De flesta par som lever ihop börjar för eller senare fundera på huruvida de ska skaffa barn eller inte. För vissa är det den allra främsta av drömmar och för andra så kanske det råkar gå av bara farten. Hur som helst så är det svårt att ställa sig likgiltig inför beslutet att sätta ett barn till världen.
Som tur är, så går graviditetsprocessen och allt runt omkring, smidigt för de flesta. Man väntar nio månader och sen kommer det en frisk unge.
För vissa är dock barnaalstrandet ett kamp. Det går inte, det händer inget, det blir inget. I dag får emellertid en man Nobelpris för att han har kommit på ett sätt att bistå par som har svårt att bli gravida på naturlig väg.
I Sverige kan man därför i dag, gå till ett sjukhus och få hjälp med fertilitetsbehandlingar, äggdonationer och liknande.
Och här infaller mitt problem (eller ja, det infaller egentligen tidigare men jag tror att vi hoppar över det).
Hur viktig jag än anser att familjen är, både för den enskilda individen och för samhället i stort, så tycker jag inte att det är upp till det gemensamma att betala kostnaderna för att vissa par inte lyckas skaffa barn.
Jag förstår att det kan vara traumatiskt på alla sätt och viss, men det borde i så fall ligga i ens eget intresse att själv betala för den behandling som eventuellt krävs. Jag har svårt att förstå hur det gick till när ofrivillig barnlöshet klassificerades som ett medicinskt tillstånd vars behandling bör ingå i den gängse sjukvården.
Att barnen i fråga allt för ofta verkar förnekas rätten till sitt ursprung gör bara saker och ting desto mer komplicerade.
Och nej, jag har inga egna barn. Än...
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, Exp, SvD, AM, AB1, AB2.
Läs även andra bloggares åsikter om familj, sjukvård, nobelpris, insemination, barn, barnlöshet.
4 kommentarer:
Håller med om att personliga val kanske inte ska kompenseras av skattebetalarna. I det här fallet är det dock mycket makthavarna och genus-kvacksalvarna som sett till att det ser ut som det gör.
Jämlikhet är bra, men det finns vissa biologiska fundamenta som är politiskt inkorrekta. Saker som alla visste för 50 år sedan.
En man är fertil tills han dör i princip. En kvinnas fertilitet går ner med ålder:
A 1957 Study of Fertility Rate by Age in Women
The study was on a large population that never used birth control. The investigators measured the relationship between the age of the female partner and fertility. Infertility rates are now higher in the general population than for the population in this study from the 1950s.
This study found:
* By age 30, 7% of couples were infertile
* By age 35, 11% of couples were infertile
* By age 40, 33% of couples were infertile
* At age 45, 87% of couples were infertile
Det finns en del viktiga effekter av detta. En kvinna som både vill göra en topp-karriär och skaffa barn bör i regel skaffa barnen tidigt i 20-års-åldern och göra karriär sedan. Det finns nästan inga kvinnor på toppositioner som har mer än ett barn som gjort karriär först eller samtidigt.
Som sagt, för 50 år sedan visste alla detta. En sak som ändrats är att vi på utsidan ser yngre ut nu. Men på insidan åldras vi lika fort. Som det står på engelska ovan har kvinnor nu till och med lägre fertilitet som funktion av åldern än 1957.
Än mycket bra bok om bl a detta är Steven Rhoads, Taking sex differences seriously.
Tack för spännande referenser!
Fast hur mycket är det egentligen ett personligt val att vara infertil? Att bestämma sig för att försöka få barn är det, men inte det faktum att man av medicinska skäl inte kan?
Från det allmännas perspektiv finns det kanske lika liten eller stor mening att betala för fertilitetsbehandlingar som för all annan vård. Jag förstår inte riktigt skillnaden.
Ur ett ekonomiskt perspektiv kan det till och med vara mer värdefullt att betala för fertilitetsvård än för annan vård. Jag har betalt all vård själv och har väl i dagsläget lagt någonstans runt 250000kr. Rätt mycket pengar alltså. Men långtifrån så mycket som ett barn kan tänkas dra in i skatteintäkter under ett svenskt arbetsliv. Även om det allmänna bekostat min vård, vilket inte skett för att jag är ensamstående, bör samhället gå plus på de barn som blir till genom spermadonation, äggdonation, inseminationer och IVF. På sätt och vis kanske man kan tänka att när jag nu ändå genomför mina behandlingar, så har samhället potentiellt möjlighet att tjäna ännu mer eftersom inga utgifter förekommit, mer än som för alla andra kostnaden för vård under graviditet och i samband med förlossning och under barnets uppväxt. Att jag dessutom gett Danmark och Polen intäkter i form av skatter på personalens löner får väl ses som en extra bonus...
Men det är inte alla förunnat att ha råd att genomföra fertilitetsbehandlingar för en kvarts miljon privat. Inte för att de är så ekonomiskt ostabila att de inte har tillräckliga medel att sedan försörja sina barn, men för att det inte finns så mycket pengar över. Som konservativ moderat kanske inte det är det första perspektiv man vill anta, men det räcker med att återgå till det ekonomiska incitamentet. Dessa barn kommer i tillräckligt stor utsträckning (de kommer vara som folk är mest, och därmed ha samma arbetslöshets och funktionshindersprocent som gör att en del inte kommer att vara ekonomiskt produktiva) att dra in pengar till det gemensamma för att motivera att deras tillblivelse skett på det gemensammas bekostnad.
"Fast hur mycket är det egentligen ett personligt val att vara infertil? Att bestämma sig för att försöka få barn är det, men inte det faktum att man av medicinska skäl inte kan?"
Självklart så är det inte är personligt val. Det betyder dock inte att det per automatik blir en uppgift för det gemensamma att "rätta till".
"Från det allmännas perspektiv finns det kanske lika liten eller stor mening att betala för fertilitetsbehandlingar som för all annan vård. Jag förstår inte riktigt skillnaden."
Den stora skillnaden är så klart att det medicinska tillståndet infertil inte på något sätt utsätter en person för någon risk att till exempel dö. Det ligger således inte inom ramen för vad vi traditionellt använder sjukvård och omsorg till.
Sen består ett samhälle av fler variabler än ekonomiska. Huruvida det "lönar" sig att ekonomisk bistå människor med IVF etc blir därför en ganska ointressant fråga. Ska man vara krass och följa din linje så tjänar dessutom samhället mer på att du betalar själv.
Jag hoppas att jag inte framstår som okänslig. Då får du i så fall säga till.
Skicka en kommentar