tisdag 1 mars 2011

Gärna pension men först en rejäl orden

Här om dagen såg jag en kort snutt från filmen King's speech. I scenen, som hade svensk textning, översattes som så ofta annars det brittiska ordet "knighted" med det svenska ordet "adlad".

Jag förväntar mig inte att någon annan är lika intresserad av frågan som jag är, men översättningen i fråga är felaktig. Att tilldelas en riddarorden, vilket betydelsen av "knighted" innebär, betyder inte att mottagaren blir adlig. Brittiska medborgare som tilldelas kungliga ordnar fortsätter att vara medborgare bland andra (i England benämnt commoners).

Att man med anledning av sin riddarorden har rätt att tituleras Sir spelar ingen roll för den samhälleliga ställningen. I Storbritannien är Adelskap skilt från fenomenet i fråga. Sir Elton John är således inte mer adlig än du och jag. Däremot är Sir Elton Knight Bachelor. En av titlarna som det offentliga belöningssystemet i Storbritannien tillhandahåller.

Den svenska motsvarigheten till när Drottning Elisabeth utdelar riddarordnar med jämna mellanrum (som i svensk press nästan alltid omskrivs som att Drottningen adlar mäniskor) är de Kungliga riddarordnarna som Sveriges monark kunde utdela till välförtjänta medborgare fram till 1974.

Jag har flera gånger tidigare skrivit om att den möjlighet borde återgivas Konungen (här och här), bland annat med motiveringen:

Alla jämför sig med grannen, så även näringslivstoppar, och ingen vill framstå som sämre än någon annan. Och eftersom det i Sverige inte finns några andra belöningssystem än monetära sådana, så blir måttstocken den ekonomiska ersättning man får för utfört värv.

Om det fanns andra sätt att erhålla samhällelig uppskattning på, skulle inte lön och ersättning längre behöva vara allt.

Man ska inte underskatta människors drift efter erkännande. Den kan i stor utsträckning vara större än driften efter pengar.


För det är precis vad det handlar om. Ett offentligt erkännande från en betrodd källa. Det leder inte till att vi återinför någon form av ståndssamhälle eller att erkännandet endast kommer vara tillgängligt för vissa individer.

Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden har alla olika inriktningar och täcker in en stor bredd av samhället.

Precis som i England kommer det inte heller innebära att någon blir adlad. I det svenska systemet finns det inte ens något titel behäftat med utmärkelsen.

Däremot kommer det finnas något annat än pengar att sträva efter för duktiga individer. Något som brukar uppskattas av de flesta.

Om du håller med om att ordensväsendet borde återupprättas i Sverige så finns det en Facebookgrupp just för dig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , .

2 kommentarer:

Anonym sa...

Martin,

”Här om dagen såg jag en kort snutt från filmen King's speech. I scenen, som hade svensk textning, översattes som så ofta annars det brittiska ordet 'knighted' med det svenska ordet 'adlad'.

Jag förväntar mig inte att någon annan är lika intresserad av frågan som jag är, men översättningen i fråga är felaktig...”

Många är intresserade, men Jantelagen lär göra att många ej erkänner dylika intressen, ty de fruktar att bli stämplade som snobbiga.

”... Att tilldelas en riddarorden, vilket betydelsen av 'knighted' innebär, betyder inte att mottagaren blir adlig. Brittiska medborgare som tilldelas kungliga ordnar fortsätter att vara medborgare bland andra (i England benämnt commoners)...”

Detta är nog rätt okänt.

”... Att man med anledning av sin riddarorden har rätt att tituleras Sir spelar ingen roll för den samhälleliga ställningen. I Storbritannien är Adelskap skilt från fenomenet i fråga. Sir Elton John är således inte mer adlig än du och jag. Däremot är Sir Elton Knight Bachelor. En av titlarna som det offentliga belöningssystemet i Storbritannien tillhandahåller...”

En viktig distinktion. Om vi ponerar att Sir Elton ej bara fått en riddarorden, utan även adelsprivilegier som förläningar inklusive jakt-, fiske- och jordbruksrättigheter, är ju skillnaden enorm.
Att påpeka att det a) ena, dvs riddarorden, inte innebär det b) andra, dvs fullständiga adelsprivilegier i stil med de historiska dito, är ju mycket viktigt om någonsin bred och full politisk acceptans för ett motsvarande belöningssystem i Sverige ska uppstå.
Acceptansen kunde kanske dessutom påskyndas via folkbildningsansatser rörande monarkin.

”... Den svenska motsvarigheten till när Drottning Elisabeth utdelar riddarordnar med jämna mellanrum (som i svensk press nästan alltid omskrivs som att Drottningen adlar mäniskor) är de Kungliga riddarordnarna som Sveriges monark kunde utdela till välförtjänta medborgare fram till 1974...”

Sedan var det stopp, och jag undrar hur mycket tänkande, och vilken typ av tänkande de socialdemokrater utövade som genomförde stoppet? Tänkte någon av dessa på att ju fler belöningssystem som försvinner, desto mindre incitament för att anstränga sig kvarstår, och desto mindre lär medborgarna kämpa lite extra? Reflekterade någon över hur destruktivt detta sammantaget är för nationen Sverige?

”... Jag har flera gånger tidigare skrivit om att denna möjlighet borde återgivas Konungen (här och här), bland annat med motiveringen:

Alla jämför sig med grannen, så även näringslivstoppar, och ingen vill framstå som sämre än någon annan. Och eftersom det i Sverige inte finns några andra belöningssystem än monetära sådana, så blir måttstocken den ekonomiska ersättning man får för utfört värv.

Om det fanns andra sätt att erhålla samhällelig uppskattning på, skulle inte lön och ersättning längre behöva vara allt...”

Värdet av att skapa andra belöningssystem än blott monetära, hjälper i bästa fall nutidsmänniskan att fokusera på annat än just enbart pengar, och jakten på dessa. Detta alternativa fokus kan bidra till att den stressade människan återfinner djupare mänskliga värden, och en mer fullödig, mänsklig, livsstil.

”... Man ska inte underskatta människors drift efter erkännande. Den kan i stor utsträckning vara större än driften efter pengar...”

Yes.

”... För det är precis vad det handlar om. Ett offentligt erkännande från en betrodd källa. Det leder inte till att vi återinför någon form av ståndssamhälle eller att erkännandet endast kommer vara tillgängligt för vissa individer.

Serafimerorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden och Vasaorden har alla olika inriktningar och täcker in en stor bredd av samhället...”

Låter bra.

”... Precis som i England kommer det inte heller innebära att någon blir adlad. I det svenska systemet finns det inte ens något titel behäftat med utmärkelsen.

Däremot kommer det finnas något annat än pengar att sträva efter för duktiga individer. Något som brukar uppskattas av de flesta...”

Sannolikt.

Mvh

Anonym sa...

Martin och andra traditionella hjältar,

"... Den svenska motsvarigheten till när Drottning Elisabeth utdelar riddarordnar med jämna mellanrum (som i svensk press nästan alltid omskrivs som att Drottningen adlar människor) är de Kungliga riddarordnarna som Sveriges monark kunde utdela till välförtjänta medborgare fram till 1974..."

Att läsa om riddarordnar och dylikt är intressant, inte minst då läsaren automatiskt får inblickar i den svenska historien i stort. På Riddarhusets webbplats går ex att läsa följande intressanta text:

"Adelshistoria

Den svenska adelns tillkomst räknas från 1280, då Alsnö stadga utfärdades av kung Magnus Ladulås. Magnus Erikssons landslag 1347 påbjöd en viss rangordning inom frälset. Vid Eriks XIV:s kröning 1561 utsågs grevar och friherrar för första gången.

Gustav II Adolfs riddarhusordning från 1626 fastslog adelns organisatoriska ställning i riket.

Den 7 december 1865 röstade adeln för den nya tvåkammarriksdagen. Adeln gavs dock en fortsatt ställning som offentligrättslig korporation med bestämda förvaltningsuppdrag.

En av kungen adlad person sökte introduktion på Riddarhuset för att vinna stämma och säte i riksdagen. Kung Oscar II var den siste som adlade - 1902 adlades upptäcktresanden Sven Hedin. Konungen miste rätten att adla genom 1974 års regeringsform.

Adeln är idag uppdelad i ridderskap (betitlad adel = grevar och friherrar) och adel (obetitlad adel). Baron är en annan benämning på friherre, men titeln används normalt i Sverige enbart vid muntligt titulering. Baronessa är en titel som ej används i Sverige."

Dessa upplysningar återfinns på nämnda webbplats, under fliken "Adelshistoria", med följande url-adress: http://www.riddarhuset.se/jsp/index.jsp?id=564

Att läsa ett stycke som det ovan, är givande ur flera aspekter. Det handlar t ex om att det på samma vis som det går att lära sig mycket om hela det svenska samhället vid studerandet av arbetarklassens historia, får ju läsaren många inblickar i nationens historik genom studier av högre klassers historia.

Rent generellt torde studier av ett visst samhällsskikt alltid ge en ökad förståelse för hela den mosaik av skikt som bildar det sammantagna samhället.

Därutöver tycker jag det är en smula sorgligt att någon slags knepig socialistisk uppfattning - alltför sällan ifrågasatt - rörande sådant som "jämlikhet och rättvisa", kunde tvinga bort Sveriges monarks rätt att utdela Kungliga riddarordnar till välförtjänta medborgare.

Vems jämlikhet och vems rättvisa handlar det egentligen om då, och vad blev i grunden mer jämlikt och rättvist av att detta belöningssystem avskaffades år 1974?

Detta är frågor det sannerligen går att grunna över.

Mvh