onsdag 29 februari 2012
Studiebesök
Nu är det snart dags för ett studiebesök hos Fackförbundet Unionen tillsammans med ett antal moderata bloggkollegor (närmare bestämt Mary X Jensen, Fredrik Antonsson, Maria Hagbom och Mattias Lundbäck). Kan inte påstå att jag förväntar mig något särskilt av besöket men de verkar vilja skapa en nyfikenhet hos oss för deras arbete. Och jag är mottaglig för goda argument så vi får se hur det går.
Motvals-KD
KD jobbar på bred front i dag. Göran Hägglund återfinns på debattplats i både Svenskan och Expressen och Emma Henriksson skriver på SVT-debatt.
Återstår att se om de lyckas påverka det slutgiltiga resultatet något. Sannolikheten är nog liten eftersom oppositionen med största sannolikhet kommer rösta för ett förslag om assisterad befruktning för ensamstående. Men skam den som ger sig.
För mina tankar i frågan, se gårdagens inlägg.
Bloggar: Under tallen.
Återstår att se om de lyckas påverka det slutgiltiga resultatet något. Sannolikheten är nog liten eftersom oppositionen med största sannolikhet kommer rösta för ett förslag om assisterad befruktning för ensamstående. Men skam den som ger sig.
För mina tankar i frågan, se gårdagens inlägg.
Bloggar: Under tallen.
tisdag 28 februari 2012
Assistans på vems villkor
Egentligen anser jag att staten inte ska ägna sig åt assisterad befruktning. Det bör rimligtvis vara en fråga för det civila samhället och den privata marknaden. Därför blir en utökning av vilka som kan tänkas vara berättigade till assistans delvis en icke-fråga. Systemet är ju "fel" redan som det är.
Jag funderar dock på hur man motiverar den nu föreslagna vidgningen av tilltänkta mottagare. Brännpunktartikeln handlar primärt om valfrihet och att ensamstående föräldrar är lika lämpliga föräldrar som föräldrar i par. Vilket kan ses som legitima skäl, absolut.
Anledning till att det offentliga bistår barnlösa par med assisterad befruktning ses dock inom vården som en medicinsk behandling då ofrivillig barnlöshet klassas som ett medicinsk tillstånd. Det är ofta en lång process som brukar börja med att ett par har försökt skaffa barn på naturlig väg under flera år (utan att lyckas).
Ovanstående medicinska tillstånd kan knappast sägas föreligga för någon som är ensamstående. Att utvidga rätten till assisterad befruktning till ensamstående kommer därför riskera att leda till komplikationer i vårdens gränsdragningar avseende vem som ska prioriteras.
Har den barnlösa ensamstående kvinnan med självklarhet samma "rätt" till assisterad befruktning som det barnlösa paret som försökt i flera år? Det tror jag inte att vårdapparaten kommer att anse. Om man nu inte anser att ofrivillig barnlöshet är en medicinsk komplikation, oavsett omständighet vill säga.
Så att utöka den offentliga vårdens ansvar i frågan är i mina ögon fel väg att gå. I stället borde man avreglera marknaden för assisterad befruktning och låta den som vill ha hjälp betala för det. Marknaden kommer med största sannolikhet inte bry sig om huruvida du är ensamstående eller gift.
Nyheter: DN, SvD, SR, ÖC, AB, N.
Bloggar: Böhlmark, Andreasson, Rudberg, Fagerlund.
Jag funderar dock på hur man motiverar den nu föreslagna vidgningen av tilltänkta mottagare. Brännpunktartikeln handlar primärt om valfrihet och att ensamstående föräldrar är lika lämpliga föräldrar som föräldrar i par. Vilket kan ses som legitima skäl, absolut.
Anledning till att det offentliga bistår barnlösa par med assisterad befruktning ses dock inom vården som en medicinsk behandling då ofrivillig barnlöshet klassas som ett medicinsk tillstånd. Det är ofta en lång process som brukar börja med att ett par har försökt skaffa barn på naturlig väg under flera år (utan att lyckas).
Ovanstående medicinska tillstånd kan knappast sägas föreligga för någon som är ensamstående. Att utvidga rätten till assisterad befruktning till ensamstående kommer därför riskera att leda till komplikationer i vårdens gränsdragningar avseende vem som ska prioriteras.
Har den barnlösa ensamstående kvinnan med självklarhet samma "rätt" till assisterad befruktning som det barnlösa paret som försökt i flera år? Det tror jag inte att vårdapparaten kommer att anse. Om man nu inte anser att ofrivillig barnlöshet är en medicinsk komplikation, oavsett omständighet vill säga.
Så att utöka den offentliga vårdens ansvar i frågan är i mina ögon fel väg att gå. I stället borde man avreglera marknaden för assisterad befruktning och låta den som vill ha hjälp betala för det. Marknaden kommer med största sannolikhet inte bry sig om huruvida du är ensamstående eller gift.
Nyheter: DN, SvD, SR, ÖC, AB, N.
Bloggar: Böhlmark, Andreasson, Rudberg, Fagerlund.
måndag 27 februari 2012
Utgrävningarna i Riddarholmskyrkan fortsätter
Forskningsprojektet kring Magnus Ladulås och hans anhöriga har av riksmarskalkämbetet fått tillstånd att öppna Karl Knutsson Bondes gravtumba i Riddarholmskyrkan. Jakten på Magnus Ladulås viloplats går således vidare.
Projektets arbete följer ni enklast här. Det hela är vansinnigt spännande om ni frågar mig.
Projektets arbete följer ni enklast här. Det hela är vansinnigt spännande om ni frågar mig.
söndag 26 februari 2012
Att prata om Breivik
Ja Katrine Kielos, vi måste kunna prata om Anders Breivik. Och inte bara det; vi måste prata om honom. För att förstå det vansinniga terrordåd han utsatte Norge för måste bevekelsegrunder och motiv diskuteras och dissekeras.
Problemet är Katrine att du, och många andra, inte verkar särskilt intresserade av att diskutera Breivik. I stället ägnar ni er åt att försöka koppla ihop allt till höger om er själva med Breiviks dåd. Primärt genom att insinuera att borgerliga tankesmedjor och ledarsidor delar begreppsvärld med sagda Breivik.
Det är inte bara oärligt och fel. Det tar fokus från de verkliga problemen med Breiviks (och hans gelikars) världsbild.
Så diskutera gärna Breiviks dåd, men gör det utan att blanda in personer som ni vet inte delar vare sig analys eller frågeställningar med honom. Det skulle debattklimatet må mycket bättre av.
Problemet är Katrine att du, och många andra, inte verkar särskilt intresserade av att diskutera Breivik. I stället ägnar ni er åt att försöka koppla ihop allt till höger om er själva med Breiviks dåd. Primärt genom att insinuera att borgerliga tankesmedjor och ledarsidor delar begreppsvärld med sagda Breivik.
Det är inte bara oärligt och fel. Det tar fokus från de verkliga problemen med Breiviks (och hans gelikars) världsbild.
Så diskutera gärna Breiviks dåd, men gör det utan att blanda in personer som ni vet inte delar vare sig analys eller frågeställningar med honom. Det skulle debattklimatet må mycket bättre av.
fredag 24 februari 2012
Arvprinsessan Estelle, Hertiginna av Östergötland
Så har då den lilla arvprinsessan fått sina namn och sitt hertiginnedöme. Estelle Silvia Ewa Mary blev namnen (med Estelle som tilltalsnamn) och Östergötland fögderiet.
Många blev förvånade över namnvalen, så även jag (jag hade inte gissat ett enda rätt). Tittar man på dem och tänker efter så känns de emellertid inte så konstiga.
Estelle kommer med största sannolikhet från Greve Folke Bernadotte af Wisborgs hustru Estelle Romaine Manville. Inte direkt nära nära släktingar till Kronprinsessan men de har likväl alltid funnits där i medvetandet tack vare Greve Folke Bernadottes gärningar under andra världskriget.
Var de två mellersta namnen kommer ifrån är inte så svårt att räkna ut. Silvia kommer så klart från Drottningen och Ewa kommer troligtvis från prins Daniels mor.
Mary är inte lika självklart men en god gissning är att inspirationen kommer från den danska kronprinsessan Mary, vars äldste son kronprinsessan Victoria är gudmor till.
Se där, en samling namn som vid första anblick framstår som lite märkliga för en blivande drottning, men till vilka det finns en rimlig förklaring. Och som dessutom kommer följa med kungafamiljen in i framtiden för att bli lika etablerade som namnet Victoria i dag är.
Nyheter: DN, DN, DN, SvD, SvD.
Många blev förvånade över namnvalen, så även jag (jag hade inte gissat ett enda rätt). Tittar man på dem och tänker efter så känns de emellertid inte så konstiga.
Estelle kommer med största sannolikhet från Greve Folke Bernadotte af Wisborgs hustru Estelle Romaine Manville. Inte direkt nära nära släktingar till Kronprinsessan men de har likväl alltid funnits där i medvetandet tack vare Greve Folke Bernadottes gärningar under andra världskriget.
Var de två mellersta namnen kommer ifrån är inte så svårt att räkna ut. Silvia kommer så klart från Drottningen och Ewa kommer troligtvis från prins Daniels mor.
Mary är inte lika självklart men en god gissning är att inspirationen kommer från den danska kronprinsessan Mary, vars äldste son kronprinsessan Victoria är gudmor till.
Se där, en samling namn som vid första anblick framstår som lite märkliga för en blivande drottning, men till vilka det finns en rimlig förklaring. Och som dessutom kommer följa med kungafamiljen in i framtiden för att bli lika etablerade som namnet Victoria i dag är.
Nyheter: DN, DN, DN, SvD, SvD.
torsdag 23 februari 2012
Prinsessfika
Självklart uppmärksammades dagens stora händelse med fika på jobbet.
Och jag drack kaffe ur min sedvanliga mugg.
Och jag drack kaffe ur min sedvanliga mugg.
En arvprinsessa är född!
I dag på morgonen kl. 04.26 föddes Sveriges nye tronarvinge. Prinsessan, vars namn och titlar troligtvis kommer att annonseras i morgon, är 51 cm lång och väger 3280 gram.
Jag önskar kronprinsessan och prins Daniel all lycka och välgång i deras nya värv som föräldrar. Det kommer bli en hektisk tid för hela kungafamiljen framöver men jag hoppas att de ändå lyckas samlas tillsammans för att njuta av den här tiden.
Den 23 februari blir ett nytt datum att komma ihåg.
Leve arvprinsessan!
Leve konungariket Sverige!
Nyheter: Exp, SvD, DN, AB, GP, SyD, SVT.
Bloggar: Nordin, AB, SvD.
Jag önskar kronprinsessan och prins Daniel all lycka och välgång i deras nya värv som föräldrar. Det kommer bli en hektisk tid för hela kungafamiljen framöver men jag hoppas att de ändå lyckas samlas tillsammans för att njuta av den här tiden.
Den 23 februari blir ett nytt datum att komma ihåg.
Leve arvprinsessan!
Leve konungariket Sverige!
Nyheter: Exp, SvD, DN, AB, GP, SyD, SVT.
Bloggar: Nordin, AB, SvD.
onsdag 22 februari 2012
Vikten av svensk export
Sveriges export av vapenmateriel är ett hett debatterat ämne och synpunkterna på företeelsen är många och varierande. Det som oftast hörs är emellertid kritik och inte sällan krav på att Sverige helt och hållet ska sluta sälja vapen och kringutrustning till andra.
De röster som ser ett behov av exporten, samt förstår vikten av den, hörs inte lika ofta, därför är dagens DN-debattartikel från Andreas Ekman Duse en välkommen röst i debatten.
Som generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter (ISP) torde Ekman Duse vara en av dem i landet med störst insikt i, och kunskap om, svensk vapenmaterielexport. Att i hans roll, på ett pedagogiskt sätt, förklara varför Sverige behöver en försvarsindustri tror jag är viktigt. Särskilt som den rösten inte hörs särskilt ofta.
Hur många tänker till exempel på nedanstående när man pratar om svensk vapenexport?
Vid en diskussion av den svenska exporten är det angeläget att ta som utgångspunkt de av riksdagen fastlagda riktlinjerna. Export kan således beviljas om det finns försvars- eller säkerhetspolitiska skäl som talar för och den inte strider mot svensk utrikespolitik. Många gånger kan det finnas skäl både för och emot en viss export. ISP:s uppgift är då att göra en totalbedömning av ärendet. I fall där systemet har stor betydelse för det svenska försvaret såsom Jas 39 Gripen och Erieye väger de försvarspolitiska skälen särskilt tunga. Även om den svenska försvarsmaktens beställningar minskat så finns ett uttalat intresse från regeringen att bevara kompetensen på vissa nyckelområden.
Att för Sveriges del sälja sin kunskap till andra länder handlar således i stor utsträckning om att bevara kompetens och kunskap för egen del. Om något skulle hända och Sverige dras in i krig så behöver vi inhemsk kompetens på området. Det låter kanske självklart när man tänker på det men i den allmänna debatten är det långt från självklart. Och pratar man med Svenska Freds så är det definitivt inte det.
Utöver kunskapsbevarandet så finns det så klart även en ekonomisk aspekt av exporten. Sverige tjänar pengar på den och som exportberoende nation behöver vi alla exportprodukter vi kan få fram.
Pengar får dock inte vara överordnat och det är därför vi har det regelverk vi har. ISP kontrollerar därtill att exporten följer det av riksdagen uppsatta regelverket, för att tillse att vapen eller övrigt materiel inte säljs till otillbörliga länder. Och så ska det så klart vara.
Svensk export är viktig för Sverige och där spelar försvarsindustrin en viktig roll. Inte primärt för att tjäna pengar på att sälja till andra utan för att se till att Sverige har det materiel vi själva behöver den dagen fienden står vid gränsen. Det kan vara värt att tänka på nästa gång någon säger att vi borde sluta exportera vapenmateriel.
Nyheter: DN, DN, DN, DN, GP, D.
Bloggar: Riedl, AB.
De röster som ser ett behov av exporten, samt förstår vikten av den, hörs inte lika ofta, därför är dagens DN-debattartikel från Andreas Ekman Duse en välkommen röst i debatten.
Som generaldirektör för Inspektionen för strategiska produkter (ISP) torde Ekman Duse vara en av dem i landet med störst insikt i, och kunskap om, svensk vapenmaterielexport. Att i hans roll, på ett pedagogiskt sätt, förklara varför Sverige behöver en försvarsindustri tror jag är viktigt. Särskilt som den rösten inte hörs särskilt ofta.
Hur många tänker till exempel på nedanstående när man pratar om svensk vapenexport?
Vid en diskussion av den svenska exporten är det angeläget att ta som utgångspunkt de av riksdagen fastlagda riktlinjerna. Export kan således beviljas om det finns försvars- eller säkerhetspolitiska skäl som talar för och den inte strider mot svensk utrikespolitik. Många gånger kan det finnas skäl både för och emot en viss export. ISP:s uppgift är då att göra en totalbedömning av ärendet. I fall där systemet har stor betydelse för det svenska försvaret såsom Jas 39 Gripen och Erieye väger de försvarspolitiska skälen särskilt tunga. Även om den svenska försvarsmaktens beställningar minskat så finns ett uttalat intresse från regeringen att bevara kompetensen på vissa nyckelområden.
Att för Sveriges del sälja sin kunskap till andra länder handlar således i stor utsträckning om att bevara kompetens och kunskap för egen del. Om något skulle hända och Sverige dras in i krig så behöver vi inhemsk kompetens på området. Det låter kanske självklart när man tänker på det men i den allmänna debatten är det långt från självklart. Och pratar man med Svenska Freds så är det definitivt inte det.
Utöver kunskapsbevarandet så finns det så klart även en ekonomisk aspekt av exporten. Sverige tjänar pengar på den och som exportberoende nation behöver vi alla exportprodukter vi kan få fram.
Pengar får dock inte vara överordnat och det är därför vi har det regelverk vi har. ISP kontrollerar därtill att exporten följer det av riksdagen uppsatta regelverket, för att tillse att vapen eller övrigt materiel inte säljs till otillbörliga länder. Och så ska det så klart vara.
Svensk export är viktig för Sverige och där spelar försvarsindustrin en viktig roll. Inte primärt för att tjäna pengar på att sälja till andra utan för att se till att Sverige har det materiel vi själva behöver den dagen fienden står vid gränsen. Det kan vara värt att tänka på nästa gång någon säger att vi borde sluta exportera vapenmateriel.
Nyheter: DN, DN, DN, DN, GP, D.
Bloggar: Riedl, AB.
tisdag 21 februari 2012
Ett kungarike i väntans tider
Ingen kan ha undgått att Kronprinsessan Victoria väntar barn vilken dag som helst nu. Journalister står på tå och alla väntar spänt på ett besked som kan indikera om att något är på väg att hända. Just i dag verkade dock vara en vanlig arbetsdag för Kungafamiljen. Samtidigt som media spekulerade vilt åts nämligen lunch på slottet.
Men förr eller senare kommer ett litet barn att födas, och det blir inte vilket barn som helst, utan en tronföljare. I kraft av successionsordningen kommer Victorias förstfödda att gå om sin moster och morbror i tronföljden. Om inget oförutsett händer är det således en liten kommande kung eller drottning som ska födas.
Spännande är således bara förnamnet. De som är äldre har varit med om det här tidigare (när Carl Philip föddes) men för mig är det så klart första gången. Och jag kommer troligtvis att läsa osunt mycket om barnet när tronföljaren väl är född.
Men förr eller senare kommer ett litet barn att födas, och det blir inte vilket barn som helst, utan en tronföljare. I kraft av successionsordningen kommer Victorias förstfödda att gå om sin moster och morbror i tronföljden. Om inget oförutsett händer är det således en liten kommande kung eller drottning som ska födas.
Spännande är således bara förnamnet. De som är äldre har varit med om det här tidigare (när Carl Philip föddes) men för mig är det så klart första gången. Och jag kommer troligtvis att läsa osunt mycket om barnet när tronföljaren väl är född.
Hur är den konservative?
måndag 20 februari 2012
Konservativ liberalism
"Sent ska moralisten vakna" skriver DN på sin ledarsida i dag, implicerandes att moraliserande i sig är någonting negativt som man inte ska ägna sig åt. Och det stämmer så klart inte eftersom det, som i alla debattsituationer, är skillnad på sak och person. Det går därför alldeles utmärkt att moralisera över ett beteende utan att för den skull ha någonting emot personen vars beteende man har synpunkter på. En utgångspunkt som vi har svårt för i Sverige, jag vet, men så är likväl fallet.
Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om. Jag tänkte i stället konstatera att jag i diskussionen kring steriliseringskravet endast har fokuserat på de fall där ett könsbyte görs rent fysiskt (i den mån det nu är fysiskt möjligt att "byta" kön) och därmed missat att det egentligen bara var en liten del av debatten.
Jag får väl dock glädja mig åt att jag knappast har varit ensam om att missförstå den mer övergripande frågeställningen, det vill säga hur man går till väga om man endast vill byta juridiskt kön. Något som trots allt är väsensskilt från att genomgå könsförändrande operationer för att efterlikna motsatt kön i största möjliga mån.
Dock inte sagt att det är ett förfarande som jag skulle uppmuntra men jag har få rent juridiska besvär med att någon i samråd med sin läkare byter juridiskt kön. Vilket leder oss in på nästa fråga. DN:s ledarsida raljerar nämligen, i ovan nämnda artikel, över huruvida KD vill vara:
"Sveriges enda riktigt liberala parti vars strävan är att hålla politikerna så långt borta från människornas vardag som det över huvud taget är möjligt? Eller vill de fortfarande stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?"
Som om det måste finnas en motsättning mellan de båda förhållningssätten?
Nu är så klart DN:s exempel tillspetsade men de är samtidigt typiska för den svenska debatten. Den som är konservativ kan inte samtidigt ha en liberal syn på vad staten ska göra och tycka.
Jag skulle hävda precis tvärt om. Den som vill att människor ska kunna göra konservativa livsstilsval och till exempel "stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar", om det nu är det man vill, bör verka för en så liberal lagstiftning och så liten stat som möjligt.
I ett samhälle med svag statsmakt och stort självbestämmande spelar det liten roll hur människor definierar sig. Om de ingår i en gemenskap där könsidentitet inte spelar någon roll så är det upp till dem. Vad de då emellertid kommer få leva med är att andra, lika fria individer, kan komma att ha synpunkter på deras livsstilsval. Dock utan att för den skull ha några intentioner om att lagstifta kring vare sig den ena eller andra uppfattningen.
Jag kommer återigen, som många gånger förr, ta upp USA som exempel. Ett land där det uppenbarligen är lagligt att byta juridiskt kön men som samtidigt härbärgerar Amishfolket. Två ytterligheter som ändå kan leva i samma land utan att behöva störas nämnvärt av varandra. Dock inte sagt att grupperna inte har synpunkter på varandras val här i livet.
Men si, det är det som är fördelen med fria samhällen. Om alla har rätt att göra egna val så måste alla också kunna stå ut med att få sina val ifrågasatta av andra som har gjort andra val. Och det är här som moraliserandet kommer in, för att återknyta till där jag började.
I svensk debatt är vi så ovana med att tänka oss ett samhälle utan en stat som reglerar allt. Därför blir också varenda kritik av någon eller något lätt omvandlat till ett lagkrav av något slag. Och i viss utsträckning så är det kanske en anpassning till den genomreglerade tillvaro vi lever i. En kritik mot en reglering kräver en annan reglering.
Bättre då vore att minska politikens inflytande över våra liv och i stället låta människor välja på egen hand. Jag är nämligen övertygad om att fler skulle göra "konservativa" livsstilsval om det inte vore för regleringar som "uppmuntade" ett annat beteende.
Och kanske är det just det som liberaler och socialister är oroliga för.
Det var dock inte det som det här inlägget skulle handla om. Jag tänkte i stället konstatera att jag i diskussionen kring steriliseringskravet endast har fokuserat på de fall där ett könsbyte görs rent fysiskt (i den mån det nu är fysiskt möjligt att "byta" kön) och därmed missat att det egentligen bara var en liten del av debatten.
Jag får väl dock glädja mig åt att jag knappast har varit ensam om att missförstå den mer övergripande frågeställningen, det vill säga hur man går till väga om man endast vill byta juridiskt kön. Något som trots allt är väsensskilt från att genomgå könsförändrande operationer för att efterlikna motsatt kön i största möjliga mån.
Dock inte sagt att det är ett förfarande som jag skulle uppmuntra men jag har få rent juridiska besvär med att någon i samråd med sin läkare byter juridiskt kön. Vilket leder oss in på nästa fråga. DN:s ledarsida raljerar nämligen, i ovan nämnda artikel, över huruvida KD vill vara:
"Sveriges enda riktigt liberala parti vars strävan är att hålla politikerna så långt borta från människornas vardag som det över huvud taget är möjligt? Eller vill de fortfarande stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar?"
Som om det måste finnas en motsättning mellan de båda förhållningssätten?
Nu är så klart DN:s exempel tillspetsade men de är samtidigt typiska för den svenska debatten. Den som är konservativ kan inte samtidigt ha en liberal syn på vad staten ska göra och tycka.
Jag skulle hävda precis tvärt om. Den som vill att människor ska kunna göra konservativa livsstilsval och till exempel "stå för en värdekonservatism på kristen grund där moral är en dygd, män är män och kvinnor hemmafruar", om det nu är det man vill, bör verka för en så liberal lagstiftning och så liten stat som möjligt.
I ett samhälle med svag statsmakt och stort självbestämmande spelar det liten roll hur människor definierar sig. Om de ingår i en gemenskap där könsidentitet inte spelar någon roll så är det upp till dem. Vad de då emellertid kommer få leva med är att andra, lika fria individer, kan komma att ha synpunkter på deras livsstilsval. Dock utan att för den skull ha några intentioner om att lagstifta kring vare sig den ena eller andra uppfattningen.
Jag kommer återigen, som många gånger förr, ta upp USA som exempel. Ett land där det uppenbarligen är lagligt att byta juridiskt kön men som samtidigt härbärgerar Amishfolket. Två ytterligheter som ändå kan leva i samma land utan att behöva störas nämnvärt av varandra. Dock inte sagt att grupperna inte har synpunkter på varandras val här i livet.
Men si, det är det som är fördelen med fria samhällen. Om alla har rätt att göra egna val så måste alla också kunna stå ut med att få sina val ifrågasatta av andra som har gjort andra val. Och det är här som moraliserandet kommer in, för att återknyta till där jag började.
I svensk debatt är vi så ovana med att tänka oss ett samhälle utan en stat som reglerar allt. Därför blir också varenda kritik av någon eller något lätt omvandlat till ett lagkrav av något slag. Och i viss utsträckning så är det kanske en anpassning till den genomreglerade tillvaro vi lever i. En kritik mot en reglering kräver en annan reglering.
Bättre då vore att minska politikens inflytande över våra liv och i stället låta människor välja på egen hand. Jag är nämligen övertygad om att fler skulle göra "konservativa" livsstilsval om det inte vore för regleringar som "uppmuntade" ett annat beteende.
Och kanske är det just det som liberaler och socialister är oroliga för.
lördag 18 februari 2012
KD:s svängning
2007 års utredning om steriliseringskravet vid könsbyte "ansåg det vara rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Utredningen pekade också på att detta är vad de flesta transsexuella vill när de genomgår den könskorrigerande behandlingen." (citat från nedanstående länkad artikel)
Tidigare har KD varit enda parti i alliansen som ansett att ovanstående är en rimlig utgångspunkt i denna svåra fråga. I dag meddelar man dock via DN-debatt att man svänger i frågan.
Det är oklart vad som egentligen har hänt eller förändrats i frågan. Troligtvis har man gjort bedömningen att man inte orkar stå för sin tidigare ståndpunkt och att man förlorar mer på att hålla fast vid den än att byta. Jag är inte så säker på att det stämmer. I alla fall inte internt i KD.
För egen del anser jag att en logisk slutsats av ett könsbyte också innefattar ett avlägsnande av ens tidigare köns könskörtlar. Åsikterna i frågan är dock många. Jag rekommenderar er därför att läsa David Eberhards försök till problematisering av frågan.
Jag kanske inte håller med om precis allt han skriver men Eberhard sätter i alla fall fingret på ett antal komplicerade omständigheter när det gäller könsbyten, och han gör det utifrån sin roll som psykiatriker och utifrån vad som är medicinsk motiverat. Och därmed också utifrån vad som kan och bör vara det offentliga samhällets inställning till den medicinska åtgärd som könsbyte ändå anses vara.
Nyheter: SvD, SR, D, GP.
Tidigare har KD varit enda parti i alliansen som ansett att ovanstående är en rimlig utgångspunkt i denna svåra fråga. I dag meddelar man dock via DN-debatt att man svänger i frågan.
Det är oklart vad som egentligen har hänt eller förändrats i frågan. Troligtvis har man gjort bedömningen att man inte orkar stå för sin tidigare ståndpunkt och att man förlorar mer på att hålla fast vid den än att byta. Jag är inte så säker på att det stämmer. I alla fall inte internt i KD.
För egen del anser jag att en logisk slutsats av ett könsbyte också innefattar ett avlägsnande av ens tidigare köns könskörtlar. Åsikterna i frågan är dock många. Jag rekommenderar er därför att läsa David Eberhards försök till problematisering av frågan.
Jag kanske inte håller med om precis allt han skriver men Eberhard sätter i alla fall fingret på ett antal komplicerade omständigheter när det gäller könsbyten, och han gör det utifrån sin roll som psykiatriker och utifrån vad som är medicinsk motiverat. Och därmed också utifrån vad som kan och bör vara det offentliga samhällets inställning till den medicinska åtgärd som könsbyte ändå anses vara.
Nyheter: SvD, SR, D, GP.
torsdag 16 februari 2012
Vigilante Sjöstedt
Vad tusan håller Jonas Sjöstedt på med? Försöker han runda regeringen för att framstå som hjälte på egen hand, och förstår han inte vilka implikationer det i så fall kan få på Sveriges officiella förhållningslinje till den Etiopiska regeringen?
Nu förnekar visserligen Sjöstedt via en presskommentar på Vänsterpartiets hemsida att han skulle ha förhandlat på egen hand direkt med den Etiopiska regeringen, men så vitt jag kan se så är det inte det tidningarna skriver att han gjort heller.
I stället handlar det om att han via andra kontakter försöker påverka Etiopien. Kontakter som står Etiopien nära och som erbjudit Sjöstedt att tala för Sveriges räkning i fallet med de fängslade journalisterna.
Ett erbjudande som Sjöstedt direkt borde ha tagit med sig till Arvsfurstens palats i stället för att agerat på egen hand på. Nu riskerar han i stället, vilket Urban Ahlin (S) också mycket riktigt påpekar, att förstöra de kontakter som Sverige redan har upparbetat med Etiopien.
Oansvarigt Sjöstedt.
Bloggar: Böhlmark, Antonsson.
Nu förnekar visserligen Sjöstedt via en presskommentar på Vänsterpartiets hemsida att han skulle ha förhandlat på egen hand direkt med den Etiopiska regeringen, men så vitt jag kan se så är det inte det tidningarna skriver att han gjort heller.
I stället handlar det om att han via andra kontakter försöker påverka Etiopien. Kontakter som står Etiopien nära och som erbjudit Sjöstedt att tala för Sveriges räkning i fallet med de fängslade journalisterna.
Ett erbjudande som Sjöstedt direkt borde ha tagit med sig till Arvsfurstens palats i stället för att agerat på egen hand på. Nu riskerar han i stället, vilket Urban Ahlin (S) också mycket riktigt påpekar, att förstöra de kontakter som Sverige redan har upparbetat med Etiopien.
Oansvarigt Sjöstedt.
Bloggar: Böhlmark, Antonsson.
tisdag 14 februari 2012
Jag ansvarar inte för dina handlingar
Var och en är ansvarig för sina egna handlingar, både i stort och smått. Från den där glassen man inte borde ha ätit till bomben man inte borde ha sprängt.
Det spelar ingen roll om man för egen del, eller inom sin grupp, tror sig agera i det stora folkflertalets namn. Vad man för egen hand utför är man också ansvarig för.
Det här har jag skrivit om flera gånger tidigare, både efter bomben i Stockholm julen 2010 (här och här) och efter massakern på Utøja (här). Kollektiv kan inte stå till svars eller hållas ansvariga för vad några få väljer att göra.
Och lika illa som jag tycker om människor som kollektiviserar muslimer utifrån handlingarna av några få, lika illa tycker jag om människor som försöker smeta ner borgerligheten med Anders Breiviks handlingar.
Den här tankemodellen fungerar så klart åt alla håll och försök att smutskasta sin meningsmotståndare med förmenta kopplingar åt olika finns tyvärr i alla läger (det har säkert hänt att jag gjort det själv är jag rädd för). Det betyder dock inte att det är en debattmetod som är önskvärd eller som bidrar med något positivt till det allmänna debattklimatet.
Så nästa gång någon säger eller gör något som du inte håller med om (och du vill säga emot), försök att hålla dig till det som personen i fråga har sagt eller gjort. Det fungerar oftast alldeles utmärkt som debatteknik.
Lovar du att försöka så lovar jag detsamma.
Det spelar ingen roll om man för egen del, eller inom sin grupp, tror sig agera i det stora folkflertalets namn. Vad man för egen hand utför är man också ansvarig för.
Det här har jag skrivit om flera gånger tidigare, både efter bomben i Stockholm julen 2010 (här och här) och efter massakern på Utøja (här). Kollektiv kan inte stå till svars eller hållas ansvariga för vad några få väljer att göra.
Och lika illa som jag tycker om människor som kollektiviserar muslimer utifrån handlingarna av några få, lika illa tycker jag om människor som försöker smeta ner borgerligheten med Anders Breiviks handlingar.
Den här tankemodellen fungerar så klart åt alla håll och försök att smutskasta sin meningsmotståndare med förmenta kopplingar åt olika finns tyvärr i alla läger (det har säkert hänt att jag gjort det själv är jag rädd för). Det betyder dock inte att det är en debattmetod som är önskvärd eller som bidrar med något positivt till det allmänna debattklimatet.
Så nästa gång någon säger eller gör något som du inte håller med om (och du vill säga emot), försök att hålla dig till det som personen i fråga har sagt eller gjort. Det fungerar oftast alldeles utmärkt som debatteknik.
Lovar du att försöka så lovar jag detsamma.
måndag 13 februari 2012
Tillgängligt för alla?
Gamla riksdagshuset, eller Riksdagen Östra som man säger i dag, på Helgeandsholmen i Stockholm stod färdigbyggt 1905. Det är en minst sagt imposant byggnad som än i dag huserar tvåkammarriksdagens två kammare. Dessa lokaler används i dag främst till interna partigruppsmöten samt emellanåt till hearings av olika slag.
1905 var troligtvis inte tillgänglighetsfrågan särskilt framträdande, något som det inre av Riksdagen Östra också skvallrar om. Marmortrapporna är många och långa och för den som sitter i rullstol så blir det säkert en hel del omvägar för att ta sig till de hissar som finns i huset.
Är det då rimligt att likt Inga Astorsdotter, författaren till en av dagens DN-debattartiklar gör, kräva att alla helt utan hinder kan ta sig till alla delar i fastigheten?
Det är absolut önskvärt, det är inte tu tal om det, men är det rimligt att försöka anpassa en över 100 år gammal fastighet ur alla tänkbara tillgänglighetsaspekter? Aspekter som i viss utsträckning kan vara motstridiga beroende på vem du frågar?
När man i början av 80-talet utökade riksdagens lokaler genom att binda ihop gamla riksdagshuset med Riksbankens gamla lokaler (i dag Riksdagen Västra) anpassade man dem i största möjliga mån. Det torde därför finnas få platser i den byggnaden dit man inte når som rullstolsburen.
Någonstans finns dock en gräns för hur mycket ett äldre hus kan anpassas utan att faktiskt förstöras. Att ytterligare anpassa riksdagens lokaler, som redan i dag huserar hissar till de allra flesta våningsplan och lokaler (bara man frågar) torde göra mer skada än nytta om man ser till husets karaktär och skönhet.
Man har med största sannolikhet gjort det som varit möjligt i förhållande till husets arkitektur och konstruktion. Och i bland går det inte att göra mer än så.
lördag 11 februari 2012
Lindberg gör sig själv en otjänst
I stället för att skriva ett helt inlägg om Anders Lindbergs insinuanta ledare i dag så länkar jag i stället till mitt inlägg om Maria Svelands artikel från här om dagen. Kritiken är densamma.
Läs gärna även Fredrik Segerfeldts replik till Lindberg.
Läs gärna även Fredrik Segerfeldts replik till Lindberg.
fredag 10 februari 2012
Rättvisa skatter?
Föreställ er en person som är född 1970. Personen bor i en genomsnittlig svensk kommun och har en inkomst på 25 000 kronor i månaden. Personen i fråga betalar på denna inkomst en skatt på 6 083 kronor.
Föreställ er sen en person som bor i samma kommun men som i stället tjänar 50 000 kronor i månaden. På denna inkomst betalar personen i fråga en skatt om 17 468 kronor. Förutsatt att båda är medlemmar i Svenska kyrkan.
Den sistnämnda personen tjänar alltså dubbelt så mycket som den sistnämnda, brutto, men betalar nästan tre gånger så mycket i skatt.
Detta är effekten av det svenska progressiva skattesystemet. Den som tjänar mer betalar också mer i skatt, inte bara i egenskap av att inkomsterna är högre, utan också på grund av att skattesatsen blir högre ju mer man tjänar.
Är det här verkligen ett rättvist skattesystem? Vänstern hävdar det, men varför ska det spela någon roll var i inkomstskalan min intjänade hundralapp befinner sig?
Om du är intresserad av hur olika inkomster slår rent skattemässigt så föreslår jag att du tittar runt lite på Jobbskatteavdrag.se.
Föreställ er sen en person som bor i samma kommun men som i stället tjänar 50 000 kronor i månaden. På denna inkomst betalar personen i fråga en skatt om 17 468 kronor. Förutsatt att båda är medlemmar i Svenska kyrkan.
Den sistnämnda personen tjänar alltså dubbelt så mycket som den sistnämnda, brutto, men betalar nästan tre gånger så mycket i skatt.
Detta är effekten av det svenska progressiva skattesystemet. Den som tjänar mer betalar också mer i skatt, inte bara i egenskap av att inkomsterna är högre, utan också på grund av att skattesatsen blir högre ju mer man tjänar.
Är det här verkligen ett rättvist skattesystem? Vänstern hävdar det, men varför ska det spela någon roll var i inkomstskalan min intjänade hundralapp befinner sig?
Om du är intresserad av hur olika inkomster slår rent skattemässigt så föreslår jag att du tittar runt lite på Jobbskatteavdrag.se.
torsdag 9 februari 2012
Sveland gör sig själv en otjänst
Gårdagens mest famösa text, alla kategorier (förutsatt att vi håller oss till etablerad dagspress vill säga), torde vara Maria Svelands artikel i DN Kultur. Den är ett under av orimligheter, felslut och falska anklagelser.
Även om jag håller med Sveland om att det finns oroväckande utvecklingar på sina håll i Europa, som absolut måste diskuteras och bemötas, så måste väl ändå en författare kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Eller?
I Svelands värld verkar emellertid allting som står till höger om henne själv endast vara en blandad åsiktisflora av mer eller mindre misogyna och fascistoida idéer. Ingen yttring inom borgerligheten är för liten för att inte kunna kopplas ihop med Breiviks vansinniga terrordåd och Göran Hägglund, Timbro, Axess och Pär Ström buntas alla ihop med Jobbik och andra extrema yttringar som Europa lever med just nu.
Att vara skeptisk till feminism och genusteori gör en i Svelands ögon till en kvinnohatare som endast ser kvinnor som sliddjur med syfte att föra den rena rasen framåt. Man tillhör dessutom samma tankekomplex som dem som hatar muslimer och homosexuella.
Det är inte utan att man blir helt matt av att läsa Svelands text.
Men vad ska Maria Sveland göra om det verkligen uppstår ett riktigt fascistiskt parti i Sverige? Eller bara åt dem som redan i dag faktiskt är misogyna muslimhatare? Vad ska hon använda för terminologi och ordval åt verkliga extremister när hon buntar ihop Fredrik Reinfeldt med allt annat som hon avskyr?
Ingen i samhället tjänar på att Sveland för debatten på det sätt som hon gör. Det enda hon bidrar till är att hon och hennes gelikar inte kommer märka något den dagen (alternativt inte få uppmärksamhet kring) någon form av verklig extremism tar fäste i den allmänna debatten. Då har de ropat på vargen så många gånger att ingen längre vet vad de gapar om. Inte ens de själva.
Något som visserligen redan verkar vara fallet, i alla fall om man tittar på Svelands sida av den politiska planhalvan. Där har man sällan problem med att härbärgera extremister, och man tar sällan eller aldrig avstånd från dem. Inte ens när AFA slår ner liberaler. Då är självrannsakan obefintlig och alla anklagelser om att vissa personers åsikter i det offentliga rummet leder till våld hos andra uteblir.
Så snälla Sveland, ta och sansa dig lite. Jag förstår att du ser världen i svart och vitt men jag tror att vi alla skulle tjäna på att du försöker nyansera dig lite.
Bloggar: Corren, Anna Ekström, Segerfeldt, Arpi.
Även om jag håller med Sveland om att det finns oroväckande utvecklingar på sina håll i Europa, som absolut måste diskuteras och bemötas, så måste väl ändå en författare kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Eller?
I Svelands värld verkar emellertid allting som står till höger om henne själv endast vara en blandad åsiktisflora av mer eller mindre misogyna och fascistoida idéer. Ingen yttring inom borgerligheten är för liten för att inte kunna kopplas ihop med Breiviks vansinniga terrordåd och Göran Hägglund, Timbro, Axess och Pär Ström buntas alla ihop med Jobbik och andra extrema yttringar som Europa lever med just nu.
Att vara skeptisk till feminism och genusteori gör en i Svelands ögon till en kvinnohatare som endast ser kvinnor som sliddjur med syfte att föra den rena rasen framåt. Man tillhör dessutom samma tankekomplex som dem som hatar muslimer och homosexuella.
Det är inte utan att man blir helt matt av att läsa Svelands text.
Men vad ska Maria Sveland göra om det verkligen uppstår ett riktigt fascistiskt parti i Sverige? Eller bara åt dem som redan i dag faktiskt är misogyna muslimhatare? Vad ska hon använda för terminologi och ordval åt verkliga extremister när hon buntar ihop Fredrik Reinfeldt med allt annat som hon avskyr?
Ingen i samhället tjänar på att Sveland för debatten på det sätt som hon gör. Det enda hon bidrar till är att hon och hennes gelikar inte kommer märka något den dagen (alternativt inte få uppmärksamhet kring) någon form av verklig extremism tar fäste i den allmänna debatten. Då har de ropat på vargen så många gånger att ingen längre vet vad de gapar om. Inte ens de själva.
Något som visserligen redan verkar vara fallet, i alla fall om man tittar på Svelands sida av den politiska planhalvan. Där har man sällan problem med att härbärgera extremister, och man tar sällan eller aldrig avstånd från dem. Inte ens när AFA slår ner liberaler. Då är självrannsakan obefintlig och alla anklagelser om att vissa personers åsikter i det offentliga rummet leder till våld hos andra uteblir.
Så snälla Sveland, ta och sansa dig lite. Jag förstår att du ser världen i svart och vitt men jag tror att vi alla skulle tjäna på att du försöker nyansera dig lite.
Bloggar: Corren, Anna Ekström, Segerfeldt, Arpi.
onsdag 8 februari 2012
Santorum - Dagens skräll
Dagens skräll torde Rick Santorum stå för på andra sidan Atlanten. I nattens primärvalsomgång tog han hem segern i alla tre aktuella stater. Dessutom med stor marginal gentemot republikanernas favoritkandidat Mitt Romney.
Även om Romney fortfarande är toppfavorit så stärker det här Santorums kort inför den fortsatta processen. Kanske var det den här natten som säkrade Santorums roll som vice presidentkandidat till hösten?
Nyheter: Exp, SvD, DN, Reason.
Bloggar: AN, AN, AP.
Även om Romney fortfarande är toppfavorit så stärker det här Santorums kort inför den fortsatta processen. Kanske var det den här natten som säkrade Santorums roll som vice presidentkandidat till hösten?
Nyheter: Exp, SvD, DN, Reason.
Bloggar: AN, AN, AP.
tisdag 7 februari 2012
Hur starkt blev samhället egentligen?
På dagens DN-debatt drömmer Göran Greider och Stefan Edman om en miljöinriktad efterföljare till Tage Erlanders gamla tanke om "det starka samhället".
Man kan säga att Greider och Edman saknar en röd tråd från dagens Socialdemokrater. En röd tråd som de menar bör gå från folkhemstanken, via det starka samhället till en uppdaterad version av Göran Perssons "gröna folkhem".
Orsaken med omtanken om det Socialdemokratiska partiet sägs vara att det behöver något som återigen lockar nya väljargrupper. Helt enkelt en story som folk kan ta till sig.
Som jag ser det gör dock herrarna Greider och Edman en felaktig analys av läget, särskilt gällande drömmen om det starka samhället. Det svenska samhället blev nämligen inte starkt av socialdemokraternas politik under Erlanders tid. Staten blev det, men inte samhället i en vidare mening.
Befolkningen i Sverige, samt civilsamhället som merparten av oss verkar i, blev satta på undantag under den här tiden. Allt för många lever därför fortfarande ur hand i mun utan sparande eller buffert.
Skattesystemet, bidragssystemen, pensionssystemet. Alla utformades de under efterkrigstiden för att individer skulle ha så lite inflytande som möjligt, vilket i sin tur gjorde de flesta beroende av det offentligas goda vilja.
Det kallar inte jag ett starkt samhälle. Det kallar jag ett svagt samhälle. Vad som behövs är därför inte primärt Greider och Edmans drömmar om det gröna folkhemmet 2.0.
Vad som behövs är i stället mer av den sparandelinje som Annie Lööf förfäktar. Endast genom att återge medborgarna den ekonomiska makten över deras liv kan vi få ett starkt samhälle.
Självständiga och ansvarstagande medborgare skapas inte uppifrån. Tvärtom, de skapas nedifrån. Inte heller framgångsrik miljöpolitik skapas uppifrån genom statliga påbud eller investeringsfonder. Även den skapas nedifrån genom att ett starkt samhälle med fria medborgare som agerar tillsammans.
Man kan säga att Greider och Edman saknar en röd tråd från dagens Socialdemokrater. En röd tråd som de menar bör gå från folkhemstanken, via det starka samhället till en uppdaterad version av Göran Perssons "gröna folkhem".
Orsaken med omtanken om det Socialdemokratiska partiet sägs vara att det behöver något som återigen lockar nya väljargrupper. Helt enkelt en story som folk kan ta till sig.
Som jag ser det gör dock herrarna Greider och Edman en felaktig analys av läget, särskilt gällande drömmen om det starka samhället. Det svenska samhället blev nämligen inte starkt av socialdemokraternas politik under Erlanders tid. Staten blev det, men inte samhället i en vidare mening.
Befolkningen i Sverige, samt civilsamhället som merparten av oss verkar i, blev satta på undantag under den här tiden. Allt för många lever därför fortfarande ur hand i mun utan sparande eller buffert.
Skattesystemet, bidragssystemen, pensionssystemet. Alla utformades de under efterkrigstiden för att individer skulle ha så lite inflytande som möjligt, vilket i sin tur gjorde de flesta beroende av det offentligas goda vilja.
Det kallar inte jag ett starkt samhälle. Det kallar jag ett svagt samhälle. Vad som behövs är därför inte primärt Greider och Edmans drömmar om det gröna folkhemmet 2.0.
Vad som behövs är i stället mer av den sparandelinje som Annie Lööf förfäktar. Endast genom att återge medborgarna den ekonomiska makten över deras liv kan vi få ett starkt samhälle.
Självständiga och ansvarstagande medborgare skapas inte uppifrån. Tvärtom, de skapas nedifrån. Inte heller framgångsrik miljöpolitik skapas uppifrån genom statliga påbud eller investeringsfonder. Även den skapas nedifrån genom att ett starkt samhälle med fria medborgare som agerar tillsammans.
måndag 6 februari 2012
En drottning och en president
I dag visade sig visst vara en storartad dag att vakna upp till. Det är klart och härligt väder, Finland har just valt sin första konservativa president på 55 år och Englands drottning Elizabeth firar 60 år på tronen i dag.
Så även om en nyligen genomröstad lagändring fråntar den finske presidenten en stor del av hans maktbefogenheter så är väl ändå ett stort grattis på sin plats. Förhoppningsvis är valet av Niinistö dessutom ett utslag av en mer allmänt hållen borgerlighet i Finland som även kan få genomslag i nästa allmänna val.
För drottning Elizabeth kanske just den här dagen mest påminner henne om att hon för 60 år sedan mottog beskedet att hennes far hade avlidit. Jag gissar dock att hon storligen kommer uppvaktas samt vara det självklara artikelfokuset i hela Storbritannien i dag. Kanske till och med i hela samväldet (över vilket solen fortfarande aldrig går ner).
Det är inte många nu levande regenter som suttit längre på tronen än vad Elizabeth har gjort. Den enda jag kommer på så här på rak arm är Thailands kung Bhumibol.
Trots det kommer prins Charles nog få vänta bra länge till innan det blir dags att överta tronen. Drottningmodern blev trots allt över 100.
Det enda smolket i bägaren den här strålande morgonen är att Finland är republik och inte monarki, men man kan ju inte få allt.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=g2NEFkIrnmU[/youtube]
Nyheter: D, GP.
Uppdatering:
Jag upptäckte just att det dessutom är Ronald Reagans "födelsedag" i dag. Det är ingen hejd på trevligheterna.
Så även om en nyligen genomröstad lagändring fråntar den finske presidenten en stor del av hans maktbefogenheter så är väl ändå ett stort grattis på sin plats. Förhoppningsvis är valet av Niinistö dessutom ett utslag av en mer allmänt hållen borgerlighet i Finland som även kan få genomslag i nästa allmänna val.
För drottning Elizabeth kanske just den här dagen mest påminner henne om att hon för 60 år sedan mottog beskedet att hennes far hade avlidit. Jag gissar dock att hon storligen kommer uppvaktas samt vara det självklara artikelfokuset i hela Storbritannien i dag. Kanske till och med i hela samväldet (över vilket solen fortfarande aldrig går ner).
Det är inte många nu levande regenter som suttit längre på tronen än vad Elizabeth har gjort. Den enda jag kommer på så här på rak arm är Thailands kung Bhumibol.
Trots det kommer prins Charles nog få vänta bra länge till innan det blir dags att överta tronen. Drottningmodern blev trots allt över 100.
Det enda smolket i bägaren den här strålande morgonen är att Finland är republik och inte monarki, men man kan ju inte få allt.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=g2NEFkIrnmU[/youtube]
Nyheter: D, GP.
Uppdatering:
Jag upptäckte just att det dessutom är Ronald Reagans "födelsedag" i dag. Det är ingen hejd på trevligheterna.
lördag 4 februari 2012
Borgerlig opinionsbildning i konsensusmiljö
I torsdags kväll hade jag förmånen att få ta del av några väldigt intressanta och intelligenta människors tankar och funderar om den svenska borgerlighetens roll. Det fick mig att återigen tänka på den konsensuskultur som vi lever med i Sverige, men också på rollen som opinionsbildare inom den här kulturen.
Den pessimistiskt lagde skulle lätt kunna få för sig att opinionsbildning för att förändra människors åsikter egentligen är meningslöst. De flesta har de åsikter de har och de håller fast vid dem oavsett motargument. I det fallet skulle opinionsbildning mer handla om att få dem som hyser samma åsikter som en själv att inse att de inte är ensamma. På så sätt skulle opinionsbildningen kunna leda till att något fler vågar stå för det de redan tycker, snarare än att omvända några som tidigare tyckte någonting annat.
Ovanstående analys av hur opinionsbildning fungerar är jag i viss utsträckning böjd att hålla med om. Det är svårt att övertyga andra. Undersökningar visar dessutom att människor tenderar att läsa sådant som de redan håller med om (och därmed förstärker de egna åsikterna) och undviker sådant som går emot ens egna övertygelser.
Det gör att tröskeln för att faktiskt övertyga någon, eller vinna över dem till ens egen sida, är oroväckande hög.
Tittar man på svenskt 1900-tal kan man emellertid se att det faktiskt är möjligt att förändra både tankesätt, värderingar och beteenden. Efter 1945 såg bland annat herrarna Tingsten och Hedenius att allting till höger om dem sågs som suspekt och till och med nazianstruket, nästan oaktat vad som sades. Allt tal om nation svartmålades och kulturkonservatismen blev nästan över en natt per definition reaktion. I den allmänna debattens ögon alltså.
I mitten av 60-talet fick dock Tingsten och Hedenius smaka på sin egen medicin i och med den vänstervåg som välde in över svensk kultur och politik. Helt plötsligt satt inte längre de på tolkningsföreträde eller formuleringsprivilegium längre. Det hade flyttat till andra personer.
I slutet av 70-talet var det dags för skifte igen. Den här gången tillbaka åt höger på den politiska skalan. Sverige fick borgerlig regering för första gången på länge och marknadsekonomi gick helt plötsligt att diskutera igen.
Sedan dess går svängningarna snabbare och snabbare men det som jag vill säga med exposén över Sveriges politiska utveckling (en exposé jag för övrigt lånat av Svante Nordin) är att opinionsbildning faktiskt lönar sig. Till slut.
Ihärdigt arbete och konstruktiv dialog kan till slut leda fram till att konsensus faktiskt förändras. Något som man därmed bör ha som mål. I alla fall i det här landet. Eftersom vi lever i en politisk och kulturell miljö som eftersträvar konsensus, och det endast verkar kunna finnas en åsikt i taget så bör borgerlig opinionsbildning sträva mot att förändra den konsensus som för närvarande är gällande (om den inte redan är borgerlig vill säga).
Så även om det vid första anblick kan tyckas vara en omöjlig uppgift så visar oss historien ändå att åsikter och idéer kan förändras på samhällelig nivå. Det handlar bara om att få tillräckligt många med sig för att pendeln ska tippa över.
Och eftersom jag tror att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt delar borgerliga värderingar om arbete och redlighet, ansvar, moral och sparande så handlar det för oss som borgerliga opinionsbildare att sätta ord på det som människor redan tänker. På så sätt kommer fler våga, och klara av, att stå för sina åsikter öppet. På så sätt skapar vi ett mer borgerligt samhälle.
Den pessimistiskt lagde skulle lätt kunna få för sig att opinionsbildning för att förändra människors åsikter egentligen är meningslöst. De flesta har de åsikter de har och de håller fast vid dem oavsett motargument. I det fallet skulle opinionsbildning mer handla om att få dem som hyser samma åsikter som en själv att inse att de inte är ensamma. På så sätt skulle opinionsbildningen kunna leda till att något fler vågar stå för det de redan tycker, snarare än att omvända några som tidigare tyckte någonting annat.
Ovanstående analys av hur opinionsbildning fungerar är jag i viss utsträckning böjd att hålla med om. Det är svårt att övertyga andra. Undersökningar visar dessutom att människor tenderar att läsa sådant som de redan håller med om (och därmed förstärker de egna åsikterna) och undviker sådant som går emot ens egna övertygelser.
Det gör att tröskeln för att faktiskt övertyga någon, eller vinna över dem till ens egen sida, är oroväckande hög.
Tittar man på svenskt 1900-tal kan man emellertid se att det faktiskt är möjligt att förändra både tankesätt, värderingar och beteenden. Efter 1945 såg bland annat herrarna Tingsten och Hedenius att allting till höger om dem sågs som suspekt och till och med nazianstruket, nästan oaktat vad som sades. Allt tal om nation svartmålades och kulturkonservatismen blev nästan över en natt per definition reaktion. I den allmänna debattens ögon alltså.
I mitten av 60-talet fick dock Tingsten och Hedenius smaka på sin egen medicin i och med den vänstervåg som välde in över svensk kultur och politik. Helt plötsligt satt inte längre de på tolkningsföreträde eller formuleringsprivilegium längre. Det hade flyttat till andra personer.
I slutet av 70-talet var det dags för skifte igen. Den här gången tillbaka åt höger på den politiska skalan. Sverige fick borgerlig regering för första gången på länge och marknadsekonomi gick helt plötsligt att diskutera igen.
Sedan dess går svängningarna snabbare och snabbare men det som jag vill säga med exposén över Sveriges politiska utveckling (en exposé jag för övrigt lånat av Svante Nordin) är att opinionsbildning faktiskt lönar sig. Till slut.
Ihärdigt arbete och konstruktiv dialog kan till slut leda fram till att konsensus faktiskt förändras. Något som man därmed bör ha som mål. I alla fall i det här landet. Eftersom vi lever i en politisk och kulturell miljö som eftersträvar konsensus, och det endast verkar kunna finnas en åsikt i taget så bör borgerlig opinionsbildning sträva mot att förändra den konsensus som för närvarande är gällande (om den inte redan är borgerlig vill säga).
Så även om det vid första anblick kan tyckas vara en omöjlig uppgift så visar oss historien ändå att åsikter och idéer kan förändras på samhällelig nivå. Det handlar bara om att få tillräckligt många med sig för att pendeln ska tippa över.
Och eftersom jag tror att en stor del av Sveriges befolkning faktiskt delar borgerliga värderingar om arbete och redlighet, ansvar, moral och sparande så handlar det för oss som borgerliga opinionsbildare att sätta ord på det som människor redan tänker. På så sätt kommer fler våga, och klara av, att stå för sina åsikter öppet. På så sätt skapar vi ett mer borgerligt samhälle.
torsdag 2 februari 2012
Tacka "miljö"rörelsen för oljekraftverken
Sedan kärnkraftsomröstningen så har moderniseringen av våra svenska kärnkraftverk varit tämligen blygsam. Man har lappat och lagat och till och med tagit reaktorer ur drift.
Men oavsett vad Miljöpartister och andra försöker hävda så finns det fortfarande ingen bra, säker och miljövänlig ersättningskälla till kärnkraft. än. Inte i ett land som får merparten av sin el från kärnkraft i alla fall.
Något som leder till att vi i Sverige, när rysskylan nu sveper in, måste starta upp gamla oljekraftverk för att hålla uppe elproduktionen (eftersom kärnkraftverken inte går för fullt).
Man undrar om det verkligen var det här som kärnkraftsmotståndarna såg framför sig för när de röstade för en avveckling.
Nyheter: GP, E24, SvD, SR.
Men oavsett vad Miljöpartister och andra försöker hävda så finns det fortfarande ingen bra, säker och miljövänlig ersättningskälla till kärnkraft. än. Inte i ett land som får merparten av sin el från kärnkraft i alla fall.
Något som leder till att vi i Sverige, när rysskylan nu sveper in, måste starta upp gamla oljekraftverk för att hålla uppe elproduktionen (eftersom kärnkraftverken inte går för fullt).
Man undrar om det verkligen var det här som kärnkraftsmotståndarna såg framför sig för när de röstade för en avveckling.
Nyheter: GP, E24, SvD, SR.
onsdag 1 februari 2012
Trendängsliga svenskar
Svensken är inte trendkänslig, vilket i bland hävdas, utan trendängslig. Det konstaterade Per Sinding-Larsen redan för över tio år sedan i något program på SVT. Vi anammar nya saker, inte primärt för att de är nya/spännande/tilltalande, utan för att vi är oroliga över att vi ska missa något och sedan stå där som ett fån när alla andra redan har hakat på trenden.
Samma fenomen kan sägas gälla för den politiska diskussionen i Sverige. Det är som att den offentliga debatten bara kan hålla en tanke i gång samtidigt och alla går åt samma håll när någon väl tagit ledningen. Att uttrycka en avvikande hållning möts inte sällan med förklenande omdömen eller rena påhopp.
Erik Helmersson på DN:s ledarsida har skrivit om ämnet två dagar i rad nu, dock med lite olika utgångspunkter.
I går handlade artikeln om hur åsikter utanför mittfåran kan göra någon helt omöjlig för ett uppdrag eller arbete, trots goda kvalifikationer. Vilket i mina ögon är helt bisarrt.
I dag handlade artikeln i stället om den ängslige svensken som gjort sig så beroende av statligt sanktionerade beslut och pålagor att vi inte längre kan handskas med avvikande fenomen.
I den senare jämför Helmersson Sverige med USA, ett land som av tradition har en svagare statsmakt och ett starkare civilsamhälle än vad Sverige har. Men där är också pluralismen och toleransen för det udda större. Amish samsas med San Franciscos HBT-kultur som samsas med Gun owners of America etc etc i all oändlighet.
I Sverige däremot klarar vi inte ens av att få vår världsbild ifrågasatt, något som den debatt som Bengt Ohlsson oavsiktligt påbörjade för ett par-tre veckor sedan (och som han får avsluta i dag).
Trots formuleringsföreträde och en ibland bedövande åsiktshegemoni, långt utanför den egna gruppen, så känner sig ändå kulturvänstern som att det är de som slår ur underläge. Som att alla är mot just dem och att de inte har några plattformar att utgå ifrån (trots att det är journalister, redaktörer, regissörer, poeter och musiker vi pratar om).
Ovan nämnda exempel på personkategorier tar gärna på sig uppgiften att kritisera den eller det som inte anses passa in. Och konsensuskulturen gör att en stor flock följer efter. Som om olika åsikter var farligt. Som om världen skulle gå under av pluralism och en flora av olika ställningstaganden.
Så nästa gång som någon säger något du inte heller med om, säg det. Inte bara för att säga emot eller provocera utan för att du, om du har det, har en avvikande åsikt. Vem vet, kanske har ni båda lärt er något när samtalet är slut.
Samma fenomen kan sägas gälla för den politiska diskussionen i Sverige. Det är som att den offentliga debatten bara kan hålla en tanke i gång samtidigt och alla går åt samma håll när någon väl tagit ledningen. Att uttrycka en avvikande hållning möts inte sällan med förklenande omdömen eller rena påhopp.
Erik Helmersson på DN:s ledarsida har skrivit om ämnet två dagar i rad nu, dock med lite olika utgångspunkter.
I går handlade artikeln om hur åsikter utanför mittfåran kan göra någon helt omöjlig för ett uppdrag eller arbete, trots goda kvalifikationer. Vilket i mina ögon är helt bisarrt.
I dag handlade artikeln i stället om den ängslige svensken som gjort sig så beroende av statligt sanktionerade beslut och pålagor att vi inte längre kan handskas med avvikande fenomen.
I den senare jämför Helmersson Sverige med USA, ett land som av tradition har en svagare statsmakt och ett starkare civilsamhälle än vad Sverige har. Men där är också pluralismen och toleransen för det udda större. Amish samsas med San Franciscos HBT-kultur som samsas med Gun owners of America etc etc i all oändlighet.
I Sverige däremot klarar vi inte ens av att få vår världsbild ifrågasatt, något som den debatt som Bengt Ohlsson oavsiktligt påbörjade för ett par-tre veckor sedan (och som han får avsluta i dag).
Trots formuleringsföreträde och en ibland bedövande åsiktshegemoni, långt utanför den egna gruppen, så känner sig ändå kulturvänstern som att det är de som slår ur underläge. Som att alla är mot just dem och att de inte har några plattformar att utgå ifrån (trots att det är journalister, redaktörer, regissörer, poeter och musiker vi pratar om).
Ovan nämnda exempel på personkategorier tar gärna på sig uppgiften att kritisera den eller det som inte anses passa in. Och konsensuskulturen gör att en stor flock följer efter. Som om olika åsikter var farligt. Som om världen skulle gå under av pluralism och en flora av olika ställningstaganden.
Så nästa gång som någon säger något du inte heller med om, säg det. Inte bara för att säga emot eller provocera utan för att du, om du har det, har en avvikande åsikt. Vem vet, kanske har ni båda lärt er något när samtalet är slut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)