Det var länge sedan man hörde något av de så kallade *förnyarna* inom Vänsterpartiet. Johan Lönnroth som ledde grupperingen i fråga rensades ut ur makttoppen inom partiet, tillsammans med flera andra som likt honom ville se ett moderniserat Vänsterparti.
Den ronden, inför valet 2006, vanns av Lars Ohly. När han nu har aviserat sin avgång så vädrar de kvarvarande förnyarna morgonluft. Staffan Norberg, vänsterpartistiskt kommunalråd i Södertälje, skriver i dag på DN-debatt att hans parti måste se bortom valet av ny partiledare och också staka ut en ny politisk inriktning.
Kontentan av artikeln är att organisationsfrågor och val av partiföreträdare inte får skymma det faktum att Vänsterpartiet har gått (historiskt sett) riktigt dåligt de senaste valen. Staffans förslag är därför att omformulera politiken inom ett antal centrala områden.
Och med tanke på de senaste årens kräftgång för partiet så kan jag tänka mig att förnyarna får det lättare att få med sig fotfolket på sina önskemål. Jag upplever dock inte att någon av de nu aktuella partiledarkandidaterna är särskilt intresserade av att byta politisk inriktning. Jonas Sjöstedt kanske, de övriga tre; knappast.
Men vore en förnyelse egentligen bra för Vänsterpartiet? Både ja och nej skulle jag säga. Ett mindre dogmatiskt Vänsterparti skulle troligtvis kunna locka till sig fler allmänvänsterväljare (något som Gudrun Schyman visade var möjligt). Faran är emellertid att ett sådant Vänsterparti riskerar att förlora sin särart och i stället glida ihop med Socialdemokraterna. Och det särskilt nu när Håkan Juholt drar (S) åt vänster.
Så vad göra? Kanske kan partiet hitta någon form av mellanväg som kombinerar Lars Ohlys drömparti med Staffan Norbergs. Vänsterpartiet känns dock som ett parti som bara kan hålla en tanke igång i taget. Debattaket är tämligen lågt och den som är partiledare sätter tonen för hela partiet. Valet av ny partiledare är därför av största vikt för vilken väg partiet ska ta.
Troligtvis kommer partiledarkandidaterna behöva svara på hur de ser på Staffan Norbergs artikel och dess innehål. Om den får något genomslag? Ja, det återstår att se.
Nyheter: AB.
onsdag 31 augusti 2011
tisdag 30 augusti 2011
Sex, kondomer och samlevnad
Att vara sexuellt aktiv innebär att man utsätter sig för risker. De mest uppenbara rör sexuellt överförbara sjukdomar som i förlängningen kan leda till sterilitet och därmed till ofrivillig barnlöshet. De mindre uppenbara riskerna med ett sexuellt utsvävande liv rör den personliga hälsan på en känslomässig och mental nivå.
Olika människor hanterar så klart sitt känsloliv på olika sätt men jag tycker mig i medierapporteringen (av främst ungdomars sexvanor) se tydliga tendenser på att alla inte mår bra av att försöka leva upp till bilden av vad man tror är ett förväntat sexuellt beteende.
Att ha sex med en annan person innebär att man delar något med den som man inte delar med så många andra individer under en livstid (om man inte är Gene Simmons vill säga). De känslor som för de allra flesta är inblandande under akten säger att det som händer är något speciellt.
Om man efter det trots allt bara går vidare till nästa sexuella äventyr och till nästa partner riskerar man att göra sex till en syssla som vilken som helst. Man riskerar även att ens känsloliv inte hänger med i svängarna.
För det går inte att komma ifrån att sex för de flesta är en monumental akt, av kärlek och ömhet, av närhet och tillgivenhet. Använder man sex endast som tillfällig behovstillfredsställelse är det lätt att man missar alla ovanstående positiva egenskaper av att dela allt med någon.
Så även om nyheterna i samband med undersökningar av ungdomars sexvanor främst handlar om att för få använder kondom (vilket tyvärr verkar stämma) så skulle jag i stället vilja uppmana alla - inte bara ungdomar - att tänka på hur och varför de har sex.
Det finns inget tvång i att vara först i klassen eller ha flest partners. Jag är i stället övertygad om att den som väljer sina partners väl, och dessutom väljer att hålla sex inom stabila parrelationer, både får ut mer av det samt slipper de negativa känslomässiga aspekterna av att rotlöst gå från partner till partner.
DN1, DN2, SvD.
Olika människor hanterar så klart sitt känsloliv på olika sätt men jag tycker mig i medierapporteringen (av främst ungdomars sexvanor) se tydliga tendenser på att alla inte mår bra av att försöka leva upp till bilden av vad man tror är ett förväntat sexuellt beteende.
Att ha sex med en annan person innebär att man delar något med den som man inte delar med så många andra individer under en livstid (om man inte är Gene Simmons vill säga). De känslor som för de allra flesta är inblandande under akten säger att det som händer är något speciellt.
Om man efter det trots allt bara går vidare till nästa sexuella äventyr och till nästa partner riskerar man att göra sex till en syssla som vilken som helst. Man riskerar även att ens känsloliv inte hänger med i svängarna.
För det går inte att komma ifrån att sex för de flesta är en monumental akt, av kärlek och ömhet, av närhet och tillgivenhet. Använder man sex endast som tillfällig behovstillfredsställelse är det lätt att man missar alla ovanstående positiva egenskaper av att dela allt med någon.
Så även om nyheterna i samband med undersökningar av ungdomars sexvanor främst handlar om att för få använder kondom (vilket tyvärr verkar stämma) så skulle jag i stället vilja uppmana alla - inte bara ungdomar - att tänka på hur och varför de har sex.
Det finns inget tvång i att vara först i klassen eller ha flest partners. Jag är i stället övertygad om att den som väljer sina partners väl, och dessutom väljer att hålla sex inom stabila parrelationer, både får ut mer av det samt slipper de negativa känslomässiga aspekterna av att rotlöst gå från partner till partner.
DN1, DN2, SvD.
måndag 29 augusti 2011
Mijailovic, psykiskt sjuk eller dålig beslutsfattare?
Det har gått drygt åtta år sedan Mijailo Mijailovic letade upp Anna Lindh inne på NK i Stockholm och knivhögg henne så svårt att hon sedan dog. Dådet var tyvärr ett i raden av attentat som hade kunnat undvikas om Säpo hade varit mer intresserade av att bedöma hotbilder mot svenska politiker på ett realistiskt sätt.
Den bristen, kombinerat med svenska politikers vilja att vara som folk är mest, har lett till att Sverige har en av de högsta siffrorna för politiska mord per capita i västvärlden. Knappast något att vara stolt över.
Men det var inte säkerhetsaspekten av mordet på Anna Lindh som jag tänkte skriva om. Enligt tidningarna i dag har nämligen Mijailo Mijailovic för första gången talat med media om varför han gjorde som han gjorde. Han menar själv att han drevs av ett enormt politikerhat, grundat med utgångspunkt i sitt eget misslyckande liv.
Att han svamlade i rätten utan att uppge motiv erkänner han nu var ett spel för gallerierna för att bedömas som psykiatriskt sjuk. Något som tyvärr inte verkar vara ett helt ovanligt förfarande. Och utan att ha några belägg för det så känns det som att det är ett *vinnande* koncept i Sverige.
Vi vill så gärna tro gott om alla att människor som begår hemska dåd mot andra nästan alltid framställs som sjuka i media. Man letar efter förklaringsmodeller för att förstå och ursäkta. Så till den milda grad att det nästan känns som att mord och misshandel är att betrakta som sjukdomstillstånd. Eller åtminstone som sjukdomssymptom.
Fast det räcker att titta på människans historia för att konstatera att vi långt ifrån alltid är snälla mot varann. Det betyder inte att våld ska accepteras i samhället, men det borde leda till en insikt om att psykisk sjukdom inte kan förklara/bortförklara sånt vi inte tycker att vi kan förstå för stunden.
Jag har skrivit om det i andra sammanhang men det är tillämpligt även här. Även människor som begår brott, misshandlar eller till och med mördar är ansvariga för sina handlingar. Psykisk sjukdom kan säkert förklara vissa fall, men den stora merparten av allt som ser ut som vansinnesdåd torde snarare vara ett utfall av dåliga beslut.
Och dåliga beslut kan faktiskt vara straffbart.
Nyheter: SvD, Exp, AB, Exp2, SY, SVT, SvD2, Exp3, Exp4.
Bloggar: Tokmoderaten.
Den bristen, kombinerat med svenska politikers vilja att vara som folk är mest, har lett till att Sverige har en av de högsta siffrorna för politiska mord per capita i västvärlden. Knappast något att vara stolt över.
Men det var inte säkerhetsaspekten av mordet på Anna Lindh som jag tänkte skriva om. Enligt tidningarna i dag har nämligen Mijailo Mijailovic för första gången talat med media om varför han gjorde som han gjorde. Han menar själv att han drevs av ett enormt politikerhat, grundat med utgångspunkt i sitt eget misslyckande liv.
Att han svamlade i rätten utan att uppge motiv erkänner han nu var ett spel för gallerierna för att bedömas som psykiatriskt sjuk. Något som tyvärr inte verkar vara ett helt ovanligt förfarande. Och utan att ha några belägg för det så känns det som att det är ett *vinnande* koncept i Sverige.
Vi vill så gärna tro gott om alla att människor som begår hemska dåd mot andra nästan alltid framställs som sjuka i media. Man letar efter förklaringsmodeller för att förstå och ursäkta. Så till den milda grad att det nästan känns som att mord och misshandel är att betrakta som sjukdomstillstånd. Eller åtminstone som sjukdomssymptom.
Fast det räcker att titta på människans historia för att konstatera att vi långt ifrån alltid är snälla mot varann. Det betyder inte att våld ska accepteras i samhället, men det borde leda till en insikt om att psykisk sjukdom inte kan förklara/bortförklara sånt vi inte tycker att vi kan förstå för stunden.
Jag har skrivit om det i andra sammanhang men det är tillämpligt även här. Även människor som begår brott, misshandlar eller till och med mördar är ansvariga för sina handlingar. Psykisk sjukdom kan säkert förklara vissa fall, men den stora merparten av allt som ser ut som vansinnesdåd torde snarare vara ett utfall av dåliga beslut.
Och dåliga beslut kan faktiskt vara straffbart.
Nyheter: SvD, Exp, AB, Exp2, SY, SVT, SvD2, Exp3, Exp4.
Bloggar: Tokmoderaten.
lördag 27 augusti 2011
Vilken väg väljer Miljöpartiet?
Dagens stora nyheter består av att beskeden att Miljöpartiet tappar två av sina duktigaste och mest framgångsrika politiker. Mikaela Valtersson, som förlorade striden om den kvinnliga språkrörsposten, lämnar alla sina politiska uppdrag och Maria Wetterstrand lämnar sin riksdagsplats för att bli fri debattör i miljö- och klimatfrågor.
Vad som nu riskerar att hända för Miljöpartiet, om inget görs för att förhindra det, är att partiet kommer glida allt tydligare in på vänsterkanten i svensk politik. Valet av Gustav Fridolin var ett tydligt steg i den riktningen och Valtersson är väl medveten om vad som komma skall.
Det är således inte så konstigt att hennes sista budskap till sina partivänner är att de inte för låsa sig vid att endast fokusera på Socialdemokraterna som eventuell politisk partner. Ett miljöparti med en allt för vänsterinriktad profil skulle nämligen aldrig kunna bli det stora, blocköverskridande parti som de säger sig vilja vara.
Med Maria Wetterstrand hur leken förlorar dessutom Miljöpartiet ett uppenbart duktig, och för många väljare, tilltalande politiker. Hon är visserligen vänster i många frågor men har ändå ett pragmatiskt sätt, något som hennes samarbete med tidningen NEO skvallrar om.
Så. Vilken väg kommer Miljöpartiet att välja? Den pragmatiska, eller den vänsterinriktade?
Jag vet vilken jag tror att de måste välja. Jag är dock inte så säker på att Fridolin är lika sugen på den vägen. Fast när till och med Wetterstrand säger att partiet måste diskutera ett eventuellt samarbete med Moderaterna framöver så kanske det åtminstone finns andra i partiet som lyssnar.
Med Valtersson borta är det dock en person färre i toppskiktet som förespråkar den breda linjen.
Nyheter: SvD1, SvD2, AB, D, DN, Exp1, Exp2, MH.
Bloggar: Tokmoderaten.
Vad som nu riskerar att hända för Miljöpartiet, om inget görs för att förhindra det, är att partiet kommer glida allt tydligare in på vänsterkanten i svensk politik. Valet av Gustav Fridolin var ett tydligt steg i den riktningen och Valtersson är väl medveten om vad som komma skall.
Det är således inte så konstigt att hennes sista budskap till sina partivänner är att de inte för låsa sig vid att endast fokusera på Socialdemokraterna som eventuell politisk partner. Ett miljöparti med en allt för vänsterinriktad profil skulle nämligen aldrig kunna bli det stora, blocköverskridande parti som de säger sig vilja vara.
Med Maria Wetterstrand hur leken förlorar dessutom Miljöpartiet ett uppenbart duktig, och för många väljare, tilltalande politiker. Hon är visserligen vänster i många frågor men har ändå ett pragmatiskt sätt, något som hennes samarbete med tidningen NEO skvallrar om.
Så. Vilken väg kommer Miljöpartiet att välja? Den pragmatiska, eller den vänsterinriktade?
Jag vet vilken jag tror att de måste välja. Jag är dock inte så säker på att Fridolin är lika sugen på den vägen. Fast när till och med Wetterstrand säger att partiet måste diskutera ett eventuellt samarbete med Moderaterna framöver så kanske det åtminstone finns andra i partiet som lyssnar.
Med Valtersson borta är det dock en person färre i toppskiktet som förespråkar den breda linjen.
Nyheter: SvD1, SvD2, AB, D, DN, Exp1, Exp2, MH.
Bloggar: Tokmoderaten.
fredag 26 augusti 2011
Avpolitisera Svenska Kyrkan
Det var med stor glädje som jag mottog nyheten om att Moderaternas partistyrelse valt att föreslå att Moderaterna inte längre ska ställa upp i Svenska Kyrkans Kyrkoval. Förslaget har visserligen röstats ner på partistämmor tidigare men nu kan kanske tiden kan vara mogen för ett nytt beslut.
"Demokratiseringen" och politiseringen av Svenska Kyrkan var ett Socialdemokratiskt projekt från början till slut. Än i dag känner jag socialdemokrater som kvarstår som medlemmar i Svenska Kyrkan uteslutande för att kunna rösta på sitt parti i kyrkovalet.
Jag tycker dessutom att Ulf Bjerelds argumentation i frågan på ett väldigt tydligt sätt skvallrar om var skon klämmer för deras del. Om de etablerade partierna vänder kyrkovalet ryggen så kommer "kyrkfolket" att ta över organisationen.
Ja, vi kan ju alltid hoppas säger jag.
Nyheter: M, DN, SvD1, SvD2, SR1, SR2, KT1, KT2, D, SvD3.
Bloggar: Wallmark, Pettersson, Olsson, Holmström.
"Demokratiseringen" och politiseringen av Svenska Kyrkan var ett Socialdemokratiskt projekt från början till slut. Än i dag känner jag socialdemokrater som kvarstår som medlemmar i Svenska Kyrkan uteslutande för att kunna rösta på sitt parti i kyrkovalet.
Jag tycker dessutom att Ulf Bjerelds argumentation i frågan på ett väldigt tydligt sätt skvallrar om var skon klämmer för deras del. Om de etablerade partierna vänder kyrkovalet ryggen så kommer "kyrkfolket" att ta över organisationen.
Ja, vi kan ju alltid hoppas säger jag.
Nyheter: M, DN, SvD1, SvD2, SR1, SR2, KT1, KT2, D, SvD3.
Bloggar: Wallmark, Pettersson, Olsson, Holmström.
Politik, mätningar och ansvarstagande
Om valet 2014 skulle resultera i samma siffror som dagens mätning från DN-Synovate presenterar skulle sammansättningen i Sveriges Riksdag bli ganska märklig. I alla fall i förhållande till vad vi är vana vid.
Till att börja med skulle riksdagen bara bestå av fyra partier, något som den inte gjort sedan, ja, sedan ståndsriksdagen (från dess avskaffande fram till allmän rösträtt såg emellertid partiväsendet helt annorlunda ut så det är lite svårt att jämföra. Att kalla stånden för partier är ju inte heller särskilt korrekt, men ändå).
Daniel Swedin på Aftonbladets ledarsida har räknat på hur mandatfördelningen skulle falla ut om Synovates siffror blev verklighet och det vore onekligen positivt för Moderaterna och Folkpartiet eftersom de mandatmässigt skulle få egen majoritet.
Fördelningen ser (enligt Daniel) ut som följer: M 150, FP 31, KD 0, C 0, S 134, V 0, MP 34, SD 0. M+FP 181, S+MP 168.
Men det här är ju bara spekulationer. Jag håller inte för omöjligt att något av dagens riksdagspartier åker ur vid nästa val, men att fyra stycken skulle göra det känns ganska osannolikt.
Dagens mätning ligger dessutom lite för långt från de andra institutens mätningar, som presenterats i närtid, för att man ska kunna ta den helt seriöst.
De två förändringar som är statistiskt säkerställda kan man dock glädja sig åt. Det vill säga att Moderaterna går upp och Sverigedemokraterna ner. Det verkar helt enkelt som att ansvarstagande premieras av väljarna.
Något som Socialdemokraterna inte verkar förstå. I stället torgför de sina sedvanliga käpphästar (via DN-debatt) och tror att det därmed finns bred enighet kring dem i riksdagen.
Den minnesgode konstaterar dock att krav på högre utgifter kom från alla möjliga håll och kanter för några år sedan men att vi med facit i hand kan vara glada över att Anders Borg inte lyssnade.
Nyheter: DN1, DN2, Exp, AB, SR.
Bloggar: Riedl, Pettersson, Antonsson, Böhlmark.
Till att börja med skulle riksdagen bara bestå av fyra partier, något som den inte gjort sedan, ja, sedan ståndsriksdagen (från dess avskaffande fram till allmän rösträtt såg emellertid partiväsendet helt annorlunda ut så det är lite svårt att jämföra. Att kalla stånden för partier är ju inte heller särskilt korrekt, men ändå).
Daniel Swedin på Aftonbladets ledarsida har räknat på hur mandatfördelningen skulle falla ut om Synovates siffror blev verklighet och det vore onekligen positivt för Moderaterna och Folkpartiet eftersom de mandatmässigt skulle få egen majoritet.
Fördelningen ser (enligt Daniel) ut som följer: M 150, FP 31, KD 0, C 0, S 134, V 0, MP 34, SD 0. M+FP 181, S+MP 168.
Men det här är ju bara spekulationer. Jag håller inte för omöjligt att något av dagens riksdagspartier åker ur vid nästa val, men att fyra stycken skulle göra det känns ganska osannolikt.
Dagens mätning ligger dessutom lite för långt från de andra institutens mätningar, som presenterats i närtid, för att man ska kunna ta den helt seriöst.
De två förändringar som är statistiskt säkerställda kan man dock glädja sig åt. Det vill säga att Moderaterna går upp och Sverigedemokraterna ner. Det verkar helt enkelt som att ansvarstagande premieras av väljarna.
Något som Socialdemokraterna inte verkar förstå. I stället torgför de sina sedvanliga käpphästar (via DN-debatt) och tror att det därmed finns bred enighet kring dem i riksdagen.
Den minnesgode konstaterar dock att krav på högre utgifter kom från alla möjliga håll och kanter för några år sedan men att vi med facit i hand kan vara glada över att Anders Borg inte lyssnade.
Nyheter: DN1, DN2, Exp, AB, SR.
Bloggar: Riedl, Pettersson, Antonsson, Böhlmark.
torsdag 25 augusti 2011
Nazister och kommunister, samma andas barn
Ingvar Kamprad var nazist när han var yngre.
En nyhet som knappast förvånar någon eftersom alla redan visste om det. Det har återkommande rullat runt i pressen de senaste 20 åren och Kamprad har bett om ursäkt varje gång.
Man skulle kunna tro att frågan var utagerad och att det inte skulle finnas något nyhetsvärde i att rapportera om Kamprads förflutna längre. Men så är tydligen inte fallet.
Jag försvarar inte Kamprads ställningstaganden, och jag håller med om att det är märkligt att så sent som 2010 framhålla Per Engdahl som en stor man (oklart om Kamprad menar det på ett personligt eller politiskt plan dock) men det är över 60 år sedan Kamprad var medlem i en nazistisk organisation. Att det fortsatt kan generera spaltmeter så gott som årligen är dock lite märkligt.
Särskilt som vi i Sverige har nu högst levande personer som fortfarande inte har tagit avstånd från att de under 70-talet hyllade Pol Pot (Jan Myrdal). Vi har även kulturpersonligheter i Göteborg som fortfarande bor i kollektiv uppkallade efter kommunistiska terrorister.
Varför döms inte dessa personer efter samma måttstock som Kamprad? Varför skrivs det inte spaltmeter om deras ungdomliga (och även nutida) tveksamheter?
Och varför öppnas inte arkiven över Stasi-svenskarna när vi ändå är där och gräver?
Nyheter: Exp1, Exp2, SvD, DN, DM, AB, F.
En nyhet som knappast förvånar någon eftersom alla redan visste om det. Det har återkommande rullat runt i pressen de senaste 20 åren och Kamprad har bett om ursäkt varje gång.
Man skulle kunna tro att frågan var utagerad och att det inte skulle finnas något nyhetsvärde i att rapportera om Kamprads förflutna längre. Men så är tydligen inte fallet.
Jag försvarar inte Kamprads ställningstaganden, och jag håller med om att det är märkligt att så sent som 2010 framhålla Per Engdahl som en stor man (oklart om Kamprad menar det på ett personligt eller politiskt plan dock) men det är över 60 år sedan Kamprad var medlem i en nazistisk organisation. Att det fortsatt kan generera spaltmeter så gott som årligen är dock lite märkligt.
Särskilt som vi i Sverige har nu högst levande personer som fortfarande inte har tagit avstånd från att de under 70-talet hyllade Pol Pot (Jan Myrdal). Vi har även kulturpersonligheter i Göteborg som fortfarande bor i kollektiv uppkallade efter kommunistiska terrorister.
Varför döms inte dessa personer efter samma måttstock som Kamprad? Varför skrivs det inte spaltmeter om deras ungdomliga (och även nutida) tveksamheter?
Och varför öppnas inte arkiven över Stasi-svenskarna när vi ändå är där och gräver?
Nyheter: Exp1, Exp2, SvD, DN, DM, AB, F.
onsdag 24 augusti 2011
Samhället, det är vi
I svensk politik så är det inte alltid så lätt att hålla isär de två begreppen stat och samhälle. De används allt som oftast som synonymer till varandra och för vissa debattörer och politiker så är de faktiskt samma sak. Ett exempel är Håkan Juholt som i sitt sommartal i söndags växlade mellan uttrycken utan större problem.
Men kan man verkligen säga att staten och samhället är samma sak? Självklart inte om du frågar mig. Staten är det offentliga myndighetssverige, regeringskansli och departement, landsting och kommuner (det offentliga vore kanske ett bättre samlingsnamn men jag kommer fortsätta att hålla mig till statsbegreppet, jag tror att ni förstår vad jag menar).
Samhället å andra sidan, det är vi.
Individer, familjer, församlingar, föreningar, företag, organisationer. Alla vi tillsammans utgör samhället. Eller civilsamhället som man också brukar säga. Ibland överlappar staten och samhället varandra, men det fortsätter ändå att vara två skilda saker.
Att många har svårt att se skillnad på de tu beror till stor del på politik. Socialdemokratin har under 1900-talet gjort vad den kunnat för att människor ska vara beroende av staten i stället för av samhället (det vill säga av varandra). (S) har medvetet använt sig av det offentliga som ett verktyg för bryta ner traditionella beroendeförhållanden (familj etc), till förmån för en allomfattande statsapparat.
Men vad får det för konsekvenser egentligen? Anonymitet är en bieffekt, för att ta ett exempel. När individer inte längre är beroende av varandra blir de i värsta fall beroende av staten (vilket som sagt var tanken med Socialdemokraternas välfärdslomplex), men eftersom staten är anonym så behöver man inte ta hänsyn till varifrån statens pengar kommer från.
På så sätt undergrävs den samhälleliga solidariteten mellan människor och även ens medmänniskor blir anonyma. Vi såg exempel på det senare i Storbritannien nyligen när ungdomar vandaliserade och stal från människor i deras egna närområden, utan att över huvudtaget bry sig om att det var medmänniskor de handlade mot.
Vill vi att människor faktiskt ska bry sig om varandra i dagens moderna samhälle måste vi därför motverka politik som utökar statens befogenheter på bekostad av civilsamhällets. Det är i samhället som banden mellan människor skapas och det är där vi lär oss att ta hand om varandra. Den som är beroende av staten behöver ingen annan, och bryr sig därför i förlängningen mindre om andra (i värsta fall).
Ömsesidigt beroende är (i allt väsentligt) någonting positivt. Förhållandet stat-individ är emellertid inte ömsesidigt. Det är staten som behöver oss, vi behöver inte staten.
(Jag har för övrigt skrivit om det här tidigare, och Markus Blomberg har svarat. Läs gärna de inläggen också.)
Men kan man verkligen säga att staten och samhället är samma sak? Självklart inte om du frågar mig. Staten är det offentliga myndighetssverige, regeringskansli och departement, landsting och kommuner (det offentliga vore kanske ett bättre samlingsnamn men jag kommer fortsätta att hålla mig till statsbegreppet, jag tror att ni förstår vad jag menar).
Samhället å andra sidan, det är vi.
Individer, familjer, församlingar, föreningar, företag, organisationer. Alla vi tillsammans utgör samhället. Eller civilsamhället som man också brukar säga. Ibland överlappar staten och samhället varandra, men det fortsätter ändå att vara två skilda saker.
Att många har svårt att se skillnad på de tu beror till stor del på politik. Socialdemokratin har under 1900-talet gjort vad den kunnat för att människor ska vara beroende av staten i stället för av samhället (det vill säga av varandra). (S) har medvetet använt sig av det offentliga som ett verktyg för bryta ner traditionella beroendeförhållanden (familj etc), till förmån för en allomfattande statsapparat.
Men vad får det för konsekvenser egentligen? Anonymitet är en bieffekt, för att ta ett exempel. När individer inte längre är beroende av varandra blir de i värsta fall beroende av staten (vilket som sagt var tanken med Socialdemokraternas välfärdslomplex), men eftersom staten är anonym så behöver man inte ta hänsyn till varifrån statens pengar kommer från.
På så sätt undergrävs den samhälleliga solidariteten mellan människor och även ens medmänniskor blir anonyma. Vi såg exempel på det senare i Storbritannien nyligen när ungdomar vandaliserade och stal från människor i deras egna närområden, utan att över huvudtaget bry sig om att det var medmänniskor de handlade mot.
Vill vi att människor faktiskt ska bry sig om varandra i dagens moderna samhälle måste vi därför motverka politik som utökar statens befogenheter på bekostad av civilsamhällets. Det är i samhället som banden mellan människor skapas och det är där vi lär oss att ta hand om varandra. Den som är beroende av staten behöver ingen annan, och bryr sig därför i förlängningen mindre om andra (i värsta fall).
Ömsesidigt beroende är (i allt väsentligt) någonting positivt. Förhållandet stat-individ är emellertid inte ömsesidigt. Det är staten som behöver oss, vi behöver inte staten.
(Jag har för övrigt skrivit om det här tidigare, och Markus Blomberg har svarat. Läs gärna de inläggen också.)
tisdag 23 augusti 2011
Moraliserandets konst
I Sverige finns det få saker som anses så fult som att "moralisera" över andra människors beteende. Att kritisera någon för vad de gör eller hur de agerar är i de flesta fall inte socialt accepterat. Utgångspunkten verkar vara att människor ska få sköta sitt utan inblandning från en krävande omvärld.
Och det är ju egentligen sympatiskt, eller hur? *Live and let live* är väl en ganska trevlig devis? Om jag sköter mitt så sköter du ditt. Problemet är bara, som jag ser, att det här förfarandet endast fungerar åt ett håll i taget.
Om jag har synpunkter på till exempel Pride så ska jag helst hålla dem för mig själv om jag vill bli accepterad i det offentliga samtalet. Om någon eventuell Pridedeltagare har synpunkter på mitt liv (det faktum att jag är gift med en kvinna och därmed upprätthåller den heterosexuella normativiteten till exempel) är det emellertid allt som oftast helt ok att kritisera mig för hur jag lever samt vad jag representerar.
Det verkar således som att det visst är ok att moralisera i Sverige, förutsatt att man gör det utifrån den för tillfället gemensamma offentliga ståndpunkten i en viss fråga. Avviker man från den så är det i gengäld inte accepterat.
För mig är det emellertid självklart att alla ska ha rätt att moralisera. Det betyder nämligen bara att man har en åsikt om något. Och tänk så mycket bättre debattklimatet skulle bli om åsikter, i stället för att förkastas redan från början bara för att de kommer från ett visst håll eller en viss person, faktiskt fick ställas mot varandra i en öppen debatt.
Det betyder inte att alla åsikter är lika bra eller lika rimliga. Men sannolikheten för att det faktiskt ska komma fram blir mycket större om alla möter sina meningsmotståndare med sakliga argument i stället för med okvädningsord (något som så klart gäller åt alla håll).
Vanföreställningen att man inte kan eller får moralisera över andras beteende bör därför läggas på skräphögen. Självklart ska alla kunna kritisera saker de ser hos andra människor, samt kunna ta att kritiseras.
Det betyder inte att det är fritt fram att förtala eller håna. Ett sansat debattklimat är önskvärt i alla lägen och det är faktiskt fullt möjligt att ifrågasätta andra människors val och handlingar utan att bli plump eller otrevlig (och utan att kräva lagstiftning eller regleringen). Det är så vi brukar gå till väga för att ta debatten framåt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Och det är ju egentligen sympatiskt, eller hur? *Live and let live* är väl en ganska trevlig devis? Om jag sköter mitt så sköter du ditt. Problemet är bara, som jag ser, att det här förfarandet endast fungerar åt ett håll i taget.
Om jag har synpunkter på till exempel Pride så ska jag helst hålla dem för mig själv om jag vill bli accepterad i det offentliga samtalet. Om någon eventuell Pridedeltagare har synpunkter på mitt liv (det faktum att jag är gift med en kvinna och därmed upprätthåller den heterosexuella normativiteten till exempel) är det emellertid allt som oftast helt ok att kritisera mig för hur jag lever samt vad jag representerar.
Det verkar således som att det visst är ok att moralisera i Sverige, förutsatt att man gör det utifrån den för tillfället gemensamma offentliga ståndpunkten i en viss fråga. Avviker man från den så är det i gengäld inte accepterat.
För mig är det emellertid självklart att alla ska ha rätt att moralisera. Det betyder nämligen bara att man har en åsikt om något. Och tänk så mycket bättre debattklimatet skulle bli om åsikter, i stället för att förkastas redan från början bara för att de kommer från ett visst håll eller en viss person, faktiskt fick ställas mot varandra i en öppen debatt.
Det betyder inte att alla åsikter är lika bra eller lika rimliga. Men sannolikheten för att det faktiskt ska komma fram blir mycket större om alla möter sina meningsmotståndare med sakliga argument i stället för med okvädningsord (något som så klart gäller åt alla håll).
Vanföreställningen att man inte kan eller får moralisera över andras beteende bör därför läggas på skräphögen. Självklart ska alla kunna kritisera saker de ser hos andra människor, samt kunna ta att kritiseras.
Det betyder inte att det är fritt fram att förtala eller håna. Ett sansat debattklimat är önskvärt i alla lägen och det är faktiskt fullt möjligt att ifrågasätta andra människors val och handlingar utan att bli plump eller otrevlig (och utan att kräva lagstiftning eller regleringen). Det är så vi brukar gå till väga för att ta debatten framåt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
måndag 22 augusti 2011
Att leda en opposition, eller vara i den
Att vara partiledare i opposition är en sak, att aspirera på att vara oppositionsledare är en annan. Där den förstnämnda innehar ett relativt fritt spelrum att formulera en politik för de "egna" väljarna så måste den sistnämnda vara mer inkluderande i sitt tilltal. Det ställs dessutom helt andra krav på genomtänkt och ekonomiskt förankrad politik på den som sägs leda en opposition.
Håkan Juholt verkar inte ha lärt sig den här skillnaden än. Trots att han leder det största oppositionspartiet, samt hyser drömmar om att ta över statsministerposten efter Fredrik Reinfeldt, så beter han sig som om han var partiledare för vänsterpartiet.
Han utställer löften utan att förklara hur han ska nå målen. Han kräver ekonomiska satsningar utan att berätta hur de ska betalas. Och han tror att det är en förolämpning att kalla en statsminister som fokuserar på budgethållning och ekonomiskt ansvarstagande för "kamrer". Tydligen helt utan att förstå att det får honom att framstå som Slösa i sammanhanget.
Kanske är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har förlorat opinionsmässigt i och med den senaste tidens oroligheter i världen. För de allra flesta så känns det mycket tryggare att rösta på någon som är ekonomiskt ansvarsfull i stället för på någon som är ekonomiskt lättsinnig.
Nyheter: SvD1, SvD2, AB, AB2, SyD, DN1, DN2, Exp.
Bloggar: Lundbäck, Tokmoderaten, Persson, Böhlmark, Bjereld.
Håkan Juholt verkar inte ha lärt sig den här skillnaden än. Trots att han leder det största oppositionspartiet, samt hyser drömmar om att ta över statsministerposten efter Fredrik Reinfeldt, så beter han sig som om han var partiledare för vänsterpartiet.
Han utställer löften utan att förklara hur han ska nå målen. Han kräver ekonomiska satsningar utan att berätta hur de ska betalas. Och han tror att det är en förolämpning att kalla en statsminister som fokuserar på budgethållning och ekonomiskt ansvarstagande för "kamrer". Tydligen helt utan att förstå att det får honom att framstå som Slösa i sammanhanget.
Kanske är det inte så konstigt att Socialdemokraterna har förlorat opinionsmässigt i och med den senaste tidens oroligheter i världen. För de allra flesta så känns det mycket tryggare att rösta på någon som är ekonomiskt ansvarsfull i stället för på någon som är ekonomiskt lättsinnig.
Nyheter: SvD1, SvD2, AB, AB2, SyD, DN1, DN2, Exp.
Bloggar: Lundbäck, Tokmoderaten, Persson, Böhlmark, Bjereld.
lördag 20 augusti 2011
Är en svensk Tea Partyrörelse möjlig?
Ett av gårdagens stora samtalsämne på Twitter var KDU-ordföranden Aron Modigs debattartikel där han efterfrågade en svensk version av den amerikanska Tea Partyrörelsen. Arons utgångspunkt är att det inom svensk borgerlighet borde finnas utrymme för en rörelse som efterfrågar lägre skatt, mindre stat och färre regleringar.
Reaktionerna på artikeln lät dock inte vänta på sig och genast började bloggare och andra dra fram de mindre lockande elementen i den amerikanska Tea Partyfloran (främlingsfientligheten t.ex.) För det är ingen tvekan om att det finns konstiga åsikter inom denna disparata "organisation". Men så blir ofta i rörelser som inte ställer upp några kriterier för medlemskap.
I princip vem som helst kan säga sig vara en del av den Amerikanska Tea Partyrörelsen. Det enda som egentligen krävs är en misstro mot statlig inblandning i allmänhet (något som är extremt vanligt i USA rent generellt) samt ett motstånd mot höga skatter i synnerhet.
Utöver detta så är åsiktfloran minst sagt varierande. Kristen höger blandas med pro-lifeaktivister som blandas med NRA-medlemmar som blandas med konstitutionalister som blandas libertarianer, och så vidare. Kontentan är dock att man inte behöver skiva under på allt som framförs i rörelsen namn. Ron Paul och till exempel egentligen ganska lite med Michele Bachmann att göra, rent åsiktsmässigt, men det hindrar dem inte från att båda vara Tea partyaktivister.
Men hur skulle egentligen en svensk version se ut? Till att börja med så finns ju inte vissa av de grupper som ingår i den Amerikanska rörelsen i Sverige. Vi har inget NRA, det finns knappt någon kristen höger (vilket jag skrev om på min gamla blogg), pro-lifeorganisationerna är partipolitiskt obundna, de främlingsfientliga elementen i den svenska samhället är sällan eller aldrig borgerliga.
Så vad skulle kunna förena i en svensk kontext? Rimligtvis exakt samma som förenar alla olika grupper i USA; en misstro mot statlig inblandning i allmänhet samt ett motstånd mot höga skatter i synnerhet.
Problemet i Sverige (om man nu tycker att avsaknaden av en svensk Tea Partyrörelse är ett problem) är dock att de individer som skulle kunna tänkas vara intresserade av att gemensamt driva frågor om längre skatter, mindre stat och färre regleringar redan är politisk engagerade.
Den svenska politiska traditionen lämnar väldigt lite utrymme till den typ av organisering som Tea Partyrörelsen utgör. Här är vi medlemmar i partier och därmed kanaliserar vi våra åsikter och vårt engagemang genom partistrukturen. Det är klart att Timbro kanske skulle vara med på ett hörn i en svensk Tea Partyrörelse men i allt väsentligt så skulle den bestå av redan engagerade politiker.
Så varför skulle de stiga ur sina vanliga sammanhang för att driva opposition mot den regering som de i stor utsträckning själva jobbar för? Partistrukturen ser annorlunda ut i USA. Både Republikanerna och Demokraterna är mer av kampanjorganisationer än partier, i alla fall i våra mått mätt. Det finns en tradition av att sluta sig samman inom partierna för att driva frågor.
Den traditionen finns inte i Sverige, vilket gör det svårt att helt plötsligt starta något som man inte är van vid. Så även om jag tror att någon behöver driva de frågor som Aron Modig tar upp i sin artikel, så tror jag att vi även framgent kommer få se enskilda individer och politiker som driver dem internt, inom givna partipolitiska strukturer, snarare än genom nya typer av organisationer vid sidan av partierna.
Synd egentligen kanske. Men vi behöver fler år av personvalskampanjer, och fler självständiga politiker för att det över huvudtaget ska vara möjligt att tala om att starta en svensk Tea Partyrörelse.
Men rätta mig gärna om jag har fel.
Bloggar: Modig, Ismail, Bjereld, Högberg, Röda Berget.
Reaktionerna på artikeln lät dock inte vänta på sig och genast började bloggare och andra dra fram de mindre lockande elementen i den amerikanska Tea Partyfloran (främlingsfientligheten t.ex.) För det är ingen tvekan om att det finns konstiga åsikter inom denna disparata "organisation". Men så blir ofta i rörelser som inte ställer upp några kriterier för medlemskap.
I princip vem som helst kan säga sig vara en del av den Amerikanska Tea Partyrörelsen. Det enda som egentligen krävs är en misstro mot statlig inblandning i allmänhet (något som är extremt vanligt i USA rent generellt) samt ett motstånd mot höga skatter i synnerhet.
Utöver detta så är åsiktfloran minst sagt varierande. Kristen höger blandas med pro-lifeaktivister som blandas med NRA-medlemmar som blandas med konstitutionalister som blandas libertarianer, och så vidare. Kontentan är dock att man inte behöver skiva under på allt som framförs i rörelsen namn. Ron Paul och till exempel egentligen ganska lite med Michele Bachmann att göra, rent åsiktsmässigt, men det hindrar dem inte från att båda vara Tea partyaktivister.
Men hur skulle egentligen en svensk version se ut? Till att börja med så finns ju inte vissa av de grupper som ingår i den Amerikanska rörelsen i Sverige. Vi har inget NRA, det finns knappt någon kristen höger (vilket jag skrev om på min gamla blogg), pro-lifeorganisationerna är partipolitiskt obundna, de främlingsfientliga elementen i den svenska samhället är sällan eller aldrig borgerliga.
Så vad skulle kunna förena i en svensk kontext? Rimligtvis exakt samma som förenar alla olika grupper i USA; en misstro mot statlig inblandning i allmänhet samt ett motstånd mot höga skatter i synnerhet.
Problemet i Sverige (om man nu tycker att avsaknaden av en svensk Tea Partyrörelse är ett problem) är dock att de individer som skulle kunna tänkas vara intresserade av att gemensamt driva frågor om längre skatter, mindre stat och färre regleringar redan är politisk engagerade.
Den svenska politiska traditionen lämnar väldigt lite utrymme till den typ av organisering som Tea Partyrörelsen utgör. Här är vi medlemmar i partier och därmed kanaliserar vi våra åsikter och vårt engagemang genom partistrukturen. Det är klart att Timbro kanske skulle vara med på ett hörn i en svensk Tea Partyrörelse men i allt väsentligt så skulle den bestå av redan engagerade politiker.
Så varför skulle de stiga ur sina vanliga sammanhang för att driva opposition mot den regering som de i stor utsträckning själva jobbar för? Partistrukturen ser annorlunda ut i USA. Både Republikanerna och Demokraterna är mer av kampanjorganisationer än partier, i alla fall i våra mått mätt. Det finns en tradition av att sluta sig samman inom partierna för att driva frågor.
Den traditionen finns inte i Sverige, vilket gör det svårt att helt plötsligt starta något som man inte är van vid. Så även om jag tror att någon behöver driva de frågor som Aron Modig tar upp i sin artikel, så tror jag att vi även framgent kommer få se enskilda individer och politiker som driver dem internt, inom givna partipolitiska strukturer, snarare än genom nya typer av organisationer vid sidan av partierna.
Synd egentligen kanske. Men vi behöver fler år av personvalskampanjer, och fler självständiga politiker för att det över huvudtaget ska vara möjligt att tala om att starta en svensk Tea Partyrörelse.
Men rätta mig gärna om jag har fel.
Bloggar: Modig, Ismail, Bjereld, Högberg, Röda Berget.
fredag 19 augusti 2011
Än slank han hit, än (C)lank han dit
Det verkar som att Centerpartiet famlar lite i mörker just nu. Eller åtminstone gör sitt bästa för att synas. Kanske är det så att de testar lite olika frågor för att se vad som fungerar, utan att för den skull ha några riktiga ambitioner om att verkligen genomföra de förslag som läggs fram.
När det gäller föräldraförsäkringen så hoppas jag verkligen att partistyrelsen bara testar opinionen för att se vad som händer. Nu har partistyrelsen i Centerpartiet nämligen sagt sig vara för den kvotering av föräldraförsäkringen som partiets jämställdhetsgrupp föreslagit (och som jag skrev om här om dagen).
Som tur är så är favoritkandidaten till posten som Maud Olofssons efterträdare, Annie Lööf, mot förslaget som hennes partistyrelse nu går fram med. För hennes egen popularitet i partiet så tror jag att det motståndet bara gagnar henne.
En annan av Centerpartiets testballonger som känns mer tilltalande är förslaget om att andelen vård som bedrivs i offentlig regi "på sikt" ska minska till ca 50 procent.
I dag bedrivs ca 10 procent av all vård av privata aktörer (dock gemensamt finansierat och bekostat av offentliga medel). En siffra som gott och väl kan vara högre då det med stor sannolikhet skulle gagna vården som helhet (genom konkurrens, utveckling och effektiviseringar) samt den enskilda patienten som får tillgång till en bättre utvecklad vårdapparat med större valmöjligheter.
Om det är rimligt att sätta ett mål för hur stora andelarna av privat respektive offentligt utförd vård ska vara låter jag vara osagt men intentionen känns spännande. I Stockholms län har utvecklingen varit väldigt positiv för patienterna i och med att vårdval införts på allt fler områden. Det finns ingen anledning att stoppa eller hindra den utvecklingen. Den ska i stället bejakas genom ständig utveckling och utvärdering för att tillse att vi får ut mesta möjliga utkomst av de skattekronor som betalas in.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4.
När det gäller föräldraförsäkringen så hoppas jag verkligen att partistyrelsen bara testar opinionen för att se vad som händer. Nu har partistyrelsen i Centerpartiet nämligen sagt sig vara för den kvotering av föräldraförsäkringen som partiets jämställdhetsgrupp föreslagit (och som jag skrev om här om dagen).
Som tur är så är favoritkandidaten till posten som Maud Olofssons efterträdare, Annie Lööf, mot förslaget som hennes partistyrelse nu går fram med. För hennes egen popularitet i partiet så tror jag att det motståndet bara gagnar henne.
En annan av Centerpartiets testballonger som känns mer tilltalande är förslaget om att andelen vård som bedrivs i offentlig regi "på sikt" ska minska till ca 50 procent.
I dag bedrivs ca 10 procent av all vård av privata aktörer (dock gemensamt finansierat och bekostat av offentliga medel). En siffra som gott och väl kan vara högre då det med stor sannolikhet skulle gagna vården som helhet (genom konkurrens, utveckling och effektiviseringar) samt den enskilda patienten som får tillgång till en bättre utvecklad vårdapparat med större valmöjligheter.
Om det är rimligt att sätta ett mål för hur stora andelarna av privat respektive offentligt utförd vård ska vara låter jag vara osagt men intentionen känns spännande. I Stockholms län har utvecklingen varit väldigt positiv för patienterna i och med att vårdval införts på allt fler områden. Det finns ingen anledning att stoppa eller hindra den utvecklingen. Den ska i stället bejakas genom ständig utveckling och utvärdering för att tillse att vi får ut mesta möjliga utkomst av de skattekronor som betalas in.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4.
onsdag 17 augusti 2011
I dag är vi alla monarkister
Jag är rojalist. Inte helt förvånande kanske. Eller ja, jag är ju egentligt monarkist. Jag tycker inte bara att kungahuset är en trevlig tradition utan jag förespråkar monarki som statsskick, i alla lägen. Jag anser att monarki som statsskick är överlägset till exempel republik, eftersom monarken per definition står över den politiska debatten och på så sätt manifesterar något som kan förena alla i nationen. En symbol för staten och folket som är oförändrad och stadigvarande över tid.
Därför känns det oerhört roligt att i dag få lyckönska HKH Victoria och Prins Daniel till deras blivande barn. Jag hoppas att allt ska gå bra under graviditeten och att barnet får komma till världen utan komplikationer.
Press: SvD1, SvD2, DN, Exp1, Exp2, AB1, AB2, SVT (sen orkade jag inte länka mer).
Därför känns det oerhört roligt att i dag få lyckönska HKH Victoria och Prins Daniel till deras blivande barn. Jag hoppas att allt ska gå bra under graviditeten och att barnet får komma till världen utan komplikationer.
Press: SvD1, SvD2, DN, Exp1, Exp2, AB1, AB2, SVT (sen orkade jag inte länka mer).
Rätten att göra sina barn arvslösa
Som bekant så pågår det en positioneringsstrid mellan de tre kandidaterna som aspirerar på posten som partiordförande i Centerpartiet. Annie Lööf verkar hittills vara favorit, tätt följd av it-minister Anna-Karin Hatt.
Den tredje kandidaten, som främst framstår som inslängd i kampen för könsbalansens skull, gör emellertid sitt bästa för att synas.
Här om dagen skrev därför Anders W Jonsson på DN-debatt, precis som man ska göra om man vill synas (vi kan nog räkna med att ett gäng vänsterpartister med partiledarambitioner snart kommer att dyka upp på samma sida).
Det vore synd att säga att Anders presenterade en revolutionerande politik. En punkt i artikeln är jag trots det förvånad över att det inte har blivit mer prat om.
Anders W Jonsson vill nämligen avskaffa laglotten vid arv. Eller rättare sagt, införa möjligheten att göra sina barn arvslösa om man skulle vilja. Och jag håller nog spontant med Anders. I mina ögon handlar det om rätten att förvalta över sina egna medel, i liv såväl som i död.
(För den som inte känner till det så är dagens lagstiftning utformad så att barnet/barnen alltid har rätt till en laglott i händelse av att en förälder avlider. Något som gäller oavsett familjeband i övrigt).
Utgångspunkten i den svenska arvslagstiftningen ska självklart vara att barn och övrig familj ärver om inget annat sägs (precis så som är fallet i dag). Som enskild individ bör jag dock besitta rätten att själv avgöra vad som ska hända med mina eventuella tillgångar vid min död.
Jag har som barn, förutsatt att jag är myndig, ingen självklar dragningsrätt till mina föräldrars pengar så länge de är vid liv. Varför skulle jag helt plötsligt få det när de dör?
Som jag ser det så tar dagens lagstiftning ingen hänsyn till hur familjebanden, utöver blodsbanden, ser ut i övrigt. Att införa en rätt att via testamente fördela även sina barns arvslott borde inte vara så svårt, rent lagtekniskt alltså. Särskilt inte om man inte ändrar något i lagstiftningen i övrigt.
Jag tror även att en sådan förändring skulle kunna medföra positiva effekter på familjesammanhållning och familjegemenskap. I dagsläget, i familjer där det finns något av värde att ärva, så finns det egentligen inga skäl för barnen att hålla sig väl med sina föräldrar (och nu menar jag bara rent arvsmässigt, det finns massor av andra skäl att hålla sams i familjen), de kommer att ärva ändå.
Om arvet i stället blir villkorat av förälderns goda minne skapas utrymme för att arvingen faktiskt måste bry sig om familjen under förälderns levnad. Inte helt fel kanske?
Skånskan, Corren, Sydsvenskan.
Den tredje kandidaten, som främst framstår som inslängd i kampen för könsbalansens skull, gör emellertid sitt bästa för att synas.
Här om dagen skrev därför Anders W Jonsson på DN-debatt, precis som man ska göra om man vill synas (vi kan nog räkna med att ett gäng vänsterpartister med partiledarambitioner snart kommer att dyka upp på samma sida).
Det vore synd att säga att Anders presenterade en revolutionerande politik. En punkt i artikeln är jag trots det förvånad över att det inte har blivit mer prat om.
Anders W Jonsson vill nämligen avskaffa laglotten vid arv. Eller rättare sagt, införa möjligheten att göra sina barn arvslösa om man skulle vilja. Och jag håller nog spontant med Anders. I mina ögon handlar det om rätten att förvalta över sina egna medel, i liv såväl som i död.
(För den som inte känner till det så är dagens lagstiftning utformad så att barnet/barnen alltid har rätt till en laglott i händelse av att en förälder avlider. Något som gäller oavsett familjeband i övrigt).
Utgångspunkten i den svenska arvslagstiftningen ska självklart vara att barn och övrig familj ärver om inget annat sägs (precis så som är fallet i dag). Som enskild individ bör jag dock besitta rätten att själv avgöra vad som ska hända med mina eventuella tillgångar vid min död.
Jag har som barn, förutsatt att jag är myndig, ingen självklar dragningsrätt till mina föräldrars pengar så länge de är vid liv. Varför skulle jag helt plötsligt få det när de dör?
Som jag ser det så tar dagens lagstiftning ingen hänsyn till hur familjebanden, utöver blodsbanden, ser ut i övrigt. Att införa en rätt att via testamente fördela även sina barns arvslott borde inte vara så svårt, rent lagtekniskt alltså. Särskilt inte om man inte ändrar något i lagstiftningen i övrigt.
Jag tror även att en sådan förändring skulle kunna medföra positiva effekter på familjesammanhållning och familjegemenskap. I dagsläget, i familjer där det finns något av värde att ärva, så finns det egentligen inga skäl för barnen att hålla sig väl med sina föräldrar (och nu menar jag bara rent arvsmässigt, det finns massor av andra skäl att hålla sams i familjen), de kommer att ärva ändå.
Om arvet i stället blir villkorat av förälderns goda minne skapas utrymme för att arvingen faktiskt måste bry sig om familjen under förälderns levnad. Inte helt fel kanske?
Skånskan, Corren, Sydsvenskan.
tisdag 16 augusti 2011
Mitt första analoga pressklipp
I dag skriver KatrineholmsKuriren om mig och mitt bloggande. Mitt första analoga pressklipp skulle man kunna säga. Det är i alla fall första gången som media utanför bloggosfären uppmärksammar det jag sysslar med här. Och det känns självklart kul!
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
Har vi glömt Vega?
För 130 år sedan ansågs en öppen Nordostpassage vara något odelat positivt och något som man drömde om. Nordenskiöld blev dessutom en av Sveriges främsta hjältar efter att ha fört skeppet Vega genom den trånga passagen. Han frös visserligen fast i isen på vägen men det kan nog tänkas främst ha berott på att dåtidens skepp inte var lika snabba som senare tiders motordrivna fartyg.
Då såg man möjligheten till kortare resvägar, billigare varor och snabbare kommunikationer, för hela världen. Passagen har dock främst nyttjats av Ryssland, av förklarliga skäl. Oftast har man behövt använda isbrytare för att komma igenom men ibland har farleden varit isfri sommartid.
I dag verkar inte en öppen Nordostpassage åtnjuta samma framtidsinriktade skimmer (DN:s Karin Bojs skriver om det i dagens tidning men artikeln verkar inte ligga ute på nätet), utan ses främst som ett tecken på klimatförändringar och en allmänt högre temperatur i världen.
Tänk vad synsätt kan förändras. Trots att vi vet att mängden is fluktuerar från år till år.
Då såg man möjligheten till kortare resvägar, billigare varor och snabbare kommunikationer, för hela världen. Passagen har dock främst nyttjats av Ryssland, av förklarliga skäl. Oftast har man behövt använda isbrytare för att komma igenom men ibland har farleden varit isfri sommartid.
I dag verkar inte en öppen Nordostpassage åtnjuta samma framtidsinriktade skimmer (DN:s Karin Bojs skriver om det i dagens tidning men artikeln verkar inte ligga ute på nätet), utan ses främst som ett tecken på klimatförändringar och en allmänt högre temperatur i världen.
Tänk vad synsätt kan förändras. Trots att vi vet att mängden is fluktuerar från år till år.
måndag 15 augusti 2011
"Gilla" Konservativa tankar på Facebook
Eftersom det kan finnas nytillkomna läsare här på bloggen så tänkte jag passa på att berätta att ni kan "gilla" Konservativa tankar på Facebook.
Så varsågoda!
Så varsågoda!
Föräldraförsäkringen är till för barnet
Sverige har en generös föräldraförsäkring. Det par som blir föräldrar har rätt att stanna hemma med sitt barn, med en del av sin lön, under en relativt lång tid. I alla fall om man gör en internationell jämförelse.
Ett vanligt missförstånd är dock att politiker och andra tror att det är de aktuella föräldrarna som åtnjuter denna förmån. Det leder till att det emellanåt väcks krav på att föräldraförsäkringen ska delas/individualiseras/kvoteras för att uppnå i deras tycke politiskt eftersträvansvärda mål. Oftast kommer kraven från vänsterhåll men allt fler liberaler stämmer in i kören.
Vad de som ställer krav på kvotering inte tar hänsyn till är att föräldraförsäkringen är knuten till barnet i fråga. Det är för barnets skull som föräldrarna får möjlighet att stanna hemma. Hur denna "ledighet" sedan delas upp blir således irrelevant. Det är dessutom ingenting som staten ska lägga sig.
Det är föräldrarna som kan bedöma barnets behov, och det är föräldrarna som besitter möjligheten att avgöra hur deras vardag bäst ska utformas. Att från statlig håll gå in och reglera, bara för att man anser att det finns ett politiskt mål som av någon anledning övertrumfar familjernas frihet, kan i mina ögon aldrig vara motiverat.
Nyheter: SvD, SvD2, SyD, AB, B.
Bloggar: ML, LL, ML, JR, PH.
Ett vanligt missförstånd är dock att politiker och andra tror att det är de aktuella föräldrarna som åtnjuter denna förmån. Det leder till att det emellanåt väcks krav på att föräldraförsäkringen ska delas/individualiseras/kvoteras för att uppnå i deras tycke politiskt eftersträvansvärda mål. Oftast kommer kraven från vänsterhåll men allt fler liberaler stämmer in i kören.
Vad de som ställer krav på kvotering inte tar hänsyn till är att föräldraförsäkringen är knuten till barnet i fråga. Det är för barnets skull som föräldrarna får möjlighet att stanna hemma. Hur denna "ledighet" sedan delas upp blir således irrelevant. Det är dessutom ingenting som staten ska lägga sig.
Det är föräldrarna som kan bedöma barnets behov, och det är föräldrarna som besitter möjligheten att avgöra hur deras vardag bäst ska utformas. Att från statlig håll gå in och reglera, bara för att man anser att det finns ett politiskt mål som av någon anledning övertrumfar familjernas frihet, kan i mina ögon aldrig vara motiverat.
Nyheter: SvD, SvD2, SyD, AB, B.
Bloggar: ML, LL, ML, JR, PH.
söndag 14 augusti 2011
Die Mauer - Tear down this wall
Det här inlägget borde ha skrivits i går men då jag var upptagen hela dagen så får ni finna er i att jag är en dag sen. Ämnet är dock alltid och ständigt aktuellt så jag hoppas att det inte gör något.
I går var det 50 år sedan som Berlinmuren började byggas. Ledarna i DDR hade tröttnat på att invånare lämnade landet i stor skala. Att människor de facto flydde till förmån för friare liv i Västtyskland (alternativt andra delar av den fria världen) verkade inte föresväva dem. Allt de såg var människor som hoppade av det kommunistiska projektet till förmån för det förhatliga kapitalistiska väst.
Således började man bygga Berlinmuren, eller den "anti-fascistiska skyddsvallen" som den kallades i Sovjetblocket. Muren sades var ämnad för att hålla människor borta, som en skyddsåtgärd i kriget mellan öst och väst. Att människor sedan offrade sina liv för att komma ut ur Östtyskland talar dock sitt tydliga språk.
En bekant till mig, som tidigare arbetade som lärare, berättade en gång att det hände att elever frågade om det verkligen var så himla farligt i östeuropa under kommunisttiden. Han svar var alltid kort, men konkret; invånarna fick inte åka därifrån om de ville. I stället för att berätta om brödköer, planekonomi och svält valde han alltså att fokusera på den begränsade rörlighet som invånarna tvingades till.
Denna inskränkning i rörligheten fanns i hela östblocket men ingenstans var den så tydlig som i Östtyskland, något som Berlinmuren var den yttersta manifestationen av. Tyvärr finns dessa inskränkningar kvar i världen med Nordkorea och Burma som främsta exempel. Att uppmärksamma Berlinmuren handlar därför om att uppmärksamma dem som fortfarande lever som fångar inom sitt eget lands gränser.
Vi får därför aldrig glömma Berlinmuren och vad den stod för. Och vi får inte glömma dem som fortfarande lever under sina ledares nyckfulla regimer.
Ett måste en helg som denna är att titta på följande klipp: Ronald Reagan vid Berlinmuren
Nyheter: SR, DN1, DN2, DN3, B, Exp1, Exp2, Yle, HD, SvD1, SvD2, VI, SyD, AB.
Bloggar: HE.
I går var det 50 år sedan som Berlinmuren började byggas. Ledarna i DDR hade tröttnat på att invånare lämnade landet i stor skala. Att människor de facto flydde till förmån för friare liv i Västtyskland (alternativt andra delar av den fria världen) verkade inte föresväva dem. Allt de såg var människor som hoppade av det kommunistiska projektet till förmån för det förhatliga kapitalistiska väst.
Således började man bygga Berlinmuren, eller den "anti-fascistiska skyddsvallen" som den kallades i Sovjetblocket. Muren sades var ämnad för att hålla människor borta, som en skyddsåtgärd i kriget mellan öst och väst. Att människor sedan offrade sina liv för att komma ut ur Östtyskland talar dock sitt tydliga språk.
En bekant till mig, som tidigare arbetade som lärare, berättade en gång att det hände att elever frågade om det verkligen var så himla farligt i östeuropa under kommunisttiden. Han svar var alltid kort, men konkret; invånarna fick inte åka därifrån om de ville. I stället för att berätta om brödköer, planekonomi och svält valde han alltså att fokusera på den begränsade rörlighet som invånarna tvingades till.
Denna inskränkning i rörligheten fanns i hela östblocket men ingenstans var den så tydlig som i Östtyskland, något som Berlinmuren var den yttersta manifestationen av. Tyvärr finns dessa inskränkningar kvar i världen med Nordkorea och Burma som främsta exempel. Att uppmärksamma Berlinmuren handlar därför om att uppmärksamma dem som fortfarande lever som fångar inom sitt eget lands gränser.
Vi får därför aldrig glömma Berlinmuren och vad den stod för. Och vi får inte glömma dem som fortfarande lever under sina ledares nyckfulla regimer.
Ett måste en helg som denna är att titta på följande klipp: Ronald Reagan vid Berlinmuren
Nyheter: SR, DN1, DN2, DN3, B, Exp1, Exp2, Yle, HD, SvD1, SvD2, VI, SyD, AB.
Bloggar: HE.
fredag 12 augusti 2011
Inskränkningar i sociala medier inte rätt väg att gå
Jag gillar Storbritanniens premiärminister David Cameron. Han är en rakryggad, värdedriven politiker och jag tilltalas verkligen av hans fokus på civilsamhället och det mänskliga. För många andra politiker finns individerna någonstans där bortom politiken, men inte för Cameron. Han fokus har varit klanderfritt.
Tills nu.
I efterspelet till de senaste dagarnas oroligheter i Storbritannien så har Cameron hemfallit åt en allt för klassisk politikersyssla; förbudsivrandet. Just nu är det nyttjandet av sociala medier som hamnat i fokus eftersom delar av upprorsmakarna använde sådana för att kommunicera med varandra.
Självklart ska de som häktas straffas, och självklart ska brott beivras. Men att hindra människor från att kommunicera bara för att det eventuellt finns några som vill bråka är helt fel väg att gå. Det blir en form av kollektiv bestraffning som vi inte tolererar i vanliga fall.
Jag hoppas därför att opinionsstormen blir så pass stor i Storbritannien att de påtalade inskränkningarna inte kan göras. Det vore en förlust för det brittiska samhället och en förlust för individerna i det.
Nyheter: G, Exp, DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SR1, SR2, AB1, AB2, N24, DM.
Bloggar: T&F, HE.
Tills nu.
I efterspelet till de senaste dagarnas oroligheter i Storbritannien så har Cameron hemfallit åt en allt för klassisk politikersyssla; förbudsivrandet. Just nu är det nyttjandet av sociala medier som hamnat i fokus eftersom delar av upprorsmakarna använde sådana för att kommunicera med varandra.
Självklart ska de som häktas straffas, och självklart ska brott beivras. Men att hindra människor från att kommunicera bara för att det eventuellt finns några som vill bråka är helt fel väg att gå. Det blir en form av kollektiv bestraffning som vi inte tolererar i vanliga fall.
Jag hoppas därför att opinionsstormen blir så pass stor i Storbritannien att de påtalade inskränkningarna inte kan göras. Det vore en förlust för det brittiska samhället och en förlust för individerna i det.
Nyheter: G, Exp, DN, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SR1, SR2, AB1, AB2, N24, DM.
Bloggar: T&F, HE.
torsdag 11 augusti 2011
Sverige behöver NATO
Säg NATO och jag tror att gemene man på sin höjd har en uppfattning om vad det är, men egentligen inte bryr sig nämnvärt om vad de gör, vad dess status i Sverige är eller hur Sverige förhåller sig till dem. NATO är helt enkelt inte en fråga för de flesta.
På elitnivå (eller vad man ska kalla det) diskuteras dock NATO med jämna och ojämna mellanrum. Borgerligheten brukar vara för och fredsrörelsen och vänsterpartierna emot. Socialdemokraternas hållning har dock varit något mer ambivalent.
Under kalla kriget var det ingen tvekan om vilka som var Sveriges fienden, inte ens för Socialdemokraterna. Utåt hävdade man alliansfrihet men i verkligheten samarbetade man tätt med både NATO och USA. Framför allt utbyttes information.
Nu står vi i en situation där Sverige kan sågas befinna sig i limbo i förhållande till försvarspakten. Vi deltar i insatser och övningar, men vi är formellt inte medlemmar och har därför inte något att säga till inom organisationen i fråga.
För mig förfaller det rimligt med ytterligare närmanden till NATO. Sveriges påstådda alliansfrihet är sedan länge endast en myt. Vårt försvar har genomgått en metamorfos, från nationellt försvar till insatsförsvar, och passar därför bättre för den typ av operationer som NATO deltar i.
Vi har dessutom ett egenintresse av att ingå i en försvarspakt som kan garantera Sveriges intressen i händelse av krig (delvis med anledning av den ovannämnda metamorfosen).
För vår egen säkerhet, och för vårt anseende i världen, är således ett närmande till NATO det enda rätta.
DN1, DN2, SvD, Yle, HBL.
På elitnivå (eller vad man ska kalla det) diskuteras dock NATO med jämna och ojämna mellanrum. Borgerligheten brukar vara för och fredsrörelsen och vänsterpartierna emot. Socialdemokraternas hållning har dock varit något mer ambivalent.
Under kalla kriget var det ingen tvekan om vilka som var Sveriges fienden, inte ens för Socialdemokraterna. Utåt hävdade man alliansfrihet men i verkligheten samarbetade man tätt med både NATO och USA. Framför allt utbyttes information.
Nu står vi i en situation där Sverige kan sågas befinna sig i limbo i förhållande till försvarspakten. Vi deltar i insatser och övningar, men vi är formellt inte medlemmar och har därför inte något att säga till inom organisationen i fråga.
För mig förfaller det rimligt med ytterligare närmanden till NATO. Sveriges påstådda alliansfrihet är sedan länge endast en myt. Vårt försvar har genomgått en metamorfos, från nationellt försvar till insatsförsvar, och passar därför bättre för den typ av operationer som NATO deltar i.
Vi har dessutom ett egenintresse av att ingå i en försvarspakt som kan garantera Sveriges intressen i händelse av krig (delvis med anledning av den ovannämnda metamorfosen).
För vår egen säkerhet, och för vårt anseende i världen, är således ett närmande till NATO det enda rätta.
DN1, DN2, SvD, Yle, HBL.
onsdag 10 augusti 2011
The streets of London
Det sista "riktiga" inlägget jag skrev på min gamla blogg hade rubriken Även en pöbel består av individer. Den handlade om den enskilda ansvaret hos de individer som använt de senaste dagarna till att förstöra och stjäla. London, och ett antal andra brittiska städer, står just nu i brand.
Trots att det är uppenbart att merparten av alla som deltar i oroligheterna gör det för att det är spännande/för att berika sig/eller för att de tycker om att slåss (eller allt ovanstående) så står de som vill förklara upploppen med bakomliggande sociala faktorer på rad. Kanske inte på lika långa led i Storbritannien som här i Sverige, men ändå.
Som jag ser det så kan kriminellt beteende aldrig rättfärdigas mot bakrund av social faktorer. De kanske kan förklara delar av bakgrunden men ingen kan gömma sig i en pöbel och på så sätt undgå ansvar för det som sker. Sociala faktorer ursäktar inte heller upplopp och kravaller i en demokratiskt rättsstat. Något som de flesta som lever i social utsatthet också är medvetna om. Det är därför de inte har deltagit i de senaste dagarnas våldsamheter. De har i stället fått stå och se på när "thugs" förstört deras kvarter.
Och det här är symptomatiskt för den här typen av händelser. Det är de som har det svårt, de som redan är utsatta, som lider hårdast. Det är deras butiker som slås sönder, det är deras gator och hus som sätts i brand. Något som aldrig hade hänt om de som förstör faktiskt kände någonting för dem vars liv de använder som förvändning för att gå bärsärkargång. I ett robust civilsamhälle bränner man nämligen inte ner grannens hus och man stjäl inte heller från sin kvartersbutik.
Pöbeln består fortfarande av individer, ansvariga för sina handlingar och dåd.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, NT, DN1, DN2, DN3, Exp.
Axess, TTD, BO, DG.
Trots att det är uppenbart att merparten av alla som deltar i oroligheterna gör det för att det är spännande/för att berika sig/eller för att de tycker om att slåss (eller allt ovanstående) så står de som vill förklara upploppen med bakomliggande sociala faktorer på rad. Kanske inte på lika långa led i Storbritannien som här i Sverige, men ändå.
Som jag ser det så kan kriminellt beteende aldrig rättfärdigas mot bakrund av social faktorer. De kanske kan förklara delar av bakgrunden men ingen kan gömma sig i en pöbel och på så sätt undgå ansvar för det som sker. Sociala faktorer ursäktar inte heller upplopp och kravaller i en demokratiskt rättsstat. Något som de flesta som lever i social utsatthet också är medvetna om. Det är därför de inte har deltagit i de senaste dagarnas våldsamheter. De har i stället fått stå och se på när "thugs" förstört deras kvarter.
Och det här är symptomatiskt för den här typen av händelser. Det är de som har det svårt, de som redan är utsatta, som lider hårdast. Det är deras butiker som slås sönder, det är deras gator och hus som sätts i brand. Något som aldrig hade hänt om de som förstör faktiskt kände någonting för dem vars liv de använder som förvändning för att gå bärsärkargång. I ett robust civilsamhälle bränner man nämligen inte ner grannens hus och man stjäl inte heller från sin kvartersbutik.
Pöbeln består fortfarande av individer, ansvariga för sina handlingar och dåd.
SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, NT, DN1, DN2, DN3, Exp.
Axess, TTD, BO, DG.
Bye bye Ohly
I dag skriver alla att de inte är förvånade över Lars Ohlys aviserade avgång. Och visst, enligt all rim och reson så var det givet. Ohly har emellertid hårdnackat sagt nej tidigare, trots tidningarnas rundringningar till partiets distriktsordföranden och trots att alla analyser pekat på ett allt mer marginaliserat vänsterparti.
Och det är nog så som Lars Ohly kommer bli ihågkommen. Som partiledaren som renodlade sitt parti så till den milda grad att de marginaliserade sig själva. Ohlys uttalande om att partiet är mer enat nu än när han tog över som partiordförande är således inget positivt. Eller, det borde inte vara det. Inte för vänsterpartiet som helhet i alla fall.
Kanske skulle Ohly ha lyssnat på dem som ville göra upp med partiets historia för att bli ett bredare politiskt alternativ? I stället stängdes de ute och Vänsterpartiet blev återigen det parti det var under Lars Werner, dock inte utåt.
Utåt har i stället Ohly varit sist på bollen i för många frågor (kommunismen, balanskrav i statsbudgeten etc). Han har därmed misslyckats med att bygga upp ett förtroende för sin person utanför partiet. Något som måste finnas där om det ska gå bra i val. Det går inte att bara förlita sig på sina medlemmar.
Så vem kommer efter Ohly då? Innan Hans Linde dök upp som kandidat så hade jag satsat mina pengar på Jonas Sjöstedt. Nu är jag inte lika säker. Jonas torde dock, tack vare sin erfarenhet, vara det starkare kortet.
Många inom Vänsterpartiet verkar dock vilja ha ett delat ledarskap. Oklart varför eftersom det inte direkt kryllar av exempel på lyckade ledarduos. Som DN skriver i dag så tog det 18 år för Miljöpartiet att hitta ett ledarpar som kunde jobba ihop. Och vem minns egentligen något annat f.d. språkrör än Birger Schlaug?
Nej, delat ledarskap blir inget ledarskap. Och det undrar jag, som utomstående, om Vänsterpartiet verkligen efterfrågar?
Jaja. Nu ska det i alla fall bli spännande att se om Vänsterpartiet kan hålla sin process lika öppen som Centerpartiet.
DN, Exp1, Exp2, SyD, DI, AB, AB2, SVT, B, GP.
JI, HE, GH, SO, KP, TB, T&F, PA, IYF.
Och det är nog så som Lars Ohly kommer bli ihågkommen. Som partiledaren som renodlade sitt parti så till den milda grad att de marginaliserade sig själva. Ohlys uttalande om att partiet är mer enat nu än när han tog över som partiordförande är således inget positivt. Eller, det borde inte vara det. Inte för vänsterpartiet som helhet i alla fall.
Kanske skulle Ohly ha lyssnat på dem som ville göra upp med partiets historia för att bli ett bredare politiskt alternativ? I stället stängdes de ute och Vänsterpartiet blev återigen det parti det var under Lars Werner, dock inte utåt.
Utåt har i stället Ohly varit sist på bollen i för många frågor (kommunismen, balanskrav i statsbudgeten etc). Han har därmed misslyckats med att bygga upp ett förtroende för sin person utanför partiet. Något som måste finnas där om det ska gå bra i val. Det går inte att bara förlita sig på sina medlemmar.
Så vem kommer efter Ohly då? Innan Hans Linde dök upp som kandidat så hade jag satsat mina pengar på Jonas Sjöstedt. Nu är jag inte lika säker. Jonas torde dock, tack vare sin erfarenhet, vara det starkare kortet.
Många inom Vänsterpartiet verkar dock vilja ha ett delat ledarskap. Oklart varför eftersom det inte direkt kryllar av exempel på lyckade ledarduos. Som DN skriver i dag så tog det 18 år för Miljöpartiet att hitta ett ledarpar som kunde jobba ihop. Och vem minns egentligen något annat f.d. språkrör än Birger Schlaug?
Nej, delat ledarskap blir inget ledarskap. Och det undrar jag, som utomstående, om Vänsterpartiet verkligen efterfrågar?
Jaja. Nu ska det i alla fall bli spännande att se om Vänsterpartiet kan hålla sin process lika öppen som Centerpartiet.
DN, Exp1, Exp2, SyD, DI, AB, AB2, SVT, B, GP.
JI, HE, GH, SO, KP, TB, T&F, PA, IYF.
tisdag 9 augusti 2011
Nyinflyttad
Hej. Och välkomna hit. Jag heter Martin och jag kommer blogga här på Nyheter24 hädanefter.
Jag har, sedan 2007, underhållit bloggen Konservativa tankar med politiska analyser, tyckande och åsikter. Från och med nu som kommer allt detta i stället att torgföras här. Nyheter24 frågade om inte jag kunde tänka mig att blogga hos dem i stället för på min gamla plats, och jag tackade ja.
Förhoppningsvis så kommer ni som har följt mig på den gamla bloggen följa med hit till min nya plats i etern. Men jag hoppas också att några nya besökare ska hitta hit.
Jag kommer, precis som jag har gjort i fyra år, skriva om dagsaktuella händelser samt delge den som vill läsa min syn på saker och ting. Jag kommer antagligen att länka mycket, både till nyheterna jag skriver om, men också till andra bloggare som skriver om samma eller liknande saker. Jag kommer ibland även delge er tips och förslag på andra saker som kan vara intressant att läsa/titta på/ta del av.
När det gäller innehållet här på bloggen så är det troligt att jag vid något tillfälle kommer kritisera genusindustrin i det svenska samhället, jag kommer också med stor sannolikhet framhålla vikten av frivilliga gemenskaper och civilsamhällets roll i samhället. Kanske kommer en del inlägg handla om abort, och andra om nåt historiskt skeende som jag tycker är viktigt.
Min förhoppning är i alla fall att ni ska tycka att det jag skriver är intressant och jag hoppas att vi kommer att trivas ihop. Och jag hoppas att ni inte är blyga.
Jag har, sedan 2007, underhållit bloggen Konservativa tankar med politiska analyser, tyckande och åsikter. Från och med nu som kommer allt detta i stället att torgföras här. Nyheter24 frågade om inte jag kunde tänka mig att blogga hos dem i stället för på min gamla plats, och jag tackade ja.
Förhoppningsvis så kommer ni som har följt mig på den gamla bloggen följa med hit till min nya plats i etern. Men jag hoppas också att några nya besökare ska hitta hit.
Jag kommer, precis som jag har gjort i fyra år, skriva om dagsaktuella händelser samt delge den som vill läsa min syn på saker och ting. Jag kommer antagligen att länka mycket, både till nyheterna jag skriver om, men också till andra bloggare som skriver om samma eller liknande saker. Jag kommer ibland även delge er tips och förslag på andra saker som kan vara intressant att läsa/titta på/ta del av.
När det gäller innehållet här på bloggen så är det troligt att jag vid något tillfälle kommer kritisera genusindustrin i det svenska samhället, jag kommer också med stor sannolikhet framhålla vikten av frivilliga gemenskaper och civilsamhällets roll i samhället. Kanske kommer en del inlägg handla om abort, och andra om nåt historiskt skeende som jag tycker är viktigt.
Min förhoppning är i alla fall att ni ska tycka att det jag skriver är intressant och jag hoppas att vi kommer att trivas ihop. Och jag hoppas att ni inte är blyga.
Konservativa tankar flyttar!
Vänner!
Från och med nu, på en gång, så flyttar Konservativa tankar. Nyheter24.se frågade mig om jag ville torgföra mina åsikter hos dem i stället och jag tyckte att det lät som ett spännande erbjudande, så jag tackade ja.
Jag delar nu utrymme med bland annat Alex Bengtsson (Expo) och Anna Troberg (Piratpartiet).
Jag hoppas så klart att ni som brukar läsa vad jag skriver följer med till min nya plats i etern, så uppdatera RSS-läsare och allt vad det kan vara. Ni som har en permanent länkning till mig på era bloggar får hemskt gärna ändra den så att den i stället leder till min nya plats.
Den här bloggen kommer finnas kvar som ett arkiv över allt som jag skrivit under de senaste 4 åren. Den kommer dock inte att uppdateras mer.
I stället välkomnar jag er till: http://nyheter24.se/blogg/martin-edgelius/
Från och med nu, på en gång, så flyttar Konservativa tankar. Nyheter24.se frågade mig om jag ville torgföra mina åsikter hos dem i stället och jag tyckte att det lät som ett spännande erbjudande, så jag tackade ja.
Jag delar nu utrymme med bland annat Alex Bengtsson (Expo) och Anna Troberg (Piratpartiet).
Jag hoppas så klart att ni som brukar läsa vad jag skriver följer med till min nya plats i etern, så uppdatera RSS-läsare och allt vad det kan vara. Ni som har en permanent länkning till mig på era bloggar får hemskt gärna ändra den så att den i stället leder till min nya plats.
Den här bloggen kommer finnas kvar som ett arkiv över allt som jag skrivit under de senaste 4 åren. Den kommer dock inte att uppdateras mer.
I stället välkomnar jag er till: http://nyheter24.se/blogg/martin-edgelius/
Även en pöbel består av individer
Storbritannien skakas just nu av kravaller och oroligheter. Det verkar som att det är ungdomar som slår sönder, stjäl och sätter eld på andras egendom. Ungefär som en stor "reclaim the streets"-fest alltså. Eller en Göteborgskravall i kvadrat.
Av svenska (och brittiska) vänstermänniskor sägs orsaken vara att dessa ungdomar känner sig uppgivna och övergivna av samhället. Att de är frustrerade över att inte bli lyssnade på. Som om det skulle vara ett legitimt skäl till att gå bärsärkagång.
I mina ögon skiljer sig inte den här debatten något nämnvärt från debatten om ansvarsutkrävande efter de senaste årens terrorhändelser (självklart med Oslo i färskast minne). Frågan är därför om det är de enskilda individerna som ska hållas ansvariga eller om ansvaret ska läggas över på någon annan (eller något annat)?
Jag har redan sagt att vänstermänniskor gärna försöker lägga ansvaret någon annanstans än hos de som just nu förstör London och andra städer (hos regering, strukturer, orättvisor etc), men även människor som beter sig korkat har ett ansvar för sina handlingar.
Den som går ut på gator och torg med avsikt att slå sönder, förstöra och skapa oreda gör det med eget berått mod. Ansvaret ligger således hos den enskilde.
Pöbelbeteende fråntar inte individer ansvar, även om det känns tryggt att agera som ett kollektiv.
DN1, DN2, DN3, SvD1,SvD2,SvD3,Exp1, Exp2, AB, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ansvar, Storbritannien.
Av svenska (och brittiska) vänstermänniskor sägs orsaken vara att dessa ungdomar känner sig uppgivna och övergivna av samhället. Att de är frustrerade över att inte bli lyssnade på. Som om det skulle vara ett legitimt skäl till att gå bärsärkagång.
I mina ögon skiljer sig inte den här debatten något nämnvärt från debatten om ansvarsutkrävande efter de senaste årens terrorhändelser (självklart med Oslo i färskast minne). Frågan är därför om det är de enskilda individerna som ska hållas ansvariga eller om ansvaret ska läggas över på någon annan (eller något annat)?
Jag har redan sagt att vänstermänniskor gärna försöker lägga ansvaret någon annanstans än hos de som just nu förstör London och andra städer (hos regering, strukturer, orättvisor etc), men även människor som beter sig korkat har ett ansvar för sina handlingar.
Den som går ut på gator och torg med avsikt att slå sönder, förstöra och skapa oreda gör det med eget berått mod. Ansvaret ligger således hos den enskilde.
Pöbelbeteende fråntar inte individer ansvar, även om det känns tryggt att agera som ett kollektiv.
DN1, DN2, DN3, SvD1,SvD2,SvD3,Exp1, Exp2, AB, GP, SyD.
Läs även andra bloggares åsikter om politik, ansvar, Storbritannien.
måndag 8 augusti 2011
Att få välja församling borde vara en självklarhet
Det är snart dags för den årliga upplagan av Svenska kyrkans kyrkomöte, och även om jag är aktiv i Svenska Missionskyrkan så är jag fortfarande medlem i den gamla statskyrkan. Jag följer därför dess förehavanden med visst intresse.
I år verkar de som att vigselfrågan eventuellt kommer bli en diskussionspunkt. De som anser att präster ska ha möjlighet att avstå från vigselförordnande torde tyvärr vara i minoritet varför jag tror att frågan trots allt kommer bli snabbt överstökad.
En fråga som dock har möjlighet att bli en riktigt stridsfråga är den om fri församlingstillhörighet (något som Moderaterna har jobbat för länge). Allt fler talar för att det bör vara möjligt att fritt välja vilken församling man vill vara medlem i. Något som varit den gängse utgångspunkten inom frikyrkan jämt.
Det är således fullt möjligt att bygga upp ett samfund av frivilliga församlingssammanslutningar, utan tvångsanslutning baserat uteslutande på geografi. Att staten och Svenska kyrkan vid separationen kom överens om att Svenska kyrkan ska finnas i hela landet och att detta riskerar att frångås med fri församlingstillhörighet anser inte jag vara ett argument som håller.
Särskilt som staten inte borde lägga sig i hur Svenska kyrkan bygger upp sin inre verksamhet.
Kan vi sen bara avskaffa de politiska partiernas engagemang i kyrkomötet så kanske Svenska Kyrkan åter kan bli en kyrka som engagerar.
Det finns föresten en grupp på Facebook för er som också vill ha rätt att välja församling.
HD, KT, D, SS.
Läs även andra bloggares åsikter om religion, svenska kyrkan, kyrkomötet, församlingstillhörighet, politik.
I år verkar de som att vigselfrågan eventuellt kommer bli en diskussionspunkt. De som anser att präster ska ha möjlighet att avstå från vigselförordnande torde tyvärr vara i minoritet varför jag tror att frågan trots allt kommer bli snabbt överstökad.
En fråga som dock har möjlighet att bli en riktigt stridsfråga är den om fri församlingstillhörighet (något som Moderaterna har jobbat för länge). Allt fler talar för att det bör vara möjligt att fritt välja vilken församling man vill vara medlem i. Något som varit den gängse utgångspunkten inom frikyrkan jämt.
Det är således fullt möjligt att bygga upp ett samfund av frivilliga församlingssammanslutningar, utan tvångsanslutning baserat uteslutande på geografi. Att staten och Svenska kyrkan vid separationen kom överens om att Svenska kyrkan ska finnas i hela landet och att detta riskerar att frångås med fri församlingstillhörighet anser inte jag vara ett argument som håller.
Särskilt som staten inte borde lägga sig i hur Svenska kyrkan bygger upp sin inre verksamhet.
Kan vi sen bara avskaffa de politiska partiernas engagemang i kyrkomötet så kanske Svenska Kyrkan åter kan bli en kyrka som engagerar.
Det finns föresten en grupp på Facebook för er som också vill ha rätt att välja församling.
HD, KT, D, SS.
Läs även andra bloggares åsikter om religion, svenska kyrkan, kyrkomötet, församlingstillhörighet, politik.
fredag 5 augusti 2011
Transsexualism igen
I dagens DN problematiserar Hanne Kjöller frågan om transsexualism och könsbyten. Jag tycker särskilt att hon resonerar väl kring rättighetsfrågan i debatten. För självklart kan det aldrig vara en mänsklig rättighet att skaffa barn.
Vissa kan och andra kan inte, och i det senare fallet har vi gemensamt kommit fram till att man under vissa omständigheter kan få samhällelig hjälp. Det betyder ingalunda att det är en rättighet.
Kjöller tar i sin artikel även upp medicinska komplikationer som jag inte kände till upp. Tydligen ökar risken för livmodercancer vid förhöjda testosteronvärden.
Ett viktigt medicinskt argument som kvinnor som opererar sig till män bör ta i beaktande. Och som den medicinska expertisen rimligtvis måste kunna ha någonting att kunna säga till om.
För som Kjöller skriver så kan den här frågan inte bara handla om vad ett antal aktivister tycker är ett idealtillstånd. Läkare är skyldiga att ta hänsyn till medicinska omständigheter som utsätter patienten för potentiell risk. Det gäller i alla lägen.
Något som får mig att tänka på det jag skrev i kommentarsfältet till mitt förra inlägg i samma fråga, nämligen att stora medicinska ingrepp som vi egentligen inte vet konsekvenserna av fullt ut kanske är bättre att låta bli.
Vi kan göra otroligt mycket med den medicinska vetenskapen i dag. Det betyder dock inte per automatik att vi bör göra allt som den medicinska vetenskapen anser är möjligt. I mina ögon handlar det om vilket samhälle vi vill ha, och vilken plats människan får i det samhället.
I en värld där kroppen ses som en föränderlig massa som kan manipuleras efter eget tycke riskerar människor att bli verktyg för vetenskapsmän och politiker som tror sig kunna skapa en bättre värld (eller "bättre" människor) genom medicinska ingrepp.
Jag vet att det låter dystopiskt men jag anser det vara svårt att argumentera emot att människan emellanåt har försökt/försöker med ovanstående (genom rasbiologi och nupp-tester för att nämna några exempel).
Frågan den medicinska vetenskapen alltid bör ställa sig blir därför, i mina ögon; vad öppnar vi i förlängningen för om vi gör det här?
Något som i vissa fall kan vara omöjligt att säga. I de lägena blir det desto viktigare att vara försiktig och i stället för att ta två steg framåt, kanske ta ett steg tillbaka.
Så vad har det här med transsexualism att göra?
Som jag ser det så handlar det om en försiktighetsprincip kring ingrepp som laborerar med människokroppen. Det ska alltid vara en sista utväg när alla andra valmöjligheter är uttömda.
Och när de väl görs så är det också rimligt att det finns ett tydligt regelverk som stipulerar under vilka omständigheter som samhället bidrar till ingreppet i fråga. Jag tycker fortfarande inte att det är särskilt konstigt.
Exp, GP, D, VI.
Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, cancer, dn, forskning, MR, Mänskliga rättigheter, politik, psykiatri, sjukvård, vård, Kön, Könsbyte.
Vissa kan och andra kan inte, och i det senare fallet har vi gemensamt kommit fram till att man under vissa omständigheter kan få samhällelig hjälp. Det betyder ingalunda att det är en rättighet.
Kjöller tar i sin artikel även upp medicinska komplikationer som jag inte kände till upp. Tydligen ökar risken för livmodercancer vid förhöjda testosteronvärden.
Ett viktigt medicinskt argument som kvinnor som opererar sig till män bör ta i beaktande. Och som den medicinska expertisen rimligtvis måste kunna ha någonting att kunna säga till om.
För som Kjöller skriver så kan den här frågan inte bara handla om vad ett antal aktivister tycker är ett idealtillstånd. Läkare är skyldiga att ta hänsyn till medicinska omständigheter som utsätter patienten för potentiell risk. Det gäller i alla lägen.
Något som får mig att tänka på det jag skrev i kommentarsfältet till mitt förra inlägg i samma fråga, nämligen att stora medicinska ingrepp som vi egentligen inte vet konsekvenserna av fullt ut kanske är bättre att låta bli.
Vi kan göra otroligt mycket med den medicinska vetenskapen i dag. Det betyder dock inte per automatik att vi bör göra allt som den medicinska vetenskapen anser är möjligt. I mina ögon handlar det om vilket samhälle vi vill ha, och vilken plats människan får i det samhället.
I en värld där kroppen ses som en föränderlig massa som kan manipuleras efter eget tycke riskerar människor att bli verktyg för vetenskapsmän och politiker som tror sig kunna skapa en bättre värld (eller "bättre" människor) genom medicinska ingrepp.
Jag vet att det låter dystopiskt men jag anser det vara svårt att argumentera emot att människan emellanåt har försökt/försöker med ovanstående (genom rasbiologi och nupp-tester för att nämna några exempel).
Frågan den medicinska vetenskapen alltid bör ställa sig blir därför, i mina ögon; vad öppnar vi i förlängningen för om vi gör det här?
Något som i vissa fall kan vara omöjligt att säga. I de lägena blir det desto viktigare att vara försiktig och i stället för att ta två steg framåt, kanske ta ett steg tillbaka.
Så vad har det här med transsexualism att göra?
Som jag ser det så handlar det om en försiktighetsprincip kring ingrepp som laborerar med människokroppen. Det ska alltid vara en sista utväg när alla andra valmöjligheter är uttömda.
Och när de väl görs så är det också rimligt att det finns ett tydligt regelverk som stipulerar under vilka omständigheter som samhället bidrar till ingreppet i fråga. Jag tycker fortfarande inte att det är särskilt konstigt.
Exp, GP, D, VI.
Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, cancer, dn, forskning, MR, Mänskliga rättigheter, politik, psykiatri, sjukvård, vård, Kön, Könsbyte.
onsdag 3 augusti 2011
Finns det en kristen höger i Sverige?
Tidningen Dagen skriver i går och i dag om de båda begreppen kristen vänster och kristen höger. Medan den förra är ett vedertaget begrepp, bland annat använt av Broderskapsrörelsen, så finns det egentligen ingen i Sverige som gör anspråk på begreppet (eller benämningen) kristen höger.
Eller?
I den bemärkelsen som uttrycket används i USA så finns det helt klart få individer eller grupper i Sverige som kvalar in i grupperingen kristen höger. Organisationer som bygger på kristen grund är i allt väsentligt partipolitiskt obundna i det här landet.
Inom de religiös samfunden finns det heller inga samstämmiga politiska uppfattningar som ger skäl att påstå att några av dem tillhör en påstådd kristen höger.
Och kanske är det ordet påstådd i föregående mening som är den springande punkten här. Medan det i USA faktiskt finns stora grupper av både individer och organisationer som aktivt jobbar för en religiöst betingad, konservativ eller liberal, politik (till exempel Christian Coalition) så finns det (i princip) inga motsvarande organisationer i Sverige.
Allt som oftast används i stället uttrycket som ett skällsord, från vänster, mot höger. Och i den svenska debatten kan nästan vem som helst på högerkanten få epitetet påklistrat sig om man inte passar sig. Det räcker ofta med att vara just höger och kristen. Ibland bara den ena eller det andra.
Enskilda individer kan dock emellanåt få drag av det som man brukar tänka på när man säger kristen höger (krav på religiöst anpassad politik) men dessa är relativt få och inte särskilt opinionsstarka.
Så vad beror det här på? Varför finns det inget Christian Coalition i Sverige? Kanske beror det på den konsensus kring uppdelningen mellan stat och religion som trots allt genomsyrar landet. Men trots att svenskar i gemen inte är särskilt religiösa så borde det ju ändå finnas kristna, borgerliga grupper med intresse av att bilda opinion.
Så verkar dock inte vara fallet.
På vänsterkanten verkar det dock inte vara några problem. Jag har redan nämnt Broderskapsrörelsen inom Socialdemokratin men även en organisation som Diakonia har en tydlig vänsterprägel.
Varför finns det inga borgerliga motsvarigheter? Inte för att jag egentligen vet om jag efterfrågar några, men ändå. Jag är lite förvånad över avsaknaden av dem. Någon som har några teorier?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kristendom, religion, Borgerligheten.
Eller?
I den bemärkelsen som uttrycket används i USA så finns det helt klart få individer eller grupper i Sverige som kvalar in i grupperingen kristen höger. Organisationer som bygger på kristen grund är i allt väsentligt partipolitiskt obundna i det här landet.
Inom de religiös samfunden finns det heller inga samstämmiga politiska uppfattningar som ger skäl att påstå att några av dem tillhör en påstådd kristen höger.
Och kanske är det ordet påstådd i föregående mening som är den springande punkten här. Medan det i USA faktiskt finns stora grupper av både individer och organisationer som aktivt jobbar för en religiöst betingad, konservativ eller liberal, politik (till exempel Christian Coalition) så finns det (i princip) inga motsvarande organisationer i Sverige.
Allt som oftast används i stället uttrycket som ett skällsord, från vänster, mot höger. Och i den svenska debatten kan nästan vem som helst på högerkanten få epitetet påklistrat sig om man inte passar sig. Det räcker ofta med att vara just höger och kristen. Ibland bara den ena eller det andra.
Enskilda individer kan dock emellanåt få drag av det som man brukar tänka på när man säger kristen höger (krav på religiöst anpassad politik) men dessa är relativt få och inte särskilt opinionsstarka.
Så vad beror det här på? Varför finns det inget Christian Coalition i Sverige? Kanske beror det på den konsensus kring uppdelningen mellan stat och religion som trots allt genomsyrar landet. Men trots att svenskar i gemen inte är särskilt religiösa så borde det ju ändå finnas kristna, borgerliga grupper med intresse av att bilda opinion.
Så verkar dock inte vara fallet.
På vänsterkanten verkar det dock inte vara några problem. Jag har redan nämnt Broderskapsrörelsen inom Socialdemokratin men även en organisation som Diakonia har en tydlig vänsterprägel.
Varför finns det inga borgerliga motsvarigheter? Inte för att jag egentligen vet om jag efterfrågar några, men ändå. Jag är lite förvånad över avsaknaden av dem. Någon som har några teorier?
Läs även andra bloggares åsikter om politik, Kristendom, religion, Borgerligheten.
måndag 1 augusti 2011
Trans- eller intersexuell?
På wikipedia står att läsa följande om transsexualism:
Transsexualism är ett tillstånd då en person har en permanent upplevelse av att tillhöra det kön som är motsatt ens biologiska. Den transsexuella uppfattar sin fysiska kropp som felkönad, och önskar vanligen förändra den så den bättre passar det upplevda könet, med medicinsk och kirurgisk behandling.
En logisk slutsats av ovanstående borde därför, för den som önskar genomgå en könskorrigerande behandling, resultera i en önskan att bli så lik det motsatta könet som möjligt. Trots det pågår nu ett opinionsarbete i Sverige för att personer som genomgår ett könsbyte ska slippa kravet på sterilisering.
För mig går argumentationen emellertid inte ihop. Man säger vilja bli botad från ett sjukdomstillstånd (fel kön), men man är ändå inte villig att ta konsekvenserna av det botemedel som erbjuds (könsbyte).
Jag tycker inte att det är konstigt att steriliseringskravet vid könsbyte existerar (kravet på att vara ogift känns däremot mindre viktigt). Män har inte livmoder, och kvinnor kan inte producera spermier.
För att genomföra ett könsbyte fullt ut är det därför helt rimligt att man också tar bort de repreducerande funktioner som ens gamla kön hade. Behålls de funktionerna som kan man väl svårligen sägas ha bytt kön?
För inte är det intersexuella som transsexuella drömmer om att bli?
MH, Exp, AB1, AB2, DN, SvD1, SvD2, FT, RoD.
Läs även andra bloggares åsikter om Kön, Könsbyte, politik
Transsexualism är ett tillstånd då en person har en permanent upplevelse av att tillhöra det kön som är motsatt ens biologiska. Den transsexuella uppfattar sin fysiska kropp som felkönad, och önskar vanligen förändra den så den bättre passar det upplevda könet, med medicinsk och kirurgisk behandling.
En logisk slutsats av ovanstående borde därför, för den som önskar genomgå en könskorrigerande behandling, resultera i en önskan att bli så lik det motsatta könet som möjligt. Trots det pågår nu ett opinionsarbete i Sverige för att personer som genomgår ett könsbyte ska slippa kravet på sterilisering.
För mig går argumentationen emellertid inte ihop. Man säger vilja bli botad från ett sjukdomstillstånd (fel kön), men man är ändå inte villig att ta konsekvenserna av det botemedel som erbjuds (könsbyte).
Jag tycker inte att det är konstigt att steriliseringskravet vid könsbyte existerar (kravet på att vara ogift känns däremot mindre viktigt). Män har inte livmoder, och kvinnor kan inte producera spermier.
För att genomföra ett könsbyte fullt ut är det därför helt rimligt att man också tar bort de repreducerande funktioner som ens gamla kön hade. Behålls de funktionerna som kan man väl svårligen sägas ha bytt kön?
För inte är det intersexuella som transsexuella drömmer om att bli?
MH, Exp, AB1, AB2, DN, SvD1, SvD2, FT, RoD.
Läs även andra bloggares åsikter om Kön, Könsbyte, politik
Gratis Burke på iBooks
I dag tänkte jag tipsa om ett trevligt fenomen som jag upptäckte i helgen. Och med trevligt så menar jag gratis.
Om du har en iPhone så har du också per automatik en applikation som heter iBooks. Jag hade inte använt den tidigare så jag trodde att det bara var en läsare av något slag. Nu i helgen upptäckte jag dock att det finns gott om böcker för gratis nedladdning i applikationen i fråga.
Självklart så finns det en massa klassiker men om du läser den här bloggen så är sannolikheten stor att du även är intresserad av annat.
Och det är här själva tipset om ett trevligt fenomen kommer, det finns nämligen flera Edmund Burke-skrifter för nedladdning i iBooks. Även Hume, Mill och Locke finns representerade bland författarna.
För den som gillar amerikansk politik finns även historiska presidenters installationstal och liknande.
Så nu har ni något att göra når ni sitter där och väntar på nån busshållplats nånstans.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Om du har en iPhone så har du också per automatik en applikation som heter iBooks. Jag hade inte använt den tidigare så jag trodde att det bara var en läsare av något slag. Nu i helgen upptäckte jag dock att det finns gott om böcker för gratis nedladdning i applikationen i fråga.
Självklart så finns det en massa klassiker men om du läser den här bloggen så är sannolikheten stor att du även är intresserad av annat.
Och det är här själva tipset om ett trevligt fenomen kommer, det finns nämligen flera Edmund Burke-skrifter för nedladdning i iBooks. Även Hume, Mill och Locke finns representerade bland författarna.
För den som gillar amerikansk politik finns även historiska presidenters installationstal och liknande.
Så nu har ni något att göra når ni sitter där och väntar på nån busshållplats nånstans.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)