Jag tror också, precis som LO-ekonomerna på DN-debatt, att ett land mår bra av ett hyfsat enhetligt och lättförståeligt skattesystem. Ju fler specialregler, desto sämre blir överblickbarheten, och därmed i förlängningen också acceptansen för systemet i fråga.
Det kan således absolut finnas en vits med en bred överenskommelse i Riksdagen kring förutsättningarna för Sveriges skatteuppbörd. Jag tror dock inte att LO-ekonomernas förslag kommer ligga med i förhandlingsdelegationens underlag till diskussioner.
Bland annat för att de vill återinföra fastighetsskatten. En skattebas som de menar är stabil och därmed bör utnyttjas. Att den slog fel, och dessutom inte sa någonting om fastighetsägarens faktiska "förmögenhet" eller förmåga att betala (utan endast baserades på ett fiktivt värde) verkar de ha glömt bort.
Att LO:s ekonomer även vill införa än mer progressivitet i det svenska skattesystemet (som redan är fullt av det) genom att återinföra arvs- och gåvoskatten kommer förhoppningsvis inte heller tas upp i diskussionerna kring en ny eventuell skatteöversyn.
Det rättviseargument de för fram (utan att definiera vad rättvisan består i) haltar dock. Omfördelning är till att börja med inte samma sak som rättvisa.
För det andra är det i ett enhetligt skattesystemet rimligt att man skattar för inkomster som man själv har bidragit till att tjäna in (jämför med att man i dagsläget betalar skatt på vinster från tävlingar där man aktivt deltagit, typ frågesportsprogram, men inte på trissvinster som bara baseras på slump och tur).
Arv och gåvor torde i ett rimligt skattesystem falla under den senare kategorin. Om jag inte minns fel var det dessutom Socialdemokraterna som avskaffade arvs- och gåvoskatten.
Att ställa krav på miniminivåer för bolagsskatterna i EU:s länder känns inte heller helt genomtänkt, även om de slänger in en brasklapp om att skatteintäkterna ska stanna i respektive land. Att över huvudtaget öppna för gemensamma regler på EU-nivå torde vara att befinna sig på ett sluttande plan.
Jag tror hur som helst att det är positivt att det förs en debatt kring vårt skattesystem. Allt fler börjar dessutom snegla mot den överenskommelse som gjordes för 20 år sedan och fråga sig om det inte är dags igen. Och det kan det nog vara. Hur den ska se ut återstår dock att se. LO-ekonomerna får nog emellertid se över sina förslag en gång till.
Nyheter: SvD.
Bloggar: Böhlmark, Andersson.
onsdag 25 januari 2012
tisdag 24 januari 2012
Kulturvänstern som inte fanns
Kulturvänster. Smaka på ordet. De flesta har en föreställning om vilka som avses om man säger det. Många kan till och med nämna någon som man tycker tillhör gruppen.
Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.
"Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot" skriver Alakoski i Aftonbladet.
"Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet" skriver Malin Ullgren i DN.
Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där "vi" är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.
Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.
Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som "arbetargrabbar" etc.
Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.
Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.
Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.
Axess, Axess, DN.
Ingen verkar dock vilja tillhöra kulturvänstern. Alla fäktar med armarna så fort den kommer på tal.
"Jag önskar att jag hade en kulturvänster att frigöra mig från, revoltera mot" skriver Alakoski i Aftonbladet.
"Jag förnekar inte att det finns människor med stor makt som har hjärtat till vänster. Jag kan bara inte se exakt var deras dominans märks, eller var den förändrar livet för folk i allmänhet" skriver Malin Ullgren i DN.
Makten finns alltid någon annanstans. Aldrig där "vi" är verkar de hävda. Som om deras plattformar inget är värda. Trots att de båda skriver i Sveriges största tidningar.
Det är ungefär samma förhållningssätt som Socialdemokraterna alltid har haft. Trots långvarigt maktinnehav har makten, på något mystiskt sätt, alltid varit utom räckhåll.
Trots mångårig prenumeration till riksdagsplatser och statsrådsposter har företrädare inom socialdemokratin ändå refererat till sig själva som "arbetargrabbar" etc.
Juholt är bara en i mängden av socialdemokratiska företrädare som vägrar se sig själva som tillhörandes den makt de säger sig kritisera.
Om förhållningssättet beror på mindervärdeskomplex eller att man helt enkelt är oförmögen att se sin roll låter jag vara osagt.
Klart är i alla fall att ingen verkar vilja tillhöra kulturvänstern. Trots att det är deras pjäser som spelas på teatrarna, deras installationer som visas i konsthallarna och deras texter som publiceras på kultursidorna.
Axess, Axess, DN.
måndag 23 januari 2012
Sossarnas Rick Perry
Ja, vad ska man säga? Kaos och kalabalik är väl bara förnamnet.
Socialdemokraterna står åter utan partiordförande och statsministerkandidat och läget måste kännas minst sagt uppgivet för många.
Och trots att Juholt faktiskt tar på sig någon form av eget ansvar i hans intervju med Östran (SvD, DN, Exp) så kan jag inte låta bli att känna att han faktiskt inte förstår varför väljarna inte har förtroende för honom.
Jag hoppas därför att Juholt, och alla som försöker hävda att det är medias fel att han tvingas avgå, läser Hanne Kjöllers ledare i dag.
Att Juholt är opassande som ledare för ett parti, och än mindre för ett land, torde vara uppenbart för de flesta. De som inte ser det förringar vikten av personligt ansvar och ledarskap.
För att förhindra liknande problem framöver kanske Socialdemokraterna borde ta efter det amerikanska primärvalssystemet, vilket Roland Poirier Martinsson föreslagit.
Hade man gjort det när man hade tid hade man nämligen upptäckt att Juholt var Socialdemokraternas svar på Republikanernas Rick Perry. Det vill säga han som säger "oops" i talarstolen för att han inte minns sina egna politiska förslag. I en sådan process hade Juholt aldrig klarat sig.
Och jag förstår att man tycker att man har ont om tid nu, man att likt SSU hävda att det inte finns tid för en öppen process känns mer än lovligt dumt. Ungefär som att man vill försätta sig i samma situation igen. Vilket jag ändå förutsätter att man faktiskt inte vill.
Hur vägen framåt ser ut får vi nog inte veta förrän på fredag då partistyrelsen ska sammanträda. Räkna dock med att tidningarna kommer fyllas av spekulationer hela veckan fram till dess.
Uppdatering 09:17
Enligt media kommer det komma besked om vägen framåt redan i dag.
Uppdatering 16:30
Nu verkar det igen som att besked om framtiden inte kommer förrän i slutet av veckan.
Socialdemokraterna står åter utan partiordförande och statsministerkandidat och läget måste kännas minst sagt uppgivet för många.
Och trots att Juholt faktiskt tar på sig någon form av eget ansvar i hans intervju med Östran (SvD, DN, Exp) så kan jag inte låta bli att känna att han faktiskt inte förstår varför väljarna inte har förtroende för honom.
Jag hoppas därför att Juholt, och alla som försöker hävda att det är medias fel att han tvingas avgå, läser Hanne Kjöllers ledare i dag.
Att Juholt är opassande som ledare för ett parti, och än mindre för ett land, torde vara uppenbart för de flesta. De som inte ser det förringar vikten av personligt ansvar och ledarskap.
För att förhindra liknande problem framöver kanske Socialdemokraterna borde ta efter det amerikanska primärvalssystemet, vilket Roland Poirier Martinsson föreslagit.
Hade man gjort det när man hade tid hade man nämligen upptäckt att Juholt var Socialdemokraternas svar på Republikanernas Rick Perry. Det vill säga han som säger "oops" i talarstolen för att han inte minns sina egna politiska förslag. I en sådan process hade Juholt aldrig klarat sig.
Och jag förstår att man tycker att man har ont om tid nu, man att likt SSU hävda att det inte finns tid för en öppen process känns mer än lovligt dumt. Ungefär som att man vill försätta sig i samma situation igen. Vilket jag ändå förutsätter att man faktiskt inte vill.
Hur vägen framåt ser ut får vi nog inte veta förrän på fredag då partistyrelsen ska sammanträda. Räkna dock med att tidningarna kommer fyllas av spekulationer hela veckan fram till dess.
Uppdatering 09:17
Enligt media kommer det komma besked om vägen framåt redan i dag.
Uppdatering 16:30
Nu verkar det igen som att besked om framtiden inte kommer förrän i slutet av veckan.
fredag 20 januari 2012
Birro vs. Rosén
Här om dagen skrev Marcus Birro en krönika i tidningen Dagen. Den visade sig sedan bli den mesta lästa artikeln i tidningens webhistoria. Många har blivit upprörda, andra har uttryckt tacksamhet över Birros tydlighet.
Nyheter24 har dock gått i taket. Särskilt Eric Rosén. Det verkar främst vara Birros mening "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft" som upprört Rosén mest.
Att meningen med största sannolikhet ska ses som en gliring till Jonas Gardell och hans uttalande i TV-programmet Åh, Herregud! (0:29 in i klippet) verkar gå honom helt förbi.
Det är således förvanskningen av Gudsbilden som Birro riktar in sig på. Inte homosexuella som Rosén verkar tro.
Nyheter: Exp, AB, Skånskan.
Bloggar: Josef Gustafsson, Stefan Swärd.
Nyheter24 har dock gått i taket. Särskilt Eric Rosén. Det verkar främst vara Birros mening "Gud är inte en lesbisk kvinna som lagar mat i himlen. Gud är inte en bög i läderbyxor. Gud är en dömande Gud. Han är en mullrande kraft" som upprört Rosén mest.
Att meningen med största sannolikhet ska ses som en gliring till Jonas Gardell och hans uttalande i TV-programmet Åh, Herregud! (0:29 in i klippet) verkar gå honom helt förbi.
Det är således förvanskningen av Gudsbilden som Birro riktar in sig på. Inte homosexuella som Rosén verkar tro.
Nyheter: Exp, AB, Skånskan.
Bloggar: Josef Gustafsson, Stefan Swärd.
torsdag 19 januari 2012
Karantän till vilken nytta
Behövs det karantänsregler för statsråd, statssekreterare och generaldirektörer? Troligtvis inte.
Behövs det sunt förnuft när före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer söker nya jobb? Absolut.
För de allra flesta går övergången mellan politik och näringsliv, och vice versa, utan problem. Det är naturligt att byta mellan sfärerna och det borde om något vara ett förfarande som uppmuntras, inte regleras.
För vem bestämmer vad som är en olämplig övergång? Eller ska alla före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer sättas i karantän efter uträttat förvärv, oavsett efterkommande yrkesval?
Nåt som inte heller tas upp i debattartikeln är vem som ska betala för karantänen. För om man instiftar ett regelverk som säger att vissa personer inte får jobba när deras tjänst upphör, ja då måste någon rimligtvis också betala för att dessa personer inte arbetar.
Och vi vet alla hur populärt det är med fallskärmar i det här landet.
Gemene man torde inte bry sig nämnvärt om vem som tar jobb var. Och så länge man är öppen med sitt byte så tror jag att vare sig förtroende eller öppenhet tar skada av att människor går in och ut ur politiken.
Behövs det sunt förnuft när före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer söker nya jobb? Absolut.
För de allra flesta går övergången mellan politik och näringsliv, och vice versa, utan problem. Det är naturligt att byta mellan sfärerna och det borde om något vara ett förfarande som uppmuntras, inte regleras.
För vem bestämmer vad som är en olämplig övergång? Eller ska alla före detta statsråd, statssekreterare och generaldirektörer sättas i karantän efter uträttat förvärv, oavsett efterkommande yrkesval?
Nåt som inte heller tas upp i debattartikeln är vem som ska betala för karantänen. För om man instiftar ett regelverk som säger att vissa personer inte får jobba när deras tjänst upphör, ja då måste någon rimligtvis också betala för att dessa personer inte arbetar.
Och vi vet alla hur populärt det är med fallskärmar i det här landet.
Gemene man torde inte bry sig nämnvärt om vem som tar jobb var. Och så länge man är öppen med sitt byte så tror jag att vare sig förtroende eller öppenhet tar skada av att människor går in och ut ur politiken.
onsdag 18 januari 2012
Ett levande land
59 procent av Sveriges befolkning bor i Sveriges 50 största städer. En siffra som knappast kommer att minska framöver. Som DN visar i ett stort reportage i dag är det i stället fler av landets kommuner som minskar än ökar i befolkningsantal. De stora vinnarna är kranskommuner till våra allra största städer.
Att människor flyttar är emellertid ingenting nytt, det har vi gjort i alla tider. Under de senaste århundradena har flyttlassen gått från landsbygd till småstad och från småstad till storstad.
Den industriella revolutionen var katalysatorn men i dag handlar det främst om utvecklingsmöjligheter och arbetstillfällen (vilket kanske inte är så annorlunda mot 250 år sedan när man tänker på det).
Takten accelererar dock och allt fler kommuner får problem med både försörjningsbörda och rekrytering.
Men är det här egentligen ett problem?
Ja, om folk flyttar utan att egentligen vilja det så är det självklart ett problem på det personliga planet. Men på det samhälleliga planet? Nej, det skulle jag inte säga att det är.
Vissa konservativa förfäktar idén att urbanisering är ett hot mot de ideal som man värnar, men det tycker jag är att hysa ett allt för lågt förtroende för individens förmåga att analysera samhället även i en urban miljö. Vad som är en rimlig analys förändras ju inte bara för att du bor i en hyreslägenhet i stan i stället för i ett hus på landet.
Så just det ser jag inte som något större hot. Då är det faktum att Socialdemokraterna och LO genom sin solidariska lönepolitik gjort det svårare och svårare att bedriva affärsverksamhet på landsbygden ett större problem. Ja, inte för konservativa värden då utan för landsbygdens eventuella överlevnad.
Om lägre omkostnader på landsbygden inte tillåts få genomslag på till exempel lönekostnader så kommer det bli svårt att driva mindre företag inom till exempel tillverkningsindustri. Något som historien också har visat.
Socialdemokraterna visste att ovanstående skulle ske men i stället för att leva med konsekvenserna av sin strukturomvandling (företagsnedläggningar, utflyttning etc.) valde man att hålla kommuner på nedgång under armarna med hjälp det kommunala utjämningssystemet, arbetsmarknadsåtgärder och olika former av regionala stödprogram. Vilket på sin höjd har förlängt lidandet.
Sossarna trodde dessutom att strukturomvandlingen skulle leda till att fler sökte sig till högre utbildning och mer kvalificerade yrken. Vilket det i viss mån har gjort men det är företrädesvis kvinnor som lämnar kommuner på nedgång.
Problemet är att alla inte vill vara med om den utvecklingen. Och för dem gör svenska skatteregler det svårt att stanna kvar i mindre orter och driva företag med minde kvalificerad arbetskraft.
Turism, hushållsnära tjänster och andra personalintensiva branscher är svåra att driva i ett klimat med osäkert kundunderlag samt höga skatter och arbetsgivaravgifter.
Så vad göra, om vi vill att landsbygden ska leva vill säga? Mer av samma som hittills verkar vara en dålig idé. Så varför inte prova något nytt?
Vad sägs om att sänka löneskatterna (både för arbetstagare och arbetsgivare) samt låta individuella förhandlingar avgöra vad som är rimliga lönekostnader (i stället för att låta centrala avtal bestämma det).
Visst; då kommer en industriarbetare i Södertälje kanske tjäna mer än en industriarbetare i Åsele, men i gengäld så kanske landsbygden på sikt kan få möjlighet att stå på egna ben i stället. Något som i förlängningen förhoppningsvis kan leda till att det kommunala utjämningssystemet kan avskaffas.
Kanske behöver man slå ihop fler kommuner. Kanske måste man acceptera att visa kommuner helt enkelt inte kommer att överleva (på grund av att människor helt enkelt inte vill bo där).
Att fortsätta som vi gjort torde dock bara förlänga pinan i vad som i vissa fall är ett oundvikligt slut.
Bloggar: Kons. förb.
Att människor flyttar är emellertid ingenting nytt, det har vi gjort i alla tider. Under de senaste århundradena har flyttlassen gått från landsbygd till småstad och från småstad till storstad.
Den industriella revolutionen var katalysatorn men i dag handlar det främst om utvecklingsmöjligheter och arbetstillfällen (vilket kanske inte är så annorlunda mot 250 år sedan när man tänker på det).
Takten accelererar dock och allt fler kommuner får problem med både försörjningsbörda och rekrytering.
Men är det här egentligen ett problem?
Ja, om folk flyttar utan att egentligen vilja det så är det självklart ett problem på det personliga planet. Men på det samhälleliga planet? Nej, det skulle jag inte säga att det är.
Vissa konservativa förfäktar idén att urbanisering är ett hot mot de ideal som man värnar, men det tycker jag är att hysa ett allt för lågt förtroende för individens förmåga att analysera samhället även i en urban miljö. Vad som är en rimlig analys förändras ju inte bara för att du bor i en hyreslägenhet i stan i stället för i ett hus på landet.
Så just det ser jag inte som något större hot. Då är det faktum att Socialdemokraterna och LO genom sin solidariska lönepolitik gjort det svårare och svårare att bedriva affärsverksamhet på landsbygden ett större problem. Ja, inte för konservativa värden då utan för landsbygdens eventuella överlevnad.
Om lägre omkostnader på landsbygden inte tillåts få genomslag på till exempel lönekostnader så kommer det bli svårt att driva mindre företag inom till exempel tillverkningsindustri. Något som historien också har visat.
Socialdemokraterna visste att ovanstående skulle ske men i stället för att leva med konsekvenserna av sin strukturomvandling (företagsnedläggningar, utflyttning etc.) valde man att hålla kommuner på nedgång under armarna med hjälp det kommunala utjämningssystemet, arbetsmarknadsåtgärder och olika former av regionala stödprogram. Vilket på sin höjd har förlängt lidandet.
Sossarna trodde dessutom att strukturomvandlingen skulle leda till att fler sökte sig till högre utbildning och mer kvalificerade yrken. Vilket det i viss mån har gjort men det är företrädesvis kvinnor som lämnar kommuner på nedgång.
Problemet är att alla inte vill vara med om den utvecklingen. Och för dem gör svenska skatteregler det svårt att stanna kvar i mindre orter och driva företag med minde kvalificerad arbetskraft.
Turism, hushållsnära tjänster och andra personalintensiva branscher är svåra att driva i ett klimat med osäkert kundunderlag samt höga skatter och arbetsgivaravgifter.
Så vad göra, om vi vill att landsbygden ska leva vill säga? Mer av samma som hittills verkar vara en dålig idé. Så varför inte prova något nytt?
Vad sägs om att sänka löneskatterna (både för arbetstagare och arbetsgivare) samt låta individuella förhandlingar avgöra vad som är rimliga lönekostnader (i stället för att låta centrala avtal bestämma det).
Visst; då kommer en industriarbetare i Södertälje kanske tjäna mer än en industriarbetare i Åsele, men i gengäld så kanske landsbygden på sikt kan få möjlighet att stå på egna ben i stället. Något som i förlängningen förhoppningsvis kan leda till att det kommunala utjämningssystemet kan avskaffas.
Kanske behöver man slå ihop fler kommuner. Kanske måste man acceptera att visa kommuner helt enkelt inte kommer att överleva (på grund av att människor helt enkelt inte vill bo där).
Att fortsätta som vi gjort torde dock bara förlänga pinan i vad som i vissa fall är ett oundvikligt slut.
Bloggar: Kons. förb.
tisdag 17 januari 2012
Ett eftersträvansvärt medborgarskap
Bara för att faktiskt kommentera det så kommer här ett kort inlägg om gårdagens utspel från minister Ullenhag.
Som jag ser det så är det självklart att ett medborgarskap ska vara någonting eftersträvansvärt och eftertraktat för den som kommer till ett nytt land. Det bör även vara kopplat till ett visst mått av språklig och kulturell kunskap.
Det ska därför bli mycket spännande att se vad Gunnar Strömmer kommer fram till i sin utredning. Jag tycker att Ullenhags ansats känns rimlig och avvägd och Strömmer är en mycket kompetent person som jag hyser stort förtroende för.
Som jag ser det så är det självklart att ett medborgarskap ska vara någonting eftersträvansvärt och eftertraktat för den som kommer till ett nytt land. Det bör även vara kopplat till ett visst mått av språklig och kulturell kunskap.
Det ska därför bli mycket spännande att se vad Gunnar Strömmer kommer fram till i sin utredning. Jag tycker att Ullenhags ansats känns rimlig och avvägd och Strömmer är en mycket kompetent person som jag hyser stort förtroende för.
Kristen utsatthet i världen
När man i Sverige pratar om kristna, i bemärkelsen troende personer, så tänker troligtvis de flesta på en vit europé eller en amerikan. Eftersom det finns ca 2,1 miljarder kristna på jorden säger emellertid enkel matematik att merparten av alla kristna lever utanför både Europa och USA.
Faktum är att lejonparten av jordens kristna befolkning bor i Afrika, företrädesvis söder om Sahara. Därefter torde Sydamerika placera sig på listan över störst andel kristen befolkning.
I dagens DN skriver Erik Helmerson om det ökade våldet mot kristna världen över. En angelägen och viktig text om ett fenomen som tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet.
Vi brukar, med rätta, uppröras över steningar av kvinnor i Mellanöstern men vi bryr oss mindre när kopter förföljs i Egypten. Eller att den kristna befolkningen i Mellanöstern har minskat från en femtedel till ca fem procent på 100 år.
Vi accepterar inte förföljelse av några andra skäl men vi törs inte agera mot förföljelse av kristna världen över. Varför?
Kanske beror det på någon form av dåligt samvete? Vi i Sverige har redan (i stor utsträckning) tagit avstånd från kristendom och vi ser den mest som belastande (korståg etc.) och har därför svårt att förstå att någon kan tycka att den är så pass viktig att de kan tänka sig att fly för rätten att utöva sin tro. Kan det vara en del av orsaken?
Klart är dock att fenomenet borde uppmärksammas mer än vad som nu är fallet. Även de bakomliggande orsakerna till varför muslimer och kristna inte längre verkar kunna leva sida vid sida i vissa länder skulle behöva belysas. Det har trots allt gått relativt smärtfritt i över 1000 år hittills. Varför inte längre? Vad är det som har förändrats?
När ni funderar på det; läs Helmersons text i DN.
Faktum är att lejonparten av jordens kristna befolkning bor i Afrika, företrädesvis söder om Sahara. Därefter torde Sydamerika placera sig på listan över störst andel kristen befolkning.
I dagens DN skriver Erik Helmerson om det ökade våldet mot kristna världen över. En angelägen och viktig text om ett fenomen som tyvärr inte får så mycket uppmärksamhet.
Vi brukar, med rätta, uppröras över steningar av kvinnor i Mellanöstern men vi bryr oss mindre när kopter förföljs i Egypten. Eller att den kristna befolkningen i Mellanöstern har minskat från en femtedel till ca fem procent på 100 år.
Vi accepterar inte förföljelse av några andra skäl men vi törs inte agera mot förföljelse av kristna världen över. Varför?
Kanske beror det på någon form av dåligt samvete? Vi i Sverige har redan (i stor utsträckning) tagit avstånd från kristendom och vi ser den mest som belastande (korståg etc.) och har därför svårt att förstå att någon kan tycka att den är så pass viktig att de kan tänka sig att fly för rätten att utöva sin tro. Kan det vara en del av orsaken?
Klart är dock att fenomenet borde uppmärksammas mer än vad som nu är fallet. Även de bakomliggande orsakerna till varför muslimer och kristna inte längre verkar kunna leva sida vid sida i vissa länder skulle behöva belysas. Det har trots allt gått relativt smärtfritt i över 1000 år hittills. Varför inte längre? Vad är det som har förändrats?
När ni funderar på det; läs Helmersons text i DN.
måndag 16 januari 2012
Prinsar, prinsessor och nya traditioner
Inom kort kommer vår svenska kungafamilj att utökas med ännu en prins eller prinsessa. Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel väntar barn och deras framtida avkomma kommer automatiskt bli tronpretendent.
Fram till att nuvarande Regeringsform antogs i början av 70-talet var alla ättlingar till Carl XIV Johan potentiella tronpretendenter, förutsatt att de hade gift sig kungligt. Något som långt ifrån alla gjorde.
I och med den nya Regeringsformen ändrades successionsordningen till förmån för nuvarande Konungens (Carl XVI Gustaf) ättlingar. Tanken från republikanerna i Socialdemokraterna (som ingick i Torekovöverläggningarna) var troligtvis att kungafamiljen skulle dö ut och därmed naturligt avveckla sig själv.
Vad man inte räknade med var att även Kungafamiljens traditioner kan förändras.
Gustaf V och hans son (Kungens farfar) berövade osentimentalt sina släktingar på deras kungliga titlar om de gifte sig med ofrälse personer. Kretsen av potentiella tronpretendenter hölls därför snäv av sig självt.
Vår nuvarande Konung kommer dock troligtvis inte att frånta sina barn deras titlar, oavsett vilka de gifter sig med. Exemplet prins Daniel talar sitt tydliga språk.
Vad det här betyder i förlängningen är att vår svenska Kungafamilj kan komma att utökas med fler prinsar och prinsessor för varje generation. Alla med en potentiell rätt till den svenska tronen.
De republikaner som tyckte att de var smarta för 40 år sedan räknade alltså helt enkelt inte med att även Kungafamiljens traditioner kunde förändras.
Om förändringen kommer visa sig vara av godo återstår än att se. Det är för tidigt att säga eftersom vi ännu inte vet vilka prins Carl Philip och prinsessan Madeleine gifter sig med samt om de får några barn.
Jag vet dock att jag helst skulle se att vår Kungafamilj gifte sig med andra kungligheter. Men om de inte gör det så kommer jag inte ställa mig på några barrikader till förmån Gustaf V:s linje.
Jag ser det här som ett exempel på en konservativ utveckling av ett positivt historiskt fenomen. Kungafamiljen förändrar sig långsamt för att överleva.
Och troligtvis kommer Kung Carl XVI Gustaf stå som "segrare" i slutändan. Till förfäran för alla de som hyser låga tankar om Konungen.
Bloggar: Kons. Förbundet.
Fram till att nuvarande Regeringsform antogs i början av 70-talet var alla ättlingar till Carl XIV Johan potentiella tronpretendenter, förutsatt att de hade gift sig kungligt. Något som långt ifrån alla gjorde.
I och med den nya Regeringsformen ändrades successionsordningen till förmån för nuvarande Konungens (Carl XVI Gustaf) ättlingar. Tanken från republikanerna i Socialdemokraterna (som ingick i Torekovöverläggningarna) var troligtvis att kungafamiljen skulle dö ut och därmed naturligt avveckla sig själv.
Vad man inte räknade med var att även Kungafamiljens traditioner kan förändras.
Gustaf V och hans son (Kungens farfar) berövade osentimentalt sina släktingar på deras kungliga titlar om de gifte sig med ofrälse personer. Kretsen av potentiella tronpretendenter hölls därför snäv av sig självt.
Vår nuvarande Konung kommer dock troligtvis inte att frånta sina barn deras titlar, oavsett vilka de gifter sig med. Exemplet prins Daniel talar sitt tydliga språk.
Vad det här betyder i förlängningen är att vår svenska Kungafamilj kan komma att utökas med fler prinsar och prinsessor för varje generation. Alla med en potentiell rätt till den svenska tronen.
De republikaner som tyckte att de var smarta för 40 år sedan räknade alltså helt enkelt inte med att även Kungafamiljens traditioner kunde förändras.
Om förändringen kommer visa sig vara av godo återstår än att se. Det är för tidigt att säga eftersom vi ännu inte vet vilka prins Carl Philip och prinsessan Madeleine gifter sig med samt om de får några barn.
Jag vet dock att jag helst skulle se att vår Kungafamilj gifte sig med andra kungligheter. Men om de inte gör det så kommer jag inte ställa mig på några barrikader till förmån Gustaf V:s linje.
Jag ser det här som ett exempel på en konservativ utveckling av ett positivt historiskt fenomen. Kungafamiljen förändrar sig långsamt för att överleva.
Och troligtvis kommer Kung Carl XVI Gustaf stå som "segrare" i slutändan. Till förfäran för alla de som hyser låga tankar om Konungen.
Bloggar: Kons. Förbundet.
fredag 13 januari 2012
Laglotten inskränker äganderätten
Jag har tidigare skrivit om hur den lagstadgade laglotten strider mot det privata ägandet och rätten att fritt förfoga över sina tillgångar. Dagens artikel på DN-debatt av Svante Thorsell aktualiserar dock frågan igen.
Vid första anblick skulle arvslotten (för en konservativ) kunna ses som en viktig sammanhållande faktor inom familjen. Alla vet att de kommer ärva sina föräldrar i egenskap av de blodsband som finns inom familjen.
En trevlig tanke, absolut. Men om vi tittar på vad det egentligen är arvslotten gör, och varför den har införts från första början, så tror jag att ljuset kommer falla annorlunda på fenomenet.
Efter den franska revolutionen behövde det nya styret ett sätt att bryta upp adels stora gods och markinnehav, men vad göra? Jo, man avskaffade fideikommissinstitutet och införde laglott i stället. På det sätter kunde inte längre adeln säkra att deras innehav gick ograverade från led till led.
Den bakomliggande tanken är alltså omfördelning, och hela förfarandet är ett kraftigt ingrepp i äganderätten.
Men är det inte då rimligt att en familjs egendomar ärvs inom familjen? Jo, det är det kanske. Och troligtvis är det så de flesta vill ha det. En rimlig lagstiftning bör därför vara utformad så att bröstarvingar ärver om inget annat sägs.
En rimlig lagstiftning tillåter dock den som vill det att testamentera sina medel till vem den helst behagar.
En rimlig arvslagstiftning innehåller dessutom inte en Allmän arvsfond vars "arvsrätt" föregår till exempelvis kusiner.
Så ja. Jag anser att det är rimligt, i normalfall, att arv tillfaller familjen (om inget annat sägs). Men då ska också familjen vara bredare definierad än vad den är i dag. När det inte längre finns några släktingar kvar, ja då kan eventuella pengar tillfalla Allmänna arvsfonden.
I allt väsentligt bör det dock vara upp till mig att avgöra vem som ärver mig. Annars kan man svårligen säga att äganderätten har gjort sig gällande.
Det finns ingen naturlig rätt att få del av det någon annan äger. Inte ens om man är bröstarvinge.
Uppdatering 2012-01-19
Debatten har fortsatt på DN-debatt i två inlägg. Först en replik på Thorsell som sedan fått en kontrareplik.
Vid första anblick skulle arvslotten (för en konservativ) kunna ses som en viktig sammanhållande faktor inom familjen. Alla vet att de kommer ärva sina föräldrar i egenskap av de blodsband som finns inom familjen.
En trevlig tanke, absolut. Men om vi tittar på vad det egentligen är arvslotten gör, och varför den har införts från första början, så tror jag att ljuset kommer falla annorlunda på fenomenet.
Efter den franska revolutionen behövde det nya styret ett sätt att bryta upp adels stora gods och markinnehav, men vad göra? Jo, man avskaffade fideikommissinstitutet och införde laglott i stället. På det sätter kunde inte längre adeln säkra att deras innehav gick ograverade från led till led.
Den bakomliggande tanken är alltså omfördelning, och hela förfarandet är ett kraftigt ingrepp i äganderätten.
Men är det inte då rimligt att en familjs egendomar ärvs inom familjen? Jo, det är det kanske. Och troligtvis är det så de flesta vill ha det. En rimlig lagstiftning bör därför vara utformad så att bröstarvingar ärver om inget annat sägs.
En rimlig lagstiftning tillåter dock den som vill det att testamentera sina medel till vem den helst behagar.
En rimlig arvslagstiftning innehåller dessutom inte en Allmän arvsfond vars "arvsrätt" föregår till exempelvis kusiner.
Så ja. Jag anser att det är rimligt, i normalfall, att arv tillfaller familjen (om inget annat sägs). Men då ska också familjen vara bredare definierad än vad den är i dag. När det inte längre finns några släktingar kvar, ja då kan eventuella pengar tillfalla Allmänna arvsfonden.
I allt väsentligt bör det dock vara upp till mig att avgöra vem som ärver mig. Annars kan man svårligen säga att äganderätten har gjort sig gällande.
Det finns ingen naturlig rätt att få del av det någon annan äger. Inte ens om man är bröstarvinge.
Uppdatering 2012-01-19
Debatten har fortsatt på DN-debatt i två inlägg. Först en replik på Thorsell som sedan fått en kontrareplik.
torsdag 12 januari 2012
Färre men bättre politiker
Här om dagen höll jag med KDU:s ordförande Aron Modig om allt han skrev i en debattartikel om det civila samhället. I dag, när han skriver om vilka politiker vi borde ha, så håller jag i stället med honom om väldigt lite.
Eller ja. Jag håller med honom om, och vill själv införa, de olika reformer han föreslår för riksdagens storlek och valsystemets utformning. Det jag inte håller med om är varför det bör göras.
Jag vill att de politiker som företräder mig ska vara de bästa. Jag vill att min partiledning ska företrädas av välutbildade och framstående personer. Om det innebär att de inte har haft några arbeten utanför partisystemet så gör det mig inget. Politik är inget enkelt uppdrag, oavsett vad medielogiken säger.
Det är självklart positivt om folkvalda har erfarenheter från så många olika samhällsområden som möjligt. Det skapar förmodligen en bred förståelse för hur samhället fungerar. Men i vårt politiska system tror jag främst på åsiktsrepresentation.
Jag tycker att det är ointressant om den jag röstar på kan sägas representera mig i någon form av etnisk eller kulturell (eller annat kollektivmässig) bemärkelse. Jag röstar på den som jag tror bäst representerar mina åsikter, samt har förmågan att genomdriva dem politiskt.
För att göra det krävs erfarenhet, kunskap och handlingskraft. Kändisskap räcker inte. Goda intentioner räcker inte. Det måste till något mer för att en politisk företrädare ska få min röst.
Så om det är något som ska oroa med Svenskans genomgång av regeringens ministrar så är det inte att de har innehaft politiska uppdrag under lång tid, utan att deras utbildningsnivå (i vissa fall) är alldeles för låg.
Nyheter: SvD.
Eller ja. Jag håller med honom om, och vill själv införa, de olika reformer han föreslår för riksdagens storlek och valsystemets utformning. Det jag inte håller med om är varför det bör göras.
Jag vill att de politiker som företräder mig ska vara de bästa. Jag vill att min partiledning ska företrädas av välutbildade och framstående personer. Om det innebär att de inte har haft några arbeten utanför partisystemet så gör det mig inget. Politik är inget enkelt uppdrag, oavsett vad medielogiken säger.
Det är självklart positivt om folkvalda har erfarenheter från så många olika samhällsområden som möjligt. Det skapar förmodligen en bred förståelse för hur samhället fungerar. Men i vårt politiska system tror jag främst på åsiktsrepresentation.
Jag tycker att det är ointressant om den jag röstar på kan sägas representera mig i någon form av etnisk eller kulturell (eller annat kollektivmässig) bemärkelse. Jag röstar på den som jag tror bäst representerar mina åsikter, samt har förmågan att genomdriva dem politiskt.
För att göra det krävs erfarenhet, kunskap och handlingskraft. Kändisskap räcker inte. Goda intentioner räcker inte. Det måste till något mer för att en politisk företrädare ska få min röst.
Så om det är något som ska oroa med Svenskans genomgång av regeringens ministrar så är det inte att de har innehaft politiska uppdrag under lång tid, utan att deras utbildningsnivå (i vissa fall) är alldeles för låg.
Nyheter: SvD.
onsdag 11 januari 2012
Skola eller hemskola
"I dagarna börjar en ny termin i landets skolor. Men trots att det i Sverige råder skolplikt kommer några barn aldrig till skolan. I Stockholm finns det barn vars föräldrar av religiösa skäl håller dem borta från skolundervisning, termin efter termin."
Det skrev två folkpartister i Aftonbladet i går, för att därefter kräva att systematisk brytande av skolplikten bör vara grund för omhändertagande och socialtjänstens ingripande.
Inga gråzoner. Ingen skillnad mellan mamman i Sigtuna som mördade sina barn och föräldrar som av religiös eller ideologisk övertygelse hellre hemskolar sina barn. Alla barn som inte går i den offentliga skolan är per definition vanvårdade och deras föräldrar opassande som föräldrar.
Inte konstigt att familjer som vill hemskola sina barn, av vilken orsak det nu än må vara, väljer att flytta till Åland eller andra länder där lagstiftningen på området är med liberal.
För särskilt liberalt kan jag inte tycka att ovan nämnda förslag om omhändertagande av barn är.
Att dessutom hänvisa till FN:s barnkonvention som säger att barn har RÄTT till gratis grundskoleutbildning känns lite märkligt. Att ha rätt till något kan knappast vara samma sak som att det offentliga skolväsendet är det enda tänkbara alternativet för hur utbildningen i fråga ska genomföras.
Särskilt då som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (ett dokument som folkpartister brukar högakta) säger att (i artikel 26) det är föräldrarnas rätt att välja utbildning för sina barn.
Det enda rimliga vore ett system där den som känner att den vill och kan hemskola sitt barn också har rätt att göra det och att det offentliga då bistår med kontroll av att barnet uppnår uppsatta kunskapsmål. Det fungerar alldeles utmärkt i många andra länder.
Om barnen hålls hemma av andra skäl än skolning är det emellertid självklart att frågan ska undersökas och utredas. Med ett tydligt system för hemskolning torde det dock vara enklare att säga vilka barn som eventuellt vanvårdas.
Nyheter: UNT.
Bloggar: Petersen, Hemundervisningsbloggen, Edholm, Edholm, Åslund.
Det skrev två folkpartister i Aftonbladet i går, för att därefter kräva att systematisk brytande av skolplikten bör vara grund för omhändertagande och socialtjänstens ingripande.
Inga gråzoner. Ingen skillnad mellan mamman i Sigtuna som mördade sina barn och föräldrar som av religiös eller ideologisk övertygelse hellre hemskolar sina barn. Alla barn som inte går i den offentliga skolan är per definition vanvårdade och deras föräldrar opassande som föräldrar.
Inte konstigt att familjer som vill hemskola sina barn, av vilken orsak det nu än må vara, väljer att flytta till Åland eller andra länder där lagstiftningen på området är med liberal.
För särskilt liberalt kan jag inte tycka att ovan nämnda förslag om omhändertagande av barn är.
Att dessutom hänvisa till FN:s barnkonvention som säger att barn har RÄTT till gratis grundskoleutbildning känns lite märkligt. Att ha rätt till något kan knappast vara samma sak som att det offentliga skolväsendet är det enda tänkbara alternativet för hur utbildningen i fråga ska genomföras.
Särskilt då som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter (ett dokument som folkpartister brukar högakta) säger att (i artikel 26) det är föräldrarnas rätt att välja utbildning för sina barn.
Det enda rimliga vore ett system där den som känner att den vill och kan hemskola sitt barn också har rätt att göra det och att det offentliga då bistår med kontroll av att barnet uppnår uppsatta kunskapsmål. Det fungerar alldeles utmärkt i många andra länder.
Om barnen hålls hemma av andra skäl än skolning är det emellertid självklart att frågan ska undersökas och utredas. Med ett tydligt system för hemskolning torde det dock vara enklare att säga vilka barn som eventuellt vanvårdas.
Nyheter: UNT.
Bloggar: Petersen, Hemundervisningsbloggen, Edholm, Edholm, Åslund.
tisdag 10 januari 2012
Konservativa Förbundet
Jag upptäckte just att något som heter Konservativa Förbundet verkar ha startats. Det finns inga namn på sidan men ursprunget sägs vara en tråd på Flashback.
De planerar att börja rekrytera fler medlemmar inom kort och de finns redan på Twitter, även om de inte är aktiva där än.
Vi får se vad det kan bli av det hela. Förr eller senare behöver personerna bakom initiativet visa vilka de är i alla fall. Anonymitet är sällan en god grogrund.
De planerar att börja rekrytera fler medlemmar inom kort och de finns redan på Twitter, även om de inte är aktiva där än.
Vi får se vad det kan bli av det hela. Förr eller senare behöver personerna bakom initiativet visa vilka de är i alla fall. Anonymitet är sällan en god grogrund.
Vikten av ett starkt civilsamhälle
I bland visar det sig att man inte behöver skriva något för egen maskin. I stället gör andra det åt en. I dag har till exempel Aron Modig skrivit en mycket bra debattartikel om det civila samhället. Huvudet på spiken, right on the money och allt sånt.
Läs.
Läs.
måndag 9 januari 2012
Lättjans diagnoser
Vad gör man som lärare om man inte orkar ta itu med stökiga elever i klassrummet? Eller som förälder när samma lärare berättar om ens stökiga barn?
Ser man till arbetsmiljön i klassrummet? Ser man till lärarens förmåga att hålla ordning? Ser man till barnets inställning till skola och lärande?
Tyvärr verkar det som att man numer, allt för sällan, ställer ovan nämnda frågor. -För inte är det fel på mig som lärare? -Och inte kan det vara barnets fel att det springer runt och stör... Det måste vara något annat.
-Jag vet! Det måste vara någon form av psykiskt funktionshinder.
Så verkar i alla fall delar av den psykologiska vetenskapen ha resonerat när frågeställningarna började aktualiseras för ca 20 år sedan.
Ingen av dem verkade intresserad av lärarrollen, klassrummet eller den förändrade synen på barnuppfostran. I stället sa man att det var ADHD.
Det var således inte barnets fel att det inte kunde sitta still, och därmed inte heller lärarens (vilket torde vara en av orsakerna till viljan att hellre diagnosticera). Det var ju ett psykologiskt tillstånd. Inte kan man ställa krav då...
Men det är precis vad man kan. Att barn inte kan sitta still är knappast ett nytt fenomen. Det är snarare allmängiltigt över tid.
I en tid då läraren faktiskt var en auktoritet i klassrummet, och när föräldrar förväntade sig att det var upp till barnet att delta och lära, lyckades svensk skola hålla tillräckligt mycket ordning för att de flesta faktiskt skulle få möjlighet att erhålla den grundläggande utbildning man har att förvänta sig. Även de barn som hade svårt att sitta still.
För ett barn med myror i brallorna är få saker så kontraproduktiva som oordning. Oreda leder bara till mer oreda, även på ett personligt plan. Och få är de barn som redan från lågstadieålder är kapabla att ta ansvar för sitt eget lärande, att leta upp den information som bedöms vara relevant och sedan dra slutsatser av den.
Så vad händer då när skolan inte längre är en kunskapsförmedlare? Jo, det ser vi nu, hela tiden.
Barn som har svårt att sitta still får ingen arbetsro, vilket leder till att deras klasskamrater inte heller får någon arbetsro. Och i stället för att skapa ordning och ställa krav på alla barn så diagnosticerar man dem som man upplever som besvärliga.
Vad tror ni att det gör för deras självkänsla? Och vad tror ni att det gör för vårt skolsystem som helhet?
Nathan Shachar skriver i dagens DN:
ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess deinition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Deinitionen är en katalog över allt som känneteck- nar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.
Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer.
Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.
Den för alla vänstermänniskor så förhatliga katederundervisningen gjorde att merparten av alla elever tog sig genom skolan med fullgoda kunskaper. Dagens "flumskola" gör att de som inte klarar av att söka och tillskansa sig information på egen hand faller ifrån.
Det kanske inte var så dumt med katederundervisning trots allt?
Ser man till arbetsmiljön i klassrummet? Ser man till lärarens förmåga att hålla ordning? Ser man till barnets inställning till skola och lärande?
Tyvärr verkar det som att man numer, allt för sällan, ställer ovan nämnda frågor. -För inte är det fel på mig som lärare? -Och inte kan det vara barnets fel att det springer runt och stör... Det måste vara något annat.
-Jag vet! Det måste vara någon form av psykiskt funktionshinder.
Så verkar i alla fall delar av den psykologiska vetenskapen ha resonerat när frågeställningarna började aktualiseras för ca 20 år sedan.
Ingen av dem verkade intresserad av lärarrollen, klassrummet eller den förändrade synen på barnuppfostran. I stället sa man att det var ADHD.
Det var således inte barnets fel att det inte kunde sitta still, och därmed inte heller lärarens (vilket torde vara en av orsakerna till viljan att hellre diagnosticera). Det var ju ett psykologiskt tillstånd. Inte kan man ställa krav då...
Men det är precis vad man kan. Att barn inte kan sitta still är knappast ett nytt fenomen. Det är snarare allmängiltigt över tid.
I en tid då läraren faktiskt var en auktoritet i klassrummet, och när föräldrar förväntade sig att det var upp till barnet att delta och lära, lyckades svensk skola hålla tillräckligt mycket ordning för att de flesta faktiskt skulle få möjlighet att erhålla den grundläggande utbildning man har att förvänta sig. Även de barn som hade svårt att sitta still.
För ett barn med myror i brallorna är få saker så kontraproduktiva som oordning. Oreda leder bara till mer oreda, även på ett personligt plan. Och få är de barn som redan från lågstadieålder är kapabla att ta ansvar för sitt eget lärande, att leta upp den information som bedöms vara relevant och sedan dra slutsatser av den.
Så vad händer då när skolan inte längre är en kunskapsförmedlare? Jo, det ser vi nu, hela tiden.
Barn som har svårt att sitta still får ingen arbetsro, vilket leder till att deras klasskamrater inte heller får någon arbetsro. Och i stället för att skapa ordning och ställa krav på alla barn så diagnosticerar man dem som man upplever som besvärliga.
Vad tror ni att det gör för deras självkänsla? Och vad tror ni att det gör för vårt skolsystem som helhet?
Nathan Shachar skriver i dagens DN:
ADHD upptäcktes inte, som alzheimer eller diabetes. Dess deinition är inte förankrad i några odiskutabla biologiska data. ADD-ADHD kom till på ett sammanträde. Deinitionen är en katalog över allt som känneteck- nar normala pojkar: svårt att sitta stilla, lackande uppmärksamhet, slarv med läxor. När det kniper får borttappade pennor och leda under mattelektionerna duga.
Denna humbug hade inte kunnat slå igenom om det inte varit för en annan rubbning i tiden: tendensen att sjukdomsförklara alla sociala och personliga bekymmer, så att individer kan rentvås från ansvar. Medicinering för alla upptänkliga ledsamheter exploderar, och psykiatrin, som länge var en bisak för läkemedelsföretagen, badar i anslag och donationer.
Gud och evolutionen har inte skapat barn för att de skall sitta stilla från åtta till tre. De klarar det bara efter hård tukt från några instanser som demoniserats och förhånats under de postmoderna decennierna: familjen, skolan och religionen. Vägen tillbaka är för lång och för att slippa se eländet drogar vi friska barn.
Den för alla vänstermänniskor så förhatliga katederundervisningen gjorde att merparten av alla elever tog sig genom skolan med fullgoda kunskaper. Dagens "flumskola" gör att de som inte klarar av att söka och tillskansa sig information på egen hand faller ifrån.
Det kanske inte var så dumt med katederundervisning trots allt?
lördag 7 januari 2012
Malmö och illegala vapen
Den senaste tidens mycket otäcka händelser i Malmö har inte undgått någon. När man läser alla artiklar känns det nästan som att staden har blivit laglöst land.
Bekanta som bor i Malmö känner sig otrygga och illa till mods av utvecklingen, och några planerar faktiskt att flytta där ifrån. Inte enkom med anledning av det som händer visserligen men beslutet blev betydligt enklare för dem att fatta.
Enligt polisen i Malmö verkar det som att gränserna för vad som är ok beteende, även kriminella emellan, har förflyttats de senaste tio åren. Det som tidigare var näst intill otänkbart (att döda en annan människa) har nu blivit accepterat.
Denna totala brist på moral och empati är som tur är begränsat utspridd, och Malmös invånare visar nu att de som inte accepterar detta förakt för människoliv är betydligt fler är de som inte har några problem med att gå över lik (flera tusen demonstrerade på Gustaf Adolfs torg i går kväll).
Händelser som de som ägt rum den senaste tiden brukar alltid starta en debatt om tillgången till vapen i det svenska samhället, så även dessa. En stor skillnad mot tidigare debatter är att den här gången så har faktiskt de flesta som deltar i den lyckats fokusera på det som faktiskt är problemet. Det vill säga illegala vapen.
Malmö, och Skåne i övrigt, verkar svämma över av illegala vapen. Trots det bryr sig tullen mer om att leta efter alkohol än efter vapen. En prioritering som i ljuset av det senaste tidens händelser helt klart kan ifrågasättas. Dessutom är det inom det juridiska systemet inte särskilt belastande att inneha illegala vapen, något som aktuella domar visar.
Merparten av alla brott som begås med hjälp av vapen i Sverige begås med illegala vapen. Att det är där som insatserna bär inriktas torde därför vara självklart. Att öka kontrollen vid landets gränser samt öka straffen för innehav och användning av illegala vapen borde vara en bra början.
Att inskränka tillgången eller hanterandet av i övrigt licenspliktiga vapen är dock inte önskvärt. Dels för att Sveriges lagar och regler på området redan är strikta, och dels för att det inte är där problemen ligger.
Förhoppningsvis kan debatten även framgent hålla sig till rätt frågeställning. Det vill säga att försvåra för kriminella, inte för vanligt folk.
Nyheter: SVT, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SyD, Exp, Exp, Exp, AB, KvP, SMP, SR, SR.
Bekanta som bor i Malmö känner sig otrygga och illa till mods av utvecklingen, och några planerar faktiskt att flytta där ifrån. Inte enkom med anledning av det som händer visserligen men beslutet blev betydligt enklare för dem att fatta.
Enligt polisen i Malmö verkar det som att gränserna för vad som är ok beteende, även kriminella emellan, har förflyttats de senaste tio åren. Det som tidigare var näst intill otänkbart (att döda en annan människa) har nu blivit accepterat.
Denna totala brist på moral och empati är som tur är begränsat utspridd, och Malmös invånare visar nu att de som inte accepterar detta förakt för människoliv är betydligt fler är de som inte har några problem med att gå över lik (flera tusen demonstrerade på Gustaf Adolfs torg i går kväll).
Händelser som de som ägt rum den senaste tiden brukar alltid starta en debatt om tillgången till vapen i det svenska samhället, så även dessa. En stor skillnad mot tidigare debatter är att den här gången så har faktiskt de flesta som deltar i den lyckats fokusera på det som faktiskt är problemet. Det vill säga illegala vapen.
Malmö, och Skåne i övrigt, verkar svämma över av illegala vapen. Trots det bryr sig tullen mer om att leta efter alkohol än efter vapen. En prioritering som i ljuset av det senaste tidens händelser helt klart kan ifrågasättas. Dessutom är det inom det juridiska systemet inte särskilt belastande att inneha illegala vapen, något som aktuella domar visar.
Merparten av alla brott som begås med hjälp av vapen i Sverige begås med illegala vapen. Att det är där som insatserna bär inriktas torde därför vara självklart. Att öka kontrollen vid landets gränser samt öka straffen för innehav och användning av illegala vapen borde vara en bra början.
Att inskränka tillgången eller hanterandet av i övrigt licenspliktiga vapen är dock inte önskvärt. Dels för att Sveriges lagar och regler på området redan är strikta, och dels för att det inte är där problemen ligger.
Förhoppningsvis kan debatten även framgent hålla sig till rätt frågeställning. Det vill säga att försvåra för kriminella, inte för vanligt folk.
Nyheter: SVT, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SyD, Exp, Exp, Exp, AB, KvP, SMP, SR, SR.
onsdag 4 januari 2012
Natten i Iowa (och två tips)
Så... Det blev Romney som tog hem segern i natt till slut. Om än knappt. Dock inte sagt att något är självskrivet i det långa loppet. Jag tycker ändå att det mesta talar för att Romney står som segrare till slut. Och kanske blir Santorum vice presidentkandidat till slut.
En plats som jag egentligen tror hade passat Gingrich bra, om det inte vore för att han verkar hysa ett personligt agg mot Romney vill säga.
Men det var inte det jag tänkte skriva om. I stället tänkte jag tipsa om två bra sidor för er som vill bevaka amerikansk politik (men som likt jag inte orkar surfa runt på amerikanska sidor).
Den första är Mathias Sundins sida Amerikansk politik, och den andra är Amerikanska nyhetsanalyser. Mathias åker dessutom till New Hampshire i morgon och kommer således rapportera från händelserna centrum. Det kommer bli mycket spännande att följa.
Nyheter: DN, D, SvD, SvD, Exp, AB, AB.
Bloggar: Pettersson, Erixon.
En plats som jag egentligen tror hade passat Gingrich bra, om det inte vore för att han verkar hysa ett personligt agg mot Romney vill säga.
Men det var inte det jag tänkte skriva om. I stället tänkte jag tipsa om två bra sidor för er som vill bevaka amerikansk politik (men som likt jag inte orkar surfa runt på amerikanska sidor).
Den första är Mathias Sundins sida Amerikansk politik, och den andra är Amerikanska nyhetsanalyser. Mathias åker dessutom till New Hampshire i morgon och kommer således rapportera från händelserna centrum. Det kommer bli mycket spännande att följa.
Nyheter: DN, D, SvD, SvD, Exp, AB, AB.
Bloggar: Pettersson, Erixon.
(V)ad viljen I?
Tänk, jag håller faktiskt med om en mening i Jonas Sjöstedt och Ulla Anderssons debattartikel i dagens DN. De skriver:
"Politik blir inte bättre för att den blir mer centralstyrd, däremot blir besluten mindre demokratiska när EU tar makten över dem."
Synd bara att de själva inte verkar skriva under på ovanstående mening. Fast centralisering kanske bara är dåligt när det gäller EU?
Partiledarkandidaterna verkar i alla fall inte ha några problem med att vilja styra allt inom Sveriges gränser i minsta detalj. Från centraliserat politikerhåll då såklart.
"Politik blir inte bättre för att den blir mer centralstyrd, däremot blir besluten mindre demokratiska när EU tar makten över dem."
Synd bara att de själva inte verkar skriva under på ovanstående mening. Fast centralisering kanske bara är dåligt när det gäller EU?
Partiledarkandidaterna verkar i alla fall inte ha några problem med att vilja styra allt inom Sveriges gränser i minsta detalj. Från centraliserat politikerhåll då såklart.
tisdag 3 januari 2012
Att vaska fram en presidentkandidat
Så börjar det. På allvar den här gången. I dag genomförs det första provvalet i den process som i slutet av sommaren ska ha gallrat fram en motkandidat till president Obama.
Startfältet på den republikanska sidan är tyvärr halvblekt det här året. Kanske beror det på att mer prominenta företrädare inom GOP inte vill bränna sig genom att riskera att förlora mot Obama (som av många ses som den självklara vinnaren, oavsett motkandidat). Av den anledningen tror jag att vi kommer få se en bättre laguppställning 2016 när Obama inte kan ställa upp igen.
Men nu är det 2012 och läget är som det är. Obama styr ett land som åtminstone delvis befinner sig i ekonomisk kris och det hopp och förändring som utlovades blev nog inte riktigt vad väljarna hade förväntat sig. Budgetunderskottet skenar och sjukvårdsreformen som genomfördes här om året ses inte på med blida ögon av dem som anser att staten inte ska lägga sig i människors vardag.
Men kan någon utmana Obama? Nja, säger nog jag. De kandidater som skapar hopp och framtidstro inom det republikanska partiet är nog inte samma kandidater som skapar samma känslor hos gemene man. Därför behövs troligtvis någon som åtminstone inte stöter bort kärnväljare, men samtidigt kan locka en bredare allmänhet.
Den enda som torde kunna balansera på den linjen är i mina ögon Mitt Romney. Han framstår, till skillnad från det övriga startfältet, med sitt lugna och sansade sätt som en statsman (något som brukar uppskattas i USA). Han har dessutom ett förflutet som framgångsrik affärsman, något som också uppskattas av många (eftersom det signalerar handlingskraftighet och intelligens).
Så även om USA:s evangelikala väljare inte gillar Romney så tror jag att de kommer bli tvungna att bita i det sura äpplet, samt acceptera att Romney i stället väljer någon av deras kandidater till vice president. På så sätt kan han täcka upp för de eventuella röster som annars hade riskerat att stanna på sofflocket.
En annan reflektion jag gjort så här inför provvalen kretsar kring alla dessa intresse- och kampanjorganisationer som USA verkar krylla av. Bara i dagens DN omnämns två som jag aldrig hört talas om tidigare (Family Leader och Americans for a balanced budget). Och jag kan inte låta bli att tycka att det känns som ett spännande inslag.
Tänk om våra svenska partier hade löst knutna organisationer runt sig som från val till val bestämde sig för att stödja än den ena, än den andra kandidaten. Skulle inte det vara lite spännande?
(Och för övrigt går priset till dagens mest meningslösa debattartikel till Erik Åsard. Det är högst oklart vem det är han försöker övertyga med sin artikel om det amerikanska valsystemet, i en svensk dagstidning.)
Nyheter: DN, SvD, SvD, SvD, D.
Bloggar: Amerikanska Nyhetsanalyser, LP-bloggen, Ingerö (som länkar till hans och Katrine Kielos diskussion i Gomorron Sverige i morse).
Startfältet på den republikanska sidan är tyvärr halvblekt det här året. Kanske beror det på att mer prominenta företrädare inom GOP inte vill bränna sig genom att riskera att förlora mot Obama (som av många ses som den självklara vinnaren, oavsett motkandidat). Av den anledningen tror jag att vi kommer få se en bättre laguppställning 2016 när Obama inte kan ställa upp igen.
Men nu är det 2012 och läget är som det är. Obama styr ett land som åtminstone delvis befinner sig i ekonomisk kris och det hopp och förändring som utlovades blev nog inte riktigt vad väljarna hade förväntat sig. Budgetunderskottet skenar och sjukvårdsreformen som genomfördes här om året ses inte på med blida ögon av dem som anser att staten inte ska lägga sig i människors vardag.
Men kan någon utmana Obama? Nja, säger nog jag. De kandidater som skapar hopp och framtidstro inom det republikanska partiet är nog inte samma kandidater som skapar samma känslor hos gemene man. Därför behövs troligtvis någon som åtminstone inte stöter bort kärnväljare, men samtidigt kan locka en bredare allmänhet.
Den enda som torde kunna balansera på den linjen är i mina ögon Mitt Romney. Han framstår, till skillnad från det övriga startfältet, med sitt lugna och sansade sätt som en statsman (något som brukar uppskattas i USA). Han har dessutom ett förflutet som framgångsrik affärsman, något som också uppskattas av många (eftersom det signalerar handlingskraftighet och intelligens).
Så även om USA:s evangelikala väljare inte gillar Romney så tror jag att de kommer bli tvungna att bita i det sura äpplet, samt acceptera att Romney i stället väljer någon av deras kandidater till vice president. På så sätt kan han täcka upp för de eventuella röster som annars hade riskerat att stanna på sofflocket.
En annan reflektion jag gjort så här inför provvalen kretsar kring alla dessa intresse- och kampanjorganisationer som USA verkar krylla av. Bara i dagens DN omnämns två som jag aldrig hört talas om tidigare (Family Leader och Americans for a balanced budget). Och jag kan inte låta bli att tycka att det känns som ett spännande inslag.
Tänk om våra svenska partier hade löst knutna organisationer runt sig som från val till val bestämde sig för att stödja än den ena, än den andra kandidaten. Skulle inte det vara lite spännande?
(Och för övrigt går priset till dagens mest meningslösa debattartikel till Erik Åsard. Det är högst oklart vem det är han försöker övertyga med sin artikel om det amerikanska valsystemet, i en svensk dagstidning.)
Nyheter: DN, SvD, SvD, SvD, D.
Bloggar: Amerikanska Nyhetsanalyser, LP-bloggen, Ingerö (som länkar till hans och Katrine Kielos diskussion i Gomorron Sverige i morse).
måndag 2 januari 2012
Kan skatt ersätta solidaritet?
På förra årets sista dag skrev Magasinet Neo:s chefredaktör Paulina Nueding om ett för mig kärt ämne på svenskans ledarsida. Frågan var om skatter kan ersätta verklig solidaritet.
Jag har flera gånger skrivit om faran med att tro att mänskligt ansvar för andra slutar där skattsedeln tar vid. Ett förhållningssätt som tyvärr verkar utbrett i länder med omfattande välfärdssystem. Neuding skriver:
"Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen."
Varför ska jag bry mig om min nästa? Det gör ju staten åt mig. Jag personligen behöver inte ta ansvar för något. Det gör jag via skatten.
Så verkar många resonera, och även om Socialdemokraterna inte vill se det så är det deras välfärdsbygge som orsakat mentaliteten i fråga.
Genom att bryta upp alla tidigare beroendeförhållanden människor emellan har man i stället gjort människor beroende av staten. På bekostnad av medmänsklighet och omtanke om andra skulle jag vilja hävda.
Trots det kallas den nyinförda avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer för den sista spiken i välfärdsstatens kista av vänstermänniskor. Som om hela det system de byggt upp kommer att falla sönder bara för att det införs. Och som om välfärd och solidaritet endast är på riktigt om det kanaliseras via skatter och tas om hand om av det offentliga.
Jag hävdar motsatsen; i ett system där ingen behöver ta ansvar utöver skattsedeln kommer inte heller någon naturlig medmänsklighet för andra att kunna existera. Den kvävs i stället av det offentligas allomfattande anspråk på solidaritet och omsorg.
I ett sådant system blir individen och dess självförverkligande allenarådande. Socialister skyller det "hårda och kalla Sverige" på nyliberalism. Jag skyller på den allomfattande välfärdsstaten och dess anspråk på att ersätta mänsklighet och omtanke människor emellan.
Om någon annan alltid tar hand om dem som ibland har det svårt, varför ska jag?
Bloggar: Ekehog.
Jag har flera gånger skrivit om faran med att tro att mänskligt ansvar för andra slutar där skattsedeln tar vid. Ett förhållningssätt som tyvärr verkar utbrett i länder med omfattande välfärdssystem. Neuding skriver:
"Välfärdsbygget kan ge intrycket att ansvaret för ens medmänniskor är upphandlat och outsourcat till staten, att omtanke är något som automatiskt dras från lönen."
Varför ska jag bry mig om min nästa? Det gör ju staten åt mig. Jag personligen behöver inte ta ansvar för något. Det gör jag via skatten.
Så verkar många resonera, och även om Socialdemokraterna inte vill se det så är det deras välfärdsbygge som orsakat mentaliteten i fråga.
Genom att bryta upp alla tidigare beroendeförhållanden människor emellan har man i stället gjort människor beroende av staten. På bekostnad av medmänsklighet och omtanke om andra skulle jag vilja hävda.
Trots det kallas den nyinförda avdragsrätten för gåvor till ideella organisationer för den sista spiken i välfärdsstatens kista av vänstermänniskor. Som om hela det system de byggt upp kommer att falla sönder bara för att det införs. Och som om välfärd och solidaritet endast är på riktigt om det kanaliseras via skatter och tas om hand om av det offentliga.
Jag hävdar motsatsen; i ett system där ingen behöver ta ansvar utöver skattsedeln kommer inte heller någon naturlig medmänsklighet för andra att kunna existera. Den kvävs i stället av det offentligas allomfattande anspråk på solidaritet och omsorg.
I ett sådant system blir individen och dess självförverkligande allenarådande. Socialister skyller det "hårda och kalla Sverige" på nyliberalism. Jag skyller på den allomfattande välfärdsstaten och dess anspråk på att ersätta mänsklighet och omtanke människor emellan.
Om någon annan alltid tar hand om dem som ibland har det svårt, varför ska jag?
Bloggar: Ekehog.
fredag 30 december 2011
Utan moral dör människan
"Professorn varnar för våldet" basunerar DN Kultur ut i dag i en artikel om Svante Nordin.
Jag skulle snarare säga att Svante varnar för vad som händer med människan när hon blir rotlös och rådvill.
Hur förklarar man annars citat som "människan [i det tidiga 1900-talets Europa] stod utan hjälp när moderniteten krossade alla gamla hierarkier och trosföreställningar" och "människan kan inte leva utan moral"?
Det är sammanhangen som gör oss till människor, och det är moralen som lär oss hur vi förhåller oss till andra.
Utan sammanhang och moral blir samhället ett "Flugornas herre"-samhälle. När allt blir flytande och relativt är inte längre något viktigt.
Så även om våldet alltid har varit allestädes närvarande genom mänsklighetens historia så är det inte det som professor Nordin varnar för.
Det är det samhälle som lurar bakom relativismens hörn han vill varna oss för.
Jag skulle snarare säga att Svante varnar för vad som händer med människan när hon blir rotlös och rådvill.
Hur förklarar man annars citat som "människan [i det tidiga 1900-talets Europa] stod utan hjälp när moderniteten krossade alla gamla hierarkier och trosföreställningar" och "människan kan inte leva utan moral"?
Det är sammanhangen som gör oss till människor, och det är moralen som lär oss hur vi förhåller oss till andra.
Utan sammanhang och moral blir samhället ett "Flugornas herre"-samhälle. När allt blir flytande och relativt är inte längre något viktigt.
Så även om våldet alltid har varit allestädes närvarande genom mänsklighetens historia så är det inte det som professor Nordin varnar för.
Det är det samhälle som lurar bakom relativismens hörn han vill varna oss för.
torsdag 29 december 2011
Politiserade domstolar
När svenskar diskuterar andra länders rättsväsende är graden av politisering ofta ett kärt ämne att klaga på. När det gäller till exempel USA klagar man på politisk utnämning av domare och när det gäller till exempel Etiopien klagar man på den totala sammanblandningen av politik och rättsapparat (exemplen är inte varandras motsvarigheter, jag vet).
När det kommer till vårt eget system, med politisk utnämning av nämndemän, anses dock problemen allt som oftast vara ringa. Systemet framhålls emellanåt till och med som en garant för folklig förankring och som ett hinder mot ett allt för långt gånget tjänstemannavälde.
Men varför skulle politisk utnämnda nämndemän vara ett mindre problem än politiskt utnämnda domare? Varför ska våra politiska partier tillse att våra svenska domstolar har folklig representation?
De har i allt väsentligt förtroende av väljarna, absolut. Men vill man verkligen riskera den typ av politisering av domslut som systemet ändå öppnar upp för? Jag är inte så säker på det. Särskilt som det går emot idén om ett folkligt förankrat nämndemannasystem.
Så vad göra i stället? Som jag ser det finns det två huvudsakliga valmöjligheter. Ett större inslag av opolitiska ämbetsmän, eller ett större inslag av verkligt folklig förankring, förslagsvis genom någon form av jurysystem.
Gemene man har i allmänhet ett stort förtroende för experter, något som skulle kunna tala för ett större inslag av opolitiska ämbetsmän. Jag tror dessutom att den förment folkliga acceptansen för nuvarande system främst bottnar i att tämligen få faktiskt känner till hur nämndemän utses. Visste de det tror jag att de som vill dömas av opolitiska ämbetsmän är fler än de som vill dömas av politiska nämndemän.
Men om vi ponerar att det finns ett egenvärde i en folklig förankring och ett "jury of peers"-tänkande, borde det inte finnas bättre sätt att gå till väga än via våra politiska partier?
Självklart gör det det. I USA kan man helt enkelt bli kallad till jurytjänstgöring. Kanske inte ett optimalt system men det gör i alla fall att den folkliga förankringen är stor (om nu det är ett egenvärde vill säga).
Om man i stället vill kombinera den folkliga förankringen kanske man kan utforma ett system där frivilliga personer åtar sig att återkommande sitta som nämndemän. Fördelen med det är att ett visst mått av juridiskt kunnande då skulle kunna byggas upp. Ansvaret för utbildning samt gallring borde då ligga hos tingsrätterna, och inte hos våra politiska partier.
Vad som kommer att hända återstår dock att se. Justitieministern har skickat ut ett antal frågor till partiorganisationerna och sannolikheten för att de ska vilja göra några omvälvande förändringar torde vara små. Vi kommer nog därför få leva med nuvarande politiserade nämndemannasystem under rätt lång tid framöver.
Nyheter: SVT, SVT, SVT, KK, KK, DN, DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, EK, Exp.
Bloggar: Persson, Svensson, Motpol.
När det kommer till vårt eget system, med politisk utnämning av nämndemän, anses dock problemen allt som oftast vara ringa. Systemet framhålls emellanåt till och med som en garant för folklig förankring och som ett hinder mot ett allt för långt gånget tjänstemannavälde.
Men varför skulle politisk utnämnda nämndemän vara ett mindre problem än politiskt utnämnda domare? Varför ska våra politiska partier tillse att våra svenska domstolar har folklig representation?
De har i allt väsentligt förtroende av väljarna, absolut. Men vill man verkligen riskera den typ av politisering av domslut som systemet ändå öppnar upp för? Jag är inte så säker på det. Särskilt som det går emot idén om ett folkligt förankrat nämndemannasystem.
Så vad göra i stället? Som jag ser det finns det två huvudsakliga valmöjligheter. Ett större inslag av opolitiska ämbetsmän, eller ett större inslag av verkligt folklig förankring, förslagsvis genom någon form av jurysystem.
Gemene man har i allmänhet ett stort förtroende för experter, något som skulle kunna tala för ett större inslag av opolitiska ämbetsmän. Jag tror dessutom att den förment folkliga acceptansen för nuvarande system främst bottnar i att tämligen få faktiskt känner till hur nämndemän utses. Visste de det tror jag att de som vill dömas av opolitiska ämbetsmän är fler än de som vill dömas av politiska nämndemän.
Men om vi ponerar att det finns ett egenvärde i en folklig förankring och ett "jury of peers"-tänkande, borde det inte finnas bättre sätt att gå till väga än via våra politiska partier?
Självklart gör det det. I USA kan man helt enkelt bli kallad till jurytjänstgöring. Kanske inte ett optimalt system men det gör i alla fall att den folkliga förankringen är stor (om nu det är ett egenvärde vill säga).
Om man i stället vill kombinera den folkliga förankringen kanske man kan utforma ett system där frivilliga personer åtar sig att återkommande sitta som nämndemän. Fördelen med det är att ett visst mått av juridiskt kunnande då skulle kunna byggas upp. Ansvaret för utbildning samt gallring borde då ligga hos tingsrätterna, och inte hos våra politiska partier.
Vad som kommer att hända återstår dock att se. Justitieministern har skickat ut ett antal frågor till partiorganisationerna och sannolikheten för att de ska vilja göra några omvälvande förändringar torde vara små. Vi kommer nog därför få leva med nuvarande politiserade nämndemannasystem under rätt lång tid framöver.
Nyheter: SVT, SVT, SVT, KK, KK, DN, DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, EK, Exp.
Bloggar: Persson, Svensson, Motpol.
tisdag 27 december 2011
En bättre arbetsmarknad
Det är mycket Anders Borg i DN just nu. Senast i dag i en större artikel om de ekonomiska förutsättningarna inför 2012 och vad som kommer vara i fokus rent politiskt.
Kanske kände DN att de behövde väga upp rapporteringen av finansministern efter den massiva kritik de fick efter porträtteringen här om veckan? Dagens artikel handlar i alla fall om politik.
Att även 2012 kommer bli ett skakigt år torde stå klart för de flesta. Finansministerns syn är inte fullt lika dyster som till exempel Konjunkturinstitutets men ändå, ekonomin går inte på högvarv.
Att Borg då betonar vikten av en väl fungerade arbetsmarknad känns därför välkommet. Än mer välkommet är Borgs framhållande av parternas stora ansvar för en sund, stabil men också effektiv arbetsmarknad.
Det finns så klart saker som regeringen kan göra, till exempel ta bort delar av den arbetsmarknadslagstiftning som Socialdemokraterna införde på 70-talet. Men i huvudsak så kan det mesta lösa sig på frivillig väg, bara parterna är överens.
Och det finns ju förebilder att titta på. I Danmark lyckas man kombinera en flexibel omställning med fackens krav på trygghet. Rimligtvis borde det vara möjligt även här.
Och menar man allvar med att göra något åt ungdomsarbetslösheten så finns det metoder i form av lärlingsutbildningar och lägre ingångslöner. Det kräver dock som sagt att parterna är överens.
Kanske kan regeringen fungera som medlare. Kanske kan man locka med förändrar lagstiftning om parterna tar på sig ett större ansvar. Klart är i alla fall att den svenska arbetsmarknaden kan bli bra mycket bättre än vad den är i dag. Något som skulle gagna alla.
(Synd bara att inte finansministern inte ser något utrymme för skattesänkningar.)
Kanske kände DN att de behövde väga upp rapporteringen av finansministern efter den massiva kritik de fick efter porträtteringen här om veckan? Dagens artikel handlar i alla fall om politik.
Att även 2012 kommer bli ett skakigt år torde stå klart för de flesta. Finansministerns syn är inte fullt lika dyster som till exempel Konjunkturinstitutets men ändå, ekonomin går inte på högvarv.
Att Borg då betonar vikten av en väl fungerade arbetsmarknad känns därför välkommet. Än mer välkommet är Borgs framhållande av parternas stora ansvar för en sund, stabil men också effektiv arbetsmarknad.
Det finns så klart saker som regeringen kan göra, till exempel ta bort delar av den arbetsmarknadslagstiftning som Socialdemokraterna införde på 70-talet. Men i huvudsak så kan det mesta lösa sig på frivillig väg, bara parterna är överens.
Och det finns ju förebilder att titta på. I Danmark lyckas man kombinera en flexibel omställning med fackens krav på trygghet. Rimligtvis borde det vara möjligt även här.
Och menar man allvar med att göra något åt ungdomsarbetslösheten så finns det metoder i form av lärlingsutbildningar och lägre ingångslöner. Det kräver dock som sagt att parterna är överens.
Kanske kan regeringen fungera som medlare. Kanske kan man locka med förändrar lagstiftning om parterna tar på sig ett större ansvar. Klart är i alla fall att den svenska arbetsmarknaden kan bli bra mycket bättre än vad den är i dag. Något som skulle gagna alla.
(Synd bara att inte finansministern inte ser något utrymme för skattesänkningar.)
lördag 24 december 2011
Julevangeliet
Lukas 2:1-20
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.
Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.
Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höll vakt om natten över sin hjord. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.
Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.» I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska, och de lovade Gud och sade:
»Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!»
När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.
Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.
GOD JUL!
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.
Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.
Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höll vakt om natten över sin hjord. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.
Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.» I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska, och de lovade Gud och sade:
»Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!»
När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.
Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.
GOD JUL!
fredag 23 december 2011
Dan före dopparedan
Som ni kanske förstår så tar julfirande upp merparten av min tid just nu. Det kommer därför inte bli så mycket skrivet här under några dagar. Jag hoppas att ni kan ha överseende med det.
onsdag 21 december 2011
36 blev 30 blir 20
Jag läser i tidningarna, tyvärr inte med någon större förvåning, att Mattias Flink får sitt fängelsestraff sänkt med sex år.
Och eftersom svensk lagstiftning ser ut som den gör så betyder det att de 30 år som straffet formellt ska bestå av, raskt omvandlas till till 20.
Vilket betyder att Flink, om inget oförutsett händer, blir en fri man år 2014. Mattias Flinks fängelsestraff kommer således bli 20 år för sju mord. Ca tre år per mord.
Att någon kan tycka att det känns rimligt är för mig obegripligt. I mina ögon är det enda rimliga i Flinks fall att låta honom sitta på ett tidsobestämt livstidsstraff.
Svensk lagstiftning borde även ändras så att det straff som döms ut också är det straff som ska avtjänas.
Nyheter: Exp, Exp, Exp, DN, SvD, SR, SR, SR, AB, DD.
Bloggar: Mathias Sundin.
Och eftersom svensk lagstiftning ser ut som den gör så betyder det att de 30 år som straffet formellt ska bestå av, raskt omvandlas till till 20.
Vilket betyder att Flink, om inget oförutsett händer, blir en fri man år 2014. Mattias Flinks fängelsestraff kommer således bli 20 år för sju mord. Ca tre år per mord.
Att någon kan tycka att det känns rimligt är för mig obegripligt. I mina ögon är det enda rimliga i Flinks fall att låta honom sitta på ett tidsobestämt livstidsstraff.
Svensk lagstiftning borde även ändras så att det straff som döms ut också är det straff som ska avtjänas.
Nyheter: Exp, Exp, Exp, DN, SvD, SR, SR, SR, AB, DD.
Bloggar: Mathias Sundin.
tisdag 20 december 2011
Våld är våld
Fredrik Reinfeldt följer en stolt tradition när han utlovar strängare straff för kvinnofridskränkning. Redan Birger Jarl lovade att skydda kvinnor och hem mot främmande män.
Sedan dess har lagarna blivit mer utförliga och heltäckande. Generellt sätt är dock den svenska lagstiftningen kring våldsdåd allt för slapphänt, för all typ av våld mot andra människor.
Det bästa vore således att skärpa straffen för våldsbrott rent allmänt (inte bara för kvinnofridskränkning), samt låta domstolar använda samma straffskala och brottsrubricering för både män och kvinnor.
För rimligtvis så är allt våld mot andra människor lika förkastligt.
Nyheter: SvD, SvD, DN, AB.
Bloggar: Böhlmark, Persson.
Sedan dess har lagarna blivit mer utförliga och heltäckande. Generellt sätt är dock den svenska lagstiftningen kring våldsdåd allt för slapphänt, för all typ av våld mot andra människor.
Det bästa vore således att skärpa straffen för våldsbrott rent allmänt (inte bara för kvinnofridskränkning), samt låta domstolar använda samma straffskala och brottsrubricering för både män och kvinnor.
För rimligtvis så är allt våld mot andra människor lika förkastligt.
Nyheter: SvD, SvD, DN, AB.
Bloggar: Böhlmark, Persson.
måndag 19 december 2011
Greider som biolog
Göran Greider är för rolig. Till att börja med hävdar han att Sverige nu ser slutet på en 30-årig nyliberal era. Det är dock oklart vad det exakt är som är nyliberalt med världens näst högsta skatter, statliga monopol och världens mest omfattande välfärdsstat.
För det andra så kallar han sig själv (och sina gelikar) för "förnyare". Trots att han vill vrida klockan tillbaka till 60-talet (när Domus var Domus får man väl anta).
Roligast är dock hans försök till att akademisera sina ståndpunkter. Han gör det bland annat genom att skriva om Frans de Waals primatforskning och Greider kan näst intill triumferande konstatera att människan som art har överlevt genom att samarbeta.
Han skriver:
Jag ser en del märkliga tecken i tiden. Jag nämnde nyss uttrycket den själviska genen. På senare år har något skett till och med på det området. Man skulle kunna säga att den solidariska genen har siktats inom biologin. Läs Frans de Waals Empatins tidsålder. de Waal är en av världens ledande primatforskare. Han studerar framför allt schimpanser men eftersom de är så lika oss kan han dra slutsatser också om vad människan är för slags varelse.
”Girighet är bra. Girighet är rätt. Girighet fungerar. Girighet fångar själva den evolutionära andan” – så uttryckte sig börsspekulanten Gordon Gekko i filmen Wall Street. I det citatet tar Frans de Waal avstamp och menar att det är en totalt missvisande bild av vad forskningen i dag har att säga om evolutionen och människan.
Han ser i stället människan som en genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!
Och att det är så är så klart självklart. Och jag har aldrig hört någon påstå något annat.
Vad Greider inte verkar tänka på är att den historiskt mest vanliga formen för mänsklig organisering är familjen (och eventuellt en utvidgad variant av densamme (by, församling etc)).
Den välfärdsstat som Greider drömmer om kan knappast ses som en naturligt uppkommen organisering. Det är en politiskt skapad organisering. Framtvingad genom indrivandet av skatter som genom vidare fördelning delats ut inom ett kollektiv som är långt mycket mer omfattande än människans naturliga organisationsform.
Så frågan är vad Greider egentligen vill. Vill han organisera människor i naturliga gemenskaper? Eller drömmer han om ett samhälle där omfördelningen är total?
Jag tror tyvärr att det är det sistnämnda som är Greiders drömsamhälle.
(Och nej. Mitt drömsamhälle är inte ett klansamhälle där var och en endast är utelämnad till sig själv och sin egen familj. Jag är i stället övertygad om att människan både kan, och bör, organisera sig i större samhällen än så. Men, jag tror också att de allra flesta människor är fullt kapabla att ta ansvar för sig själva och sina nära och kära, utan att pengarna går via omfattande offentliga transfereringssystem först).
För det andra så kallar han sig själv (och sina gelikar) för "förnyare". Trots att han vill vrida klockan tillbaka till 60-talet (när Domus var Domus får man väl anta).
Roligast är dock hans försök till att akademisera sina ståndpunkter. Han gör det bland annat genom att skriva om Frans de Waals primatforskning och Greider kan näst intill triumferande konstatera att människan som art har överlevt genom att samarbeta.
Han skriver:
Jag ser en del märkliga tecken i tiden. Jag nämnde nyss uttrycket den själviska genen. På senare år har något skett till och med på det området. Man skulle kunna säga att den solidariska genen har siktats inom biologin. Läs Frans de Waals Empatins tidsålder. de Waal är en av världens ledande primatforskare. Han studerar framför allt schimpanser men eftersom de är så lika oss kan han dra slutsatser också om vad människan är för slags varelse.
”Girighet är bra. Girighet är rätt. Girighet fungerar. Girighet fångar själva den evolutionära andan” – så uttryckte sig börsspekulanten Gordon Gekko i filmen Wall Street. I det citatet tar Frans de Waal avstamp och menar att det är en totalt missvisande bild av vad forskningen i dag har att säga om evolutionen och människan.
Han ser i stället människan som en genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!
Och att det är så är så klart självklart. Och jag har aldrig hört någon påstå något annat.
Vad Greider inte verkar tänka på är att den historiskt mest vanliga formen för mänsklig organisering är familjen (och eventuellt en utvidgad variant av densamme (by, församling etc)).
Den välfärdsstat som Greider drömmer om kan knappast ses som en naturligt uppkommen organisering. Det är en politiskt skapad organisering. Framtvingad genom indrivandet av skatter som genom vidare fördelning delats ut inom ett kollektiv som är långt mycket mer omfattande än människans naturliga organisationsform.
Så frågan är vad Greider egentligen vill. Vill han organisera människor i naturliga gemenskaper? Eller drömmer han om ett samhälle där omfördelningen är total?
Jag tror tyvärr att det är det sistnämnda som är Greiders drömsamhälle.
(Och nej. Mitt drömsamhälle är inte ett klansamhälle där var och en endast är utelämnad till sig själv och sin egen familj. Jag är i stället övertygad om att människan både kan, och bör, organisera sig i större samhällen än så. Men, jag tror också att de allra flesta människor är fullt kapabla att ta ansvar för sig själva och sina nära och kära, utan att pengarna går via omfattande offentliga transfereringssystem först).
Är kyrkan kristen?
Nej, Maja Hagerman, det finns inga "starka krafter [som] vill att Svenska kyrkan ska vara en bastion för etnisk svenskhet, ett motståndsfäste mot samhällets ”islamisering”.
Det torde vara en mycket liten grupp som tar just den utgångspunkten i så fall. För om den finns så har jag aldrig hört talas om den.
Däremot finns det en betydligt större grupp som anser att kyrkan, och kyrkorummet, ska vara en plats för kristen gudstjänst och tillbedjan.
Det är inte samma sak som att vara en "bastion för svenskhet". Det är att vara en bastion för kristendom. Vilket faktiskt är kyrkans uppgift.
Det torde vara en mycket liten grupp som tar just den utgångspunkten i så fall. För om den finns så har jag aldrig hört talas om den.
Däremot finns det en betydligt större grupp som anser att kyrkan, och kyrkorummet, ska vara en plats för kristen gudstjänst och tillbedjan.
Det är inte samma sak som att vara en "bastion för svenskhet". Det är att vara en bastion för kristendom. Vilket faktiskt är kyrkans uppgift.
lördag 17 december 2011
Julstämning
Jag kallar dem Christmas Floaties. De består av vaniljglass och julmust. Och de är väldigt goda.
fredag 16 december 2011
Odells fall
Om ryktena kring de besked som Kristdemokraternas valberedning förväntas meddela i eftermiddag stämmer så kommer Mats Odells kandidatur till partiordförandeposten ha visat sig minst sagt ödesdigert. Sällan har Sverige sett en så tydlig avpollettering av en tidigare partitopp.
Från minister, till gruppledare i Riksdagen, till att bli av med andre vice ordförandeskapet i partistyrelsen, till... ja, till vad då? Kanske till ingenting?
Klart är i alla fall att beskedet kommer väcka ont blod i delar av partiet. Och även om Christian Gergils tror att det bara är de moralkonservativa krafterna inom partiet som kommer att bli besvikna så vet jag att det är betydligt fler än så.
KDU har investerat en hel del i Odell. Så även stora delar av den mer marknadsliberala falangen (FFFF) samt enskilda personer inom partiet.
Så även om jag tror att KD gör rätt som behåller Hägglund som partiordförande så tror jag även att hanteringen i efterhand kommer visa sig ha sått mer splittring inom partiet än nödvändigt.
Kanske kommer det här bli KD:s version av Slaget i Lycksele. En uppslitande personstrid som sedan ligger kvar inom partiet som underliggande konflikt mellan olika falanger. Något som troligtvis inte gagnar någon.
Hägglund måste verkligen visa att han kan fylla upp orden (om verklighetens folk, politikens grindvakter etc) med handling framöver. Annars kommer han få det tufft. Särskilt internt.
KD ligger och balanserar på riksdagsspärren i varje mätning. Trots att man borde ha potential att ligga kring åtminstone 6-8 procent. Det sista partiet behöver nu är interna strider som sliter upp partiet inifrån.
Förhoppningsvis kan Hägglund, med nyvunnet stöd från kongressen i vår, samla partiet till en enhetlig linje. Annars riskerar Alliansen att stå utan KD efter valet 2014. Och det vill i alla fall inte jag.
Nyheter: FB, Exp, SvD, SVT, AB, D, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp.
Uppdatering: MH, AB, AB, D, DN.
Bloggar: Tokmoderaten, Ljunggren.
Från minister, till gruppledare i Riksdagen, till att bli av med andre vice ordförandeskapet i partistyrelsen, till... ja, till vad då? Kanske till ingenting?
Klart är i alla fall att beskedet kommer väcka ont blod i delar av partiet. Och även om Christian Gergils tror att det bara är de moralkonservativa krafterna inom partiet som kommer att bli besvikna så vet jag att det är betydligt fler än så.
KDU har investerat en hel del i Odell. Så även stora delar av den mer marknadsliberala falangen (FFFF) samt enskilda personer inom partiet.
Så även om jag tror att KD gör rätt som behåller Hägglund som partiordförande så tror jag även att hanteringen i efterhand kommer visa sig ha sått mer splittring inom partiet än nödvändigt.
Kanske kommer det här bli KD:s version av Slaget i Lycksele. En uppslitande personstrid som sedan ligger kvar inom partiet som underliggande konflikt mellan olika falanger. Något som troligtvis inte gagnar någon.
Hägglund måste verkligen visa att han kan fylla upp orden (om verklighetens folk, politikens grindvakter etc) med handling framöver. Annars kommer han få det tufft. Särskilt internt.
KD ligger och balanserar på riksdagsspärren i varje mätning. Trots att man borde ha potential att ligga kring åtminstone 6-8 procent. Det sista partiet behöver nu är interna strider som sliter upp partiet inifrån.
Förhoppningsvis kan Hägglund, med nyvunnet stöd från kongressen i vår, samla partiet till en enhetlig linje. Annars riskerar Alliansen att stå utan KD efter valet 2014. Och det vill i alla fall inte jag.
Nyheter: FB, Exp, SvD, SVT, AB, D, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp.
Uppdatering: MH, AB, AB, D, DN.
Bloggar: Tokmoderaten, Ljunggren.
torsdag 15 december 2011
Newt så länge det varar
Det börjar hårdna i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets presidentkandidat nästa år. Den tidigare favoriten Mitt Romney har just blivit omsprungen av Newt Gingrich i mätningarna och i kväll är det dags för ytterligare en debatt.
Allvaret får dock sägas börja på riktigt i januari när provvalet i Iowa drar i gång. Gingrich har tydligen ingen egen större organisation på plats så lyckas han bra i Iowa så kan det visa vägen mot andra provvalsframgångar.
Men Gingrich historiska framgångar till trots framstår han allt som oftast som en amerikansk version av Håkan Juholt. Det vill säga, han pratar gärna innan han tänker efter. Gingrich har dock en helt annan rutin än Juholt, men han ställer ändå till det för sig med Jämna mellanrum.
Jag tror således fortfarande att det kommer bli Mitt Romney som tar hem kampen. Han är lite slätstruken men samtidigt en person som kan gå hem hos bredare folklager.
Så Gingrich ska nog passa på att njuta av uppmärksamheten så länge det varar. Och jag skulle nog passa på att läsa ut hans bok (som legat bredvid sängen sedan jag köpte den i våras).
Reason Mag.
Allvaret får dock sägas börja på riktigt i januari när provvalet i Iowa drar i gång. Gingrich har tydligen ingen egen större organisation på plats så lyckas han bra i Iowa så kan det visa vägen mot andra provvalsframgångar.
Men Gingrich historiska framgångar till trots framstår han allt som oftast som en amerikansk version av Håkan Juholt. Det vill säga, han pratar gärna innan han tänker efter. Gingrich har dock en helt annan rutin än Juholt, men han ställer ändå till det för sig med Jämna mellanrum.
Jag tror således fortfarande att det kommer bli Mitt Romney som tar hem kampen. Han är lite slätstruken men samtidigt en person som kan gå hem hos bredare folklager.
Så Gingrich ska nog passa på att njuta av uppmärksamheten så länge det varar. Och jag skulle nog passa på att läsa ut hans bok (som legat bredvid sängen sedan jag köpte den i våras).
Reason Mag.
onsdag 14 december 2011
Grattis Fredrik Kärrholm!
I dag kan vi gratulera min kollega i bloggvärlden Fredrik Kärrholm som just blivit utsedd till årets mottagare av Sture Eskilssons stipendium.
Utöver det som står i Timbros pressmeddelande kan även tilläggas att Fredrik står bakom portalen Liberalkonservativt.
Grattis!
Utöver det som står i Timbros pressmeddelande kan även tilläggas att Fredrik står bakom portalen Liberalkonservativt.
Grattis!
Nation, invandring och konservatism
Emellanåt i kommentarsfältet så dyker det upp individer som hävdar att Sverige inte kan ta emot fler invandrare, att muslimer inte hör hemma i västvärlden, att västvärldens- och arabvärldens kulturer är inkompatibla med varandra och så vidare (i all oändlighet).
Vissa hävdar dessutom att det skulle vara konservativt att tycka ovanstående, alternativt att det inte är konservativt att argumentera för till exempel invandring.
Men har konservatismen någon invandringspolitik? Nej, skulle jag säga. Konservatism som idé handlar om att via förnuft och beprövad kunskap bygga ett så gott samhälle som möjligt.
Inte nödvändigtvis genom lag utan snarare genom de spontana ordningar och naturliga egenskaper som uppstår över tid. För detta behövs inte några nationer eller etniciteter. Historiskt sätt uppstår dessa när människor bor på samma plats under en längre tid.
Denna plats kommer dock förändras över tid. Människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Så har det sett ut överallt. Folkgrupper är inte statiska. Inte heller nationer.
Historiskt sätt har dessutom invandring varit en mycket lyckosam idé. Eller omflyttning kanske man ska säga. Människor med idéer om ett bättre liv någon annanstans tar med sig kunskap och influenser dit de flyttar. Något som i förlängningen påverkar den nya platsen på ett positivt sätt.
I Sverige är det få individer som inte har invandrare bland sina förfadrar. Tyskar, valloner, ryssar och balter. Av naturliga (och geografiska skäl) har invandrarna inte flyttat så långt. I dagens globala samhälle går det dock snabbare att flyga från Kina till Sverige än vad en tur mellan Göteborg och Stockholm tog för 200 år sedan.
Att omflyttningsmönstren ser annorlunda ut i dag är därför naturligt.
Men Sverige då undrar ni? Kräver inte Sverige att det bor svenskar i Sverige? Jo, rimligtvis. Men vad som är svenskar förändras över tid. Som jag skrev ovan så har även Sverige haft sin beskärda del av människor som kommit och gått, flyttat in och flyttat ut.
Sverige fortsätter dock att vara Sverige. Vårt kulturarv fortsätter att reproduceras dag efter dag, år efter år.
För ja, jag hävdar att det finns ett svenskt kulturarv. Att hävda något annat vore fånigt. Traditioner, arv och kultur gör oss till dem vi är. Dessa behöver dock inte delas av alla för att Sverige ska fortsätta vara Sverige. Det som behövs är en, eller flera, minsta gemensamma nämnare.
Det bästa exemplet på vad jag menar är landet USA. Amerika är en ung nation. Trots det finns det en tydlig idé om vad USA står för och representerar. Detta vet och omfamnar de allra flesta som flyttar dit.
Trots det kryllar det av till exempel chinatowns etc runt omkring i USA. Är de människor som bor i dessa stadsdelar eller områden mindre amerikanska? Få skulle hävda det.
På samma är det omöjligt att kräva av alla i Sverige att vi ska dela allt. För tusan; de i min bekantskapskrets som tar störst avstånd från svenska traditioner är infödda svenskar.
Samtidigt ser jag invandrare som inget hellre vill än att lära sig hur vi gör i Sverige. För de flesta tar seden dit de kommer. Och de som inte gör det. Ja, de ställer inte till någon skada så länge de arbetar och följer landets lagar.
Och troligtvis är det arbete som har gjort USA så framgångsrikt (både som nation och som invandrarland). Eftersom de offentliga transfereringssystemen inte är lika elaborerade i USA som i Sverige så krävs det, även av nyanlända, att man försörjer sig själv. Och inget är så integrerande som att arbeta.
Det är att stå bredvid och vid sidan av som är boven i dramat. Med en invandringspolitik fokuserad på arbete i stället för omhändertagande så kan Sverige ta emot i princip hur många invandrare som helst (det finns trots allt gott om plats).
Och även då kommer Sverige att fortsätta vara Sverige. Och jag kommer fortsätta att framhäva vårt sätt att leva, för alla som är intresserade av att lyssna.
Vissa hävdar dessutom att det skulle vara konservativt att tycka ovanstående, alternativt att det inte är konservativt att argumentera för till exempel invandring.
Men har konservatismen någon invandringspolitik? Nej, skulle jag säga. Konservatism som idé handlar om att via förnuft och beprövad kunskap bygga ett så gott samhälle som möjligt.
Inte nödvändigtvis genom lag utan snarare genom de spontana ordningar och naturliga egenskaper som uppstår över tid. För detta behövs inte några nationer eller etniciteter. Historiskt sätt uppstår dessa när människor bor på samma plats under en längre tid.
Denna plats kommer dock förändras över tid. Människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Så har det sett ut överallt. Folkgrupper är inte statiska. Inte heller nationer.
Historiskt sätt har dessutom invandring varit en mycket lyckosam idé. Eller omflyttning kanske man ska säga. Människor med idéer om ett bättre liv någon annanstans tar med sig kunskap och influenser dit de flyttar. Något som i förlängningen påverkar den nya platsen på ett positivt sätt.
I Sverige är det få individer som inte har invandrare bland sina förfadrar. Tyskar, valloner, ryssar och balter. Av naturliga (och geografiska skäl) har invandrarna inte flyttat så långt. I dagens globala samhälle går det dock snabbare att flyga från Kina till Sverige än vad en tur mellan Göteborg och Stockholm tog för 200 år sedan.
Att omflyttningsmönstren ser annorlunda ut i dag är därför naturligt.
Men Sverige då undrar ni? Kräver inte Sverige att det bor svenskar i Sverige? Jo, rimligtvis. Men vad som är svenskar förändras över tid. Som jag skrev ovan så har även Sverige haft sin beskärda del av människor som kommit och gått, flyttat in och flyttat ut.
Sverige fortsätter dock att vara Sverige. Vårt kulturarv fortsätter att reproduceras dag efter dag, år efter år.
För ja, jag hävdar att det finns ett svenskt kulturarv. Att hävda något annat vore fånigt. Traditioner, arv och kultur gör oss till dem vi är. Dessa behöver dock inte delas av alla för att Sverige ska fortsätta vara Sverige. Det som behövs är en, eller flera, minsta gemensamma nämnare.
Det bästa exemplet på vad jag menar är landet USA. Amerika är en ung nation. Trots det finns det en tydlig idé om vad USA står för och representerar. Detta vet och omfamnar de allra flesta som flyttar dit.
Trots det kryllar det av till exempel chinatowns etc runt omkring i USA. Är de människor som bor i dessa stadsdelar eller områden mindre amerikanska? Få skulle hävda det.
På samma är det omöjligt att kräva av alla i Sverige att vi ska dela allt. För tusan; de i min bekantskapskrets som tar störst avstånd från svenska traditioner är infödda svenskar.
Samtidigt ser jag invandrare som inget hellre vill än att lära sig hur vi gör i Sverige. För de flesta tar seden dit de kommer. Och de som inte gör det. Ja, de ställer inte till någon skada så länge de arbetar och följer landets lagar.
Och troligtvis är det arbete som har gjort USA så framgångsrikt (både som nation och som invandrarland). Eftersom de offentliga transfereringssystemen inte är lika elaborerade i USA som i Sverige så krävs det, även av nyanlända, att man försörjer sig själv. Och inget är så integrerande som att arbeta.
Det är att stå bredvid och vid sidan av som är boven i dramat. Med en invandringspolitik fokuserad på arbete i stället för omhändertagande så kan Sverige ta emot i princip hur många invandrare som helst (det finns trots allt gott om plats).
Och även då kommer Sverige att fortsätta vara Sverige. Och jag kommer fortsätta att framhäva vårt sätt att leva, för alla som är intresserade av att lyssna.
tisdag 13 december 2011
Förändringens LO
51 procent av LO:s medlemmar röstade på Socialdemokraterna i valet 2010 (skriver DN i dag men jag hittar inte artikeln på nätet). En troligtvis historiskt låg siffra för det förbund som en gång i tiden grundade det Socialdemokratiska Arbetarepartiet.
Trenden har dock varit tydlig under ett antal val. Allt färre ser sitt fackmedlemskap som ett partipolitiskt ställningstagande. Ett faktum som akademikerförbunden insett och anpassat sig till. Och kanske kan det vara en förändring på väg även inom LO.
LO ska snart välja ny ordförande efter Wanja Lundby-Wedin. De båda toppkandidaterna som vill ta över signalerar nu att ett självständigare LO kan vara nödvändigt för att tillvarata medlemmarnas intressen.
Banden till SAP kommer så klart inte klippas helt. Men ju längre tid Socialdemokraterna befinner sig i opposition på riksplanet, desto mindre intressant blir de som koalitionspartner för LO. Det är den krassa verklighet som LO-ledningens måste anpassa sig till.
Tiden är förbi då det enda LO-kollektivet ville ha var centrala förhandlingar för medlemmarnas löner. Dagens LO-arbetare vill ha inflytande i sin vardag, makt över sin tid och förhandla om lönen på egen hand. Detta måste LO-ledningen anpassa sig till. Annars kommer man bli helt ointressant för gemene man.
Ett LO som inte bryr sig om gemene man kan visserligen leda till att de som blir kvar som medlemmar är den hårda kärnan av ideologiskt rätttrogna. Och då är ju inte banden till Socialdemokraterna något problem.
Men så länge hälften av LO-medlemmarna röstar på någonting annat är Sossarna så kan partianknytningen bli en black om foten för förbundet. Och det tror inte jag att de har råd att riskera.
Uppdatering: Via Eric i kommentatorsfältet fick jag en länk till Handels hemsida där de skriver att de önskar vara mer självständiga. Lovvärt!
SvD.
Trenden har dock varit tydlig under ett antal val. Allt färre ser sitt fackmedlemskap som ett partipolitiskt ställningstagande. Ett faktum som akademikerförbunden insett och anpassat sig till. Och kanske kan det vara en förändring på väg även inom LO.
LO ska snart välja ny ordförande efter Wanja Lundby-Wedin. De båda toppkandidaterna som vill ta över signalerar nu att ett självständigare LO kan vara nödvändigt för att tillvarata medlemmarnas intressen.
Banden till SAP kommer så klart inte klippas helt. Men ju längre tid Socialdemokraterna befinner sig i opposition på riksplanet, desto mindre intressant blir de som koalitionspartner för LO. Det är den krassa verklighet som LO-ledningens måste anpassa sig till.
Tiden är förbi då det enda LO-kollektivet ville ha var centrala förhandlingar för medlemmarnas löner. Dagens LO-arbetare vill ha inflytande i sin vardag, makt över sin tid och förhandla om lönen på egen hand. Detta måste LO-ledningen anpassa sig till. Annars kommer man bli helt ointressant för gemene man.
Ett LO som inte bryr sig om gemene man kan visserligen leda till att de som blir kvar som medlemmar är den hårda kärnan av ideologiskt rätttrogna. Och då är ju inte banden till Socialdemokraterna något problem.
Men så länge hälften av LO-medlemmarna röstar på någonting annat är Sossarna så kan partianknytningen bli en black om foten för förbundet. Och det tror inte jag att de har råd att riskera.
Uppdatering: Via Eric i kommentatorsfältet fick jag en länk till Handels hemsida där de skriver att de önskar vara mer självständiga. Lovvärt!
SvD.
måndag 12 december 2011
Viktiga nationalekonomiska lärdomar
Det vore synd att säga att jag följt med i nyhetsrapporteringen kring Nobelpriset i år. Än mindre fokuserat på vad de olika pristagarna faktiskt fått pris för.
Trots det satt jag framför tv:n i lördags. Där kunde jag konstatera att Thomas Sargent verkligen inte är någon talare. De sju nationalekonomiska lärdomar som han levererade talar dock för sig själv. Därför återger jag dem här (hämtade från Ekonomistas).
1. Many things that are desirable are not feasible.
2. There are tradeoffs between equality and efficiency.
3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.
4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.
5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.
6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).
7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).
Jag hoppas att många politiska ledare läser ovanstående sju punkter. Än fler borde ha läst dem redan för ett antal år sedan.
Debatt: SvD, GP.
Bloggar: Segerfeldt, Lundbäck.
Trots det satt jag framför tv:n i lördags. Där kunde jag konstatera att Thomas Sargent verkligen inte är någon talare. De sju nationalekonomiska lärdomar som han levererade talar dock för sig själv. Därför återger jag dem här (hämtade från Ekonomistas).
1. Many things that are desirable are not feasible.
2. There are tradeoffs between equality and efficiency.
3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.
4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.
5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.
6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).
7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).
Jag hoppas att många politiska ledare läser ovanstående sju punkter. Än fler borde ha läst dem redan för ett antal år sedan.
Debatt: SvD, GP.
Bloggar: Segerfeldt, Lundbäck.
fredag 9 december 2011
Alla jobb behövs
Frågan om hur man skapar en arbetsmarknad för personer utan särskilda yrkeskvalifikationer är en hård nöt att knäcka. Dagens arbetsmarknad ställer allt högre krav på utbildning och erfarenhet, vilket gör det svårt för personer som inte kan uppvisa detta.
Särskilt svårt är det för personer som kommer till Sverige utan att kunna språket, och kanske är helt utan utbildning.
Ett liknande problem finns inom gruppen personer med funktionshinder. En allt mer strömlinjeformad arbetsmarknad gör det svårt för dem som inte är högpresterande att passa in.
Historiskt sätt så har Socialdemokraternas linje kring frågan varit att å ena sidan tala varmt om utsatta grupper, och å andra sidan, tillsammans med facket, undanröja alla möjligheter till arbete för grupperna i fråga.
Solidarisk lönepolitik, kombinerat med höga skatter och ett förakt för tjänstesektorn, har gjort det allt svårare att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Som tur är så har vi en regering som försöker göra någonting åt det. Fredrik Reinfeldt säger i dagens DN:
Jag för en strid med Socialdemokraterna om att alla jobb behövs. Jag försöker hålla liv i och förstärka en servicebaserad ekonomi som ger jobb även till dem med dålig utbildningsbakgrund. Därför har vi rut och rot och sänkt restaurangmoms. Men Håkan Juholt vill bekämpa allt. Han fnyser, angriper, tar ner. Min stillsamma fråga till honom är: Var finns den arbetsmarknad som fungerar för dem från Afghanistan och Somalia och alla obehöriga till gymnasiet? Alternativet är stora förtidspensioneringar. Det som Göran Persson höll på med.
Kanske, kanske kan vi på sikt skapa en arbetsmarknad där alla får plats. Det är i alla fall målsättningen.
Nyheter: DN, GP.
Särskilt svårt är det för personer som kommer till Sverige utan att kunna språket, och kanske är helt utan utbildning.
Ett liknande problem finns inom gruppen personer med funktionshinder. En allt mer strömlinjeformad arbetsmarknad gör det svårt för dem som inte är högpresterande att passa in.
Historiskt sätt så har Socialdemokraternas linje kring frågan varit att å ena sidan tala varmt om utsatta grupper, och å andra sidan, tillsammans med facket, undanröja alla möjligheter till arbete för grupperna i fråga.
Solidarisk lönepolitik, kombinerat med höga skatter och ett förakt för tjänstesektorn, har gjort det allt svårare att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Som tur är så har vi en regering som försöker göra någonting åt det. Fredrik Reinfeldt säger i dagens DN:
Jag för en strid med Socialdemokraterna om att alla jobb behövs. Jag försöker hålla liv i och förstärka en servicebaserad ekonomi som ger jobb även till dem med dålig utbildningsbakgrund. Därför har vi rut och rot och sänkt restaurangmoms. Men Håkan Juholt vill bekämpa allt. Han fnyser, angriper, tar ner. Min stillsamma fråga till honom är: Var finns den arbetsmarknad som fungerar för dem från Afghanistan och Somalia och alla obehöriga till gymnasiet? Alternativet är stora förtidspensioneringar. Det som Göran Persson höll på med.
Kanske, kanske kan vi på sikt skapa en arbetsmarknad där alla får plats. Det är i alla fall målsättningen.
Nyheter: DN, GP.
torsdag 8 december 2011
Kungen, media och billiga politiska poäng
Dagens DN-debatt är något så ovanligt som ett försvarstal från kungavännen Anders Lettström. Lettström kommenterar de senaste nyheterna kring hans kontakter med den undre världen.
Jag kan dock inte uttala mig om sanningshalten i hans redogörelse eftersom jag inte har någon insyn i frågan.
Något som slog mig med artikeln var dock beskrivningen av hur svensk media fungerar och arbetar. Eller hur skvallerpressen arbetar kanske man ska säga.
Inte nog med att personer inom polisen extraknäcker som informanter åt kvällspressen, journalister verkar inte dra sig för att använda sig av kriminella för information, eller som direktkällor angående människors förehavanden och vandel.
Är det verkligen gott journalistiskt arbete att okritiskt använda sig av dessa personers "information"?
Nu är jag inte jätteorolig över att Sverige ska bli som Storbritannien i fråga om hur skvallerpressen fungerar eller arbetar, men det är uppenbart att kvällspressen har tagit intryck av hur man jobbar på de brittiska öarna.
Nej, då är jag mer orolig över att kvälls- och skvallerpressens uppgifter tas som intäkter för att vinna billiga politiska poäng i Sveriges riksdag.
Nyheter: AB, SvD.
Bloggar: Norlén, Norlén, Olsson.
Jag kan dock inte uttala mig om sanningshalten i hans redogörelse eftersom jag inte har någon insyn i frågan.
Något som slog mig med artikeln var dock beskrivningen av hur svensk media fungerar och arbetar. Eller hur skvallerpressen arbetar kanske man ska säga.
Inte nog med att personer inom polisen extraknäcker som informanter åt kvällspressen, journalister verkar inte dra sig för att använda sig av kriminella för information, eller som direktkällor angående människors förehavanden och vandel.
Är det verkligen gott journalistiskt arbete att okritiskt använda sig av dessa personers "information"?
Nu är jag inte jätteorolig över att Sverige ska bli som Storbritannien i fråga om hur skvallerpressen fungerar eller arbetar, men det är uppenbart att kvällspressen har tagit intryck av hur man jobbar på de brittiska öarna.
Nej, då är jag mer orolig över att kvälls- och skvallerpressens uppgifter tas som intäkter för att vinna billiga politiska poäng i Sveriges riksdag.
Nyheter: AB, SvD.
Bloggar: Norlén, Norlén, Olsson.
tisdag 6 december 2011
Vetenskap Schmetenskap
I en artikel på SVT-debatt här om dagen refererade Fredrik Segerfeldt till det genusvetenskapliga forskningsfältet som "forskar-Jeopardy". En passade benämning på en akademisk inriktning som tycker sig ha svaren, utan att egentligen veta vad frågan är.
Segerfeldt hänvisar till en forskare som menar att genusvetenskapens uppgift är att samla in bevis för den könsmaktsordning som man tycker sig se:
genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld.
På samma sätt citerar Johan Ingerö (i dagens SvD) en text från Malmö Högskola:
Med genusvetenskap får du ett nytt sätt att se på världen. Du får redskap att hantera och förstå hur genus som maktordning samverkar med andra maktordningar som klass, ras, sexualitet. Du får också kunskap om feministiska perspektiv och deras betydelse i Sverige och internationellt.
Att genusvetenskap därmed inte är en vetenskap torde vara uppenbart för de flesta. Att ännu fler inte är intresserade av de svar som "vetenskapen" i fråga levererar torde vara än mer uppenbart.
Tänk om det svenska vetenskapsrådet var lika modigt som dess norska motsvarighet. Kanske dags att visa Hjernevask på SVT?
Bloggar: Billing.
Segerfeldt hänvisar till en forskare som menar att genusvetenskapens uppgift är att samla in bevis för den könsmaktsordning som man tycker sig se:
genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld.
På samma sätt citerar Johan Ingerö (i dagens SvD) en text från Malmö Högskola:
Med genusvetenskap får du ett nytt sätt att se på världen. Du får redskap att hantera och förstå hur genus som maktordning samverkar med andra maktordningar som klass, ras, sexualitet. Du får också kunskap om feministiska perspektiv och deras betydelse i Sverige och internationellt.
Att genusvetenskap därmed inte är en vetenskap torde vara uppenbart för de flesta. Att ännu fler inte är intresserade av de svar som "vetenskapen" i fråga levererar torde vara än mer uppenbart.
Tänk om det svenska vetenskapsrådet var lika modigt som dess norska motsvarighet. Kanske dags att visa Hjernevask på SVT?
Bloggar: Billing.
måndag 5 december 2011
Mer protestantisk etik
Dagens David Brooks-kolumn i DN (som som vanligt inte finns på nätet) fick mig att tänka på Max Weber och den protestantiska etiken.
Brooks skriver om ett Tyskland som drivits fram av en ekonomisk föreställning om att gott bemötande och hårt arbete förtjänar belöning (och levt väl på det) samt om ett sydeuropa som levt över sina tillgångar (och som nu förväntar sig att mer ordningsamma länder som Tyskland ska köpa ut dem från deras problem).
Jag vet inte om det har gjorts men det vore onekligen spännande med en modern studie i linje med Webers tankar om protestantisk vs. katolsk etik. Går det fortfarande att se de mönster som han tyckte sig se? Nu är visserligen Grekland ortodoxt men jag undrar om inte Weber satte dem i samma kategori som katolikerna?
Vid en första anblick på Europa tycker i alla fall jag mig se samma mönster. Historiskt protestantiska länder (Tyskland, de nordiska länderna etc.) har klarat sig bättre i krisen än katolska och ortodoxa (Italien, Grekland etc.).
Undantaget just nu, inte i Europa men i världen, är USA. USA har historiskt sätt präglats hårt av en protestantisk/Calvinistisk syn på pengar och ekonomi. Hårt arbete ska löna sig, förmögenhet är ett tecken på framgång etc.
Brooks tar dock upp frågan om bristande tillit som en faktor till varför alla länder i västvärlden kämpar hårt med sin ekonomi just nu. Det verkar nämligen som att inte ens djupt rotad protestantisk etik kan stå emot när tilliten mellan individer, och mellan befolkning och stat, fallerar.
Moralsystem, både inom ekonomi och andra områden, måste ständigt förnyas och upprätthållas, annars förlorar de sitt syfte. Och då går det som det går.
Saker och ting blir visserligen inte bättre av att politiker sätter marknaden ur spel. I USA handlade det om bolån utan kreditvärdighet, och i Europa har det handlat om "riskfri" upplåning av stater.
Människan är en bräcklig varelse. Vi lockas gärna av sådant som vi inte har. Och ännu mer av sådant som andra har. Utan värderingar och moralsystem som förhindrar girighet blir det svårt att motstå allt vi lockas av när "marknaden" riggas av politiker som tror att de reglerar den. Politiker som dessutom bygger upp system för att rädda dem som missköter sig.
Så lite mer Luther på axeln skulle alltså inte skada. Lyckas man dessutom kombinera det med mänsklig tillit och ett moralsystem byggt av ansvarstagande, omsorg och måttfullhet så kan man komma långt.
Brooks skriver om ett Tyskland som drivits fram av en ekonomisk föreställning om att gott bemötande och hårt arbete förtjänar belöning (och levt väl på det) samt om ett sydeuropa som levt över sina tillgångar (och som nu förväntar sig att mer ordningsamma länder som Tyskland ska köpa ut dem från deras problem).
Jag vet inte om det har gjorts men det vore onekligen spännande med en modern studie i linje med Webers tankar om protestantisk vs. katolsk etik. Går det fortfarande att se de mönster som han tyckte sig se? Nu är visserligen Grekland ortodoxt men jag undrar om inte Weber satte dem i samma kategori som katolikerna?
Vid en första anblick på Europa tycker i alla fall jag mig se samma mönster. Historiskt protestantiska länder (Tyskland, de nordiska länderna etc.) har klarat sig bättre i krisen än katolska och ortodoxa (Italien, Grekland etc.).
Undantaget just nu, inte i Europa men i världen, är USA. USA har historiskt sätt präglats hårt av en protestantisk/Calvinistisk syn på pengar och ekonomi. Hårt arbete ska löna sig, förmögenhet är ett tecken på framgång etc.
Brooks tar dock upp frågan om bristande tillit som en faktor till varför alla länder i västvärlden kämpar hårt med sin ekonomi just nu. Det verkar nämligen som att inte ens djupt rotad protestantisk etik kan stå emot när tilliten mellan individer, och mellan befolkning och stat, fallerar.
Moralsystem, både inom ekonomi och andra områden, måste ständigt förnyas och upprätthållas, annars förlorar de sitt syfte. Och då går det som det går.
Saker och ting blir visserligen inte bättre av att politiker sätter marknaden ur spel. I USA handlade det om bolån utan kreditvärdighet, och i Europa har det handlat om "riskfri" upplåning av stater.
Människan är en bräcklig varelse. Vi lockas gärna av sådant som vi inte har. Och ännu mer av sådant som andra har. Utan värderingar och moralsystem som förhindrar girighet blir det svårt att motstå allt vi lockas av när "marknaden" riggas av politiker som tror att de reglerar den. Politiker som dessutom bygger upp system för att rädda dem som missköter sig.
Så lite mer Luther på axeln skulle alltså inte skada. Lyckas man dessutom kombinera det med mänsklig tillit och ett moralsystem byggt av ansvarstagande, omsorg och måttfullhet så kan man komma långt.
söndag 4 december 2011
You(holt) have been found wanting
Alla partiledare granskas; de vägs på våg och visar sig ibland väga för lätt. - Tommy Möller på DN-debatt
Ett mycket passade ordval av min gamla lärare från statsvetenskap A. För ibland undrar jag om inte Socialdemokraternas partifunktionärer och förtroendevalda tänker att Håkan Juholt påminner en del om William i nedanstående scen ur filmen A knight's tale.
Det kan hur som helst inte vara lätt att varje dag undra vilka grodor som ska hoppa ur munnen på partiledaren. Eller stå vid sidan av och se honom ta (medial) smäll efter (medial) smäll.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=JAjV47wKjh8[/youtube]
"You have been weighed, you have been measured and you have been found wanting."
Nyheter: AB.
Bloggar: Persson, Böhlmark, Antonsson.
Ett mycket passade ordval av min gamla lärare från statsvetenskap A. För ibland undrar jag om inte Socialdemokraternas partifunktionärer och förtroendevalda tänker att Håkan Juholt påminner en del om William i nedanstående scen ur filmen A knight's tale.
Det kan hur som helst inte vara lätt att varje dag undra vilka grodor som ska hoppa ur munnen på partiledaren. Eller stå vid sidan av och se honom ta (medial) smäll efter (medial) smäll.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=JAjV47wKjh8[/youtube]
"You have been weighed, you have been measured and you have been found wanting."
Nyheter: AB.
Bloggar: Persson, Böhlmark, Antonsson.
lördag 3 december 2011
fredag 2 december 2011
Vi behöver en Tyckfrihetsförordning också
Just i dag är det tydligen 245 år sedan som den svenska Tryckfrihetsförordningen instiftades. Den har uppdaterats några gånger sedan dess men verkar i sin nuvarande form av bestått i 62 år (av namnet att döma i alla fall).
Huruvida den är utsatt för påtryckningar från politiskt håll låter jag vara osagt. Man kan dock konstatera att Tryckfrihetsförordningen redan i dagsläget är kringskuren, till exempel av lagen om hets mot folkgrupp. Tryckfriheten är således inte absolut, vilken den så klart borde vara.
I stället för lagen om hets mot folkgrupp finns till exempel en lagstiftning om olaga hot som på ett tillfredsställande sätt borde räcka för att stävja eventuella hot eller kränkningar mot enskilda individer (den typ av kollektivisering som lagen om hets mot folkgrupp utgör är i stället kontraproduktiv eftersom den klumpar ihop människor och gör dem till offer utifrån en förment grupptillhörighet).
Men vad innebär då Tryckfrihetsförordningen? Flera av mina vänner som arbetat som debattredaktörer har vittnat om en uppsjö av förorättade människor, som när de inte fått sina insändare eller debattartiklar publicerade i lokaltidningen, åberopat tryckfriheten. Och i samma andetag anklagat tidningen i fråga för censur.
Men tryckfriheten innebär ju inte att du har rätt att få dina åsikter tryckta i vilken tidningen som helst. Den innebär att du har rätt att starta en egen tidning och sprida vilka åsikter som helst (nästan i alla fall).
För som jag skrev ovan så är tryckfriheten redan i dagsläget kringskuren. Kanske borde vi därför införa en Tyckfrihetsförordning som komplement till Tryckfrihetsförordningen? En förordning som faktiskt stadgar att människor ha rätt att ha precis vilka åsikter som helst, hur knasiga de än må vara i andras ögon.
Eftersom det är förbjudet att hota andra individer, eller på annat sätt kränka dem, skulle det vara (relativt) enkelt att avgöra vad som är brottsligt eller ej.
Vem väcker den motionen i Riksdagen?
Nyheter: MV, B.
Huruvida den är utsatt för påtryckningar från politiskt håll låter jag vara osagt. Man kan dock konstatera att Tryckfrihetsförordningen redan i dagsläget är kringskuren, till exempel av lagen om hets mot folkgrupp. Tryckfriheten är således inte absolut, vilken den så klart borde vara.
I stället för lagen om hets mot folkgrupp finns till exempel en lagstiftning om olaga hot som på ett tillfredsställande sätt borde räcka för att stävja eventuella hot eller kränkningar mot enskilda individer (den typ av kollektivisering som lagen om hets mot folkgrupp utgör är i stället kontraproduktiv eftersom den klumpar ihop människor och gör dem till offer utifrån en förment grupptillhörighet).
Men vad innebär då Tryckfrihetsförordningen? Flera av mina vänner som arbetat som debattredaktörer har vittnat om en uppsjö av förorättade människor, som när de inte fått sina insändare eller debattartiklar publicerade i lokaltidningen, åberopat tryckfriheten. Och i samma andetag anklagat tidningen i fråga för censur.
Men tryckfriheten innebär ju inte att du har rätt att få dina åsikter tryckta i vilken tidningen som helst. Den innebär att du har rätt att starta en egen tidning och sprida vilka åsikter som helst (nästan i alla fall).
För som jag skrev ovan så är tryckfriheten redan i dagsläget kringskuren. Kanske borde vi därför införa en Tyckfrihetsförordning som komplement till Tryckfrihetsförordningen? En förordning som faktiskt stadgar att människor ha rätt att ha precis vilka åsikter som helst, hur knasiga de än må vara i andras ögon.
Eftersom det är förbjudet att hota andra individer, eller på annat sätt kränka dem, skulle det vara (relativt) enkelt att avgöra vad som är brottsligt eller ej.
Vem väcker den motionen i Riksdagen?
Nyheter: MV, B.
torsdag 1 december 2011
Bidrag, stöd och lotter
Sedan partistödet infördes i Sverige har våra svenska partier blivit nästan helt beroende av de stöd som betalas ut via stat, kommuner och landsting. Medlemsavgifter täcker endast en bråkdel av de kostnader som ett riksdagsparti har.
Partistödet anses allmänt skapa oberoende partier som därmed inte är hänvisade till en godtycklig marknad av oberäkneliga medlemmar eller till utomstående finansiärer.
Som i alla andra fall går det dock att ifrågasätta det sunda i att vara helt beroende av det offentliga. Det är inte nyttigt på individnivå och torde inte heller vara det på organisationsnivå.
Det här vet våra svenska partier om och man har lite olika tillvägagångssätt för att inte vara helt utelämnade till det offentligas goda vilja. Centern hade sina tidningar (som numera har förvandlats till en stor förmögenhet), Socialdemokraterna sitt lotteri och Moderaterna sina insamlingar.
De pengar som partierna har fått in på ovanstående verksamheter har redovisats i respektive partis årsredovisningar. Vänsterpartierna har dock haft synpunkter på att Moderaterna inte har redovisat vilka enskilda individer som skänkt pengar till partiet.
Nu verkar det emellertid som att partiledningen öppnat upp för en översyn av den ståndpunkten. Något som jag kan tycka är olyckligt.
Ingen kräver att partierna ska redovisa vilka enskilda individer som är medlemmar i respektive parti. Då borde man följaktligen inte heller behöva redovisa vilka enskilda individer som skänker pengar. Det handlar om föreningsfrihet.
För jag har inga problem med att Sossarna har sitt lotteri (även om det känns som en lite lustig kvarleva från en tid då Bellman krängde statliga lotter). Jag har heller inga problem med att Centern förvaltade sina tidningskoncerner på ett för dem positivt sätt. Så länge eventuella intäkter redovisas på ett eller annat sätt borde det vara en icke-fråga.
Då torde diskrepansen inom LO-förbunden i fråga om bidrag till Socialdemokraterna vara ett större (internt) problem. Skiljelinjen i den frågan torde stå mellan å ena sidan passiva medlemmar som är medlemmar i facket för att de vill ha en försäkringar snarare än "arbetarkamp" och å andra sidan förtroendevalda fackliga aktivister som lever för facklig-politisk samverkan.
Det här är, precis som systemets försvarare brukar hävda, en intern fråga. Jag har dock svårt att se hur LO ska kunna fortsätta legitimera förfarandet när en allt större andel av medlemmarna röstar borgerligt.
Fast det är klart. De som röstar borgerligt blir aldrig ombudsmän eller förtroendevalda. Vilket så klart är praktiskt. Då kan man nämligen hänvisa till diverse LO-kongressbeslut (som fattats av människor som ofta har uppdrag för Socialdemokraterna samtidigt som de är LO-aktiva) även i fortsättningen.
Nyheter: DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD.
Bloggar: Persson, Lundbäck, Santesson.
Partistödet anses allmänt skapa oberoende partier som därmed inte är hänvisade till en godtycklig marknad av oberäkneliga medlemmar eller till utomstående finansiärer.
Som i alla andra fall går det dock att ifrågasätta det sunda i att vara helt beroende av det offentliga. Det är inte nyttigt på individnivå och torde inte heller vara det på organisationsnivå.
Det här vet våra svenska partier om och man har lite olika tillvägagångssätt för att inte vara helt utelämnade till det offentligas goda vilja. Centern hade sina tidningar (som numera har förvandlats till en stor förmögenhet), Socialdemokraterna sitt lotteri och Moderaterna sina insamlingar.
De pengar som partierna har fått in på ovanstående verksamheter har redovisats i respektive partis årsredovisningar. Vänsterpartierna har dock haft synpunkter på att Moderaterna inte har redovisat vilka enskilda individer som skänkt pengar till partiet.
Nu verkar det emellertid som att partiledningen öppnat upp för en översyn av den ståndpunkten. Något som jag kan tycka är olyckligt.
Ingen kräver att partierna ska redovisa vilka enskilda individer som är medlemmar i respektive parti. Då borde man följaktligen inte heller behöva redovisa vilka enskilda individer som skänker pengar. Det handlar om föreningsfrihet.
För jag har inga problem med att Sossarna har sitt lotteri (även om det känns som en lite lustig kvarleva från en tid då Bellman krängde statliga lotter). Jag har heller inga problem med att Centern förvaltade sina tidningskoncerner på ett för dem positivt sätt. Så länge eventuella intäkter redovisas på ett eller annat sätt borde det vara en icke-fråga.
Då torde diskrepansen inom LO-förbunden i fråga om bidrag till Socialdemokraterna vara ett större (internt) problem. Skiljelinjen i den frågan torde stå mellan å ena sidan passiva medlemmar som är medlemmar i facket för att de vill ha en försäkringar snarare än "arbetarkamp" och å andra sidan förtroendevalda fackliga aktivister som lever för facklig-politisk samverkan.
Det här är, precis som systemets försvarare brukar hävda, en intern fråga. Jag har dock svårt att se hur LO ska kunna fortsätta legitimera förfarandet när en allt större andel av medlemmarna röstar borgerligt.
Fast det är klart. De som röstar borgerligt blir aldrig ombudsmän eller förtroendevalda. Vilket så klart är praktiskt. Då kan man nämligen hänvisa till diverse LO-kongressbeslut (som fattats av människor som ofta har uppdrag för Socialdemokraterna samtidigt som de är LO-aktiva) även i fortsättningen.
Nyheter: DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD.
Bloggar: Persson, Lundbäck, Santesson.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)