid situationen och missbedömde kanske hotet från demonstranterna.
Klart är dock att de kommunister som gick i tåget hade agerat våldsamt, både mot strejkbrytare, poliser och militärer. De tillhörde dessutom en politisk schattering som knappast var intresserad av demokrati i vår mening.
Följdeffekten av Ådalenhändelsen blev därför bland annat politiskt uniformsförbud samt av uppluckring av polisens snäva indelning i landet. Man ville således motverka både politiska extremister men också göra allt för att slippa använda sig av militären igen.
Så visst. Ådalenhändelsen bör finnas kvar i det svenska kollektiva minnet. Men inte som en ärofylld händelse, utan som den tragedi den var. För alla inblandade.
Ska ni bara läsa en artikel om händelsen så föreslår jag Per T Ohlssons krönika i Sydsvenskan. Mycket belysande och nyanserad. Han pekar bland annat på det tragiska i att socialdemokratin tagit över revolutionsromantikernas syn på Ådalen 1931.
HG, AB1, AB2, AB3, DN, SvD, ÖA1, ÖA2, A.
TM, AF, BF, O, MO.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, historia, Ådalen.
4 kommentarer:
Är inte helt säker på vad det är du försöker säga, faktiskt. Visst var det tragiskt att folk sköts i Ådalen, men vad är det i historieskrivningen som borde ändras, menar du? Det låter som att analysen av Ådalen påverkas av det faktum att det fanns kommunister med en antidemokratisk agenda i tåget?
Ådalenhändelsen framställs av vänstermänniskor, än i dag, som en "positiv" händelse i bemärkelsen en händelse/kamp värd att uppmärksamma (se Stefan Löfvens uttalande i den länkade DN-artikeln). I mina ögon vore det dock tragisk att hylla både de som dödades, som de som dödade. Det fanns inga vinnare i Ådalen 1931. Jag tycker därför att det är tråkigt att det finns de som försöker vinna politiska poäng på den tragiska händelse. Och särskilt tråkigt kanske det är att socialdemokratin har anammat den revolutionära vänsterns syn på det hela.
Historien kan alltid såväl upplevas och beskrivas på olika sätt. Det gäller inte minst Ådalshändelserna, där fakta i allmänhet kryddas med ideologiskt färgade uppfattningar om upprinnelsen till de tragiska skotten. Min bästa kompis sedan skoltiden har en annan uppfattning om grundkonflikten som möjligen påverkas av att hans fars farbror styrde Graningeverken. Det finns alltid minst två sidor av myntet och personligen tycker jag det är givet att analysen ska påverkas av att det fanns kommunister med i tåget (liksom övriga relevanta fakta).
Ja det är klart att det är en del av vänsterns ideologi. Kanske också den enda händelsen av just detta slag som vi har i Sverige. Håller faktiskt med om att det är lite av ett demagogiskt knep att prata om klasskampen och ta upp dessa starka, symbolladdade händelser för att mobilisera en känsla av förtryck. Det har ett nästan lite opportunistiskt drag, kan man tycka.
Framför allt känns det som att vi skulle kunna rikta blickarna mot dagens situation istället och se att det finns små människor som utkämpar stora strider idag också, och att dessa kamper är sådana osm vi faktiskt kan vara med och påverka och hjälpa i, oavsett politisk hemvist. Bättre att fokusera på sådana.
Skicka en kommentar