För två dagar sedan blev jag och min hustru föräldrar till en liten dotter. Det, och det faktum att det är jul, gör att det kommer bli ett lite lugnare tempo här ett tag framöver.
Jag vill dock passa på att önska alla en god jul och ett gott nytt år!
lördag 22 december 2012
tisdag 18 december 2012
Avskaffa laglotten
Johan Rabaeus har, som det står i Dagens Industri, vunnit en arvsstrid. Det påminde mig om vikten av att avskaffa laglotten.
Ni som har missat varför jag anser det kan läsa om det här och här.
Ni som har missat varför jag anser det kan läsa om det här och här.
torsdag 13 december 2012
Nördiga intressen
I dag kom en ny bok med posten. Bra att ha de där dagarna när man undrar hur ätten Gyllenhaals vapen egentligen ser ut.
tisdag 11 december 2012
Ett sluttande DNA-plan
Så här i nobeltider så kan det kännas som att all kunskap är bra kunskap och att alla framsteg är positiva och av godo. Maja Hagerman påminner oss dock om att så inte är fallet. Allt som oftast finns det en baksida med allt, även med sådant som vid en första anblick framstår som positivt. Hagerman skriver:
"Nu kommer ”dna für alle”. De lättillgängliga gentesterna förutspås innebära en revolution för hur vi ser på oss själva, våra barn – och våra partner. Lone Frank, en dansk vetenskapsjournalist, lägger entusiastiskt fram budskapet under ett föredrag om sin bok ”Mina vackra gener”. Vi har fått ett nytt redskap för att förstå, säger hon. Alla kan nu ta reda på sina genetiska förutsättningar och sina risker för ärftliga sjukdomar."
Och det kan ju låta attraktivt, men frågan som måste ställas är vad vi gör med den information som vi får från dessa DNA-tester. Låter vi den styra våra handlingar och i så fall på vilket sätt? Ser vi det som privat information eller något som det offentliga kan tänkas ha synpunkter på eller åsikter om?
Det senare scenariot är en inte helt osökt förlängning av själva användandet av informationen i fråga. I Danmark har man under flera år jobbat så pass aktivt med fosterscreening att det knappt föds barn med Downs Syndrom där längre. Just nu bedömer man att det här är viktigt. Vad blir nästa fysiska anomali att bedömas icke önskvärd och vem gör den bedömningen?
När man hanterar frågor om DNA- och genforskning så måste man, enligt mig, fundera på de här frågorna. Just nu upplever jag att det görs i alldeles för liten utsträckning.
"Nu kommer ”dna für alle”. De lättillgängliga gentesterna förutspås innebära en revolution för hur vi ser på oss själva, våra barn – och våra partner. Lone Frank, en dansk vetenskapsjournalist, lägger entusiastiskt fram budskapet under ett föredrag om sin bok ”Mina vackra gener”. Vi har fått ett nytt redskap för att förstå, säger hon. Alla kan nu ta reda på sina genetiska förutsättningar och sina risker för ärftliga sjukdomar."
Och det kan ju låta attraktivt, men frågan som måste ställas är vad vi gör med den information som vi får från dessa DNA-tester. Låter vi den styra våra handlingar och i så fall på vilket sätt? Ser vi det som privat information eller något som det offentliga kan tänkas ha synpunkter på eller åsikter om?
Det senare scenariot är en inte helt osökt förlängning av själva användandet av informationen i fråga. I Danmark har man under flera år jobbat så pass aktivt med fosterscreening att det knappt föds barn med Downs Syndrom där längre. Just nu bedömer man att det här är viktigt. Vad blir nästa fysiska anomali att bedömas icke önskvärd och vem gör den bedömningen?
När man hanterar frågor om DNA- och genforskning så måste man, enligt mig, fundera på de här frågorna. Just nu upplever jag att det görs i alldeles för liten utsträckning.
måndag 10 december 2012
Nobel fördelning
Om man skriver en debattartikel där man använder ca 3 500 tecken till själva artikeln och ca 3 000 till namnunderskrifterna så bör man fundera lite på sina prioriteringar. Men det är klart, när man inte lägger fram rimliga förslag så får man ta igen det med att få det att framstå som att tillräckligt många prominenta personer håller med.
Givet att de upptäckter och framsteg som prisas i dag, den 10 december, ofta ligger både 20, 30 och 40 år tillbaka i tiden så är det inte så konstigt att det bara är "gubbar" som uppmärksammas. I dag utexamineras dock fler kvinnor än män vid allt fler universitet och högskolor världen över. Fördelningen kommer därför med stor sannolikhet att förändras över tid.
Det går dock att diskutera huruvida könsfördelningen är intressant när det är vetenskaplig excellens som prisas och inte primärt personer.
Givet att de upptäckter och framsteg som prisas i dag, den 10 december, ofta ligger både 20, 30 och 40 år tillbaka i tiden så är det inte så konstigt att det bara är "gubbar" som uppmärksammas. I dag utexamineras dock fler kvinnor än män vid allt fler universitet och högskolor världen över. Fördelningen kommer därför med stor sannolikhet att förändras över tid.
Det går dock att diskutera huruvida könsfördelningen är intressant när det är vetenskaplig excellens som prisas och inte primärt personer.
lördag 8 december 2012
Oscar II
I dag är det 105 år sedan som kung Oscar II drog sitt sista andetag. Det uppmärksammas i det tysta med en bild på en nål ur min samling av nålar och pins.
torsdag 6 december 2012
Välfärdsstat och välfärdssamhälle
I går kom ett nytt nummer av Muf Stockholms eminenta tidning Forum ut. Läs den. Jag medverkar nämligen med en text om välfärdsstat vs. välfärdssamhälle. Mycket Hans Zetterberg och Staffan Burenstam Linder utlovas.
tisdag 4 december 2012
Offentliga ursäkter kraftiga slag i luften
Under helgen som gick (den 1 december) var det den internationella aidsdagen. Då gick vänsterpartiet och Miljöpartiet ut och efterfrågade en ny politik på smittskyddsområdet. Båda partierna anser att den som har Hiv eller Aids inte ska vara ålagda att informera eventuella sexpartners om det, ett förslag som jag har vänt mig mot tidigare och därför inte kommer skriva om nu.
I stället tänkte jag fokusera på Miljöpartiets krav på en offentlig ursäkt från regeringen, något som jag rent principiellt är väldigt skeptisk till. Offentliga ursäkter är nämligen, i mina ögon, i bästa fall kraftiga slag i luften och i värsta fall helt kontraproduktiva.
Dels är det allt som oftast någon som inte har något ansvar för den historiska oförrätten i fråga som ber om ursäkt, dels öppnar ursäkten som sådan upp för fler krav på ursäkter. Hanne Kjöller formulerar det bra när hon skriver:
Efter svepande kritik mot ”samhället” landar MP i slutsatsen att det är regeringen som ska be om ursäkt. Vad då, den sittande borgerliga eller den socialdemokratiska som styrde när det begav sig? Den som utifrån statsrådet Gertrud Sigurdsen (S) och Aidsdelegationen med en enig riksdag bakom sig klubbade igenom en lagstiftning som gjorde det möjligt att tvångsinternera hivpositiva.
Det är inte tu tal om att det finns historiska skeenden och händelser som det finns skäl för det allmänna medvetandet att skämmas för. Att utkräva ansvar och ursäkter i efterhand riskerar dock endast att dessa utkrävs där inget ansvar finns. Hur avgör man vem som är rätt instans?
Hanteringen som vissa hiv-smittade fick utstå i början av 80-talet blir inte ogjord bara för att sittande regering ber om ursäkt. Bättre då att jobba för att den inte upprepas.
I stället tänkte jag fokusera på Miljöpartiets krav på en offentlig ursäkt från regeringen, något som jag rent principiellt är väldigt skeptisk till. Offentliga ursäkter är nämligen, i mina ögon, i bästa fall kraftiga slag i luften och i värsta fall helt kontraproduktiva.
Dels är det allt som oftast någon som inte har något ansvar för den historiska oförrätten i fråga som ber om ursäkt, dels öppnar ursäkten som sådan upp för fler krav på ursäkter. Hanne Kjöller formulerar det bra när hon skriver:
Efter svepande kritik mot ”samhället” landar MP i slutsatsen att det är regeringen som ska be om ursäkt. Vad då, den sittande borgerliga eller den socialdemokratiska som styrde när det begav sig? Den som utifrån statsrådet Gertrud Sigurdsen (S) och Aidsdelegationen med en enig riksdag bakom sig klubbade igenom en lagstiftning som gjorde det möjligt att tvångsinternera hivpositiva.
Det är inte tu tal om att det finns historiska skeenden och händelser som det finns skäl för det allmänna medvetandet att skämmas för. Att utkräva ansvar och ursäkter i efterhand riskerar dock endast att dessa utkrävs där inget ansvar finns. Hur avgör man vem som är rätt instans?
Hanteringen som vissa hiv-smittade fick utstå i början av 80-talet blir inte ogjord bara för att sittande regering ber om ursäkt. Bättre då att jobba för att den inte upprepas.
måndag 3 december 2012
En annorlunda julkalender
Ni har väl inte missat Slöseriombudsmannen Martin Borgs julkalender Slöserimuseet? Den är av det lite annorlunda slaget.
fredag 30 november 2012
Friskt mod i gossar blå
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=KSSdVlXFSpI[/youtube]
Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"
Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.
Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.
Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
"Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!"
Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.
Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.
onsdag 28 november 2012
Den intoleranta toleransen
Jag undrar om Mattias Irving inser att han är inkonsekvent när han i sin debattartikel om Tonio Borg skriver att denne är en "[E]n EU-kommissionär [som] hyser åsikter som inte hör hemma i ett sekulariserat, frihetligt och pluralistiskt samhälle."
Det är nämligen en sak att säga, vilket Irving gör senare i texten, att man aldrig ska tolerera intolerans och att säga att en viss typ av åsikter inte hör hemma i ett (pluralistiskt) samhälle. Det förra kan nämligen (i normalfallet) vara en intellektuell ståndpunkt medan den senare tangerar totalitarism.
Ett samhälle som inte tillåter alla människor att hysa vilka åsikter de vill kan näppeligen betraktas som ett pluralistiskt sådant. Pluralismen förutsätter i stället att olika åsikter stöts och blöts mot varandra.
Det är nämligen en sak att säga, vilket Irving gör senare i texten, att man aldrig ska tolerera intolerans och att säga att en viss typ av åsikter inte hör hemma i ett (pluralistiskt) samhälle. Det förra kan nämligen (i normalfallet) vara en intellektuell ståndpunkt medan den senare tangerar totalitarism.
Ett samhälle som inte tillåter alla människor att hysa vilka åsikter de vill kan näppeligen betraktas som ett pluralistiskt sådant. Pluralismen förutsätter i stället att olika åsikter stöts och blöts mot varandra.
måndag 26 november 2012
Borgerligheten är ingen livsstil
"Moderaterna är inte längre borgerliga" skriver MUF:s ordförande Erik Bengtzboe på DN-debatt i dag. Man får dock intrycket att han helt har missat den debatt om borgerlighetens idéutveckling som pågått under några år, och han är väldigt snäv i sitt synsätt när han endast ser begreppet "borgerlighet" som en identitetsmarkör i stället för en benämning på en politisk inriktning. Som att han utgår ifrån att det i dagsläget skulle gå att sätta likhetstecken mellan borgerlighet och bourgeoisie.
I den debatt, som bland annat förts av PJ Anders Linder på Svenskans ledarsida, om borgerlighetens idéutveckling och tankegods har "borgerligheten" hela tiden använts som ett samlande begrepp för det som Bengtzboe benämner liberal och konservativ tradition.
På samma sätt var Magasinet NEO:s ometikettetering knappast ett utslag av en önskan om att få äta gåslever under kristallkronorna utan just en breddning av den målgrupp som kan tänkas vara intresserad av att läsa tidningen i fråga.
Att vara borgerlig har i dagsläget väldigt lite med ens livsstil att göra. Det är en vid benämning på det (liberala och konservativa) tankegods som omfattas av alliansens fyra partier. Det är inte statiskt, och det är inte heller entydigt. Att jag kallar mig borgerlig säger väldigt lite om hur jag lever.
I den debatt, som bland annat förts av PJ Anders Linder på Svenskans ledarsida, om borgerlighetens idéutveckling och tankegods har "borgerligheten" hela tiden använts som ett samlande begrepp för det som Bengtzboe benämner liberal och konservativ tradition.
På samma sätt var Magasinet NEO:s ometikettetering knappast ett utslag av en önskan om att få äta gåslever under kristallkronorna utan just en breddning av den målgrupp som kan tänkas vara intresserad av att läsa tidningen i fråga.
Att vara borgerlig har i dagsläget väldigt lite med ens livsstil att göra. Det är en vid benämning på det (liberala och konservativa) tankegods som omfattas av alliansens fyra partier. Det är inte statiskt, och det är inte heller entydigt. Att jag kallar mig borgerlig säger väldigt lite om hur jag lever.
fredag 23 november 2012
En dålig (blogg)vecka
Det har tyvärr varit en oinspirerad vecka det här. Förhoppningsvis rinner skapar- och skrivarlustan till igen i nästa vecka.
Trevlig helg på er.
Trevlig helg på er.
tisdag 20 november 2012
En röst för en röst
I går skrev moderaten Mats Gerdau på Expressens debattsida att väljarna är redo att rösta på nätet. Argumenten som anförs handlar om antalet som deltar i allmänna val samt att tekniken nu har kommit så pass långt att det är möjligt att rösta över nätet på ett säkert sätt.
Och det sistnämnda betvivlar jag inte alls. Kan man deklarera över nätet med hög säkerhet så är det garanterat möjligt att skapa ett röstningssystem som är säkert. Frågan är om det är önskvärt?
Som jag ser det så måste man fråga sig om demokrati bara handlar om att så många som möjligt deltar eller om det också handlar om att de som deltar är väl insatta och gör övervägda val. För mig är det senare minst lika viktigt som det förra.
Och här har partierna i Sverige ett stort ansvar. Det åligger dem (oss) att informera om och prata om politik på ett sätt som gör det intressant för så många som möjligt. Därefter ska offentliga instanser tillhandahålla möjligheter att delta i offentliga val.
Det deltagandet bör dock inte ske för lättvindigt. Rösträtten är i mina ögon en allt för viktig rättighet för att släppa lös på internet (i brist på bättre ordval). Jag vill att människor ska ta våra offentliga val på allvar, tänka igenom sina alternativ samt aktivt - och fysiskt - lägga sin röst på det parti som de bedömer kan föra deras talan på bästa sätt.
Gerdau skriver att "[s]keptikerna mot e-röstning brukar anföra tre argument: att valhemligheten skulle hotas, att det ger utrymme för otillbörlig påverkan vid röstningstillfället samt att något av högtidligheten i att avge sin röst skulle gå förlorad."
Jag har aldrig hört något av ovanstående argument i någon debatt. Jag skulle i stället säga att argumenten mot e-röstning främst handlar om det jag skrivit om ovan.
Som en konsekvens av mina åsikter om detta anser jag även att Sverige bör återgå till systemet med skilda valdagar. I dagsläget är det alldeles för mycket sammanblandning av de olika politiska nivåernas ansvar i valrörelserna. Något som gör det svårt för väljarna att utkräva ansvar av rätt politiker.
Om varje val handlar om rätt saker så ökar medborgarnas möjlighet att göra informerade val. Vi kanske ska börja i den änden i stället för att öppna upp för e-röstning?
Och det sistnämnda betvivlar jag inte alls. Kan man deklarera över nätet med hög säkerhet så är det garanterat möjligt att skapa ett röstningssystem som är säkert. Frågan är om det är önskvärt?
Som jag ser det så måste man fråga sig om demokrati bara handlar om att så många som möjligt deltar eller om det också handlar om att de som deltar är väl insatta och gör övervägda val. För mig är det senare minst lika viktigt som det förra.
Och här har partierna i Sverige ett stort ansvar. Det åligger dem (oss) att informera om och prata om politik på ett sätt som gör det intressant för så många som möjligt. Därefter ska offentliga instanser tillhandahålla möjligheter att delta i offentliga val.
Det deltagandet bör dock inte ske för lättvindigt. Rösträtten är i mina ögon en allt för viktig rättighet för att släppa lös på internet (i brist på bättre ordval). Jag vill att människor ska ta våra offentliga val på allvar, tänka igenom sina alternativ samt aktivt - och fysiskt - lägga sin röst på det parti som de bedömer kan föra deras talan på bästa sätt.
Gerdau skriver att "[s]keptikerna mot e-röstning brukar anföra tre argument: att valhemligheten skulle hotas, att det ger utrymme för otillbörlig påverkan vid röstningstillfället samt att något av högtidligheten i att avge sin röst skulle gå förlorad."
Jag har aldrig hört något av ovanstående argument i någon debatt. Jag skulle i stället säga att argumenten mot e-röstning främst handlar om det jag skrivit om ovan.
Som en konsekvens av mina åsikter om detta anser jag även att Sverige bör återgå till systemet med skilda valdagar. I dagsläget är det alldeles för mycket sammanblandning av de olika politiska nivåernas ansvar i valrörelserna. Något som gör det svårt för väljarna att utkräva ansvar av rätt politiker.
Om varje val handlar om rätt saker så ökar medborgarnas möjlighet att göra informerade val. Vi kanske ska börja i den änden i stället för att öppna upp för e-röstning?
torsdag 15 november 2012
Huliganer i kostym
Gårdagens och dagens nyhetsrapportering kring Sverigedemokraterna (SD) har lämnat partiet med byxorna nere. Den fasad som Jimmie Åkesson har försökt putsa upp har solkats ner av smogen från rasistiska och kvinnoförnedrande påhopp, våldsamheter och järnrör. Och detta på grund av tre personer som får sägas tillhöra den absoluta partitoppen inom SD.
Åkessons nyligen aviserade nolltolerans mot rasism inom partiet ledde i går till att han var tvungen att avpollettera Erik Almqvist från hans tyngsta uppdrag i partiet. Vad som händer med Kent Ekeroth återstår att se. Han har nu tagit time out men Åkesson bör rimligen inse vilken belastning det är att ha en rättspolitisk talesperson som beväpnar sig med järnrör i fyllan på stan.
Hur det här kommer påverka partiets opinionsmässiga framgångar återstår att se. De som nyligen har lockats till SD med känslan att partiet nog börjar bli ett parti bland andra försvinner säkert någon annanstans. Kärnväljarna bryr sig troligtvis inte nämnvärt om Almqvist med fleras beteende eftersom de i stor utsträckning håller med om de åsikter som partitopparna ger uttryck för i filmerna.
Det enda som främlingsfientliga och populistiska partiers framgångar i olika länder har gemensamt är nämligen att deras väljare håller med om deras politiska budskap. Arbetslöshet, utanförskap och ekonomiska kriser förklarar delvis framgångarna i vissa länder. Åsiktsgemenskap mellan väljare och parti är den enda faktor som är återkommande i alla länder, hur tragiskt det än må låta. Väljarna är således inte lurade. De anser att invandringen är den allra viktigaste frågan och röstar därefter (det är därför upp till oss som inte håller med SD och deras väljare att presentera ett alternativ).
Vilket leder in oss på Henrik Arnstads debattartikel i Dagens DN. Han konstaterar att Sverigedemokraterna är och bör betraktas som ett fascistiskt parti. Och det ligger onekligen något i det. Sverigedemokraternas politik stämmer i stora drag överens med det som Arnstad kallar den nya fascismen. Almqvist med fleras beteende gör dock att den inte känns särskilt ny. Snarare allt för välbekant och unken.
Helt osökt kommer jag att tänka på Charta 77:s gamla hit.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=8pZJRrNyNiI[/youtube]
Åkessons nyligen aviserade nolltolerans mot rasism inom partiet ledde i går till att han var tvungen att avpollettera Erik Almqvist från hans tyngsta uppdrag i partiet. Vad som händer med Kent Ekeroth återstår att se. Han har nu tagit time out men Åkesson bör rimligen inse vilken belastning det är att ha en rättspolitisk talesperson som beväpnar sig med järnrör i fyllan på stan.
Hur det här kommer påverka partiets opinionsmässiga framgångar återstår att se. De som nyligen har lockats till SD med känslan att partiet nog börjar bli ett parti bland andra försvinner säkert någon annanstans. Kärnväljarna bryr sig troligtvis inte nämnvärt om Almqvist med fleras beteende eftersom de i stor utsträckning håller med om de åsikter som partitopparna ger uttryck för i filmerna.
Det enda som främlingsfientliga och populistiska partiers framgångar i olika länder har gemensamt är nämligen att deras väljare håller med om deras politiska budskap. Arbetslöshet, utanförskap och ekonomiska kriser förklarar delvis framgångarna i vissa länder. Åsiktsgemenskap mellan väljare och parti är den enda faktor som är återkommande i alla länder, hur tragiskt det än må låta. Väljarna är således inte lurade. De anser att invandringen är den allra viktigaste frågan och röstar därefter (det är därför upp till oss som inte håller med SD och deras väljare att presentera ett alternativ).
Vilket leder in oss på Henrik Arnstads debattartikel i Dagens DN. Han konstaterar att Sverigedemokraterna är och bör betraktas som ett fascistiskt parti. Och det ligger onekligen något i det. Sverigedemokraternas politik stämmer i stora drag överens med det som Arnstad kallar den nya fascismen. Almqvist med fleras beteende gör dock att den inte känns särskilt ny. Snarare allt för välbekant och unken.
Helt osökt kommer jag att tänka på Charta 77:s gamla hit.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=8pZJRrNyNiI[/youtube]
tisdag 13 november 2012
Den svenska monarkins utveckling
Vissa av kanske redan har sett det men för er som inte har gjort det så kan jag informera er om att jag medverkar i den senaste uppdateringen av nättidningen Svensk Tidskrift. Jag gör det genom att recensera boken Från härskare till estradörer . Mycket nöje.
måndag 12 november 2012
Tillbaka till vardagen
Nu är nörderisemestern över och jag sitter åter igen på 07.33-tåget mot Stockholm. Tillbaka till vardagen skulle man kunna säga. Det betyder att det kommer bli lite mindre fokus på amerikansk politik framöver, och lite mer fokus på svensk dito. Som sig bör kanske. Jag hoppas dock att ni tyckte att det var intressant att följa min resa under förra veckan.
fredag 9 november 2012
Valanalys två
Efter två valförluster är det uppenbart att det republikanska partiet (GOP) kommer gå igenom alla tänkbara förändringsscenarios som finns tillgängliga framöver. Om två år är det mellanårsval (mid term election) och två år efter det är det presidentval igen.
Det betyder att det inte finns så mycket tid att spela på. Den eventuella förändring som behöver göras behöver således göras snart. Men vad är det som behöver göras?
Det som de flesta, både demokrater och republikaner, här i Washington säger är att de latinoröster som George W Bush lockade till partiet 2000 och 2004 måste återfås. Jag minns inte siffrorna nu men andelen latinoröster på GOP har gått ner för varje val sedan 2004.
Socialpolitiskt sett borde det egentligen vara en enkelt match för GOP, latinos är ofta religiösa och socialkonservativa, men synen på immigration i delar av partiet gör att USA:s sydamerikanska befolkning i stället röstar på demokraterna.
Precis som för alla andra partier så handlar ovanstående om att skaffa sig en så bred väljarbas som möjligt. I dagsläget består basen för GOP primärt av vita och givet utformningen av det amerikanska valsystemet så är det helt enkelt inte nog. Kortfattat: GOP behöver fler väljare.
Som jag ser det så vore det emellertid oturligt att stanna vid att försöka vinna latinorösterna. Sean Hannity på Fox News konstaterade i ett program i går att GOP måste lägga mer kraft på att förstå de demokratiska och demografiska förändringar som just nu äger rum i USA. Samtidigt måste de bli bättre på att prata politik på ett sätt som tilltalar fler.
Och jag är övertygad om att det även inom USA:s svarta befolkning finns en socialkonservatism som GOP skulle ha möjlighet att attrahera om man saluförde den på ett annat sätt.
Vad GOP måste göra är alltså att bredda sin bas genom att diskutera och torgföra sin politik på ett bättre, och för fler, mer attraktivt sätt.
Det betyder att det inte finns så mycket tid att spela på. Den eventuella förändring som behöver göras behöver således göras snart. Men vad är det som behöver göras?
Det som de flesta, både demokrater och republikaner, här i Washington säger är att de latinoröster som George W Bush lockade till partiet 2000 och 2004 måste återfås. Jag minns inte siffrorna nu men andelen latinoröster på GOP har gått ner för varje val sedan 2004.
Socialpolitiskt sett borde det egentligen vara en enkelt match för GOP, latinos är ofta religiösa och socialkonservativa, men synen på immigration i delar av partiet gör att USA:s sydamerikanska befolkning i stället röstar på demokraterna.
Precis som för alla andra partier så handlar ovanstående om att skaffa sig en så bred väljarbas som möjligt. I dagsläget består basen för GOP primärt av vita och givet utformningen av det amerikanska valsystemet så är det helt enkelt inte nog. Kortfattat: GOP behöver fler väljare.
Som jag ser det så vore det emellertid oturligt att stanna vid att försöka vinna latinorösterna. Sean Hannity på Fox News konstaterade i ett program i går att GOP måste lägga mer kraft på att förstå de demokratiska och demografiska förändringar som just nu äger rum i USA. Samtidigt måste de bli bättre på att prata politik på ett sätt som tilltalar fler.
Och jag är övertygad om att det även inom USA:s svarta befolkning finns en socialkonservatism som GOP skulle ha möjlighet att attrahera om man saluförde den på ett annat sätt.
Vad GOP måste göra är alltså att bredda sin bas genom att diskutera och torgföra sin politik på ett bättre, och för fler, mer attraktivt sätt.
Mediakommentar om valet
I dag kommenterade jag det amerikanska valet i min lokaltidning Katrineholms Kuriren. Att jag är bedrövad är att ta i, snarare besviken, vilket också är det jag säger i artikeln.
torsdag 8 november 2012
Valanalys ett
Ok. Det har snart gått ett dygn sedan Obama först förklarades som segrare. Det råder ingen tvekan om att Obama har vunnit. Segern var knapp i vissa delstater och hoppet om en republikansk seger levde länge men resultatet blev ungefär som undersökningarna förutspått.
Marginalen blev inte lika stor som 2008, och om man ser till "the popular vote" (d.v.s. antalet faktiska röster oaktat antalet vunna elektorsröster) så är resultatet väldigt jämt. Att Obama ändå får så många fler elektorsröster än Romney beror helt enkelt på hur systemet är uppbyggt samt hur befolkningstätheten ser ut över USA.
I merparten av alla delstater i USA är valutgången näst intill given även utan kandidater. Vissa delstater röstar alltid på demokratiska kandidater och vissa röstar alltid på republikanska. Det faktum att det bor fler personer i de delstater som är givna för demokraterna gör att man redan från början kan konstatera ett knappt övertag i antalet elektorsröster för partiet.
För att säkra en tydlig majoritet utspelar sig därför det amerikanska valet i 10-12 delstater där allt står på spel. Respektive parti lägger därför ner kopiösa summor pengar på reklam i dessa delstater och de gör allt de kan för att få sina väljare att gå till vallokalerna för att rösta.
En del av förklaringen till att Obama lyckades bättre med det sistnämnda är att han lyckades nå ut till USA:s "blue collar whites" och Romney misslyckades med att nå ut till latinos, kvinnor och veteraner. Romney knappade in på presidenten efter en lyckad första debatt men han misslyckades med att rida på den våg som debattvinsten gav i opinionsbildande hänseende.
Frågan är dock vad Obamas knappa seger ger honom för mandat för de kommande fyra åren? Frågan blir särskilt aktuell med tanke på att Obama egentligen inte har sagt någonting om hur han vill hantera de kommande svåra besluten kring budgetunderskottet och nödvändiga nedskärningar i de offentliga utgifterna. Dessutom ställer de olika majoriteterna i senaten och representanthuset till det för Obama. Hans historia med att hantera detta förhållande är nämligen inte särskilt god. Eventuellt är det just detta som oroar aktiemarknaden nu.
Hur som helst så har Republikanerna en omfattande läxa att göra för att kunna vinna val igen framöver, men mer om det i kommande inlägg.
(Ronald Reagan ser, trots valförlusten, ganska glad ut)
Marginalen blev inte lika stor som 2008, och om man ser till "the popular vote" (d.v.s. antalet faktiska röster oaktat antalet vunna elektorsröster) så är resultatet väldigt jämt. Att Obama ändå får så många fler elektorsröster än Romney beror helt enkelt på hur systemet är uppbyggt samt hur befolkningstätheten ser ut över USA.
I merparten av alla delstater i USA är valutgången näst intill given även utan kandidater. Vissa delstater röstar alltid på demokratiska kandidater och vissa röstar alltid på republikanska. Det faktum att det bor fler personer i de delstater som är givna för demokraterna gör att man redan från början kan konstatera ett knappt övertag i antalet elektorsröster för partiet.
För att säkra en tydlig majoritet utspelar sig därför det amerikanska valet i 10-12 delstater där allt står på spel. Respektive parti lägger därför ner kopiösa summor pengar på reklam i dessa delstater och de gör allt de kan för att få sina väljare att gå till vallokalerna för att rösta.
En del av förklaringen till att Obama lyckades bättre med det sistnämnda är att han lyckades nå ut till USA:s "blue collar whites" och Romney misslyckades med att nå ut till latinos, kvinnor och veteraner. Romney knappade in på presidenten efter en lyckad första debatt men han misslyckades med att rida på den våg som debattvinsten gav i opinionsbildande hänseende.
Frågan är dock vad Obamas knappa seger ger honom för mandat för de kommande fyra åren? Frågan blir särskilt aktuell med tanke på att Obama egentligen inte har sagt någonting om hur han vill hantera de kommande svåra besluten kring budgetunderskottet och nödvändiga nedskärningar i de offentliga utgifterna. Dessutom ställer de olika majoriteterna i senaten och representanthuset till det för Obama. Hans historia med att hantera detta förhållande är nämligen inte särskilt god. Eventuellt är det just detta som oroar aktiemarknaden nu.
Hur som helst så har Republikanerna en omfattande läxa att göra för att kunna vinna val igen framöver, men mer om det i kommande inlägg.
(Ronald Reagan ser, trots valförlusten, ganska glad ut)
tisdag 6 november 2012
Valdag i USA - tankar om Tea Partyrörelsen
En sak som slår mig efter ett par dagar i USA är hur osynlig Tea Partyrörelsen är. Jag har tittat på Fox news morgon som kväll men jag tror faktiskt inte att jag har hört ett enda samtal om den tidigare så omskrivna rörelsen.
Det som i stället är påtagligt är hur stort fokus republikansk media lägger på Obamas ovilja att "work across the ailes". Romney sa på rallyt i går, och det sägs ständigt i nyhetsrapporteringen, att han som president ska göra allt för att samarbeta med de män och kvinnor som bryr sig mer om USA än om politisk taktik.
Ovanstående kan så klart främst ses som en markering mot Obama för att han inte har gjort tillräckligt för att hitta en lösning på landets ekonomiska problem. Det kan dock även ses som ett avståndstagande från den tidigare så principfasta retoriken om att aldrig samarbeta med politiker från det demokratiska lägret.
Det återstår att se om det kommer påverka utfallet på något sätt. Klart står dock att både Tea Partyrörelsen och Occupy Wall Streetrörelsen har förlorat stora delar av sin genomslagskraft. I alla fall som det framstår när man följer debatten här på plats.
Det som i stället är påtagligt är hur stort fokus republikansk media lägger på Obamas ovilja att "work across the ailes". Romney sa på rallyt i går, och det sägs ständigt i nyhetsrapporteringen, att han som president ska göra allt för att samarbeta med de män och kvinnor som bryr sig mer om USA än om politisk taktik.
Ovanstående kan så klart främst ses som en markering mot Obama för att han inte har gjort tillräckligt för att hitta en lösning på landets ekonomiska problem. Det kan dock även ses som ett avståndstagande från den tidigare så principfasta retoriken om att aldrig samarbeta med politiker från det demokratiska lägret.
Det återstår att se om det kommer påverka utfallet på något sätt. Klart står dock att både Tea Partyrörelsen och Occupy Wall Streetrörelsen har förlorat stora delar av sin genomslagskraft. I alla fall som det framstår när man följer debatten här på plats.
Tredje dagen i USA
I dag har jag varit på "Victory rally" med Mitt Romney i Fairfax, Virginia. Ca 8-10 000 exalterade republikaner samlades i en idrottshall för att lyssna på Romney och flera av de lokala kandidaterna till andra nationella och delstatliga ämbeten.
Stämning var under hela eftermiddagen mycket god och när Romney anlände tillsammans med sin fru lyfte nästan taket.
Romney höll ett, i mina öron, sakligt men kritisk tal. Han radade upp det som Obama misslyckats med under de senaste fyra åren, han redogjorde för den misslyckade ekonomi som många har drabbats av, men framför allt så presenterade han vad han avser att göra om han vinner, allt med fokus på budgetunderskott, statsskuld och ekonomi.
Världen behöver ett väl fungerande USA. Landet är ett naturligt nav i den internationella ekonomin och om USA inte har ordning på sina finanser så spiller det över på Europa och världsekonomin.
Jag tror därför att Romney är ett bättre alternativ än Obama. Med en tydlig plan för att underlätta för företagande, allt för att få fart på ekonomin, känns Romney som ett bättre val för USA.
"One day away from a fresh start" som Romney sa.
Stämning var under hela eftermiddagen mycket god och när Romney anlände tillsammans med sin fru lyfte nästan taket.
Romney höll ett, i mina öron, sakligt men kritisk tal. Han radade upp det som Obama misslyckats med under de senaste fyra åren, han redogjorde för den misslyckade ekonomi som många har drabbats av, men framför allt så presenterade han vad han avser att göra om han vinner, allt med fokus på budgetunderskott, statsskuld och ekonomi.
Världen behöver ett väl fungerande USA. Landet är ett naturligt nav i den internationella ekonomin och om USA inte har ordning på sina finanser så spiller det över på Europa och världsekonomin.
Jag tror därför att Romney är ett bättre alternativ än Obama. Med en tydlig plan för att underlätta för företagande, allt för att få fart på ekonomin, känns Romney som ett bättre val för USA.
"One day away from a fresh start" som Romney sa.
måndag 5 november 2012
Andra dagen (andra halvan)
På eftermiddagen idag har den lokala demokraten Mike Signer berättat om Virginia och delstatens historiska förutsättningar. Väldigt intressant att höra någon berätta om lokalpolitiken från en så initierad vinkel. Delstaten består av 8 miljoner invånare men är långt ifrån homogen. Förändringar i demografin har dessutom gjort att delstaten gått från stabilt republikanskt till dagens osäkra läge. Inget är givet här inför tisdag.
söndag 4 november 2012
Andra dagen (hittills)
Efter en natt med inte allt för många timmars sömn blev det i morse tidig uppstigning för avfärd mot Richmond, Virgina, en av valets osäkra delstater. Väl framme gick vi på gudstjänst i First baptist church of South Richmond. Kyrkans "senior pastor" är även Richmonds demokratiske borgmästare (till vänster på podiet nedan).
Det var onekligen mäktigt att börja dagen med Guds ord och gospelsång.
Det var onekligen mäktigt att börja dagen med Guds ord och gospelsång.
Första dagen i USA
Nu är jag på plats i USA. Gårdagen började lite osäkert på grund av en miss i flygbokningen men allt ordnade sig utan problem. På flyget höll Martin Gelin och Jan Erik Larsson mig sällskap.
Väl på plats gick färden vidare till Bristow, Virginia strax utanför Washington för att lyssna på Bill Clinton och president Obama. Båda fokuserade på det som de ansåg att Obama lyckats med under de senaste åren, vilket tydligen är ekonomin om man ska tro dem.
Hela inramningen är väldigt protektionistisk. Obama trycker väldigt mycket på att han har "räddat" en miljon jobb i bilindustrin och att USA aldrig har varit mindre beroende av utländsk olja än nu. Farliga tecken till en värld som är beroende av ett öppet USA.
Även om jag inte är något fan av Obama så är det ändå roligt att ha varit på ett sådant här evenemang. Sverige må ha högre valdeltagande men vi har inte något sånt här:
Väl på plats gick färden vidare till Bristow, Virginia strax utanför Washington för att lyssna på Bill Clinton och president Obama. Båda fokuserade på det som de ansåg att Obama lyckats med under de senaste åren, vilket tydligen är ekonomin om man ska tro dem.
Hela inramningen är väldigt protektionistisk. Obama trycker väldigt mycket på att han har "räddat" en miljon jobb i bilindustrin och att USA aldrig har varit mindre beroende av utländsk olja än nu. Farliga tecken till en värld som är beroende av ett öppet USA.
Även om jag inte är något fan av Obama så är det ändå roligt att ha varit på ett sådant här evenemang. Sverige må ha högre valdeltagande men vi har inte något sånt här:
fredag 2 november 2012
Nörderisemester
Just nu sitter jag på tåget på väg till Stockholm. I natt ska jag sova hos min bror och i morgon flyger jag till Washington för att följa slutspurten på den amerikanska valrörelsen. Det är också ett sätt att tillbringa sin lediga tid på!
Förhoppningsvis kommer jag kunna uppdatera er med nyheter, insikter och förstahandstips på intressanta saker.
Hur som helst så ska det bli fruktansvärt roligt och givande. Det är dessutom första gången jag åker till USA (och utanför Europa för den delen). Jag förväntar mig kopiösa mängder med dålig mat, färgglatt godis och stora doughnuts.
(Det här med att packa lätt är inte min grej)
Förhoppningsvis kommer jag kunna uppdatera er med nyheter, insikter och förstahandstips på intressanta saker.
Hur som helst så ska det bli fruktansvärt roligt och givande. Det är dessutom första gången jag åker till USA (och utanför Europa för den delen). Jag förväntar mig kopiösa mängder med dålig mat, färgglatt godis och stora doughnuts.
(Det här med att packa lätt är inte min grej)
måndag 29 oktober 2012
Institutionell gemenskap
Svensken har emellanåt en något komplicerad självbild. I alla fall verkar det som det när man tittar på mediebilden av hur svensken agerar i vissa frågor. Hanne Kjöller tar i dag upp den kluvna inställning som gör att vi inte riktigt är bekväma med att fira nationaldag samtidigt som vi med nästan självklar patos utgår ifrån att hela världen gör precis som vi i alla lägen.
Det påminner mig om något som Roland Poirier Martinsson en gång sa; " Fransmän tycker att franska produkter är bäst för att de är franska. Svenskar tycker att svenska produkter är bäst för att de är bäst".
Den svenska självkänslan säger oss således att det sätt som vi har valt att agera på är att betrakta som objektivt rätt. Oaktat förutsättningar på andra platser. Och kanske är det just det som gör att så många svarar att invandrare bör dela grundläggande "svenska värderingar" för att bli svenska medborgare, något som Anderas Johannsson Heinö skriver om på DN-debatt i dag.
Eftersom våra värderingar är "rätt" värderingar så måste alla som bor i Sverige dela samma värderingar tycks många tänka. Men är det verkligen så? Nej, verkar Johansson Heinö mena och det menar även jag. Privata värderingar skulle jag säga är en ganska bräcklig grund att bygga en nationalstat på. Särskilt som tolkningen av vad som är "svenska värderingar" är lika många som det finns människor i Sverige.
En socialdemokrat har troligtvis inte samma uppfattning av vad som är grundläggande svenska värderingar som jag. Att då kräva att en nyanländ invandrare efter bara några år ska dela detsamma ser jag som omöjligt. Det man kan vara överens är i stället något helt annat, nämligen institutioner. Demokrati, yttrande- och religionsfrihet, lagar och regler, för att ta några exempel.
Dessa saker kan de allra flesta vara överens om utan att dela andra grundläggande värderingar. Johansson Heinö skriver:
En ny medborgarskapspolitik löser inte alla integrationens problem. Men den skulle markera en ny riktning för integrationspolitiken, som utöver reformer av arbetsmarknaden och bekämpning av diskriminering också erkänner det bortglömda behovet av en samhällelig gemenskap.
Det är således på samhällelig nivå vi bör försöka hitta ett mer inkluderande förhållningssätt. Enskilda människors individuella värderingar är ganska ointressanta i det sammanhanget. Och som bekant tillåter de övergripande institutionerna som jag nämnde ovan att alla har rätt att fritt förfäkta sina åsikter.
Vem vet, med ovanstående synsätt kanske vi på sikt kan komma till en punkt då vi är bekväma med att fira nationaldag samtidigt som vi faktiskt kan erkänna att det förhållningssätt som vi anlagt på en viss fråga inte passar alla i alla sammanhang.
Det påminner mig om något som Roland Poirier Martinsson en gång sa; " Fransmän tycker att franska produkter är bäst för att de är franska. Svenskar tycker att svenska produkter är bäst för att de är bäst".
Den svenska självkänslan säger oss således att det sätt som vi har valt att agera på är att betrakta som objektivt rätt. Oaktat förutsättningar på andra platser. Och kanske är det just det som gör att så många svarar att invandrare bör dela grundläggande "svenska värderingar" för att bli svenska medborgare, något som Anderas Johannsson Heinö skriver om på DN-debatt i dag.
Eftersom våra värderingar är "rätt" värderingar så måste alla som bor i Sverige dela samma värderingar tycks många tänka. Men är det verkligen så? Nej, verkar Johansson Heinö mena och det menar även jag. Privata värderingar skulle jag säga är en ganska bräcklig grund att bygga en nationalstat på. Särskilt som tolkningen av vad som är "svenska värderingar" är lika många som det finns människor i Sverige.
En socialdemokrat har troligtvis inte samma uppfattning av vad som är grundläggande svenska värderingar som jag. Att då kräva att en nyanländ invandrare efter bara några år ska dela detsamma ser jag som omöjligt. Det man kan vara överens är i stället något helt annat, nämligen institutioner. Demokrati, yttrande- och religionsfrihet, lagar och regler, för att ta några exempel.
Dessa saker kan de allra flesta vara överens om utan att dela andra grundläggande värderingar. Johansson Heinö skriver:
En ny medborgarskapspolitik löser inte alla integrationens problem. Men den skulle markera en ny riktning för integrationspolitiken, som utöver reformer av arbetsmarknaden och bekämpning av diskriminering också erkänner det bortglömda behovet av en samhällelig gemenskap.
Det är således på samhällelig nivå vi bör försöka hitta ett mer inkluderande förhållningssätt. Enskilda människors individuella värderingar är ganska ointressanta i det sammanhanget. Och som bekant tillåter de övergripande institutionerna som jag nämnde ovan att alla har rätt att fritt förfäkta sina åsikter.
Vem vet, med ovanstående synsätt kanske vi på sikt kan komma till en punkt då vi är bekväma med att fira nationaldag samtidigt som vi faktiskt kan erkänna att det förhållningssätt som vi anlagt på en viss fråga inte passar alla i alla sammanhang.
fredag 26 oktober 2012
Byråkrati utan uppföljning
Jag läser på DN-debatt att två statsvetare vid Uppsala universitet underkänner styrningen av offentliga verksamheter. Något som de menar borde lämna öppet mål för Socialdemokraterna. De glömmer dock bort två saker:
1. De föreslår inget alternativ till den styrningsmodell som oftast går under namnet New public management. De anser uppenbarligen att den är dålig men vad som bör ersätta den framgår inte. Menar de helt enkelt att offentlig verksamhet inte behöver utvärderas?
2. Att svenska "[l]äkare, lärare och domare [...] ägnar alltmer tid åt administration" beror delvis på att den administrativa bördan har ökat, men också på att det inte längre är ekonomiskt försvarbart att anställa särskild administrativ personal. Detta eftersom det är så dyrt med personal i Sverige.
Det behövs nog lite mer för att det här ska bli en fråga där Socialdemokraterna kan vinna politiska poäng.
1. De föreslår inget alternativ till den styrningsmodell som oftast går under namnet New public management. De anser uppenbarligen att den är dålig men vad som bör ersätta den framgår inte. Menar de helt enkelt att offentlig verksamhet inte behöver utvärderas?
2. Att svenska "[l]äkare, lärare och domare [...] ägnar alltmer tid åt administration" beror delvis på att den administrativa bördan har ökat, men också på att det inte längre är ekonomiskt försvarbart att anställa särskild administrativ personal. Detta eftersom det är så dyrt med personal i Sverige.
Det behövs nog lite mer för att det här ska bli en fråga där Socialdemokraterna kan vinna politiska poäng.
torsdag 25 oktober 2012
Grattis Prinsessan Madeleine och Herr Christopher O'Neill
onsdag 24 oktober 2012
Rätten till sina barns undervisning
Här om dagen gav Göteborgs tingsrätt en ortodox judisk familj rätt att hemskola familjens barn. En stor framgång får sägas, åtminstone med tanke på att regeringen i princip förbjöd hemskolning här om året. På sikt är det dock oklart hur utslaget ska tolkas i stort.
Min förhoppning är så klart att det ska öppna upp för fler familjer som vill hemskola sina barn. Risken är dock att fallet blir prejudicerande åt andra hållet, det vill säga att endast familjer som tillhör små religiösa samfund tilldelas rätten.
Något som knappast skulle stärka frågans ställning i Sverige. De fördomar som finns kring hemskolning i dag gör ofta gällande att det bara är religiösa extremister som vill hemskola sina barn. Det finns en påtaglig risk att domslutet bekräftar eller förstärker den bilden.
Vi som ser hemskolning som en viktig frihetsfråga, och som inte tycker att det offentliga med självklarhet har rätt till våra barn, bör därför fortsätta att argumentera för att ge familjer rätt att hemskola sina barn om de så själva vill.
Ni som känner er osäkra på argumenten kan med fördel läsa Mattias Svenssons utmärkta artikel i frågan. Den publicerades i Magasinet NEO i våras.
Det kan även tilläggas att EU:s stadga om mänskliga rättigheter, artikel 14, punkt 3 stödjer alla föräldrars rätt att själva välja pedagogik för sina barn.
Min förhoppning är så klart att det ska öppna upp för fler familjer som vill hemskola sina barn. Risken är dock att fallet blir prejudicerande åt andra hållet, det vill säga att endast familjer som tillhör små religiösa samfund tilldelas rätten.
Något som knappast skulle stärka frågans ställning i Sverige. De fördomar som finns kring hemskolning i dag gör ofta gällande att det bara är religiösa extremister som vill hemskola sina barn. Det finns en påtaglig risk att domslutet bekräftar eller förstärker den bilden.
Vi som ser hemskolning som en viktig frihetsfråga, och som inte tycker att det offentliga med självklarhet har rätt till våra barn, bör därför fortsätta att argumentera för att ge familjer rätt att hemskola sina barn om de så själva vill.
Ni som känner er osäkra på argumenten kan med fördel läsa Mattias Svenssons utmärkta artikel i frågan. Den publicerades i Magasinet NEO i våras.
Det kan även tilläggas att EU:s stadga om mänskliga rättigheter, artikel 14, punkt 3 stödjer alla föräldrars rätt att själva välja pedagogik för sina barn.
måndag 22 oktober 2012
Danska aborter i Sverige
Under förra mandatperioden införde regeringen en ny lag som gör det enklare för utländska kvinnor att komma till Sverige för att göra abort (av vissa kallat abortturism). Tanken var att kvinnor från länder med restriktiv abortlagstiftning, som till exempel Polen, skulle kunna få en fristad i Sverige.
Det verkar dock som att lagen främst utnyttjas av Danska medborgare som inte är nöjda med könet på deras blivande barn. Var det verkligen det som var tanken?
Så här skriver man i dansk media:
Historien bliver blandt andet bekræftet af Robert Kinnerfelt, indehaver af den private graviditets-scanningsklinik »Lille Københavner«. Han er som konsekvens af det stoppet med at tilbyde kønsscanninger fra uge 14. Nu kan man først få det efter 18. uge på klinikken.
- Vi har oplevet, at mennesker, der havde været ved kønsscanning hos os i 14. uge, efterfølgende har fået fjernet barnet i Sverige, hvor der er fri abort indtil uge 18, siger han til DR.
Det verkar dock som att lagen främst utnyttjas av Danska medborgare som inte är nöjda med könet på deras blivande barn. Var det verkligen det som var tanken?
Så här skriver man i dansk media:
Historien bliver blandt andet bekræftet af Robert Kinnerfelt, indehaver af den private graviditets-scanningsklinik »Lille Københavner«. Han er som konsekvens af det stoppet med at tilbyde kønsscanninger fra uge 14. Nu kan man først få det efter 18. uge på klinikken.
- Vi har oplevet, at mennesker, der havde været ved kønsscanning hos os i 14. uge, efterfølgende har fået fjernet barnet i Sverige, hvor der er fri abort indtil uge 18, siger han til DR.
söndag 21 oktober 2012
Tidningssverige
Per Selstam, skribentskolans arrangör och planerare (och SNB:s chefredaktör, har ritat upp hur tidningssverige är uppdelat.
lördag 20 oktober 2012
Att skriva utrikesledare
Henrik Barvå, NWT och Hans Stigsson Michajlov, NT ger oss en duvning i hur man skriver ledare om utrikespolitik på en landsortsredaktion.
Fikapaus i skribentfabriken
Sista helgen med gänget skulle man kunna säga. Skribentskolan är i Norrköping för ett sista pass. Vi är på NT och lär oss om flerkanalspublicering. Bland annat.
torsdag 18 oktober 2012
Staden kring stationen
Jag är ingen tågnörd, långt ifrån (det är dock min far). För mig är det ett praktiskt färdmedel som tar mig till jobbet och hem om dagarna. Jag bor dock i en stad som har sin själva existens att tacka järnvägen för.
För 150 år sedan ägdes merparten av den mark som i dag är tätorten Katrineholm av godsen Stora Djulö, Eriksberg och Katrineholms gård. Samlingspunkten i socknen låg egentligen i Stora Malm (mot Nyköping) men Friherre Bonde på Eriksberg ville inte ha järnvägen i närheten av sin herrgård så när det blev aktuellt hamnade i stället dragningen i dess nuvarande läge.
Runt den nya stationen Katrineholm började snart verksamheter att växa upp. Något som tog ytterligare fart när stationen blev en knutpunkt för de båda nyanlagda stambanorna. Fredriksson, Grönkvist och Kullberg byggde upp framgångsrika företag på orten. SJ:s verksamhet kring stationen drog till sig folk. 1917 var samhället så pass stort att det fick räknas som stad.
Länge var Katrineholm en utpräglad industri- och arbetarstad. I dag finns fortfarande SKF och Ericson kvar men inte alls i samma omfattning som för bara 20 år sedan. Staden står därför och vacklar med sin självbild. Frågan kring hur man ska ta sig vidare in i framtiden finns ständigt med.
Att man inte kan bygga staden på ett fåtal stora industrier står klart för de flesta. Vad som ska komma i stället är inte lika självklart.
Men allt började med järnvägen.
För 150 år sedan ägdes merparten av den mark som i dag är tätorten Katrineholm av godsen Stora Djulö, Eriksberg och Katrineholms gård. Samlingspunkten i socknen låg egentligen i Stora Malm (mot Nyköping) men Friherre Bonde på Eriksberg ville inte ha järnvägen i närheten av sin herrgård så när det blev aktuellt hamnade i stället dragningen i dess nuvarande läge.
Runt den nya stationen Katrineholm började snart verksamheter att växa upp. Något som tog ytterligare fart när stationen blev en knutpunkt för de båda nyanlagda stambanorna. Fredriksson, Grönkvist och Kullberg byggde upp framgångsrika företag på orten. SJ:s verksamhet kring stationen drog till sig folk. 1917 var samhället så pass stort att det fick räknas som stad.
Länge var Katrineholm en utpräglad industri- och arbetarstad. I dag finns fortfarande SKF och Ericson kvar men inte alls i samma omfattning som för bara 20 år sedan. Staden står därför och vacklar med sin självbild. Frågan kring hur man ska ta sig vidare in i framtiden finns ständigt med.
Att man inte kan bygga staden på ett fåtal stora industrier står klart för de flesta. Vad som ska komma i stället är inte lika självklart.
Men allt började med järnvägen.
onsdag 17 oktober 2012
Moderaterna fyller 108 år
I dag är det 108 år sedan föregångaren till dagens Moderata samlingsparti, Allmänna valmansförbundet, grundandes på restaurang Runan i Stockholm. Det firas med denna pin från 50-årsjubileet.
måndag 15 oktober 2012
Vilks och Täppas
Dagens inlägg är helgens skrivövning till Svenska nyhetsbyråns skribentskola. Till helgen träffas vi för sista passet, den här gången i Norrköping på NT.
Två fel gör inte ett rätt
Lars Vilks, den omstridde konstnären, har under en längre tid pendlat mellan konstnärliga uttryck, tveksamma beslut och rena rama dumheter. Det som började som ett konstprojekt till förmån för det fria ordet, innehållandes en rondellhund föreställandes profeten Mohammed, verkar just nu mest handla om rätten att få förolämpa en hel religions företrädare och utövare. När Vilks nyligen dessutom valde att delta i den extremt islamkritiska organisation SION:s (en förkortning som står för Stop Islamisation of Nations) sammankomst i New York så passerades någon form av gräns i glidningen mellan konstprojekt och allmänt åsiktsyttrande.
Men får då inte Vilks tycka som han vill? Är inte åsikts- och yttrandefrihet en av grundstenarna i vårt fria samhälle? Jodå, absolut. Men i och med den utveckling som hans agerande har tagit så kan han svårligen fortsätta räkna med att tas i försvar med hänvisning till att allt han gör rör sig om ett konstprojekt till förmån för yttrandefrihet. Yttrandefriheten är näst intill obegränsad, så Vilks har all rätt i världen att torgföra sina åsikter. Men ingen befinner sig i ett vakuum och det man säger i det offentliga kommer att vägas mot hur man agerar i övrigt.
En som eventuellt har passerat gränsen för vad vår yttrandefrihetslagstiftning tillåter är den högt skattade radioprofilen Täppas Fogelberg. I en debattartikel som publicerades i början av veckan ondgjorde sig Täppas över att hans skattemedel går till att betala Lars Vilks skydd (Vilks lever under konstant hot och har därför bevakning av sitt hem). Täppas la dessutom till att skyddet bör tas bort och kameror i anslutning till Vilks hem sättas upp. Detta för att filma när Vilks hus stormas. Täppas klargör således att han önskar Lars Vilks illa, något som skulle kunna falla under olaga hot om det prövades i domstol. Nu tror jag inte att Lars Vilks har anmält Täppas Fogelberg men det vore inte helt orimligt för honom att göra det. Det, om något, skulle nämligen sätta frågan om yttrandefrihet på sin spets.
Att yttrandefrihet innefattar rätten till att uttrycka vilka åsikter man vill står helt klart. I det ingår även att man har rätt att tala negativt om religion. Vad man inte får göra är att hota andra individer (hets mot folkgrupp bör däremot vara lagligt eftersom ingen människa enbart är en grupptillhörighet men det är en annan diskussion) eftersom det då inte längre rör sig om åsikter utan om brottsprovokation.
Kontentan är alltså att Täppas absolut har rätt att tycka att hans skattemedel inte bör gå till Lars Vilks skydd, men han får inte hota honom. Och Lars Vilks har rätt att uttrycka vilka åsikter han vill om både islam och profeten Mohammed. Som tur är så behöver man inte lyssna eller bry sig om alla dumheter som sägs här i världen.
Två fel gör inte ett rätt
Lars Vilks, den omstridde konstnären, har under en längre tid pendlat mellan konstnärliga uttryck, tveksamma beslut och rena rama dumheter. Det som började som ett konstprojekt till förmån för det fria ordet, innehållandes en rondellhund föreställandes profeten Mohammed, verkar just nu mest handla om rätten att få förolämpa en hel religions företrädare och utövare. När Vilks nyligen dessutom valde att delta i den extremt islamkritiska organisation SION:s (en förkortning som står för Stop Islamisation of Nations) sammankomst i New York så passerades någon form av gräns i glidningen mellan konstprojekt och allmänt åsiktsyttrande.
Men får då inte Vilks tycka som han vill? Är inte åsikts- och yttrandefrihet en av grundstenarna i vårt fria samhälle? Jodå, absolut. Men i och med den utveckling som hans agerande har tagit så kan han svårligen fortsätta räkna med att tas i försvar med hänvisning till att allt han gör rör sig om ett konstprojekt till förmån för yttrandefrihet. Yttrandefriheten är näst intill obegränsad, så Vilks har all rätt i världen att torgföra sina åsikter. Men ingen befinner sig i ett vakuum och det man säger i det offentliga kommer att vägas mot hur man agerar i övrigt.
En som eventuellt har passerat gränsen för vad vår yttrandefrihetslagstiftning tillåter är den högt skattade radioprofilen Täppas Fogelberg. I en debattartikel som publicerades i början av veckan ondgjorde sig Täppas över att hans skattemedel går till att betala Lars Vilks skydd (Vilks lever under konstant hot och har därför bevakning av sitt hem). Täppas la dessutom till att skyddet bör tas bort och kameror i anslutning till Vilks hem sättas upp. Detta för att filma när Vilks hus stormas. Täppas klargör således att han önskar Lars Vilks illa, något som skulle kunna falla under olaga hot om det prövades i domstol. Nu tror jag inte att Lars Vilks har anmält Täppas Fogelberg men det vore inte helt orimligt för honom att göra det. Det, om något, skulle nämligen sätta frågan om yttrandefrihet på sin spets.
Att yttrandefrihet innefattar rätten till att uttrycka vilka åsikter man vill står helt klart. I det ingår även att man har rätt att tala negativt om religion. Vad man inte får göra är att hota andra individer (hets mot folkgrupp bör däremot vara lagligt eftersom ingen människa enbart är en grupptillhörighet men det är en annan diskussion) eftersom det då inte längre rör sig om åsikter utan om brottsprovokation.
Kontentan är alltså att Täppas absolut har rätt att tycka att hans skattemedel inte bör gå till Lars Vilks skydd, men han får inte hota honom. Och Lars Vilks har rätt att uttrycka vilka åsikter han vill om både islam och profeten Mohammed. Som tur är så behöver man inte lyssna eller bry sig om alla dumheter som sägs här i världen.
fredag 12 oktober 2012
Kristdemokrati eller konservatism
I går skrev KDU-företrädarna Hugo Fiévet och Linus Rehn ett intressant debattinlägg på tidningen Dagens nätsida. Jag vill dock att ni, när ni läser texten, byter ut ordet kristdemokrati mot konservatism.
Då kommer ni upptäcka att deras tankegångar inte ligger långt från det som Staffan Burenstam Linder och Hans L Zetterberg skrivit hyllmeter om. Tankar som jag känner väldigt starkt för.
Så, behöver borgerligheten kristdemokrati, eller behöver den konservatism? Det sistnämnda är mitt svar. Men den får gärna komma från flera håll.
Artikeln hittar ni här.
Då kommer ni upptäcka att deras tankegångar inte ligger långt från det som Staffan Burenstam Linder och Hans L Zetterberg skrivit hyllmeter om. Tankar som jag känner väldigt starkt för.
Så, behöver borgerligheten kristdemokrati, eller behöver den konservatism? Det sistnämnda är mitt svar. Men den får gärna komma från flera håll.
Artikeln hittar ni här.
torsdag 11 oktober 2012
Öppningsmingel
Ett inte helt ovanligt, men långt ifrån nödvändigt, intresse bland konservativa är kläder. Och då inte bara i syfte att täcka kroppen utan ut en mer estetisk synvinkel. Påfallande ofta tilltalas konservativa av en stilfull, proper men tidlös stil. Med vissa variationer så klart.
I kväll tog mitt klädintresse, efter en inbjudan från en god vän, mig till öppningsminglet för en ny skobutik på Humlegårdsgatan 4 i Stockholm. Där fanns helt klart mycket trevligt att titta och känna på.
Det svenska utbudet av butiker som enbart säljer kvalitetsskor är tämligen bristfälligt. Väl värt för den som är skointresserad således.
I kväll tog mitt klädintresse, efter en inbjudan från en god vän, mig till öppningsminglet för en ny skobutik på Humlegårdsgatan 4 i Stockholm. Där fanns helt klart mycket trevligt att titta och känna på.
Det svenska utbudet av butiker som enbart säljer kvalitetsskor är tämligen bristfälligt. Väl värt för den som är skointresserad således.
Gullandet med Greenpeace
Gullandet med Greenpeace fortsätter i svensk media. I våras handlade det om bordning av fartyg, nu handlar det om olaga intrång på Ringhals och Forsmark.
Överallt i media kallas Greenpeace för "aktivister", ett för de flesta personer positivt ord (någon som kämpar för något gott). Tidningarna nämner förvisso att Greenpeace gjort intrång och att de är misstänkta för brott men det ligger en dimma av förståelse över merparten av all rapportering, till och med på ledarplats (På SR:s hemsida kunde man i går dessutom chatta med chefen för Greenpeace Sverige).
Och då ska vi inte tala om hur vissa partier agerar. Miljöpartiet verkar närmast stå i symbios med Greenpeace om man ser till vad företrädare för partiet säger offentligt.
Varför kan vi inte bara agera och benämna Greenpeace efter vad de faktiskt är, det vill säga en organisation som med olagliga medel försöker tvinga fram förändringar som de inte klarar av att genomföra på demokratisk väg?
Överallt i media kallas Greenpeace för "aktivister", ett för de flesta personer positivt ord (någon som kämpar för något gott). Tidningarna nämner förvisso att Greenpeace gjort intrång och att de är misstänkta för brott men det ligger en dimma av förståelse över merparten av all rapportering, till och med på ledarplats (På SR:s hemsida kunde man i går dessutom chatta med chefen för Greenpeace Sverige).
Och då ska vi inte tala om hur vissa partier agerar. Miljöpartiet verkar närmast stå i symbios med Greenpeace om man ser till vad företrädare för partiet säger offentligt.
Varför kan vi inte bara agera och benämna Greenpeace efter vad de faktiskt är, det vill säga en organisation som med olagliga medel försöker tvinga fram förändringar som de inte klarar av att genomföra på demokratisk väg?
tisdag 9 oktober 2012
Att piska upp stämningen i abortdebatten
I helgen skickade Feministiskt Initiativs nättidning Feministiskt Perspektiv ut ett braskande pressmeddelande. Rubriken var "Moderat stöd till Europas abortmotståndare" och riktade sig, vad det verkade som i alla fall, främst mot regeringen (som skulle skämmas gissar jag).
Carina Hägg och Cecilia Dalman Eek hängde på och den sistnämnda beklagade sig över att Sverige inte längre "talar med enad röst för kvinnors rätt".
Allt ovanstående fick mig ju så klart att undra vad det egentligen var Marietta de Pourbaix-Lundin (M) och Mikael Oscarsson (Kd) hade skrivit under på. Som tur var länkade Dalman Eek till motionen i fråga och med ens stod det helt klart att Feministiskt Perspektiv egentligen bara vill skapa uppmärksamhet. Kontentan av motion är nämligen följande:
In technologically advanced societies, people with genetic disabilities increasingly suffer from a new widespread prejudice: eugenic ideology which considers their very existence as a medical error. In some European countries, over 90% of fetuses diagnosed as Down syndrome are routinely eliminated before birth.
[...]
The Parliamentary Assembly should therefore analyse and discuss this subject and invite the member States of the Council of Europe to adopt measures in order to implement their commitment “that every human being has the inherent right to life and (...) to ensure its effective enjoyment by persons with disabilities on an equal basis with others”, as required, inter alia, by the Convention on the Rights of Persons with Disabilities.
Motionärerna försöker alltså belysa det faktum att vissa länder i Europa (som till exempel Danmark) regelmässigt ser vissa tillstånd (som till exempel Downs Syndrom) som skäl nog för abort.
Den kvarvarande frågan blir därför vad Feministiskt Perspektiv egentligen har för skäl till att piska upp stämningen i en så känslig fråga?
Uppdatering kl 10.15
Det har visat sig att motionen som FI (och S) försöker piska upp stämningen kring drogs tillbaka innan behandlingen och att de således bemöter något som Europarådet aldrig hanterade. Den kvarvarande frågan om skälet blir därför än mer angelägen.
Carina Hägg och Cecilia Dalman Eek hängde på och den sistnämnda beklagade sig över att Sverige inte längre "talar med enad röst för kvinnors rätt".
Allt ovanstående fick mig ju så klart att undra vad det egentligen var Marietta de Pourbaix-Lundin (M) och Mikael Oscarsson (Kd) hade skrivit under på. Som tur var länkade Dalman Eek till motionen i fråga och med ens stod det helt klart att Feministiskt Perspektiv egentligen bara vill skapa uppmärksamhet. Kontentan av motion är nämligen följande:
In technologically advanced societies, people with genetic disabilities increasingly suffer from a new widespread prejudice: eugenic ideology which considers their very existence as a medical error. In some European countries, over 90% of fetuses diagnosed as Down syndrome are routinely eliminated before birth.
[...]
The Parliamentary Assembly should therefore analyse and discuss this subject and invite the member States of the Council of Europe to adopt measures in order to implement their commitment “that every human being has the inherent right to life and (...) to ensure its effective enjoyment by persons with disabilities on an equal basis with others”, as required, inter alia, by the Convention on the Rights of Persons with Disabilities.
Motionärerna försöker alltså belysa det faktum att vissa länder i Europa (som till exempel Danmark) regelmässigt ser vissa tillstånd (som till exempel Downs Syndrom) som skäl nog för abort.
Den kvarvarande frågan blir därför vad Feministiskt Perspektiv egentligen har för skäl till att piska upp stämningen i en så känslig fråga?
Uppdatering kl 10.15
Det har visat sig att motionen som FI (och S) försöker piska upp stämningen kring drogs tillbaka innan behandlingen och att de således bemöter något som Europarådet aldrig hanterade. Den kvarvarande frågan om skälet blir därför än mer angelägen.
måndag 8 oktober 2012
Socken eller församling
Sverige delades under lång tid upp i socknar. En geografisk indelning som i stort baseras på hur byarna växte fram i landet.
Sedan ett antal år tillbaka finns inte socknen längre kvar som juridisk enhet utan används främst av forskare eftersom socknen i stort har sett likadan ut under väldigt lång tid. Det går således att skapa långa sammanhållna serier med hjälp av sockenindelningen.
Här om dagen uppmärksammades jag på en namninsamling till förmån för att "rädda våra socknar". Initiativtagaren vill återinföra sockenbegreppet i syfte att även i framtiden, på ett enkelt sätt, kunna använda sig av samma indelningsmetod som vi hittills gjort.
Och det kanske är önskvärt. Jag är inte helt säker även om jag inte är främmande för idén. Ett tänkbart scenario i så fall kanske kan vara att byta ut församlingen mot socknen i folkbokföringssyfte.
I dagsläget slår Svenska kyrkan kontinuerligt ihop församlingar. Det kommer således bli allt svårare att följa församlingsindelningen inom till exempel släktforskningen. Svenska kyrkan är dessutom skild från staten varför rimligheten i att människor är skrivna i en särskild församling minskat.
Det skulle troligtvis bli en del övergångsproblem med att byta från församling till socken men eftersom socknen inte kommer förändras över tid så kan de långsiktiga vinsterna vara värda det.
Sedan ett antal år tillbaka finns inte socknen längre kvar som juridisk enhet utan används främst av forskare eftersom socknen i stort har sett likadan ut under väldigt lång tid. Det går således att skapa långa sammanhållna serier med hjälp av sockenindelningen.
Här om dagen uppmärksammades jag på en namninsamling till förmån för att "rädda våra socknar". Initiativtagaren vill återinföra sockenbegreppet i syfte att även i framtiden, på ett enkelt sätt, kunna använda sig av samma indelningsmetod som vi hittills gjort.
Och det kanske är önskvärt. Jag är inte helt säker även om jag inte är främmande för idén. Ett tänkbart scenario i så fall kanske kan vara att byta ut församlingen mot socknen i folkbokföringssyfte.
I dagsläget slår Svenska kyrkan kontinuerligt ihop församlingar. Det kommer således bli allt svårare att följa församlingsindelningen inom till exempel släktforskningen. Svenska kyrkan är dessutom skild från staten varför rimligheten i att människor är skrivna i en särskild församling minskat.
Det skulle troligtvis bli en del övergångsproblem med att byta från församling till socken men eftersom socknen inte kommer förändras över tid så kan de långsiktiga vinsterna vara värda det.
lördag 6 oktober 2012
Ännu en SNB-helg
I dag är skribentskolan i en liten inspelningsstudio i Johanneshov i Stockholm. Här ska Martin Borgs lära oss allt om hur man gör bra och intressanta tv-inslag.
torsdag 4 oktober 2012
Moral och individuellt ansvar
Här om dagen skrev KDU:s ordförande Aron Modig en debattartikel på Brännpunkt. Den handlade om att det behövs hårdare tag mot ungdomar som kastar sten på poliser och han fick utstå mycket spott och spe för vad många ansåg vara en bristfällig analys av livet i områden där många lever i utanförskap.
Till exempel svarade Joel Ensjö att Modig "dra[r] alla över en kam och snabbt stämpla[r] ungdomar som ligister i största allmänhet. Något som Modig inte gör. Det Modigs debattartikel handlar om är de enstaka personer som vandaliserar och utsätter andra för våld. Det är inte att generalisera.
För visst är det så att det finns områden i Sverige där människor lever i utanförskap. Men upphör ens moraliska ansvar som individ verkligen om man lever ett utsatt liv eller i en i övrigt utsatt miljö?
Det är så klart svårt att svara helt generellt på den frågan men i allt väsentligt så är svaret nej. Något som den stora merparten av alla människor som bor i ekonomiskt svagare områden också verkar hålla med om eftersom de inte tänder eld på bilar eller kastar sten på polisen.
Så absolut, Sverige bör göra mer för att underlätta för människor att gå från utanförskap till innanförskap, primärt genom utbildning och arbete. Varje enskild individ har emellertid ett ansvar att dra sitt strå till stacken och gör vad de kan. Och det innefattar inte vandalism och våld. Det moraliska ansvaret har alla i Sverige, oavsett ekonomisk situation.
Till exempel svarade Joel Ensjö att Modig "dra[r] alla över en kam och snabbt stämpla[r] ungdomar som ligister i största allmänhet. Något som Modig inte gör. Det Modigs debattartikel handlar om är de enstaka personer som vandaliserar och utsätter andra för våld. Det är inte att generalisera.
För visst är det så att det finns områden i Sverige där människor lever i utanförskap. Men upphör ens moraliska ansvar som individ verkligen om man lever ett utsatt liv eller i en i övrigt utsatt miljö?
Det är så klart svårt att svara helt generellt på den frågan men i allt väsentligt så är svaret nej. Något som den stora merparten av alla människor som bor i ekonomiskt svagare områden också verkar hålla med om eftersom de inte tänder eld på bilar eller kastar sten på polisen.
Så absolut, Sverige bör göra mer för att underlätta för människor att gå från utanförskap till innanförskap, primärt genom utbildning och arbete. Varje enskild individ har emellertid ett ansvar att dra sitt strå till stacken och gör vad de kan. Och det innefattar inte vandalism och våld. Det moraliska ansvaret har alla i Sverige, oavsett ekonomisk situation.
tisdag 2 oktober 2012
Att se människor som klassrepresentanter
På DN-debatt i dag oroar sig två socialdemokrater över något de kallar för "politikens dubbelagenter" (det verkar dock främst vara en reklamartikel för senaste numret av tidningen Tiden). Udden är främst riktad mot personer inom socialdemokratin (som författarna verkar ansa inte är att betrakta som riktiga socialdemokrater efter som de inte längre är heltidsengagerade i rörelsen) men alla de som rör sig mellan politik och näringsliv får sig en känga.
Artikeln dras med ett ganska stort antal märkligheter. Till att börja med verkar författarna anse att "en verkligt livaktig demokrati" måste baseras på "politiska intressekonflikter". Vilket så klart inte stämmer. Även om alla är överens så är det fortfarande en demokrati om beslutsfattandet i våra parlamentariska församlingar baseras på allmänna val. Demokrati bygger inte på "klass mot klass" utan är en styrelseform för bestämmande i gemensamma frågor.
För det andra så är synen på "politiska dubbelgångare" tämligen närsynt. I den svenska arbetarrörelsen har nämligen de politiska dubbelgångarna varit helt institutionaliserade i det socialdemokratiska partiet i form av facklig-politisk samverkan och intern korporatism.
Ett förhållningssätt som baseras på en syn att människor aldrig verkar vara någon annat än företrädare för mer eller mindre definierade grupper. Grupper som dessutom förväntas ha vissa önskemål och som därmed får dem representerade i det interna arbetet (och även i det offentliga eftersom Sverige var ett tämligen långt gånget korporativt samhälle under lång tid).
Det är den här synen som gör att herrarna Suhonen och Antman Debels verkar anse att socialdemokrater blir politiska dubbelgångare om de jobbar för "näringslivet". I alla fall om de gör det i andra roller än som arbetare. Det stämmer nämligen inte överens med de klassintressen som de förväntas ha i egenskap av att vara företrädare för arbetarrörelsen.
Resonemanget verkar vara som följer; som fackföreningsföreträdare (eller som aktiv i annat till arbetarrörelsen knutet särintresse) får man gärna engagera sig inom socialdemokratin, eftersom man då företräder rätt intressen. Det går dock inte jobba för näringslivet och samtidigt vara engagerad för då företräder man per automatik motståndarparten.
Att se människor endast som representanter för påstådda klassintressen är dock att reducera dem till kollektiva enheter utan egen vilja. Något som jag tror att få utanför Suhonen och Antman Debels snäva krets vill göra.
Men i klasskampens intresse är tydligen alla medel tillåta, och enskilda individer står bara i vägen.
Fler reaktioner på debattartikeln: Eva Cooper, Widar Andersson.
Artikeln dras med ett ganska stort antal märkligheter. Till att börja med verkar författarna anse att "en verkligt livaktig demokrati" måste baseras på "politiska intressekonflikter". Vilket så klart inte stämmer. Även om alla är överens så är det fortfarande en demokrati om beslutsfattandet i våra parlamentariska församlingar baseras på allmänna val. Demokrati bygger inte på "klass mot klass" utan är en styrelseform för bestämmande i gemensamma frågor.
För det andra så är synen på "politiska dubbelgångare" tämligen närsynt. I den svenska arbetarrörelsen har nämligen de politiska dubbelgångarna varit helt institutionaliserade i det socialdemokratiska partiet i form av facklig-politisk samverkan och intern korporatism.
Ett förhållningssätt som baseras på en syn att människor aldrig verkar vara någon annat än företrädare för mer eller mindre definierade grupper. Grupper som dessutom förväntas ha vissa önskemål och som därmed får dem representerade i det interna arbetet (och även i det offentliga eftersom Sverige var ett tämligen långt gånget korporativt samhälle under lång tid).
Det är den här synen som gör att herrarna Suhonen och Antman Debels verkar anse att socialdemokrater blir politiska dubbelgångare om de jobbar för "näringslivet". I alla fall om de gör det i andra roller än som arbetare. Det stämmer nämligen inte överens med de klassintressen som de förväntas ha i egenskap av att vara företrädare för arbetarrörelsen.
Resonemanget verkar vara som följer; som fackföreningsföreträdare (eller som aktiv i annat till arbetarrörelsen knutet särintresse) får man gärna engagera sig inom socialdemokratin, eftersom man då företräder rätt intressen. Det går dock inte jobba för näringslivet och samtidigt vara engagerad för då företräder man per automatik motståndarparten.
Att se människor endast som representanter för påstådda klassintressen är dock att reducera dem till kollektiva enheter utan egen vilja. Något som jag tror att få utanför Suhonen och Antman Debels snäva krets vill göra.
Men i klasskampens intresse är tydligen alla medel tillåta, och enskilda individer står bara i vägen.
Fler reaktioner på debattartikeln: Eva Cooper, Widar Andersson.
måndag 1 oktober 2012
Låt utropen skalla
Sedan det uppmärksammades att moskén i Fittja ansökt om att få hålla böneutrop har debatten angående fenomenet i fråga, kanske inte gått hög, men i alla fall småmullrat. Kristdemokraterna i Botkyrka, där Fittja ligger, är tydligen emot. Staffan Danielsson, riksdagsledamot för Centerpartiet, argumenterar också mot (dock utan argument, han konstaterar bara att det kanske inte bör tillåtas).
Självklart finns det de som är för också, de tenderar bara att hålla ett något lägre tonläge. Susanna Birgersson på DN:s ledarsida skriver dock bra och sakligt om frågan i dagens tidning.
Att jag tycker så skvallrar så klart om vad jag själv anser i frågan. För mig är det här en fråga om religionsfrihet, men också om praktikaliteter.
Den som vill sprida ett budskap, oavsett vilket, och kan göra det inom föreskriva bullernormer och ordningsföreskrifter bör också ha rätt att göra det. Det gäller både kyrkklockor, böneutrop och reklam. Att hindra en viss typ av "oljud" men samtidigt tillåta andra rimmar illa med de likabehandlingsprinciper som vi ofta säger oss värna.
Som jag ser det verkar motståndet mot böneutrop emanera ur någon form av märklig eurabiatanke. Motståndarna är oroliga över att det här på något sätt skadar det svenska samhället och att det bara är först steget mot en utveckling som man inte tror sig kunna kontrollera.
Men det finns det så klart inget som pekar på. Jag anser i stället att man bör uppmuntra mer religiositet i det sekulära Sverige. Vilket inte är samma sak som att säga att religion (kristendom eller Islam eller andra) ska få inflytande över till exempel politik. Däremot är det ett erkännande av att de flesta människor behöver religion i sina liv och att de ska ha rätt att utöva den.
Och om vi ska kunna kritisera de muslimska länder där man gör allt för att försvåra för kristna trosinriktningar, så kan inte vi vara lika goda kålsupare och försvåra för muslimer som praktiserar sin tro här i Sverige. Därför bör rimligtvis böneutrop tillåtas.
Självklart finns det de som är för också, de tenderar bara att hålla ett något lägre tonläge. Susanna Birgersson på DN:s ledarsida skriver dock bra och sakligt om frågan i dagens tidning.
Att jag tycker så skvallrar så klart om vad jag själv anser i frågan. För mig är det här en fråga om religionsfrihet, men också om praktikaliteter.
Den som vill sprida ett budskap, oavsett vilket, och kan göra det inom föreskriva bullernormer och ordningsföreskrifter bör också ha rätt att göra det. Det gäller både kyrkklockor, böneutrop och reklam. Att hindra en viss typ av "oljud" men samtidigt tillåta andra rimmar illa med de likabehandlingsprinciper som vi ofta säger oss värna.
Som jag ser det verkar motståndet mot böneutrop emanera ur någon form av märklig eurabiatanke. Motståndarna är oroliga över att det här på något sätt skadar det svenska samhället och att det bara är först steget mot en utveckling som man inte tror sig kunna kontrollera.
Men det finns det så klart inget som pekar på. Jag anser i stället att man bör uppmuntra mer religiositet i det sekulära Sverige. Vilket inte är samma sak som att säga att religion (kristendom eller Islam eller andra) ska få inflytande över till exempel politik. Däremot är det ett erkännande av att de flesta människor behöver religion i sina liv och att de ska ha rätt att utöva den.
Och om vi ska kunna kritisera de muslimska länder där man gör allt för att försvåra för kristna trosinriktningar, så kan inte vi vara lika goda kålsupare och försvåra för muslimer som praktiserar sin tro här i Sverige. Därför bör rimligtvis böneutrop tillåtas.
torsdag 27 september 2012
Hemskolning i exil
Svenskt utbildningsväsende lider av en kraftig begränsning. Den som själv vill undervisa sina barn i hemmet är nämligen i praktiken förbjuden att göra detta. Jag har skrivit om det tidigare, indirekt så sent som i förra veckan.
Nu har den kristna tidningen Inblick uppmärksammat att flera familjer faktiskt har känt sig nödgade att gå i exil för att kunna utföra något som borde vara en självklar rättighet. Med anledningen av det har de ställt ett antal frågor till ledamöterna i Riksdagens utbildningsutskott.
2 av 12 har svarat.
Nu har den kristna tidningen Inblick uppmärksammat att flera familjer faktiskt har känt sig nödgade att gå i exil för att kunna utföra något som borde vara en självklar rättighet. Med anledningen av det har de ställt ett antal frågor till ledamöterna i Riksdagens utbildningsutskott.
2 av 12 har svarat.
onsdag 26 september 2012
Ny tankesmedja på vänsterkanten
Jag nåddes i dag av nyheten att 6F, som är en sammanslutning av fackförbund, ska starta en ny tankesmedja efter årsskiftet. Smedjan kommer att börja sitt arbete i början av 2013 och Daniel Suhonen och Victor Bernhardtz har rekryterats och börjar arbeta med förberedelserna i oktober.
Varför skriver nu jag det här? Jo, helt enkelt för att den svenska debatten mår bra av så många röster som möjligt. Om de som förespråkar mer facklig-politisk samverkan tänker till så måste vi också göra det. En spänstig debatt gynnar alla.
Varför skriver nu jag det här? Jo, helt enkelt för att den svenska debatten mår bra av så många röster som möjligt. Om de som förespråkar mer facklig-politisk samverkan tänker till så måste vi också göra det. En spänstig debatt gynnar alla.
tisdag 25 september 2012
Biologi eller trygghet
I bland har Hanne Kjöller verkligen en förmåg att sätta fingret på en öm punkt. I dag gnuggar hon dessutom en stund på den punkten när hon diskuterar det svenska regelverket kring föräldrars rätt till sina barn. Det visar sig nämligen att fallet med det tvååriga barnet Haddile hamnat på tvärs mot vår vanliga uppfattning om återförening mellan föräldrar och barn.
Hur gärna jag än vill att barn ska kunna växa upp i trygga biologiska familjer så är jag smärtsamt medveten om att det inte alltid är möjligt. I Sverige är det dock mycket ovanligt att barn, inte ens efter långvarig fosterhemsplacering, adopteras av "nya" föräldrar, trots att det vore det bästa för barnet.
I det allra längsta ser man till de biologiska föräldrars vilja och önskemål. Och i många fall är det säkert önskvärt, men hur många barn skulle inte ha mått bättre av att få en stabil grund i en nya familj i stället för att leva i limbo?
Och som Johannes Forssberg skriver, Barnkonventionen hade inte spelat någon roll här, hur gärna vissa än vill. Snarare hade den kunnat stjälpa eftersom den också prioriterar biologiska familjeband.
I bland måste man dock se att den biologiska familjen kanske inte är det som är bäst för barnet. Då måste man i stället låta det barnet få ett nytt liv och en ny trygghet i en ny familj.
När det gäller Haddile så går det så klart inte att uttala sig utan alla detaljer. Spontant verkar det dock dumt att skicka henne till Frankrike så länge man inte vet var hennes biologiska mor är.
Hur gärna jag än vill att barn ska kunna växa upp i trygga biologiska familjer så är jag smärtsamt medveten om att det inte alltid är möjligt. I Sverige är det dock mycket ovanligt att barn, inte ens efter långvarig fosterhemsplacering, adopteras av "nya" föräldrar, trots att det vore det bästa för barnet.
I det allra längsta ser man till de biologiska föräldrars vilja och önskemål. Och i många fall är det säkert önskvärt, men hur många barn skulle inte ha mått bättre av att få en stabil grund i en nya familj i stället för att leva i limbo?
Och som Johannes Forssberg skriver, Barnkonventionen hade inte spelat någon roll här, hur gärna vissa än vill. Snarare hade den kunnat stjälpa eftersom den också prioriterar biologiska familjeband.
I bland måste man dock se att den biologiska familjen kanske inte är det som är bäst för barnet. Då måste man i stället låta det barnet få ett nytt liv och en ny trygghet i en ny familj.
När det gäller Haddile så går det så klart inte att uttala sig utan alla detaljer. Spontant verkar det dock dumt att skicka henne till Frankrike så länge man inte vet var hennes biologiska mor är.
måndag 24 september 2012
NWT om skribentskolan
I dag har NWT skrivit ett kort reportage om skribentskolans besök i Karlstad i helgen. Kul att de uppmärksammar SNB:s arbete!
lördag 22 september 2012
Livet på en landsortstidning
Henrik Barvå, ledarskribent och politisk redaktör på NWT, berättar om livet på en landsortstidning.
Jag noterat att han även har nämnt vår närvaro i staden på ledarplats i tidningen.
Jag noterat att han även har nämnt vår närvaro i staden på ledarplats i tidningen.
fredag 21 september 2012
Tidningsproduktion 101
Just nu hänger vi NWT:s tryckeri. Här kommer några av de tidningar som ska delas ut runt om i Värmland i morgon.
Och här bladas bilagor in.
Och här bladas bilagor in.
En helg i Värmland
Dags för ännu en helg med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola. Sitter just nu på ett tåg på väg till Värmland för att tillbringa helgen i Karlstad, primärt i NWT:s lokaler.
Ser som vanligt fram emot intressanta seminariepass, spännande diskussioner och god samvaro. Men nu åker vi som sagt tåg.
Ser som vanligt fram emot intressanta seminariepass, spännande diskussioner och god samvaro. Men nu åker vi som sagt tåg.
torsdag 20 september 2012
En inblick i politikens vardag
Jag skriver som ni kanske har uppmärksammat aldrig om mitt jobb här. Och det kommer jag inte göra nu heller. Däremot tänker jag tipsa om min kollegas nya blogg. Där kan ni följa hennes (och mitt och våra kollegors) arbete i Stockholms stadshus.
Det kommer inte handla så mycket om politiken utan snarare ta med läsarna på en tur "bakom "kulisserna". Kanske tycker några av er att det är intressant.
Bloggen heter Dagar med Sten och ni hittar den här. Bilden nedan är tagen från bloggen.
Det kommer inte handla så mycket om politiken utan snarare ta med läsarna på en tur "bakom "kulisserna". Kanske tycker några av er att det är intressant.
Bloggen heter Dagar med Sten och ni hittar den här. Bilden nedan är tagen från bloggen.
tisdag 18 september 2012
Riksdagens högtidliga öppnande
I dag är det riksmötets öppnande. Det är dock inte fullt så högtidligt som den en gång var. Titta gärna på det högtidliga öppnandet från 1974 på SVT Play i stället.
måndag 17 september 2012
Är barnlöshet en sjukdom?
Som bekant så är gåvan att få sätta ett barn till världen ingen rättighet, något som DN påpekar på ledarplats i dag (i en artikel som andas väldigt mycket av Hanne Kjöller). DN skriver:
"Att få barn hör till det största i livet. Infertilitet kan vara en följd av en sjukdom. Men att det inte blir några barn för att man blivit för gammal är ingen sjukdom. Att man kan längta sig sönder och samman, att man kan förbanna att man inte började tidigare, att det kan vara ens största önskning i livet, är en sak. Men någon sjukdom är det i alla fall inte."
Och det är ju helt korrekt. Tyvärr agerar svensk sjukvård ändå som att det vore en sjukdom, något som delvis verkar bero på bland annat två saker; WHO anser att det är att betrakta som infertilitet om två års regelbundna samlag inte har resulterat i en graviditet. Samtidigt säger den svenska sjukvårdens prioriteringsordning av ofrivillig barnlöshet ska betraktas och behandlas som "andra skador och sjukdomar".
Svensk sjukvård verkar alltså behandla ofrivillig barnlöshet som ett sjukdomstillstånd, även om det inte finns några till synes fysiska skäl till barnlösheten i fråga. Är det verkligen ett rimligt förfaringssätt?
Även i de fall då det faktiskt finns fysiska förklaringar till den uteblivna graviditeten så är ju inte själva barnlösheten i sig ett sjukdomstillstånd. Är det då rimligt att svensk sjukvård behandlar det som det?
"Att få barn hör till det största i livet. Infertilitet kan vara en följd av en sjukdom. Men att det inte blir några barn för att man blivit för gammal är ingen sjukdom. Att man kan längta sig sönder och samman, att man kan förbanna att man inte började tidigare, att det kan vara ens största önskning i livet, är en sak. Men någon sjukdom är det i alla fall inte."
Och det är ju helt korrekt. Tyvärr agerar svensk sjukvård ändå som att det vore en sjukdom, något som delvis verkar bero på bland annat två saker; WHO anser att det är att betrakta som infertilitet om två års regelbundna samlag inte har resulterat i en graviditet. Samtidigt säger den svenska sjukvårdens prioriteringsordning av ofrivillig barnlöshet ska betraktas och behandlas som "andra skador och sjukdomar".
Svensk sjukvård verkar alltså behandla ofrivillig barnlöshet som ett sjukdomstillstånd, även om det inte finns några till synes fysiska skäl till barnlösheten i fråga. Är det verkligen ett rimligt förfaringssätt?
Även i de fall då det faktiskt finns fysiska förklaringar till den uteblivna graviditeten så är ju inte själva barnlösheten i sig ett sjukdomstillstånd. Är det då rimligt att svensk sjukvård behandlar det som det?
söndag 16 september 2012
Sammanfattning vecka 37
Så var det söndag och dags för sammanfattning igen.
Mina egna inlägg under veckan har handlat om en arbetsmarknad där det är svårt att vara udda, Johnny Munkhammars minnesfond, utbildningens förskjutning och en något längre text än vanligt om "politikens" inflytande.
Annat intressant:
Svenskans ledarblogg om Nima Sanandajis senaste alster som behandlar myterna om Sverige.
Gunnar Hökmark om EU-kommissionens förslag om kvotering i företagsstyrelser.
Svenskan gör Stefan Fölster grönt ljus angående påståendet att arbetslösheten med stor sannolikhet blir högre om a-kassan också blir det.
Aron Modig om varför USA kommer må bäst av att Mitt Romney vinner valet i november.
Peter Santesson om skuld och skam.
Mina egna inlägg under veckan har handlat om en arbetsmarknad där det är svårt att vara udda, Johnny Munkhammars minnesfond, utbildningens förskjutning och en något längre text än vanligt om "politikens" inflytande.
Annat intressant:
Svenskans ledarblogg om Nima Sanandajis senaste alster som behandlar myterna om Sverige.
Gunnar Hökmark om EU-kommissionens förslag om kvotering i företagsstyrelser.
Svenskan gör Stefan Fölster grönt ljus angående påståendet att arbetslösheten med stor sannolikhet blir högre om a-kassan också blir det.
Aron Modig om varför USA kommer må bäst av att Mitt Romney vinner valet i november.
Peter Santesson om skuld och skam.
fredag 14 september 2012
Politikens inflytande
I går skrev jag färdigt min skrivuppgift inför nästa helgs strapatser med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola. Uppgiften var att skriva en krönika anpassad för ledar- eller kultursida, och resultatet ser ni nedan. Man skulle kunna säga att det är skrivet på ett för mig känt tema. Håll till godo.
Vad är egentligen politik? Är det politik när folkvalda individer fattar beslut som rör oss alla, eller åtminstone folkflertalet? Är det politik när jag och min fru diskuterar hur vi ska fördela vår kommande föräldraledighet?
Vissa kanske skulle säga att verkligheten hamnar någonstans mittemellan. Eller ja, för de flesta råder det ingen tvekan om att de folkvaldas beslut i riksdag eller kommunfullmäktige är politik. Våra enskilda beslut hemma vid köksbordet påverkas dock i allra högsta grad av de beslut som fattas i folkvalda organ och är därmed, åtminstone i någon mån, politiska beslut.
Nu önskar visserligen jag, att de beslut som jag och min fru fattar, ska vara så opolitiserade som möjligt. Jag vill att vi ska kunna välja efter eget huvud vad vi bedömer vara bäst för oss, just i detta nu. Tyvärr står dock, ibland i alla fall, de folkvaldas beslut i vägen.
I Sverige har det dock funnits en rörelse som agerat under parollen att allt är politik. I stället för att bedriva opinion för sin sak, och försöka att få folk med sig på hur de tycker att folk bör välja och agera, så har de suttit i folkvalda församlingar och skapar regelverk som styr andra (köksbords)beslut i en viss riktning.
Man har alltså inte litat på att man har tillräckligt goda och förnuftiga argument för att få folk att fatta ”rätt” beslut genom aktiv opinionsbildning. I stället har man gått in bakvägen (eller uppifrån kanske man ska säga) och reglerat omvärlden efter eget tycke. Att allt sägs vara politik leder alltså, i deras värld, till att allt också kan regleras. Genom bestämmelser och lagar försöker man få människor att gå i takt mot Utopia.
Och det här har ju onekligen visat sig vara ett ganska lyckat projekt. Genom ekonomiska styrmedel ser man till att familjer inte kan välja det alternativ som man kanske helst skulle vilja när barnen är små, man gör det så dyrt som möjligt att välja något annat alternativ än förskola när barnen börja bli några år, och man tillåter inte föräldrar att på egen hand ta ansvar för sina barns skolgång genom att undervisa dem i en lugn och trygg miljö i hemmet.
Så i viss utsträckning så är mina beslut politiska. De fattas i alla fall i en politisk kontext. En kontext som du och jag allt som oftast inte har något inflytande över. Nu kan man fråga sig; är det verkligen rimligt? Varför ska politiker som inte känner till min vardag, styra mina beslut i en viss riktning?
På vissa områden behöver vi enhetliga lagar som i viss utsträckning är baserade på moraliska utgångspunkter. Man bör till exempel kunna dömas för våld som man utsätter andra för. Men på andra områden, där ingen annan än jag eller min familj påverkas, ska staten eller kommunen verkligen lägga sig i där?
Som jag ser det bör lagstiftning vara neutral och enhetlig. Om man ses som en familj med försörjningsplikt för varandra i ett offentligt system (till exempel om man behöver försörjningsstöd) så är det rimligt att man också ses som en enhet i skattelagstiftningen. Och om man bedöms vara kapabel att uppfostra sina barn i hemmet, så är det också rimligt att man har rätt att undervisa sina barn i samma hem.
Jag är övertygad om att människor som får göra egna val, utan påtryckningar via ekonomiska styrmedel, kommer göra val som gagnar den egna familjen. Helt enkelt för att det är det som är utgångspunkten för de allra flestas vardag.
Så visst, det mesta runt omkring oss är baserat på politik. Det är bara inte min politik.
Vad är egentligen politik? Är det politik när folkvalda individer fattar beslut som rör oss alla, eller åtminstone folkflertalet? Är det politik när jag och min fru diskuterar hur vi ska fördela vår kommande föräldraledighet?
Vissa kanske skulle säga att verkligheten hamnar någonstans mittemellan. Eller ja, för de flesta råder det ingen tvekan om att de folkvaldas beslut i riksdag eller kommunfullmäktige är politik. Våra enskilda beslut hemma vid köksbordet påverkas dock i allra högsta grad av de beslut som fattas i folkvalda organ och är därmed, åtminstone i någon mån, politiska beslut.
Nu önskar visserligen jag, att de beslut som jag och min fru fattar, ska vara så opolitiserade som möjligt. Jag vill att vi ska kunna välja efter eget huvud vad vi bedömer vara bäst för oss, just i detta nu. Tyvärr står dock, ibland i alla fall, de folkvaldas beslut i vägen.
I Sverige har det dock funnits en rörelse som agerat under parollen att allt är politik. I stället för att bedriva opinion för sin sak, och försöka att få folk med sig på hur de tycker att folk bör välja och agera, så har de suttit i folkvalda församlingar och skapar regelverk som styr andra (köksbords)beslut i en viss riktning.
Man har alltså inte litat på att man har tillräckligt goda och förnuftiga argument för att få folk att fatta ”rätt” beslut genom aktiv opinionsbildning. I stället har man gått in bakvägen (eller uppifrån kanske man ska säga) och reglerat omvärlden efter eget tycke. Att allt sägs vara politik leder alltså, i deras värld, till att allt också kan regleras. Genom bestämmelser och lagar försöker man få människor att gå i takt mot Utopia.
Och det här har ju onekligen visat sig vara ett ganska lyckat projekt. Genom ekonomiska styrmedel ser man till att familjer inte kan välja det alternativ som man kanske helst skulle vilja när barnen är små, man gör det så dyrt som möjligt att välja något annat alternativ än förskola när barnen börja bli några år, och man tillåter inte föräldrar att på egen hand ta ansvar för sina barns skolgång genom att undervisa dem i en lugn och trygg miljö i hemmet.
Så i viss utsträckning så är mina beslut politiska. De fattas i alla fall i en politisk kontext. En kontext som du och jag allt som oftast inte har något inflytande över. Nu kan man fråga sig; är det verkligen rimligt? Varför ska politiker som inte känner till min vardag, styra mina beslut i en viss riktning?
På vissa områden behöver vi enhetliga lagar som i viss utsträckning är baserade på moraliska utgångspunkter. Man bör till exempel kunna dömas för våld som man utsätter andra för. Men på andra områden, där ingen annan än jag eller min familj påverkas, ska staten eller kommunen verkligen lägga sig i där?
Som jag ser det bör lagstiftning vara neutral och enhetlig. Om man ses som en familj med försörjningsplikt för varandra i ett offentligt system (till exempel om man behöver försörjningsstöd) så är det rimligt att man också ses som en enhet i skattelagstiftningen. Och om man bedöms vara kapabel att uppfostra sina barn i hemmet, så är det också rimligt att man har rätt att undervisa sina barn i samma hem.
Jag är övertygad om att människor som får göra egna val, utan påtryckningar via ekonomiska styrmedel, kommer göra val som gagnar den egna familjen. Helt enkelt för att det är det som är utgångspunkten för de allra flestas vardag.
Så visst, det mesta runt omkring oss är baserat på politik. Det är bara inte min politik.
onsdag 12 september 2012
Utbildningens förskjutning
Fram till för 20 år sedan kunde man i Sverige gå fyraårig teknisk linje på gymnasiet. Då blev man gymnasieingenjör och behörig till en stor mängd yrken som det i dag "krävs" högskoleexamen för.
På samma sätt kunde man bli gymnasieekonom. Då fick man goda chanser till att få jobba med till exempel löneadministration och som ekonomiassistent. I dag "krävs" det i allt väsentligt högskoleexamen i ekonomi för att söka de jobb som gymnasieekonomer sökte för 25 år sedan.
Vad beror ovanstående på? Att arbetsmarknaden har genomgått en jätteförändring på två decennier? Kanske delvis. En mer sannolik förklaring är dock det gamla socialdemokratiska målet om att minst hälften av alla gymnasieelever ska gå vidare till högskolestudier.
För att kunna möta den efterfrågan som krävs för att nå målet har nya högskolor öppnats runt om i Sverige, med delvis nedslående resultat vad det verkar som.
Någonstans på vägen har det skett en förskjutning så att många av dagens högskolestudenter börjar på högskolan för att lära sig sådant som de borde ha lärt sig på gymnasiet, och allt för många lyckas inte ens ta sig igenom gymnasiet.
Någonting har således hänt med både kravställandet och förväntningarna på våra studenter. På alla nivåer. Till nytta för vem kan man fråga sig?
För arbetsmarknaden? Tveksamt. För skolan? Troligtvis inte. För den enskilde? Antagligen inte.
Ett samhälle har antagligen störst nytta av att så många som möjligt klarar gymnasiet på utsatt tid och får med sig relevanta kunskaper därifrån. Hur många som sedan går vidare till högskolestudier borde nog inte vara ett politiskt mål utan baseras på personliga önskemål. Tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden kan matchas på andra sätt.
På samma sätt kunde man bli gymnasieekonom. Då fick man goda chanser till att få jobba med till exempel löneadministration och som ekonomiassistent. I dag "krävs" det i allt väsentligt högskoleexamen i ekonomi för att söka de jobb som gymnasieekonomer sökte för 25 år sedan.
Vad beror ovanstående på? Att arbetsmarknaden har genomgått en jätteförändring på två decennier? Kanske delvis. En mer sannolik förklaring är dock det gamla socialdemokratiska målet om att minst hälften av alla gymnasieelever ska gå vidare till högskolestudier.
För att kunna möta den efterfrågan som krävs för att nå målet har nya högskolor öppnats runt om i Sverige, med delvis nedslående resultat vad det verkar som.
Någonstans på vägen har det skett en förskjutning så att många av dagens högskolestudenter börjar på högskolan för att lära sig sådant som de borde ha lärt sig på gymnasiet, och allt för många lyckas inte ens ta sig igenom gymnasiet.
Någonting har således hänt med både kravställandet och förväntningarna på våra studenter. På alla nivåer. Till nytta för vem kan man fråga sig?
För arbetsmarknaden? Tveksamt. För skolan? Troligtvis inte. För den enskilde? Antagligen inte.
Ett samhälle har antagligen störst nytta av att så många som möjligt klarar gymnasiet på utsatt tid och får med sig relevanta kunskaper därifrån. Hur många som sedan går vidare till högskolestudier borde nog inte vara ett politiskt mål utan baseras på personliga önskemål. Tillgång och efterfrågan på arbetsmarknaden kan matchas på andra sätt.
tisdag 11 september 2012
måndag 10 september 2012
Dyra anställningar gör det svårt att vara udda
Inger Hedström glömmer någonting viktigt i sin sin krönika i dagens DN. Nämligen anledningen till var för det är svårt att få ett jobb om man står lite vid sidan av normen. Det har nämligen väldigt lite med moderna arbetssätt eller en förändrad arbetsmarknad att göra. Den stora förklaringen stavas anställningskostnad.
Den som sliter med marginaler har sällan råd att leta utanför boxen när det ska till att anställas fler. I stället går man på det säkra kortet, något som inte bara drabbar personer med funktionsnedsättning utan även unga och invandrare.
Den som vill ha en mer inkluderande arbetsmarknad bör således göra något åt kostnaden att anställa.
Den som sliter med marginaler har sällan råd att leta utanför boxen när det ska till att anställas fler. I stället går man på det säkra kortet, något som inte bara drabbar personer med funktionsnedsättning utan även unga och invandrare.
Den som vill ha en mer inkluderande arbetsmarknad bör således göra något åt kostnaden att anställa.
söndag 9 september 2012
Sammanfattning vecka 35-36
Förra helgen var jag i Växjö på skribentkurs så då blev det ingen sammanfattning av veckan som gått. Jag kör två veckor på en gång nu i stället.
Mina egna blogginlägg under de här veckorna har handlat om den hjärtlösa välfärdsstaten, elmarknaden, en hetslagstiftning som ställer grupper mot grupper, en diskrimineringslagstiftning som ställer grupper mot grupper och självgoda människor som vill ställa grupper mot grupper.
Några andra intressanta saker som skrivits under de senaste två veckorna har bland annat varit följande:
Hanne Kjöller om framsidan av regeringens sjukförsäkringsreform.
Torbjörn Jerlerup om de många felaktigheterna i Ingemar Karlsson bok om sionismen.
Johanne Hildebrandt om flathet inför politisk brottslighet.
En artikel som visar att Sverige är världsledande i antalet anställda.
Ett pressmeddelande som visar att uttagen ur vård- och omsorgsbranschen inte är så alarmerande som vissa försöker göra gällande.
Sist men inte minst: Två goda vänner till mig har varit i USA och intervjuat politiker och kyrkoledare och sedan skrivit fyra reportage om religionens inflytande i amerikansk politik.
Mina egna blogginlägg under de här veckorna har handlat om den hjärtlösa välfärdsstaten, elmarknaden, en hetslagstiftning som ställer grupper mot grupper, en diskrimineringslagstiftning som ställer grupper mot grupper och självgoda människor som vill ställa grupper mot grupper.
Några andra intressanta saker som skrivits under de senaste två veckorna har bland annat varit följande:
Hanne Kjöller om framsidan av regeringens sjukförsäkringsreform.
Torbjörn Jerlerup om de många felaktigheterna i Ingemar Karlsson bok om sionismen.
Johanne Hildebrandt om flathet inför politisk brottslighet.
En artikel som visar att Sverige är världsledande i antalet anställda.
Ett pressmeddelande som visar att uttagen ur vård- och omsorgsbranschen inte är så alarmerande som vissa försöker göra gällande.
Sist men inte minst: Två goda vänner till mig har varit i USA och intervjuat politiker och kyrkoledare och sedan skrivit fyra reportage om religionens inflytande i amerikansk politik.
fredag 7 september 2012
Politiska resultat till varje pris
I dagens SvD skriver Anna Laestadius Larsson följande om EU-kommissionens kommande förslag om kvotering till bolagsstyrelser:
"Vad man än principiellt tycker om kvotering har det visat sig vara det i särklass mest effektiva sättet att uppnå en förändring".
Hon tycker därför att det är skamligt att Sverige tillsammans med Storbritannien jobbar emot förslag på EU-nivå.
Bortsett från att det är fel i sak (i Sverige har vi till exempel ingen kvotering, trots det går andelen kvinnor i bolagsstyrelser upp, något den med stor sannolikhet hade gjort även utan "hot" från tidigare regeringar) så visar det på en märklig syn på politik.
Det spelar tydligen ingen roll vad man tycker om en särskild åtgärd. Om den är rimlig eller står i paritet till någon form av berättigat krav från det offentliga. Målet är förändring, till varje pris verkar det som.
Så går det när man bara ser kollektiv och inte individer. Människor blir bara spelbrickor som man kan hantera hur man vill för att uppnå politiska resultat. En ganska otäck inställning om ni frågar mig.
SvD1, SvD.
"Vad man än principiellt tycker om kvotering har det visat sig vara det i särklass mest effektiva sättet att uppnå en förändring".
Hon tycker därför att det är skamligt att Sverige tillsammans med Storbritannien jobbar emot förslag på EU-nivå.
Bortsett från att det är fel i sak (i Sverige har vi till exempel ingen kvotering, trots det går andelen kvinnor i bolagsstyrelser upp, något den med stor sannolikhet hade gjort även utan "hot" från tidigare regeringar) så visar det på en märklig syn på politik.
Det spelar tydligen ingen roll vad man tycker om en särskild åtgärd. Om den är rimlig eller står i paritet till någon form av berättigat krav från det offentliga. Målet är förändring, till varje pris verkar det som.
Så går det när man bara ser kollektiv och inte individer. Människor blir bara spelbrickor som man kan hantera hur man vill för att uppnå politiska resultat. En ganska otäck inställning om ni frågar mig.
SvD1, SvD.
tisdag 4 september 2012
Diskriminering eller opartiskhet
I dag tänkte jag fortsätta på ett liknande tema som i går (när jag skrev om hetslagstiftningen). Jag har många gånger skrivit om myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO) och att den borde läggas ner. Argumenten är snarlika de argument som jag framförde mot hetslagstiftningen, därav tematiseringen.
Kopplat till diskussionen om DO ligger självklart även diskussionen om diskrimineringslagstiftningen i stort. Nedanstående kommer därför handla om båda fenomenen.
För att någon ska kunna anses vara diskriminerad måste man först bestämma sig för vem och under vilka premisser som den personen har rätt att känna sig diskriminerad. Det leder till att syftet (allas lika värde) med en diskrimineringslagstiftning motverkas redan i inledningsskedet. Allt som oftast gör man nämligen gällande att alla grupper inte har samma rätt att känna sig diskriminerade.
Själva lagstiftningen som sådan ställer alltså människor mot varandra, trots att huvudsyftet är det motsatta.
Men är det då inte rimligt att behandla alla lika? Jo, självklart. För det offentliga är det dessutom högst önskvärt. Statliga myndigheter och andra offentliga institutioner ska inte ägna sig åt varken vänskapskorruption eller olika former av så kallad positiv särbehandling.
Målet måste dock vara att alla behandlas utifrån samma premisser. Då ska inte etnicitet, kön eller sexuell läggning vara en fråga. Om människor i någon situation ändå skulle känna sig förfördelad bör det kunna lösas i någon form av civilrättslig process där det faktiskt ligger på den "drabbade" att bevisa att någon annan fått oskäliga fördelar (i fråga om till exempel kompetens). I dag är det i stället den anklagade som måste bevisa att det inte har förekommit någon diskriminering.
Men privatpersoner då? Som jag ser det kan en privatperson, förening eller ett privat företag aldrig åläggas samma krav på opartiskhet som det offentliga. Som privatperson eller företagare bestämmer jag dessutom helt själv om det jag äger. Jag bör således ha rätt att "diskriminera" vem jag vill, av vilken orsak jag vill.
Få skulle hävda att IOGT-NTO diskriminerar någon när de ställer nykterhetskrav på sina medlemmar. På samma sätt tycker få att det är ett problem att diverse föreningar för etniska grupper inte tillåter andra etniska grupper som medlemmar. Listan över "diskriminering" som de flesta inte har några problem med kan göras lång.
Frågan om vad som faktiskt är diskriminering blir således högst godtycklig och är ytterst en politisk fråga eftersom det är politiken som har bestämt vilka grupper som har rätt att känna sig just diskriminerade just nu.
Som tillägg till diskussionen kan även sägas att grupper svårligen kan besitta rättigheter eftersom dessa först och främst följer med individen. Grupper är aldrig enhetliga och homogena, och individer kan aldrig endast ses som representanter för ett kollektiv som är mer eller mindre tydligt definierat.
Lagstiftning bör således vara neutral, samtidigt som privatpersoner, föreningar och företag bör ha rätt att själva avgöra under vilka premisser de ordnar sina liv och verksamheter. För den som av någon anledning känner sig kränkt finns det en rad juridiska möjligheter vid sidan om de existerande diskrimineringslagarna.
Kopplat till diskussionen om DO ligger självklart även diskussionen om diskrimineringslagstiftningen i stort. Nedanstående kommer därför handla om båda fenomenen.
För att någon ska kunna anses vara diskriminerad måste man först bestämma sig för vem och under vilka premisser som den personen har rätt att känna sig diskriminerad. Det leder till att syftet (allas lika värde) med en diskrimineringslagstiftning motverkas redan i inledningsskedet. Allt som oftast gör man nämligen gällande att alla grupper inte har samma rätt att känna sig diskriminerade.
Själva lagstiftningen som sådan ställer alltså människor mot varandra, trots att huvudsyftet är det motsatta.
Men är det då inte rimligt att behandla alla lika? Jo, självklart. För det offentliga är det dessutom högst önskvärt. Statliga myndigheter och andra offentliga institutioner ska inte ägna sig åt varken vänskapskorruption eller olika former av så kallad positiv särbehandling.
Målet måste dock vara att alla behandlas utifrån samma premisser. Då ska inte etnicitet, kön eller sexuell läggning vara en fråga. Om människor i någon situation ändå skulle känna sig förfördelad bör det kunna lösas i någon form av civilrättslig process där det faktiskt ligger på den "drabbade" att bevisa att någon annan fått oskäliga fördelar (i fråga om till exempel kompetens). I dag är det i stället den anklagade som måste bevisa att det inte har förekommit någon diskriminering.
Men privatpersoner då? Som jag ser det kan en privatperson, förening eller ett privat företag aldrig åläggas samma krav på opartiskhet som det offentliga. Som privatperson eller företagare bestämmer jag dessutom helt själv om det jag äger. Jag bör således ha rätt att "diskriminera" vem jag vill, av vilken orsak jag vill.
Få skulle hävda att IOGT-NTO diskriminerar någon när de ställer nykterhetskrav på sina medlemmar. På samma sätt tycker få att det är ett problem att diverse föreningar för etniska grupper inte tillåter andra etniska grupper som medlemmar. Listan över "diskriminering" som de flesta inte har några problem med kan göras lång.
Frågan om vad som faktiskt är diskriminering blir således högst godtycklig och är ytterst en politisk fråga eftersom det är politiken som har bestämt vilka grupper som har rätt att känna sig just diskriminerade just nu.
Som tillägg till diskussionen kan även sägas att grupper svårligen kan besitta rättigheter eftersom dessa först och främst följer med individen. Grupper är aldrig enhetliga och homogena, och individer kan aldrig endast ses som representanter för ett kollektiv som är mer eller mindre tydligt definierat.
Lagstiftning bör således vara neutral, samtidigt som privatpersoner, föreningar och företag bör ha rätt att själva avgöra under vilka premisser de ordnar sina liv och verksamheter. För den som av någon anledning känner sig kränkt finns det en rad juridiska möjligheter vid sidan om de existerande diskrimineringslagarna.
måndag 3 september 2012
Hets mot hets
Under helgens pass med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola tillbringade vi nästan fem timmar med att prata om pressetik. En viktig del i den diskussionen handlade om de regleringar som Tryckfrihetsförordningen lägger på det tryckta ordet. Det fick mig att, som så ofta annars verkar det som, tänka på fenomenet hets mot folkgrupp. Den här gången var det dock inte särskilt långsökt eftersom lagen om hets mot folkgrupp står med i Tryckfrihetsförordningen.
Regleringen om hets mot folkgrupp handlar om att man i uttalande eller i meddelande som sprids inte får "hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning."
Ovanstående är i mina ögon problematiskt på flera sätt. Till att börja med är regleringen redan i sin ursprungliga formulering tvivelaktig eftersom den motarbetar sitt eget syfte, i alla fall om man anser att syftet med lagar är att alla ska behandlas likvärdigt och objektivt.
Här pekar nämligen lagen om hets mot folkgrupp ut vissa grupper som mer skyddsvärda än andra. Lagen gör således skillnad på olika grupper i samhället och säger att det är värre att hetsa mot vissa men inte mot andra. Den är således inte neutral och objektiv.
(Något som för övrigt gäller lagen om hatbrott också.)
En annan kritik som bör framföras mot lagen i fråga är att den inte reglerar något som inte redan regleras i förbuden mot olaga hot och förtal. Förutsatt att man önskar se en neutral lagstiftning vill säga. Något som borde vara eftersträvansvärt för de flesta.
En rimlig rättsstat bör således inte skapa särregleringar för vissa grupper. Om man anser att alla är lika mycket värda kan man inte ha en lagstiftning som ger den som hotar homosexuella ett hårdare straff än den som hotar till exempel hundägare (eller vilken grupp man nu inte gillar). Olaga hot är olaga hot.
Nu kom jag dessutom på ett annat problem med lagen. Att ha en lag som stadgar att jag, som del av en förment homogen grupp, kan åtala någon (trots att jag inte varit närvarande vid det påstådda brottet) är att grovt åsidosätta individen i rättsstaten.
Se där, ytterligare ett argument mot en dålig lag.
Regleringen om hets mot folkgrupp handlar om att man i uttalande eller i meddelande som sprids inte får "hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning."
Ovanstående är i mina ögon problematiskt på flera sätt. Till att börja med är regleringen redan i sin ursprungliga formulering tvivelaktig eftersom den motarbetar sitt eget syfte, i alla fall om man anser att syftet med lagar är att alla ska behandlas likvärdigt och objektivt.
Här pekar nämligen lagen om hets mot folkgrupp ut vissa grupper som mer skyddsvärda än andra. Lagen gör således skillnad på olika grupper i samhället och säger att det är värre att hetsa mot vissa men inte mot andra. Den är således inte neutral och objektiv.
(Något som för övrigt gäller lagen om hatbrott också.)
En annan kritik som bör framföras mot lagen i fråga är att den inte reglerar något som inte redan regleras i förbuden mot olaga hot och förtal. Förutsatt att man önskar se en neutral lagstiftning vill säga. Något som borde vara eftersträvansvärt för de flesta.
En rimlig rättsstat bör således inte skapa särregleringar för vissa grupper. Om man anser att alla är lika mycket värda kan man inte ha en lagstiftning som ger den som hotar homosexuella ett hårdare straff än den som hotar till exempel hundägare (eller vilken grupp man nu inte gillar). Olaga hot är olaga hot.
Nu kom jag dessutom på ett annat problem med lagen. Att ha en lag som stadgar att jag, som del av en förment homogen grupp, kan åtala någon (trots att jag inte varit närvarande vid det påstådda brottet) är att grovt åsidosätta individen i rättsstaten.
Se där, ytterligare ett argument mot en dålig lag.
söndag 2 september 2012
Tidningsekonomi
Smålandspostens VD Ola Blomberg går igenom tidningsekonomin i Sverige i allmänhet och Gota Medias ekonomi i synnerhet. Vansinnigt intressant.
Morgonsamling
Martin Tunström, från och med i morgon politisk chefredaktör på tidningen Barometern, berättar om livet på den moderna ledarredaktionen.
lördag 1 september 2012
fredag 31 augusti 2012
SNB-helg nr två
Just nu sitter jag, och ett gäng andra glada deltagare, på ett tåg på väg till Växjö. Det är dags för andra helgen med Svenska Nyhetsbyråns skribentskola och platsen för helgen är redaktionen på Smålandsposten.
Den här helgen kommer fokus vara mer på själva tidningsarbetet, än på själva skrivandet. Vi har lämnat in skrivuppgifter inför träffen men seminariepassen handlar bland annat om tidningsekonomi och livet på en redaktion.
Och just den biten lockade lockade ganska mycket när jag sökte till skribentskolan. Jag har nämligen ingen aning om hur det är att jobba på en tidning, och nu kan jag få en inblick i hur det är, samtidigt som jag får öva på att skriva. Perfekt kombination.
onsdag 29 augusti 2012
Inte (el)marknadens fel
De senaste åren har politiker och debattörer på vänsterkanten mer än gärna skyllt det allt högre elpriset på en misslyckad avreglering och en icke fungerande marknad.
Nu verkar det som att en statlig utredning visat att det snarare är skatterna och elcertifikatens fel att vi betalar så mycket som vi gör (samt ett par andra orsaker).
Det vill säga ungefär samma slutsatser som Maria Eriksson kom fram till i boken Dubbelspelet.
Kanske är det då inte så konstigt att utredarna inte har presenterat sina slutsatser offentligt än.
Nu verkar det som att en statlig utredning visat att det snarare är skatterna och elcertifikatens fel att vi betalar så mycket som vi gör (samt ett par andra orsaker).
Det vill säga ungefär samma slutsatser som Maria Eriksson kom fram till i boken Dubbelspelet.
Kanske är det då inte så konstigt att utredarna inte har presenterat sina slutsatser offentligt än.
måndag 27 augusti 2012
Välkommen till välfärdsstaten
Enligt en artikel i Svenska Dagbladets näringslivsdel i dag säger en fjärdedel av alla tillfrågade att lönen är slut i slutet av månaden. Av dessa har tre fjärdedelar däremot inte gjort något för att förbättra sin ekonomiska situation.
Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.
Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.
Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.
För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.
Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.
En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.
Om något så är det här ett av de främsta exemplen på vad välfärdsstaten gör med människors ansvarskänsla inför sin egen ekonomiska situation. I stället för att se till att pengarna räcker till (eller till och med räcker längre genom att spara) lever man hur hand i mun.
Och även personer med goda inkomster lever på det här sättet, till synes oförberedda på vad en ekonomisk smäll kan göra med den egna livssituationen.
Antingen räknar de helt enkelt inte med att någonsin hamna i trångmål, eller så räknar de med att "någon annan" ska leverera vid behov. Båda synsätten kan dock visa sig vara förödande.
För även om socialförsäkring och a-kassa finns att tillgå så är det långt ifrån säkert att den ersättningen kommer inom den månad som man behöver den. Och då kan man stå där, barskrapad.
Förhoppningsvis finns då en familj eller ett annat nätverk som tillfälligt kan gå in och hjälpa till. Något som i så fall skulle känneteckna ett välfärdssamhälle, till skillnad en välfärdsstat.
En förutsättning för välfärdssamhället är dock att skatterna är så pass låga att människor har möjlighet att bygga upp en egen buffert. Till hjälp för sig själva eller andra. Och där är vi inte än.
söndag 26 augusti 2012
Sammanfattning vecka 34
Veckans inlägg här på bloggen handlade om public choice och media, AP-fonderna, Svensk media och den amerikanska höger samt ett konservativt 10-årsjubileum.
Intressanta saker som andra skrivit om innefattade under veckan bland annat ett inlägg från Dick Harrison om varför det är viktigt att ha kunskap om historia, ett ledarstick om Cameron vs. Putin av Erik Helmersson, sanningen om de utsugande företagen inom svenskt skolväsende samt ett blogginlägg om vad det offentliga kan göra för att hjälpa företag på riktigt.
Under kategorin konstigtheter stoppar vi in Ulrika Kärnborgs recension av Martin Gelins bok Den amerikanska högern.
Intressanta saker som andra skrivit om innefattade under veckan bland annat ett inlägg från Dick Harrison om varför det är viktigt att ha kunskap om historia, ett ledarstick om Cameron vs. Putin av Erik Helmersson, sanningen om de utsugande företagen inom svenskt skolväsende samt ett blogginlägg om vad det offentliga kan göra för att hjälpa företag på riktigt.
Under kategorin konstigtheter stoppar vi in Ulrika Kärnborgs recension av Martin Gelins bok Den amerikanska högern.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)