"Professorn varnar för våldet" basunerar DN Kultur ut i dag i en artikel om Svante Nordin.
Jag skulle snarare säga att Svante varnar för vad som händer med människan när hon blir rotlös och rådvill.
Hur förklarar man annars citat som "människan [i det tidiga 1900-talets Europa] stod utan hjälp när moderniteten krossade alla gamla hierarkier och trosföreställningar" och "människan kan inte leva utan moral"?
Det är sammanhangen som gör oss till människor, och det är moralen som lär oss hur vi förhåller oss till andra.
Utan sammanhang och moral blir samhället ett "Flugornas herre"-samhälle. När allt blir flytande och relativt är inte längre något viktigt.
Så även om våldet alltid har varit allestädes närvarande genom mänsklighetens historia så är det inte det som professor Nordin varnar för.
Det är det samhälle som lurar bakom relativismens hörn han vill varna oss för.
fredag 30 december 2011
torsdag 29 december 2011
Politiserade domstolar
När svenskar diskuterar andra länders rättsväsende är graden av politisering ofta ett kärt ämne att klaga på. När det gäller till exempel USA klagar man på politisk utnämning av domare och när det gäller till exempel Etiopien klagar man på den totala sammanblandningen av politik och rättsapparat (exemplen är inte varandras motsvarigheter, jag vet).
När det kommer till vårt eget system, med politisk utnämning av nämndemän, anses dock problemen allt som oftast vara ringa. Systemet framhålls emellanåt till och med som en garant för folklig förankring och som ett hinder mot ett allt för långt gånget tjänstemannavälde.
Men varför skulle politisk utnämnda nämndemän vara ett mindre problem än politiskt utnämnda domare? Varför ska våra politiska partier tillse att våra svenska domstolar har folklig representation?
De har i allt väsentligt förtroende av väljarna, absolut. Men vill man verkligen riskera den typ av politisering av domslut som systemet ändå öppnar upp för? Jag är inte så säker på det. Särskilt som det går emot idén om ett folkligt förankrat nämndemannasystem.
Så vad göra i stället? Som jag ser det finns det två huvudsakliga valmöjligheter. Ett större inslag av opolitiska ämbetsmän, eller ett större inslag av verkligt folklig förankring, förslagsvis genom någon form av jurysystem.
Gemene man har i allmänhet ett stort förtroende för experter, något som skulle kunna tala för ett större inslag av opolitiska ämbetsmän. Jag tror dessutom att den förment folkliga acceptansen för nuvarande system främst bottnar i att tämligen få faktiskt känner till hur nämndemän utses. Visste de det tror jag att de som vill dömas av opolitiska ämbetsmän är fler än de som vill dömas av politiska nämndemän.
Men om vi ponerar att det finns ett egenvärde i en folklig förankring och ett "jury of peers"-tänkande, borde det inte finnas bättre sätt att gå till väga än via våra politiska partier?
Självklart gör det det. I USA kan man helt enkelt bli kallad till jurytjänstgöring. Kanske inte ett optimalt system men det gör i alla fall att den folkliga förankringen är stor (om nu det är ett egenvärde vill säga).
Om man i stället vill kombinera den folkliga förankringen kanske man kan utforma ett system där frivilliga personer åtar sig att återkommande sitta som nämndemän. Fördelen med det är att ett visst mått av juridiskt kunnande då skulle kunna byggas upp. Ansvaret för utbildning samt gallring borde då ligga hos tingsrätterna, och inte hos våra politiska partier.
Vad som kommer att hända återstår dock att se. Justitieministern har skickat ut ett antal frågor till partiorganisationerna och sannolikheten för att de ska vilja göra några omvälvande förändringar torde vara små. Vi kommer nog därför få leva med nuvarande politiserade nämndemannasystem under rätt lång tid framöver.
Nyheter: SVT, SVT, SVT, KK, KK, DN, DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, EK, Exp.
Bloggar: Persson, Svensson, Motpol.
När det kommer till vårt eget system, med politisk utnämning av nämndemän, anses dock problemen allt som oftast vara ringa. Systemet framhålls emellanåt till och med som en garant för folklig förankring och som ett hinder mot ett allt för långt gånget tjänstemannavälde.
Men varför skulle politisk utnämnda nämndemän vara ett mindre problem än politiskt utnämnda domare? Varför ska våra politiska partier tillse att våra svenska domstolar har folklig representation?
De har i allt väsentligt förtroende av väljarna, absolut. Men vill man verkligen riskera den typ av politisering av domslut som systemet ändå öppnar upp för? Jag är inte så säker på det. Särskilt som det går emot idén om ett folkligt förankrat nämndemannasystem.
Så vad göra i stället? Som jag ser det finns det två huvudsakliga valmöjligheter. Ett större inslag av opolitiska ämbetsmän, eller ett större inslag av verkligt folklig förankring, förslagsvis genom någon form av jurysystem.
Gemene man har i allmänhet ett stort förtroende för experter, något som skulle kunna tala för ett större inslag av opolitiska ämbetsmän. Jag tror dessutom att den förment folkliga acceptansen för nuvarande system främst bottnar i att tämligen få faktiskt känner till hur nämndemän utses. Visste de det tror jag att de som vill dömas av opolitiska ämbetsmän är fler än de som vill dömas av politiska nämndemän.
Men om vi ponerar att det finns ett egenvärde i en folklig förankring och ett "jury of peers"-tänkande, borde det inte finnas bättre sätt att gå till väga än via våra politiska partier?
Självklart gör det det. I USA kan man helt enkelt bli kallad till jurytjänstgöring. Kanske inte ett optimalt system men det gör i alla fall att den folkliga förankringen är stor (om nu det är ett egenvärde vill säga).
Om man i stället vill kombinera den folkliga förankringen kanske man kan utforma ett system där frivilliga personer åtar sig att återkommande sitta som nämndemän. Fördelen med det är att ett visst mått av juridiskt kunnande då skulle kunna byggas upp. Ansvaret för utbildning samt gallring borde då ligga hos tingsrätterna, och inte hos våra politiska partier.
Vad som kommer att hända återstår dock att se. Justitieministern har skickat ut ett antal frågor till partiorganisationerna och sannolikheten för att de ska vilja göra några omvälvande förändringar torde vara små. Vi kommer nog därför få leva med nuvarande politiserade nämndemannasystem under rätt lång tid framöver.
Nyheter: SVT, SVT, SVT, KK, KK, DN, DN, DN, AB, SvD, SvD, SvD, SvD, EK, Exp.
Bloggar: Persson, Svensson, Motpol.
tisdag 27 december 2011
En bättre arbetsmarknad
Det är mycket Anders Borg i DN just nu. Senast i dag i en större artikel om de ekonomiska förutsättningarna inför 2012 och vad som kommer vara i fokus rent politiskt.
Kanske kände DN att de behövde väga upp rapporteringen av finansministern efter den massiva kritik de fick efter porträtteringen här om veckan? Dagens artikel handlar i alla fall om politik.
Att även 2012 kommer bli ett skakigt år torde stå klart för de flesta. Finansministerns syn är inte fullt lika dyster som till exempel Konjunkturinstitutets men ändå, ekonomin går inte på högvarv.
Att Borg då betonar vikten av en väl fungerade arbetsmarknad känns därför välkommet. Än mer välkommet är Borgs framhållande av parternas stora ansvar för en sund, stabil men också effektiv arbetsmarknad.
Det finns så klart saker som regeringen kan göra, till exempel ta bort delar av den arbetsmarknadslagstiftning som Socialdemokraterna införde på 70-talet. Men i huvudsak så kan det mesta lösa sig på frivillig väg, bara parterna är överens.
Och det finns ju förebilder att titta på. I Danmark lyckas man kombinera en flexibel omställning med fackens krav på trygghet. Rimligtvis borde det vara möjligt även här.
Och menar man allvar med att göra något åt ungdomsarbetslösheten så finns det metoder i form av lärlingsutbildningar och lägre ingångslöner. Det kräver dock som sagt att parterna är överens.
Kanske kan regeringen fungera som medlare. Kanske kan man locka med förändrar lagstiftning om parterna tar på sig ett större ansvar. Klart är i alla fall att den svenska arbetsmarknaden kan bli bra mycket bättre än vad den är i dag. Något som skulle gagna alla.
(Synd bara att inte finansministern inte ser något utrymme för skattesänkningar.)
Kanske kände DN att de behövde väga upp rapporteringen av finansministern efter den massiva kritik de fick efter porträtteringen här om veckan? Dagens artikel handlar i alla fall om politik.
Att även 2012 kommer bli ett skakigt år torde stå klart för de flesta. Finansministerns syn är inte fullt lika dyster som till exempel Konjunkturinstitutets men ändå, ekonomin går inte på högvarv.
Att Borg då betonar vikten av en väl fungerade arbetsmarknad känns därför välkommet. Än mer välkommet är Borgs framhållande av parternas stora ansvar för en sund, stabil men också effektiv arbetsmarknad.
Det finns så klart saker som regeringen kan göra, till exempel ta bort delar av den arbetsmarknadslagstiftning som Socialdemokraterna införde på 70-talet. Men i huvudsak så kan det mesta lösa sig på frivillig väg, bara parterna är överens.
Och det finns ju förebilder att titta på. I Danmark lyckas man kombinera en flexibel omställning med fackens krav på trygghet. Rimligtvis borde det vara möjligt även här.
Och menar man allvar med att göra något åt ungdomsarbetslösheten så finns det metoder i form av lärlingsutbildningar och lägre ingångslöner. Det kräver dock som sagt att parterna är överens.
Kanske kan regeringen fungera som medlare. Kanske kan man locka med förändrar lagstiftning om parterna tar på sig ett större ansvar. Klart är i alla fall att den svenska arbetsmarknaden kan bli bra mycket bättre än vad den är i dag. Något som skulle gagna alla.
(Synd bara att inte finansministern inte ser något utrymme för skattesänkningar.)
lördag 24 december 2011
Julevangeliet
Lukas 2:1-20
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.
Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.
Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höll vakt om natten över sin hjord. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.
Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.» I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska, och de lovade Gud och sade:
»Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!»
När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.
Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.
GOD JUL!
Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas. Detta var den första skattskrivningen, och den hölls, när Kvirinius var landshövding över Syrien.
Då färdades alla var och en till sin stad, för att låta skattskriva sig. Så gjorde ock Josef; och eftersom han var av Davids hus och släkt, for han från staden Nasaret i Galileen upp till Davids stad, som heter Betlehem, i Judeen, för att låta skattskriva sig jämte Maria, sin trolovade, som var havande. Medan de voro där, hände sig att tiden var inne, då hon skulle föda.
Och hon födde sin förstfödde son och lindade honom och lade honom i en krubba, ty det fanns icke rum för dem i härbärget.
I samma nejd voro då några herdar ute på marken och höll vakt om natten över sin hjord. Då stod en Herrens ängel framför dem, och Herrens härlighet kringstrålade dem; och de blevo mycket förskräckta.
Men ängeln sade till dem: »Varen icke förskräckta. Se, jag bådar eder en stor glädje, som skall vederfaras allt folket. Ty i dag har en Frälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är Messias, Herren.
Och detta skall för eder vara tecknet: I skolen finna ett nyfött barn, som ligger lindat i en krubba.» I detsamma sågs där jämte ängeln en stor hop av den himmelska, och de lovade Gud och sade:
»Ära vare Gud i höjden, och frid på jorden, bland människor till vilka han har behag!»
När så änglarna hade farit ifrån herdarna upp i himmelen, sade dessa till varandra: »Låt oss nu gå till Betlehem och se det som där har skett, och som Herren har kungjort för oss.»
Och de skyndade åstad dit och funno Maria och Josef, och barnet som låg i krubban. Och när de hade sett det, omtalade de vad som hade blivit sagt till dem om detta barn. Och alla som hörde det förundrade sig över vad herdarna berättade för dem.
Men Maria gömde och begrundade allt detta i sitt hjärta. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för allt vad de hade fått höra och se, alldeles såsom det blivit dem sagt.
GOD JUL!
fredag 23 december 2011
Dan före dopparedan
Som ni kanske förstår så tar julfirande upp merparten av min tid just nu. Det kommer därför inte bli så mycket skrivet här under några dagar. Jag hoppas att ni kan ha överseende med det.
onsdag 21 december 2011
36 blev 30 blir 20
Jag läser i tidningarna, tyvärr inte med någon större förvåning, att Mattias Flink får sitt fängelsestraff sänkt med sex år.
Och eftersom svensk lagstiftning ser ut som den gör så betyder det att de 30 år som straffet formellt ska bestå av, raskt omvandlas till till 20.
Vilket betyder att Flink, om inget oförutsett händer, blir en fri man år 2014. Mattias Flinks fängelsestraff kommer således bli 20 år för sju mord. Ca tre år per mord.
Att någon kan tycka att det känns rimligt är för mig obegripligt. I mina ögon är det enda rimliga i Flinks fall att låta honom sitta på ett tidsobestämt livstidsstraff.
Svensk lagstiftning borde även ändras så att det straff som döms ut också är det straff som ska avtjänas.
Nyheter: Exp, Exp, Exp, DN, SvD, SR, SR, SR, AB, DD.
Bloggar: Mathias Sundin.
Och eftersom svensk lagstiftning ser ut som den gör så betyder det att de 30 år som straffet formellt ska bestå av, raskt omvandlas till till 20.
Vilket betyder att Flink, om inget oförutsett händer, blir en fri man år 2014. Mattias Flinks fängelsestraff kommer således bli 20 år för sju mord. Ca tre år per mord.
Att någon kan tycka att det känns rimligt är för mig obegripligt. I mina ögon är det enda rimliga i Flinks fall att låta honom sitta på ett tidsobestämt livstidsstraff.
Svensk lagstiftning borde även ändras så att det straff som döms ut också är det straff som ska avtjänas.
Nyheter: Exp, Exp, Exp, DN, SvD, SR, SR, SR, AB, DD.
Bloggar: Mathias Sundin.
tisdag 20 december 2011
Våld är våld
Fredrik Reinfeldt följer en stolt tradition när han utlovar strängare straff för kvinnofridskränkning. Redan Birger Jarl lovade att skydda kvinnor och hem mot främmande män.
Sedan dess har lagarna blivit mer utförliga och heltäckande. Generellt sätt är dock den svenska lagstiftningen kring våldsdåd allt för slapphänt, för all typ av våld mot andra människor.
Det bästa vore således att skärpa straffen för våldsbrott rent allmänt (inte bara för kvinnofridskränkning), samt låta domstolar använda samma straffskala och brottsrubricering för både män och kvinnor.
För rimligtvis så är allt våld mot andra människor lika förkastligt.
Nyheter: SvD, SvD, DN, AB.
Bloggar: Böhlmark, Persson.
Sedan dess har lagarna blivit mer utförliga och heltäckande. Generellt sätt är dock den svenska lagstiftningen kring våldsdåd allt för slapphänt, för all typ av våld mot andra människor.
Det bästa vore således att skärpa straffen för våldsbrott rent allmänt (inte bara för kvinnofridskränkning), samt låta domstolar använda samma straffskala och brottsrubricering för både män och kvinnor.
För rimligtvis så är allt våld mot andra människor lika förkastligt.
Nyheter: SvD, SvD, DN, AB.
Bloggar: Böhlmark, Persson.
måndag 19 december 2011
Greider som biolog
Göran Greider är för rolig. Till att börja med hävdar han att Sverige nu ser slutet på en 30-årig nyliberal era. Det är dock oklart vad det exakt är som är nyliberalt med världens näst högsta skatter, statliga monopol och världens mest omfattande välfärdsstat.
För det andra så kallar han sig själv (och sina gelikar) för "förnyare". Trots att han vill vrida klockan tillbaka till 60-talet (när Domus var Domus får man väl anta).
Roligast är dock hans försök till att akademisera sina ståndpunkter. Han gör det bland annat genom att skriva om Frans de Waals primatforskning och Greider kan näst intill triumferande konstatera att människan som art har överlevt genom att samarbeta.
Han skriver:
Jag ser en del märkliga tecken i tiden. Jag nämnde nyss uttrycket den själviska genen. På senare år har något skett till och med på det området. Man skulle kunna säga att den solidariska genen har siktats inom biologin. Läs Frans de Waals Empatins tidsålder. de Waal är en av världens ledande primatforskare. Han studerar framför allt schimpanser men eftersom de är så lika oss kan han dra slutsatser också om vad människan är för slags varelse.
”Girighet är bra. Girighet är rätt. Girighet fungerar. Girighet fångar själva den evolutionära andan” – så uttryckte sig börsspekulanten Gordon Gekko i filmen Wall Street. I det citatet tar Frans de Waal avstamp och menar att det är en totalt missvisande bild av vad forskningen i dag har att säga om evolutionen och människan.
Han ser i stället människan som en genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!
Och att det är så är så klart självklart. Och jag har aldrig hört någon påstå något annat.
Vad Greider inte verkar tänka på är att den historiskt mest vanliga formen för mänsklig organisering är familjen (och eventuellt en utvidgad variant av densamme (by, församling etc)).
Den välfärdsstat som Greider drömmer om kan knappast ses som en naturligt uppkommen organisering. Det är en politiskt skapad organisering. Framtvingad genom indrivandet av skatter som genom vidare fördelning delats ut inom ett kollektiv som är långt mycket mer omfattande än människans naturliga organisationsform.
Så frågan är vad Greider egentligen vill. Vill han organisera människor i naturliga gemenskaper? Eller drömmer han om ett samhälle där omfördelningen är total?
Jag tror tyvärr att det är det sistnämnda som är Greiders drömsamhälle.
(Och nej. Mitt drömsamhälle är inte ett klansamhälle där var och en endast är utelämnad till sig själv och sin egen familj. Jag är i stället övertygad om att människan både kan, och bör, organisera sig i större samhällen än så. Men, jag tror också att de allra flesta människor är fullt kapabla att ta ansvar för sig själva och sina nära och kära, utan att pengarna går via omfattande offentliga transfereringssystem först).
För det andra så kallar han sig själv (och sina gelikar) för "förnyare". Trots att han vill vrida klockan tillbaka till 60-talet (när Domus var Domus får man väl anta).
Roligast är dock hans försök till att akademisera sina ståndpunkter. Han gör det bland annat genom att skriva om Frans de Waals primatforskning och Greider kan näst intill triumferande konstatera att människan som art har överlevt genom att samarbeta.
Han skriver:
Jag ser en del märkliga tecken i tiden. Jag nämnde nyss uttrycket den själviska genen. På senare år har något skett till och med på det området. Man skulle kunna säga att den solidariska genen har siktats inom biologin. Läs Frans de Waals Empatins tidsålder. de Waal är en av världens ledande primatforskare. Han studerar framför allt schimpanser men eftersom de är så lika oss kan han dra slutsatser också om vad människan är för slags varelse.
”Girighet är bra. Girighet är rätt. Girighet fungerar. Girighet fångar själva den evolutionära andan” – så uttryckte sig börsspekulanten Gordon Gekko i filmen Wall Street. I det citatet tar Frans de Waal avstamp och menar att det är en totalt missvisande bild av vad forskningen i dag har att säga om evolutionen och människan.
Han ser i stället människan som en genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!
Och att det är så är så klart självklart. Och jag har aldrig hört någon påstå något annat.
Vad Greider inte verkar tänka på är att den historiskt mest vanliga formen för mänsklig organisering är familjen (och eventuellt en utvidgad variant av densamme (by, församling etc)).
Den välfärdsstat som Greider drömmer om kan knappast ses som en naturligt uppkommen organisering. Det är en politiskt skapad organisering. Framtvingad genom indrivandet av skatter som genom vidare fördelning delats ut inom ett kollektiv som är långt mycket mer omfattande än människans naturliga organisationsform.
Så frågan är vad Greider egentligen vill. Vill han organisera människor i naturliga gemenskaper? Eller drömmer han om ett samhälle där omfördelningen är total?
Jag tror tyvärr att det är det sistnämnda som är Greiders drömsamhälle.
(Och nej. Mitt drömsamhälle är inte ett klansamhälle där var och en endast är utelämnad till sig själv och sin egen familj. Jag är i stället övertygad om att människan både kan, och bör, organisera sig i större samhällen än så. Men, jag tror också att de allra flesta människor är fullt kapabla att ta ansvar för sig själva och sina nära och kära, utan att pengarna går via omfattande offentliga transfereringssystem först).
Är kyrkan kristen?
Nej, Maja Hagerman, det finns inga "starka krafter [som] vill att Svenska kyrkan ska vara en bastion för etnisk svenskhet, ett motståndsfäste mot samhällets ”islamisering”.
Det torde vara en mycket liten grupp som tar just den utgångspunkten i så fall. För om den finns så har jag aldrig hört talas om den.
Däremot finns det en betydligt större grupp som anser att kyrkan, och kyrkorummet, ska vara en plats för kristen gudstjänst och tillbedjan.
Det är inte samma sak som att vara en "bastion för svenskhet". Det är att vara en bastion för kristendom. Vilket faktiskt är kyrkans uppgift.
Det torde vara en mycket liten grupp som tar just den utgångspunkten i så fall. För om den finns så har jag aldrig hört talas om den.
Däremot finns det en betydligt större grupp som anser att kyrkan, och kyrkorummet, ska vara en plats för kristen gudstjänst och tillbedjan.
Det är inte samma sak som att vara en "bastion för svenskhet". Det är att vara en bastion för kristendom. Vilket faktiskt är kyrkans uppgift.
lördag 17 december 2011
Julstämning
Jag kallar dem Christmas Floaties. De består av vaniljglass och julmust. Och de är väldigt goda.
fredag 16 december 2011
Odells fall
Om ryktena kring de besked som Kristdemokraternas valberedning förväntas meddela i eftermiddag stämmer så kommer Mats Odells kandidatur till partiordförandeposten ha visat sig minst sagt ödesdigert. Sällan har Sverige sett en så tydlig avpollettering av en tidigare partitopp.
Från minister, till gruppledare i Riksdagen, till att bli av med andre vice ordförandeskapet i partistyrelsen, till... ja, till vad då? Kanske till ingenting?
Klart är i alla fall att beskedet kommer väcka ont blod i delar av partiet. Och även om Christian Gergils tror att det bara är de moralkonservativa krafterna inom partiet som kommer att bli besvikna så vet jag att det är betydligt fler än så.
KDU har investerat en hel del i Odell. Så även stora delar av den mer marknadsliberala falangen (FFFF) samt enskilda personer inom partiet.
Så även om jag tror att KD gör rätt som behåller Hägglund som partiordförande så tror jag även att hanteringen i efterhand kommer visa sig ha sått mer splittring inom partiet än nödvändigt.
Kanske kommer det här bli KD:s version av Slaget i Lycksele. En uppslitande personstrid som sedan ligger kvar inom partiet som underliggande konflikt mellan olika falanger. Något som troligtvis inte gagnar någon.
Hägglund måste verkligen visa att han kan fylla upp orden (om verklighetens folk, politikens grindvakter etc) med handling framöver. Annars kommer han få det tufft. Särskilt internt.
KD ligger och balanserar på riksdagsspärren i varje mätning. Trots att man borde ha potential att ligga kring åtminstone 6-8 procent. Det sista partiet behöver nu är interna strider som sliter upp partiet inifrån.
Förhoppningsvis kan Hägglund, med nyvunnet stöd från kongressen i vår, samla partiet till en enhetlig linje. Annars riskerar Alliansen att stå utan KD efter valet 2014. Och det vill i alla fall inte jag.
Nyheter: FB, Exp, SvD, SVT, AB, D, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp.
Uppdatering: MH, AB, AB, D, DN.
Bloggar: Tokmoderaten, Ljunggren.
Från minister, till gruppledare i Riksdagen, till att bli av med andre vice ordförandeskapet i partistyrelsen, till... ja, till vad då? Kanske till ingenting?
Klart är i alla fall att beskedet kommer väcka ont blod i delar av partiet. Och även om Christian Gergils tror att det bara är de moralkonservativa krafterna inom partiet som kommer att bli besvikna så vet jag att det är betydligt fler än så.
KDU har investerat en hel del i Odell. Så även stora delar av den mer marknadsliberala falangen (FFFF) samt enskilda personer inom partiet.
Så även om jag tror att KD gör rätt som behåller Hägglund som partiordförande så tror jag även att hanteringen i efterhand kommer visa sig ha sått mer splittring inom partiet än nödvändigt.
Kanske kommer det här bli KD:s version av Slaget i Lycksele. En uppslitande personstrid som sedan ligger kvar inom partiet som underliggande konflikt mellan olika falanger. Något som troligtvis inte gagnar någon.
Hägglund måste verkligen visa att han kan fylla upp orden (om verklighetens folk, politikens grindvakter etc) med handling framöver. Annars kommer han få det tufft. Särskilt internt.
KD ligger och balanserar på riksdagsspärren i varje mätning. Trots att man borde ha potential att ligga kring åtminstone 6-8 procent. Det sista partiet behöver nu är interna strider som sliter upp partiet inifrån.
Förhoppningsvis kan Hägglund, med nyvunnet stöd från kongressen i vår, samla partiet till en enhetlig linje. Annars riskerar Alliansen att stå utan KD efter valet 2014. Och det vill i alla fall inte jag.
Nyheter: FB, Exp, SvD, SVT, AB, D, AB, DN, DN, DN, Exp, Exp.
Uppdatering: MH, AB, AB, D, DN.
Bloggar: Tokmoderaten, Ljunggren.
torsdag 15 december 2011
Newt så länge det varar
Det börjar hårdna i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets presidentkandidat nästa år. Den tidigare favoriten Mitt Romney har just blivit omsprungen av Newt Gingrich i mätningarna och i kväll är det dags för ytterligare en debatt.
Allvaret får dock sägas börja på riktigt i januari när provvalet i Iowa drar i gång. Gingrich har tydligen ingen egen större organisation på plats så lyckas han bra i Iowa så kan det visa vägen mot andra provvalsframgångar.
Men Gingrich historiska framgångar till trots framstår han allt som oftast som en amerikansk version av Håkan Juholt. Det vill säga, han pratar gärna innan han tänker efter. Gingrich har dock en helt annan rutin än Juholt, men han ställer ändå till det för sig med Jämna mellanrum.
Jag tror således fortfarande att det kommer bli Mitt Romney som tar hem kampen. Han är lite slätstruken men samtidigt en person som kan gå hem hos bredare folklager.
Så Gingrich ska nog passa på att njuta av uppmärksamheten så länge det varar. Och jag skulle nog passa på att läsa ut hans bok (som legat bredvid sängen sedan jag köpte den i våras).
Reason Mag.
Allvaret får dock sägas börja på riktigt i januari när provvalet i Iowa drar i gång. Gingrich har tydligen ingen egen större organisation på plats så lyckas han bra i Iowa så kan det visa vägen mot andra provvalsframgångar.
Men Gingrich historiska framgångar till trots framstår han allt som oftast som en amerikansk version av Håkan Juholt. Det vill säga, han pratar gärna innan han tänker efter. Gingrich har dock en helt annan rutin än Juholt, men han ställer ändå till det för sig med Jämna mellanrum.
Jag tror således fortfarande att det kommer bli Mitt Romney som tar hem kampen. Han är lite slätstruken men samtidigt en person som kan gå hem hos bredare folklager.
Så Gingrich ska nog passa på att njuta av uppmärksamheten så länge det varar. Och jag skulle nog passa på att läsa ut hans bok (som legat bredvid sängen sedan jag köpte den i våras).
Reason Mag.
onsdag 14 december 2011
Grattis Fredrik Kärrholm!
I dag kan vi gratulera min kollega i bloggvärlden Fredrik Kärrholm som just blivit utsedd till årets mottagare av Sture Eskilssons stipendium.
Utöver det som står i Timbros pressmeddelande kan även tilläggas att Fredrik står bakom portalen Liberalkonservativt.
Grattis!
Utöver det som står i Timbros pressmeddelande kan även tilläggas att Fredrik står bakom portalen Liberalkonservativt.
Grattis!
Nation, invandring och konservatism
Emellanåt i kommentarsfältet så dyker det upp individer som hävdar att Sverige inte kan ta emot fler invandrare, att muslimer inte hör hemma i västvärlden, att västvärldens- och arabvärldens kulturer är inkompatibla med varandra och så vidare (i all oändlighet).
Vissa hävdar dessutom att det skulle vara konservativt att tycka ovanstående, alternativt att det inte är konservativt att argumentera för till exempel invandring.
Men har konservatismen någon invandringspolitik? Nej, skulle jag säga. Konservatism som idé handlar om att via förnuft och beprövad kunskap bygga ett så gott samhälle som möjligt.
Inte nödvändigtvis genom lag utan snarare genom de spontana ordningar och naturliga egenskaper som uppstår över tid. För detta behövs inte några nationer eller etniciteter. Historiskt sätt uppstår dessa när människor bor på samma plats under en längre tid.
Denna plats kommer dock förändras över tid. Människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Så har det sett ut överallt. Folkgrupper är inte statiska. Inte heller nationer.
Historiskt sätt har dessutom invandring varit en mycket lyckosam idé. Eller omflyttning kanske man ska säga. Människor med idéer om ett bättre liv någon annanstans tar med sig kunskap och influenser dit de flyttar. Något som i förlängningen påverkar den nya platsen på ett positivt sätt.
I Sverige är det få individer som inte har invandrare bland sina förfadrar. Tyskar, valloner, ryssar och balter. Av naturliga (och geografiska skäl) har invandrarna inte flyttat så långt. I dagens globala samhälle går det dock snabbare att flyga från Kina till Sverige än vad en tur mellan Göteborg och Stockholm tog för 200 år sedan.
Att omflyttningsmönstren ser annorlunda ut i dag är därför naturligt.
Men Sverige då undrar ni? Kräver inte Sverige att det bor svenskar i Sverige? Jo, rimligtvis. Men vad som är svenskar förändras över tid. Som jag skrev ovan så har även Sverige haft sin beskärda del av människor som kommit och gått, flyttat in och flyttat ut.
Sverige fortsätter dock att vara Sverige. Vårt kulturarv fortsätter att reproduceras dag efter dag, år efter år.
För ja, jag hävdar att det finns ett svenskt kulturarv. Att hävda något annat vore fånigt. Traditioner, arv och kultur gör oss till dem vi är. Dessa behöver dock inte delas av alla för att Sverige ska fortsätta vara Sverige. Det som behövs är en, eller flera, minsta gemensamma nämnare.
Det bästa exemplet på vad jag menar är landet USA. Amerika är en ung nation. Trots det finns det en tydlig idé om vad USA står för och representerar. Detta vet och omfamnar de allra flesta som flyttar dit.
Trots det kryllar det av till exempel chinatowns etc runt omkring i USA. Är de människor som bor i dessa stadsdelar eller områden mindre amerikanska? Få skulle hävda det.
På samma är det omöjligt att kräva av alla i Sverige att vi ska dela allt. För tusan; de i min bekantskapskrets som tar störst avstånd från svenska traditioner är infödda svenskar.
Samtidigt ser jag invandrare som inget hellre vill än att lära sig hur vi gör i Sverige. För de flesta tar seden dit de kommer. Och de som inte gör det. Ja, de ställer inte till någon skada så länge de arbetar och följer landets lagar.
Och troligtvis är det arbete som har gjort USA så framgångsrikt (både som nation och som invandrarland). Eftersom de offentliga transfereringssystemen inte är lika elaborerade i USA som i Sverige så krävs det, även av nyanlända, att man försörjer sig själv. Och inget är så integrerande som att arbeta.
Det är att stå bredvid och vid sidan av som är boven i dramat. Med en invandringspolitik fokuserad på arbete i stället för omhändertagande så kan Sverige ta emot i princip hur många invandrare som helst (det finns trots allt gott om plats).
Och även då kommer Sverige att fortsätta vara Sverige. Och jag kommer fortsätta att framhäva vårt sätt att leva, för alla som är intresserade av att lyssna.
Vissa hävdar dessutom att det skulle vara konservativt att tycka ovanstående, alternativt att det inte är konservativt att argumentera för till exempel invandring.
Men har konservatismen någon invandringspolitik? Nej, skulle jag säga. Konservatism som idé handlar om att via förnuft och beprövad kunskap bygga ett så gott samhälle som möjligt.
Inte nödvändigtvis genom lag utan snarare genom de spontana ordningar och naturliga egenskaper som uppstår över tid. För detta behövs inte några nationer eller etniciteter. Historiskt sätt uppstår dessa när människor bor på samma plats under en längre tid.
Denna plats kommer dock förändras över tid. Människor kommer och går, flyttar in och flyttar ut. Så har det sett ut överallt. Folkgrupper är inte statiska. Inte heller nationer.
Historiskt sätt har dessutom invandring varit en mycket lyckosam idé. Eller omflyttning kanske man ska säga. Människor med idéer om ett bättre liv någon annanstans tar med sig kunskap och influenser dit de flyttar. Något som i förlängningen påverkar den nya platsen på ett positivt sätt.
I Sverige är det få individer som inte har invandrare bland sina förfadrar. Tyskar, valloner, ryssar och balter. Av naturliga (och geografiska skäl) har invandrarna inte flyttat så långt. I dagens globala samhälle går det dock snabbare att flyga från Kina till Sverige än vad en tur mellan Göteborg och Stockholm tog för 200 år sedan.
Att omflyttningsmönstren ser annorlunda ut i dag är därför naturligt.
Men Sverige då undrar ni? Kräver inte Sverige att det bor svenskar i Sverige? Jo, rimligtvis. Men vad som är svenskar förändras över tid. Som jag skrev ovan så har även Sverige haft sin beskärda del av människor som kommit och gått, flyttat in och flyttat ut.
Sverige fortsätter dock att vara Sverige. Vårt kulturarv fortsätter att reproduceras dag efter dag, år efter år.
För ja, jag hävdar att det finns ett svenskt kulturarv. Att hävda något annat vore fånigt. Traditioner, arv och kultur gör oss till dem vi är. Dessa behöver dock inte delas av alla för att Sverige ska fortsätta vara Sverige. Det som behövs är en, eller flera, minsta gemensamma nämnare.
Det bästa exemplet på vad jag menar är landet USA. Amerika är en ung nation. Trots det finns det en tydlig idé om vad USA står för och representerar. Detta vet och omfamnar de allra flesta som flyttar dit.
Trots det kryllar det av till exempel chinatowns etc runt omkring i USA. Är de människor som bor i dessa stadsdelar eller områden mindre amerikanska? Få skulle hävda det.
På samma är det omöjligt att kräva av alla i Sverige att vi ska dela allt. För tusan; de i min bekantskapskrets som tar störst avstånd från svenska traditioner är infödda svenskar.
Samtidigt ser jag invandrare som inget hellre vill än att lära sig hur vi gör i Sverige. För de flesta tar seden dit de kommer. Och de som inte gör det. Ja, de ställer inte till någon skada så länge de arbetar och följer landets lagar.
Och troligtvis är det arbete som har gjort USA så framgångsrikt (både som nation och som invandrarland). Eftersom de offentliga transfereringssystemen inte är lika elaborerade i USA som i Sverige så krävs det, även av nyanlända, att man försörjer sig själv. Och inget är så integrerande som att arbeta.
Det är att stå bredvid och vid sidan av som är boven i dramat. Med en invandringspolitik fokuserad på arbete i stället för omhändertagande så kan Sverige ta emot i princip hur många invandrare som helst (det finns trots allt gott om plats).
Och även då kommer Sverige att fortsätta vara Sverige. Och jag kommer fortsätta att framhäva vårt sätt att leva, för alla som är intresserade av att lyssna.
tisdag 13 december 2011
Förändringens LO
51 procent av LO:s medlemmar röstade på Socialdemokraterna i valet 2010 (skriver DN i dag men jag hittar inte artikeln på nätet). En troligtvis historiskt låg siffra för det förbund som en gång i tiden grundade det Socialdemokratiska Arbetarepartiet.
Trenden har dock varit tydlig under ett antal val. Allt färre ser sitt fackmedlemskap som ett partipolitiskt ställningstagande. Ett faktum som akademikerförbunden insett och anpassat sig till. Och kanske kan det vara en förändring på väg även inom LO.
LO ska snart välja ny ordförande efter Wanja Lundby-Wedin. De båda toppkandidaterna som vill ta över signalerar nu att ett självständigare LO kan vara nödvändigt för att tillvarata medlemmarnas intressen.
Banden till SAP kommer så klart inte klippas helt. Men ju längre tid Socialdemokraterna befinner sig i opposition på riksplanet, desto mindre intressant blir de som koalitionspartner för LO. Det är den krassa verklighet som LO-ledningens måste anpassa sig till.
Tiden är förbi då det enda LO-kollektivet ville ha var centrala förhandlingar för medlemmarnas löner. Dagens LO-arbetare vill ha inflytande i sin vardag, makt över sin tid och förhandla om lönen på egen hand. Detta måste LO-ledningen anpassa sig till. Annars kommer man bli helt ointressant för gemene man.
Ett LO som inte bryr sig om gemene man kan visserligen leda till att de som blir kvar som medlemmar är den hårda kärnan av ideologiskt rätttrogna. Och då är ju inte banden till Socialdemokraterna något problem.
Men så länge hälften av LO-medlemmarna röstar på någonting annat är Sossarna så kan partianknytningen bli en black om foten för förbundet. Och det tror inte jag att de har råd att riskera.
Uppdatering: Via Eric i kommentatorsfältet fick jag en länk till Handels hemsida där de skriver att de önskar vara mer självständiga. Lovvärt!
SvD.
Trenden har dock varit tydlig under ett antal val. Allt färre ser sitt fackmedlemskap som ett partipolitiskt ställningstagande. Ett faktum som akademikerförbunden insett och anpassat sig till. Och kanske kan det vara en förändring på väg även inom LO.
LO ska snart välja ny ordförande efter Wanja Lundby-Wedin. De båda toppkandidaterna som vill ta över signalerar nu att ett självständigare LO kan vara nödvändigt för att tillvarata medlemmarnas intressen.
Banden till SAP kommer så klart inte klippas helt. Men ju längre tid Socialdemokraterna befinner sig i opposition på riksplanet, desto mindre intressant blir de som koalitionspartner för LO. Det är den krassa verklighet som LO-ledningens måste anpassa sig till.
Tiden är förbi då det enda LO-kollektivet ville ha var centrala förhandlingar för medlemmarnas löner. Dagens LO-arbetare vill ha inflytande i sin vardag, makt över sin tid och förhandla om lönen på egen hand. Detta måste LO-ledningen anpassa sig till. Annars kommer man bli helt ointressant för gemene man.
Ett LO som inte bryr sig om gemene man kan visserligen leda till att de som blir kvar som medlemmar är den hårda kärnan av ideologiskt rätttrogna. Och då är ju inte banden till Socialdemokraterna något problem.
Men så länge hälften av LO-medlemmarna röstar på någonting annat är Sossarna så kan partianknytningen bli en black om foten för förbundet. Och det tror inte jag att de har råd att riskera.
Uppdatering: Via Eric i kommentatorsfältet fick jag en länk till Handels hemsida där de skriver att de önskar vara mer självständiga. Lovvärt!
SvD.
måndag 12 december 2011
Viktiga nationalekonomiska lärdomar
Det vore synd att säga att jag följt med i nyhetsrapporteringen kring Nobelpriset i år. Än mindre fokuserat på vad de olika pristagarna faktiskt fått pris för.
Trots det satt jag framför tv:n i lördags. Där kunde jag konstatera att Thomas Sargent verkligen inte är någon talare. De sju nationalekonomiska lärdomar som han levererade talar dock för sig själv. Därför återger jag dem här (hämtade från Ekonomistas).
1. Many things that are desirable are not feasible.
2. There are tradeoffs between equality and efficiency.
3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.
4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.
5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.
6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).
7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).
Jag hoppas att många politiska ledare läser ovanstående sju punkter. Än fler borde ha läst dem redan för ett antal år sedan.
Debatt: SvD, GP.
Bloggar: Segerfeldt, Lundbäck.
Trots det satt jag framför tv:n i lördags. Där kunde jag konstatera att Thomas Sargent verkligen inte är någon talare. De sju nationalekonomiska lärdomar som han levererade talar dock för sig själv. Därför återger jag dem här (hämtade från Ekonomistas).
1. Many things that are desirable are not feasible.
2. There are tradeoffs between equality and efficiency.
3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.
4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.
5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.
6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).
7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).
Jag hoppas att många politiska ledare läser ovanstående sju punkter. Än fler borde ha läst dem redan för ett antal år sedan.
Debatt: SvD, GP.
Bloggar: Segerfeldt, Lundbäck.
fredag 9 december 2011
Alla jobb behövs
Frågan om hur man skapar en arbetsmarknad för personer utan särskilda yrkeskvalifikationer är en hård nöt att knäcka. Dagens arbetsmarknad ställer allt högre krav på utbildning och erfarenhet, vilket gör det svårt för personer som inte kan uppvisa detta.
Särskilt svårt är det för personer som kommer till Sverige utan att kunna språket, och kanske är helt utan utbildning.
Ett liknande problem finns inom gruppen personer med funktionshinder. En allt mer strömlinjeformad arbetsmarknad gör det svårt för dem som inte är högpresterande att passa in.
Historiskt sätt så har Socialdemokraternas linje kring frågan varit att å ena sidan tala varmt om utsatta grupper, och å andra sidan, tillsammans med facket, undanröja alla möjligheter till arbete för grupperna i fråga.
Solidarisk lönepolitik, kombinerat med höga skatter och ett förakt för tjänstesektorn, har gjort det allt svårare att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Som tur är så har vi en regering som försöker göra någonting åt det. Fredrik Reinfeldt säger i dagens DN:
Jag för en strid med Socialdemokraterna om att alla jobb behövs. Jag försöker hålla liv i och förstärka en servicebaserad ekonomi som ger jobb även till dem med dålig utbildningsbakgrund. Därför har vi rut och rot och sänkt restaurangmoms. Men Håkan Juholt vill bekämpa allt. Han fnyser, angriper, tar ner. Min stillsamma fråga till honom är: Var finns den arbetsmarknad som fungerar för dem från Afghanistan och Somalia och alla obehöriga till gymnasiet? Alternativet är stora förtidspensioneringar. Det som Göran Persson höll på med.
Kanske, kanske kan vi på sikt skapa en arbetsmarknad där alla får plats. Det är i alla fall målsättningen.
Nyheter: DN, GP.
Särskilt svårt är det för personer som kommer till Sverige utan att kunna språket, och kanske är helt utan utbildning.
Ett liknande problem finns inom gruppen personer med funktionshinder. En allt mer strömlinjeformad arbetsmarknad gör det svårt för dem som inte är högpresterande att passa in.
Historiskt sätt så har Socialdemokraternas linje kring frågan varit att å ena sidan tala varmt om utsatta grupper, och å andra sidan, tillsammans med facket, undanröja alla möjligheter till arbete för grupperna i fråga.
Solidarisk lönepolitik, kombinerat med höga skatter och ett förakt för tjänstesektorn, har gjort det allt svårare att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Som tur är så har vi en regering som försöker göra någonting åt det. Fredrik Reinfeldt säger i dagens DN:
Jag för en strid med Socialdemokraterna om att alla jobb behövs. Jag försöker hålla liv i och förstärka en servicebaserad ekonomi som ger jobb även till dem med dålig utbildningsbakgrund. Därför har vi rut och rot och sänkt restaurangmoms. Men Håkan Juholt vill bekämpa allt. Han fnyser, angriper, tar ner. Min stillsamma fråga till honom är: Var finns den arbetsmarknad som fungerar för dem från Afghanistan och Somalia och alla obehöriga till gymnasiet? Alternativet är stora förtidspensioneringar. Det som Göran Persson höll på med.
Kanske, kanske kan vi på sikt skapa en arbetsmarknad där alla får plats. Det är i alla fall målsättningen.
Nyheter: DN, GP.
torsdag 8 december 2011
Kungen, media och billiga politiska poäng
Dagens DN-debatt är något så ovanligt som ett försvarstal från kungavännen Anders Lettström. Lettström kommenterar de senaste nyheterna kring hans kontakter med den undre världen.
Jag kan dock inte uttala mig om sanningshalten i hans redogörelse eftersom jag inte har någon insyn i frågan.
Något som slog mig med artikeln var dock beskrivningen av hur svensk media fungerar och arbetar. Eller hur skvallerpressen arbetar kanske man ska säga.
Inte nog med att personer inom polisen extraknäcker som informanter åt kvällspressen, journalister verkar inte dra sig för att använda sig av kriminella för information, eller som direktkällor angående människors förehavanden och vandel.
Är det verkligen gott journalistiskt arbete att okritiskt använda sig av dessa personers "information"?
Nu är jag inte jätteorolig över att Sverige ska bli som Storbritannien i fråga om hur skvallerpressen fungerar eller arbetar, men det är uppenbart att kvällspressen har tagit intryck av hur man jobbar på de brittiska öarna.
Nej, då är jag mer orolig över att kvälls- och skvallerpressens uppgifter tas som intäkter för att vinna billiga politiska poäng i Sveriges riksdag.
Nyheter: AB, SvD.
Bloggar: Norlén, Norlén, Olsson.
Jag kan dock inte uttala mig om sanningshalten i hans redogörelse eftersom jag inte har någon insyn i frågan.
Något som slog mig med artikeln var dock beskrivningen av hur svensk media fungerar och arbetar. Eller hur skvallerpressen arbetar kanske man ska säga.
Inte nog med att personer inom polisen extraknäcker som informanter åt kvällspressen, journalister verkar inte dra sig för att använda sig av kriminella för information, eller som direktkällor angående människors förehavanden och vandel.
Är det verkligen gott journalistiskt arbete att okritiskt använda sig av dessa personers "information"?
Nu är jag inte jätteorolig över att Sverige ska bli som Storbritannien i fråga om hur skvallerpressen fungerar eller arbetar, men det är uppenbart att kvällspressen har tagit intryck av hur man jobbar på de brittiska öarna.
Nej, då är jag mer orolig över att kvälls- och skvallerpressens uppgifter tas som intäkter för att vinna billiga politiska poäng i Sveriges riksdag.
Nyheter: AB, SvD.
Bloggar: Norlén, Norlén, Olsson.
tisdag 6 december 2011
Vetenskap Schmetenskap
I en artikel på SVT-debatt här om dagen refererade Fredrik Segerfeldt till det genusvetenskapliga forskningsfältet som "forskar-Jeopardy". En passade benämning på en akademisk inriktning som tycker sig ha svaren, utan att egentligen veta vad frågan är.
Segerfeldt hänvisar till en forskare som menar att genusvetenskapens uppgift är att samla in bevis för den könsmaktsordning som man tycker sig se:
genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld.
På samma sätt citerar Johan Ingerö (i dagens SvD) en text från Malmö Högskola:
Med genusvetenskap får du ett nytt sätt att se på världen. Du får redskap att hantera och förstå hur genus som maktordning samverkar med andra maktordningar som klass, ras, sexualitet. Du får också kunskap om feministiska perspektiv och deras betydelse i Sverige och internationellt.
Att genusvetenskap därmed inte är en vetenskap torde vara uppenbart för de flesta. Att ännu fler inte är intresserade av de svar som "vetenskapen" i fråga levererar torde vara än mer uppenbart.
Tänk om det svenska vetenskapsrådet var lika modigt som dess norska motsvarighet. Kanske dags att visa Hjernevask på SVT?
Bloggar: Billing.
Segerfeldt hänvisar till en forskare som menar att genusvetenskapens uppgift är att samla in bevis för den könsmaktsordning som man tycker sig se:
genusvetenskapen som akademisk disciplin sysslar med att samla bevis och fakta för att vi lever i en könsdiskriminerande värld.
På samma sätt citerar Johan Ingerö (i dagens SvD) en text från Malmö Högskola:
Med genusvetenskap får du ett nytt sätt att se på världen. Du får redskap att hantera och förstå hur genus som maktordning samverkar med andra maktordningar som klass, ras, sexualitet. Du får också kunskap om feministiska perspektiv och deras betydelse i Sverige och internationellt.
Att genusvetenskap därmed inte är en vetenskap torde vara uppenbart för de flesta. Att ännu fler inte är intresserade av de svar som "vetenskapen" i fråga levererar torde vara än mer uppenbart.
Tänk om det svenska vetenskapsrådet var lika modigt som dess norska motsvarighet. Kanske dags att visa Hjernevask på SVT?
Bloggar: Billing.
måndag 5 december 2011
Mer protestantisk etik
Dagens David Brooks-kolumn i DN (som som vanligt inte finns på nätet) fick mig att tänka på Max Weber och den protestantiska etiken.
Brooks skriver om ett Tyskland som drivits fram av en ekonomisk föreställning om att gott bemötande och hårt arbete förtjänar belöning (och levt väl på det) samt om ett sydeuropa som levt över sina tillgångar (och som nu förväntar sig att mer ordningsamma länder som Tyskland ska köpa ut dem från deras problem).
Jag vet inte om det har gjorts men det vore onekligen spännande med en modern studie i linje med Webers tankar om protestantisk vs. katolsk etik. Går det fortfarande att se de mönster som han tyckte sig se? Nu är visserligen Grekland ortodoxt men jag undrar om inte Weber satte dem i samma kategori som katolikerna?
Vid en första anblick på Europa tycker i alla fall jag mig se samma mönster. Historiskt protestantiska länder (Tyskland, de nordiska länderna etc.) har klarat sig bättre i krisen än katolska och ortodoxa (Italien, Grekland etc.).
Undantaget just nu, inte i Europa men i världen, är USA. USA har historiskt sätt präglats hårt av en protestantisk/Calvinistisk syn på pengar och ekonomi. Hårt arbete ska löna sig, förmögenhet är ett tecken på framgång etc.
Brooks tar dock upp frågan om bristande tillit som en faktor till varför alla länder i västvärlden kämpar hårt med sin ekonomi just nu. Det verkar nämligen som att inte ens djupt rotad protestantisk etik kan stå emot när tilliten mellan individer, och mellan befolkning och stat, fallerar.
Moralsystem, både inom ekonomi och andra områden, måste ständigt förnyas och upprätthållas, annars förlorar de sitt syfte. Och då går det som det går.
Saker och ting blir visserligen inte bättre av att politiker sätter marknaden ur spel. I USA handlade det om bolån utan kreditvärdighet, och i Europa har det handlat om "riskfri" upplåning av stater.
Människan är en bräcklig varelse. Vi lockas gärna av sådant som vi inte har. Och ännu mer av sådant som andra har. Utan värderingar och moralsystem som förhindrar girighet blir det svårt att motstå allt vi lockas av när "marknaden" riggas av politiker som tror att de reglerar den. Politiker som dessutom bygger upp system för att rädda dem som missköter sig.
Så lite mer Luther på axeln skulle alltså inte skada. Lyckas man dessutom kombinera det med mänsklig tillit och ett moralsystem byggt av ansvarstagande, omsorg och måttfullhet så kan man komma långt.
Brooks skriver om ett Tyskland som drivits fram av en ekonomisk föreställning om att gott bemötande och hårt arbete förtjänar belöning (och levt väl på det) samt om ett sydeuropa som levt över sina tillgångar (och som nu förväntar sig att mer ordningsamma länder som Tyskland ska köpa ut dem från deras problem).
Jag vet inte om det har gjorts men det vore onekligen spännande med en modern studie i linje med Webers tankar om protestantisk vs. katolsk etik. Går det fortfarande att se de mönster som han tyckte sig se? Nu är visserligen Grekland ortodoxt men jag undrar om inte Weber satte dem i samma kategori som katolikerna?
Vid en första anblick på Europa tycker i alla fall jag mig se samma mönster. Historiskt protestantiska länder (Tyskland, de nordiska länderna etc.) har klarat sig bättre i krisen än katolska och ortodoxa (Italien, Grekland etc.).
Undantaget just nu, inte i Europa men i världen, är USA. USA har historiskt sätt präglats hårt av en protestantisk/Calvinistisk syn på pengar och ekonomi. Hårt arbete ska löna sig, förmögenhet är ett tecken på framgång etc.
Brooks tar dock upp frågan om bristande tillit som en faktor till varför alla länder i västvärlden kämpar hårt med sin ekonomi just nu. Det verkar nämligen som att inte ens djupt rotad protestantisk etik kan stå emot när tilliten mellan individer, och mellan befolkning och stat, fallerar.
Moralsystem, både inom ekonomi och andra områden, måste ständigt förnyas och upprätthållas, annars förlorar de sitt syfte. Och då går det som det går.
Saker och ting blir visserligen inte bättre av att politiker sätter marknaden ur spel. I USA handlade det om bolån utan kreditvärdighet, och i Europa har det handlat om "riskfri" upplåning av stater.
Människan är en bräcklig varelse. Vi lockas gärna av sådant som vi inte har. Och ännu mer av sådant som andra har. Utan värderingar och moralsystem som förhindrar girighet blir det svårt att motstå allt vi lockas av när "marknaden" riggas av politiker som tror att de reglerar den. Politiker som dessutom bygger upp system för att rädda dem som missköter sig.
Så lite mer Luther på axeln skulle alltså inte skada. Lyckas man dessutom kombinera det med mänsklig tillit och ett moralsystem byggt av ansvarstagande, omsorg och måttfullhet så kan man komma långt.
söndag 4 december 2011
You(holt) have been found wanting
Alla partiledare granskas; de vägs på våg och visar sig ibland väga för lätt. - Tommy Möller på DN-debatt
Ett mycket passade ordval av min gamla lärare från statsvetenskap A. För ibland undrar jag om inte Socialdemokraternas partifunktionärer och förtroendevalda tänker att Håkan Juholt påminner en del om William i nedanstående scen ur filmen A knight's tale.
Det kan hur som helst inte vara lätt att varje dag undra vilka grodor som ska hoppa ur munnen på partiledaren. Eller stå vid sidan av och se honom ta (medial) smäll efter (medial) smäll.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=JAjV47wKjh8[/youtube]
"You have been weighed, you have been measured and you have been found wanting."
Nyheter: AB.
Bloggar: Persson, Böhlmark, Antonsson.
Ett mycket passade ordval av min gamla lärare från statsvetenskap A. För ibland undrar jag om inte Socialdemokraternas partifunktionärer och förtroendevalda tänker att Håkan Juholt påminner en del om William i nedanstående scen ur filmen A knight's tale.
Det kan hur som helst inte vara lätt att varje dag undra vilka grodor som ska hoppa ur munnen på partiledaren. Eller stå vid sidan av och se honom ta (medial) smäll efter (medial) smäll.
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=JAjV47wKjh8[/youtube]
"You have been weighed, you have been measured and you have been found wanting."
Nyheter: AB.
Bloggar: Persson, Böhlmark, Antonsson.
lördag 3 december 2011
fredag 2 december 2011
Vi behöver en Tyckfrihetsförordning också
Just i dag är det tydligen 245 år sedan som den svenska Tryckfrihetsförordningen instiftades. Den har uppdaterats några gånger sedan dess men verkar i sin nuvarande form av bestått i 62 år (av namnet att döma i alla fall).
Huruvida den är utsatt för påtryckningar från politiskt håll låter jag vara osagt. Man kan dock konstatera att Tryckfrihetsförordningen redan i dagsläget är kringskuren, till exempel av lagen om hets mot folkgrupp. Tryckfriheten är således inte absolut, vilken den så klart borde vara.
I stället för lagen om hets mot folkgrupp finns till exempel en lagstiftning om olaga hot som på ett tillfredsställande sätt borde räcka för att stävja eventuella hot eller kränkningar mot enskilda individer (den typ av kollektivisering som lagen om hets mot folkgrupp utgör är i stället kontraproduktiv eftersom den klumpar ihop människor och gör dem till offer utifrån en förment grupptillhörighet).
Men vad innebär då Tryckfrihetsförordningen? Flera av mina vänner som arbetat som debattredaktörer har vittnat om en uppsjö av förorättade människor, som när de inte fått sina insändare eller debattartiklar publicerade i lokaltidningen, åberopat tryckfriheten. Och i samma andetag anklagat tidningen i fråga för censur.
Men tryckfriheten innebär ju inte att du har rätt att få dina åsikter tryckta i vilken tidningen som helst. Den innebär att du har rätt att starta en egen tidning och sprida vilka åsikter som helst (nästan i alla fall).
För som jag skrev ovan så är tryckfriheten redan i dagsläget kringskuren. Kanske borde vi därför införa en Tyckfrihetsförordning som komplement till Tryckfrihetsförordningen? En förordning som faktiskt stadgar att människor ha rätt att ha precis vilka åsikter som helst, hur knasiga de än må vara i andras ögon.
Eftersom det är förbjudet att hota andra individer, eller på annat sätt kränka dem, skulle det vara (relativt) enkelt att avgöra vad som är brottsligt eller ej.
Vem väcker den motionen i Riksdagen?
Nyheter: MV, B.
Huruvida den är utsatt för påtryckningar från politiskt håll låter jag vara osagt. Man kan dock konstatera att Tryckfrihetsförordningen redan i dagsläget är kringskuren, till exempel av lagen om hets mot folkgrupp. Tryckfriheten är således inte absolut, vilken den så klart borde vara.
I stället för lagen om hets mot folkgrupp finns till exempel en lagstiftning om olaga hot som på ett tillfredsställande sätt borde räcka för att stävja eventuella hot eller kränkningar mot enskilda individer (den typ av kollektivisering som lagen om hets mot folkgrupp utgör är i stället kontraproduktiv eftersom den klumpar ihop människor och gör dem till offer utifrån en förment grupptillhörighet).
Men vad innebär då Tryckfrihetsförordningen? Flera av mina vänner som arbetat som debattredaktörer har vittnat om en uppsjö av förorättade människor, som när de inte fått sina insändare eller debattartiklar publicerade i lokaltidningen, åberopat tryckfriheten. Och i samma andetag anklagat tidningen i fråga för censur.
Men tryckfriheten innebär ju inte att du har rätt att få dina åsikter tryckta i vilken tidningen som helst. Den innebär att du har rätt att starta en egen tidning och sprida vilka åsikter som helst (nästan i alla fall).
För som jag skrev ovan så är tryckfriheten redan i dagsläget kringskuren. Kanske borde vi därför införa en Tyckfrihetsförordning som komplement till Tryckfrihetsförordningen? En förordning som faktiskt stadgar att människor ha rätt att ha precis vilka åsikter som helst, hur knasiga de än må vara i andras ögon.
Eftersom det är förbjudet att hota andra individer, eller på annat sätt kränka dem, skulle det vara (relativt) enkelt att avgöra vad som är brottsligt eller ej.
Vem väcker den motionen i Riksdagen?
Nyheter: MV, B.
torsdag 1 december 2011
Bidrag, stöd och lotter
Sedan partistödet infördes i Sverige har våra svenska partier blivit nästan helt beroende av de stöd som betalas ut via stat, kommuner och landsting. Medlemsavgifter täcker endast en bråkdel av de kostnader som ett riksdagsparti har.
Partistödet anses allmänt skapa oberoende partier som därmed inte är hänvisade till en godtycklig marknad av oberäkneliga medlemmar eller till utomstående finansiärer.
Som i alla andra fall går det dock att ifrågasätta det sunda i att vara helt beroende av det offentliga. Det är inte nyttigt på individnivå och torde inte heller vara det på organisationsnivå.
Det här vet våra svenska partier om och man har lite olika tillvägagångssätt för att inte vara helt utelämnade till det offentligas goda vilja. Centern hade sina tidningar (som numera har förvandlats till en stor förmögenhet), Socialdemokraterna sitt lotteri och Moderaterna sina insamlingar.
De pengar som partierna har fått in på ovanstående verksamheter har redovisats i respektive partis årsredovisningar. Vänsterpartierna har dock haft synpunkter på att Moderaterna inte har redovisat vilka enskilda individer som skänkt pengar till partiet.
Nu verkar det emellertid som att partiledningen öppnat upp för en översyn av den ståndpunkten. Något som jag kan tycka är olyckligt.
Ingen kräver att partierna ska redovisa vilka enskilda individer som är medlemmar i respektive parti. Då borde man följaktligen inte heller behöva redovisa vilka enskilda individer som skänker pengar. Det handlar om föreningsfrihet.
För jag har inga problem med att Sossarna har sitt lotteri (även om det känns som en lite lustig kvarleva från en tid då Bellman krängde statliga lotter). Jag har heller inga problem med att Centern förvaltade sina tidningskoncerner på ett för dem positivt sätt. Så länge eventuella intäkter redovisas på ett eller annat sätt borde det vara en icke-fråga.
Då torde diskrepansen inom LO-förbunden i fråga om bidrag till Socialdemokraterna vara ett större (internt) problem. Skiljelinjen i den frågan torde stå mellan å ena sidan passiva medlemmar som är medlemmar i facket för att de vill ha en försäkringar snarare än "arbetarkamp" och å andra sidan förtroendevalda fackliga aktivister som lever för facklig-politisk samverkan.
Det här är, precis som systemets försvarare brukar hävda, en intern fråga. Jag har dock svårt att se hur LO ska kunna fortsätta legitimera förfarandet när en allt större andel av medlemmarna röstar borgerligt.
Fast det är klart. De som röstar borgerligt blir aldrig ombudsmän eller förtroendevalda. Vilket så klart är praktiskt. Då kan man nämligen hänvisa till diverse LO-kongressbeslut (som fattats av människor som ofta har uppdrag för Socialdemokraterna samtidigt som de är LO-aktiva) även i fortsättningen.
Nyheter: DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD.
Bloggar: Persson, Lundbäck, Santesson.
Partistödet anses allmänt skapa oberoende partier som därmed inte är hänvisade till en godtycklig marknad av oberäkneliga medlemmar eller till utomstående finansiärer.
Som i alla andra fall går det dock att ifrågasätta det sunda i att vara helt beroende av det offentliga. Det är inte nyttigt på individnivå och torde inte heller vara det på organisationsnivå.
Det här vet våra svenska partier om och man har lite olika tillvägagångssätt för att inte vara helt utelämnade till det offentligas goda vilja. Centern hade sina tidningar (som numera har förvandlats till en stor förmögenhet), Socialdemokraterna sitt lotteri och Moderaterna sina insamlingar.
De pengar som partierna har fått in på ovanstående verksamheter har redovisats i respektive partis årsredovisningar. Vänsterpartierna har dock haft synpunkter på att Moderaterna inte har redovisat vilka enskilda individer som skänkt pengar till partiet.
Nu verkar det emellertid som att partiledningen öppnat upp för en översyn av den ståndpunkten. Något som jag kan tycka är olyckligt.
Ingen kräver att partierna ska redovisa vilka enskilda individer som är medlemmar i respektive parti. Då borde man följaktligen inte heller behöva redovisa vilka enskilda individer som skänker pengar. Det handlar om föreningsfrihet.
För jag har inga problem med att Sossarna har sitt lotteri (även om det känns som en lite lustig kvarleva från en tid då Bellman krängde statliga lotter). Jag har heller inga problem med att Centern förvaltade sina tidningskoncerner på ett för dem positivt sätt. Så länge eventuella intäkter redovisas på ett eller annat sätt borde det vara en icke-fråga.
Då torde diskrepansen inom LO-förbunden i fråga om bidrag till Socialdemokraterna vara ett större (internt) problem. Skiljelinjen i den frågan torde stå mellan å ena sidan passiva medlemmar som är medlemmar i facket för att de vill ha en försäkringar snarare än "arbetarkamp" och å andra sidan förtroendevalda fackliga aktivister som lever för facklig-politisk samverkan.
Det här är, precis som systemets försvarare brukar hävda, en intern fråga. Jag har dock svårt att se hur LO ska kunna fortsätta legitimera förfarandet när en allt större andel av medlemmarna röstar borgerligt.
Fast det är klart. De som röstar borgerligt blir aldrig ombudsmän eller förtroendevalda. Vilket så klart är praktiskt. Då kan man nämligen hänvisa till diverse LO-kongressbeslut (som fattats av människor som ofta har uppdrag för Socialdemokraterna samtidigt som de är LO-aktiva) även i fortsättningen.
Nyheter: DN, DN, Exp, GP, SvD, SvD.
Bloggar: Persson, Lundbäck, Santesson.
onsdag 30 november 2011
Välkommen @Tokmoderaten!
I dag börjar Tokmoderaten blogga här på Nyheter24. Jag säger så klart välkommen, och önskar honom lycka till!
Hundratusen man
Karl XII hade hundratusen man.
Karl XII hade hundratusen man.
Karl XII hade hundratusen man.
När han tågade långsamt fram i makadam!
Karl XII hade hundratusen man.
Karl XII hade hundratusen man.
När han tågade långsamt fram i makadam!
tisdag 29 november 2011
RFSU och sexualiseringen av barnet
RFSU, detta privata företag som ibland så lätt, så lätt kan misstas för att vara ett myndighetsliknande organ, har nyligen nått nya oanade höjder i sin iver att upplysa Sveriges invånare om saker de inte visste att de behövde veta.
"Barns sexualitet - en vägledning kring barns beteende" är en informationsskrift som riktar sig till föräldrar och skolpersonal som vill ha tips och råd kring hur man pratar om sex och sexualitet med barn.
Och vi pratar inte om stora tonårsbarn här. Nej då, skriften ska vara ett "stöd till föräldrar, förskolepersonal (min kursivering), lärare och andra som med jämna mellanrum behöver prata med barn om sexualitet".
Osmakligt är bara förnamnet.
Nyheter: VI.
"Barns sexualitet - en vägledning kring barns beteende" är en informationsskrift som riktar sig till föräldrar och skolpersonal som vill ha tips och råd kring hur man pratar om sex och sexualitet med barn.
Och vi pratar inte om stora tonårsbarn här. Nej då, skriften ska vara ett "stöd till föräldrar, förskolepersonal (min kursivering), lärare och andra som med jämna mellanrum behöver prata med barn om sexualitet".
Osmakligt är bara förnamnet.
Nyheter: VI.
måndag 28 november 2011
Höger och mitten samtidigt, en omöjlig balansakt?
Vi befäster vår mittenposition i svensk politik. Vi är vare sig höger eller vänster - Jimmie Åkesson
Trots ovanstående anspråk från Sverigedemokraternas partiledare har partiet i fråga under helgen som gått röstat igenom ett nytt principprogram där det står att partiet ska vara "socialkonservativt på nationalistisk grund".
Bakgrunden säger man (inom partiet) är att partiets politik hela tiden har varit socialkonservativ, men att man inte har satt ord på det. Nu, för att bredda partiet och locka nya väljare, väljer man dock att sätta den förmenta nygamla ideologin på pränt.
Huruvida det kommer lyckas låter jag vara osagt. I mina ögon är inte partiet socialkonservativt. Termen är dessutom långt ifrån självklar i svensk politik eftersom vi aldrig tidigare har haft ett parti som kallat sig det. Traditionellt socialkonservativa partier som tyska CDU torde hur som helst ha lite gemensamt med Sverigedemokraterna.
Att säga att man värnar den svenska folkhemstanken, först formulerad av Rudolf Kjellén, räcker liksom inte för att man ska kunna kalla sig socialkonservativ (särskilt som det går att diskutera huruvida Kjellén verkligen var det för egen del). Särskilt inte när den ekonomiska politik som man driver och föreslår i allt väsentligt är socialdemokratisk.
Det verkar som att Sverigedemokraterna glömmer bort att det 50-talets folkhem de drömmer sig tillbaka till hade en helt annan typ av välfärd än den vi har i dag. 1950 låg skattetrycket fortfarande på ca 20 procent i Sverige och Socialdemokraterna hade precis påbörjat sitt reformarbete för att bygga ut den svenska "generella" välfärden.
Jag uppfattar dock Sverigedemokraternas ekonomiska politik som att de vill bevara, och i vissa delar, bygga ut den nuvarande välfärdsstaten. Det vill säga Socialdemokraternas efterkrigstidsskapelse. En skapelse som torde ha lite med den typ av samhälle som merparten av alla uttalat socialkonservativa säger sig vilja ha.
Sverigedemokraternas folkhemstanke verkar i stället främst handla om en föreställning om ett mer homogent Sverige. Om en tid innan "massinvandring" och globalisering. Det är därmed inte en ekonomisk vision. I alla fall inte en socialkonservativ sådan.
Så jag säger det igen. Ett parti blir inte socialkonservativt bara för att det försöker kombinera värdekonservatism med socialism. Det blir i stället en version av det som i Storbritannien kallas för Blue Labour. Och där tror jag absolut att det finns mark att vinna för Sverigedemokraterna.
Det har dock ingenting med socialkonservatism att göra.
Nyheter: DN, DN, SvD, SvD, SvD, R&D, SyD, FB, VLT, D.
Bloggar: Olsson, Olsson, Magnusson, Johanson Heinö, Bjereld, Persson.
Trots ovanstående anspråk från Sverigedemokraternas partiledare har partiet i fråga under helgen som gått röstat igenom ett nytt principprogram där det står att partiet ska vara "socialkonservativt på nationalistisk grund".
Bakgrunden säger man (inom partiet) är att partiets politik hela tiden har varit socialkonservativ, men att man inte har satt ord på det. Nu, för att bredda partiet och locka nya väljare, väljer man dock att sätta den förmenta nygamla ideologin på pränt.
Huruvida det kommer lyckas låter jag vara osagt. I mina ögon är inte partiet socialkonservativt. Termen är dessutom långt ifrån självklar i svensk politik eftersom vi aldrig tidigare har haft ett parti som kallat sig det. Traditionellt socialkonservativa partier som tyska CDU torde hur som helst ha lite gemensamt med Sverigedemokraterna.
Att säga att man värnar den svenska folkhemstanken, först formulerad av Rudolf Kjellén, räcker liksom inte för att man ska kunna kalla sig socialkonservativ (särskilt som det går att diskutera huruvida Kjellén verkligen var det för egen del). Särskilt inte när den ekonomiska politik som man driver och föreslår i allt väsentligt är socialdemokratisk.
Det verkar som att Sverigedemokraterna glömmer bort att det 50-talets folkhem de drömmer sig tillbaka till hade en helt annan typ av välfärd än den vi har i dag. 1950 låg skattetrycket fortfarande på ca 20 procent i Sverige och Socialdemokraterna hade precis påbörjat sitt reformarbete för att bygga ut den svenska "generella" välfärden.
Jag uppfattar dock Sverigedemokraternas ekonomiska politik som att de vill bevara, och i vissa delar, bygga ut den nuvarande välfärdsstaten. Det vill säga Socialdemokraternas efterkrigstidsskapelse. En skapelse som torde ha lite med den typ av samhälle som merparten av alla uttalat socialkonservativa säger sig vilja ha.
Sverigedemokraternas folkhemstanke verkar i stället främst handla om en föreställning om ett mer homogent Sverige. Om en tid innan "massinvandring" och globalisering. Det är därmed inte en ekonomisk vision. I alla fall inte en socialkonservativ sådan.
Så jag säger det igen. Ett parti blir inte socialkonservativt bara för att det försöker kombinera värdekonservatism med socialism. Det blir i stället en version av det som i Storbritannien kallas för Blue Labour. Och där tror jag absolut att det finns mark att vinna för Sverigedemokraterna.
Det har dock ingenting med socialkonservatism att göra.
Nyheter: DN, DN, SvD, SvD, SvD, R&D, SyD, FB, VLT, D.
Bloggar: Olsson, Olsson, Magnusson, Johanson Heinö, Bjereld, Persson.
söndag 27 november 2011
Gott nytt (kyrko)år!
Nu är det snart dags för första adventsgudtjänst. Något av årets höjdpunkt eftersom man då får sjunga psalm 108 - Gå, Sion, din konung att möta.
Gott nytt kyrkoår på er!
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=yWNndW5ki-M&feature=related[/youtube]
Gott nytt kyrkoår på er!
[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=yWNndW5ki-M&feature=related[/youtube]
fredag 25 november 2011
Vad har Juholt emot familjen?
Men i Sverige ökar idag beroendet. Det fria valet minskas. Äldre blir beroende av sina barn för att få en värdig ålderdom. Barn blir beroende av sina föräldrar för att få en ordentlig utbildning. På punkt efter punkt får människor söka egna lösningar där politiken har avsagt sig ansvaret. - Håkan Juholt
I Håkan Juholts värld är tydligen det värsta som kan hända en människa att den blir beroende av sin familj. Och åtgärden för att motverka ett sådant beroende stavas mer politik.
Det här med valfrihet och egenmakt är uppenbarligen ingen stor grej för Juholt.
SvD.
I Håkan Juholts värld är tydligen det värsta som kan hända en människa att den blir beroende av sin familj. Och åtgärden för att motverka ett sådant beroende stavas mer politik.
Det här med valfrihet och egenmakt är uppenbarligen ingen stor grej för Juholt.
SvD.
torsdag 24 november 2011
SD och det socialkonservativa anslaget
Sverigedemokraterna verkar just nu göra sitt första försök till politisk triangulering. Inför helgens partikongress diskuteras nämligen en potentiell förändring i partiets handlingsprogram.
Förändringen går ut på att byta ut den tidigare beskrivningen av partiet som enbart nationalistiskt till förmån för en skrivelse om partiet som socialkonservativt på nationell grund (hittar inte den exakta formuleringen).
I dagens DN konstaterar Jimmie Åkesson att det hela är ett försök att bredda partiet för att fånga upp missnöjda väljare från andra partier. Primärt verkar moderatväljare vara av störst intresse för Åkesson.
Men exakt vad i Sverigedemokraternas politik är det som gör dem socialkonservativa egentligen? Ja, väldigt lite skulle jag säga. Och inte heller Åkesson verkar ha tänkt igenom det eftersom det knappast är socialkonservatism som han beskriver i i DN-intervjun.
Snarare är det strukturkonservatismen som lyser igenom. Inte en ideologiskt grundad konservatism således, utan endast ett krampaktigt kramande av en svunnen tid.
Ett kramande som Åkesson dessutom i allt väsentligt har gemensamt med delar av arbetarrörelsen (med Juholt i spetsen).
Men eftersom det inte är det nuvarande Sverige som man vill bevara (utan en 50-talsvariant) så kanske det vore bättre att prata om en historisk strukturkonservatism kanske? Åkesson har i alla fall väldigt lite med Otto von Bismarck att göra.
Och man blir inte socialkonservativ bara för att man kombinerar några värdefrågor med socialdemokratisk omfördelningspolitik från 50-talet.
Nyheter: AB, AB, SyD, DN, SMP, Exp.
Bloggar: Socialkonservativ, T&F.
Förändringen går ut på att byta ut den tidigare beskrivningen av partiet som enbart nationalistiskt till förmån för en skrivelse om partiet som socialkonservativt på nationell grund (hittar inte den exakta formuleringen).
I dagens DN konstaterar Jimmie Åkesson att det hela är ett försök att bredda partiet för att fånga upp missnöjda väljare från andra partier. Primärt verkar moderatväljare vara av störst intresse för Åkesson.
Men exakt vad i Sverigedemokraternas politik är det som gör dem socialkonservativa egentligen? Ja, väldigt lite skulle jag säga. Och inte heller Åkesson verkar ha tänkt igenom det eftersom det knappast är socialkonservatism som han beskriver i i DN-intervjun.
Snarare är det strukturkonservatismen som lyser igenom. Inte en ideologiskt grundad konservatism således, utan endast ett krampaktigt kramande av en svunnen tid.
Ett kramande som Åkesson dessutom i allt väsentligt har gemensamt med delar av arbetarrörelsen (med Juholt i spetsen).
Men eftersom det inte är det nuvarande Sverige som man vill bevara (utan en 50-talsvariant) så kanske det vore bättre att prata om en historisk strukturkonservatism kanske? Åkesson har i alla fall väldigt lite med Otto von Bismarck att göra.
Och man blir inte socialkonservativ bara för att man kombinerar några värdefrågor med socialdemokratisk omfördelningspolitik från 50-talet.
Nyheter: AB, AB, SyD, DN, SMP, Exp.
Bloggar: Socialkonservativ, T&F.
onsdag 23 november 2011
Äganderätt och allemansrätt
För de flesta framstår allemansrätten som en urgammal hävd. En kvarleva från en annan tid som fortfarande reglerar hur vi som privatpersoner får lov att röra oss i skog och mark.
Faktum är dock att allemansrätten är en relativt ny företeelse. En företeelse som, trots att den är inskriven i grundlagen, formellt inte är lag. Naturvårdsverket skriver:
"Allemansrätten är inskriven i en av Sveriges fyra grundlagar (2 kap. 15 § regeringsformen). Men allemansrätten är ingen lag och det finns heller ingen lag som exakt definierar den. Däremot omges allemansrätten av lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet."
De lagar som "sätter gränser för vad som är tillåtet" är bland annat Miljöbalken. Men trots att Naturvårdsverket skriver att allemansrätten i grunden gäller "för enskilda individer och inte grupper" så har man ändå inte lyckats presentera en utredning som på ett tillfredsställande sätt tar den enskilda äganderätten i beaktande.
Allemansrätten är nämligen till sin rättsliga natur ett intrång i äganderätten. För trots att allemansrätten formellt sätt endast gäller enskilda individer, och att Miljöbalken reglerar frågor om skador på skog och mark, så finns det i princip ingenting som hindrar kommersiella intressen från att nyttja/utnyttja andras mark för egna ändamål.
Frågan har främst handlat om att bärplockningsföretag och liknande verksamheter organiserat går ut på andras mark utan lov och utan att betala ersättning till markägaren. Ett agerande som Naturvårdsverket helt enkelt inte verkar vilja göra någonting åt.
Något som med rätta upprör LRF. För även om Miljöbalken och skadeståndslagstiftning reglerar ersättning vid skada på mark så förtar det inte det faktum att allemansrätten inskränker äganderätten (vilket jag skrivit mer utförligt om tidigare här, här och här).
Nyheter: DN, SJ, Land, Land, SR, GP, UNT, HD, MU.
Faktum är dock att allemansrätten är en relativt ny företeelse. En företeelse som, trots att den är inskriven i grundlagen, formellt inte är lag. Naturvårdsverket skriver:
"Allemansrätten är inskriven i en av Sveriges fyra grundlagar (2 kap. 15 § regeringsformen). Men allemansrätten är ingen lag och det finns heller ingen lag som exakt definierar den. Däremot omges allemansrätten av lagar som sätter gränser för vad som är tillåtet."
De lagar som "sätter gränser för vad som är tillåtet" är bland annat Miljöbalken. Men trots att Naturvårdsverket skriver att allemansrätten i grunden gäller "för enskilda individer och inte grupper" så har man ändå inte lyckats presentera en utredning som på ett tillfredsställande sätt tar den enskilda äganderätten i beaktande.
Allemansrätten är nämligen till sin rättsliga natur ett intrång i äganderätten. För trots att allemansrätten formellt sätt endast gäller enskilda individer, och att Miljöbalken reglerar frågor om skador på skog och mark, så finns det i princip ingenting som hindrar kommersiella intressen från att nyttja/utnyttja andras mark för egna ändamål.
Frågan har främst handlat om att bärplockningsföretag och liknande verksamheter organiserat går ut på andras mark utan lov och utan att betala ersättning till markägaren. Ett agerande som Naturvårdsverket helt enkelt inte verkar vilja göra någonting åt.
Något som med rätta upprör LRF. För även om Miljöbalken och skadeståndslagstiftning reglerar ersättning vid skada på mark så förtar det inte det faktum att allemansrätten inskränker äganderätten (vilket jag skrivit mer utförligt om tidigare här, här och här).
Nyheter: DN, SJ, Land, Land, SR, GP, UNT, HD, MU.
tisdag 22 november 2011
Svenskarna och den offentliga sektorn
Med tanke på gårdagens inlägg så kändes det lite passande att på Demoskops hemsida hitta en analys av svenskarnas vilja att minska den offentliga sektorn.
Tydligen är det så att denna vilja (att minska den offentliga sektorn vill säga) har minskat drastiskt sedan 1990. Från 55 procent av befolkningen till 27 procent. En omvälvande minskning i sig, men mest förvånande är att nivån är så stabil över tid.
Dagens procentnivå har i princip legat still sedan 1996. Det stora tappet skedde således mellan 1990 och 1996. Sedan dess har en ungefärligt lila stor andel av befolkningen önskat en minskning av den offentliga sektorn.
Något som får mig att konstatera att opinionen i fråga har varit näst intill okänslig för den ekonomiska konjunkturen. 1990 hade troligtvis den borgerliga opinionsbildningen lyckats förmedla bilden av en svällande statsapparat som inte först och främst arbetade för folkets fromma.
Sen kom 90-talskrisen med efterföljande oro. Något som troligtvis förklarar nedgången i opinionen. Frågan blir därför varför inte den skeptiska andelen ökade i takt med att ekonomin vände uppåt igen?
Beror det på en framgångsrik Socialdemokrati? Eller kanske på en misslyckad borgerlig opinionsbildning? För faktum kvarstår; i Sverige lever vi med en offentlig sektor som torde sakna motstycke. 32-33 procent av befolkningen arbetar inom denna sektor, en siffra som varit tämligen konstant de senaste 20 åren.
Så mina frågeställningar från i går kvarstår. I alla högsta grad får man väl till och med säga. Vad ska det offentliga åtagandet egentligen vara?
Vi som anser att det kan, och bör, vara mindre omfattande än i dag har ett hårt opinionsbildande arbete framför oss. I alla fall om vi vill upp i samma opinionssiffror (för en minskning av den offentliga sektorn) som 1990.
Tydligen är det så att denna vilja (att minska den offentliga sektorn vill säga) har minskat drastiskt sedan 1990. Från 55 procent av befolkningen till 27 procent. En omvälvande minskning i sig, men mest förvånande är att nivån är så stabil över tid.
Dagens procentnivå har i princip legat still sedan 1996. Det stora tappet skedde således mellan 1990 och 1996. Sedan dess har en ungefärligt lila stor andel av befolkningen önskat en minskning av den offentliga sektorn.
Något som får mig att konstatera att opinionen i fråga har varit näst intill okänslig för den ekonomiska konjunkturen. 1990 hade troligtvis den borgerliga opinionsbildningen lyckats förmedla bilden av en svällande statsapparat som inte först och främst arbetade för folkets fromma.
Sen kom 90-talskrisen med efterföljande oro. Något som troligtvis förklarar nedgången i opinionen. Frågan blir därför varför inte den skeptiska andelen ökade i takt med att ekonomin vände uppåt igen?
Beror det på en framgångsrik Socialdemokrati? Eller kanske på en misslyckad borgerlig opinionsbildning? För faktum kvarstår; i Sverige lever vi med en offentlig sektor som torde sakna motstycke. 32-33 procent av befolkningen arbetar inom denna sektor, en siffra som varit tämligen konstant de senaste 20 åren.
Så mina frågeställningar från i går kvarstår. I alla högsta grad får man väl till och med säga. Vad ska det offentliga åtagandet egentligen vara?
Vi som anser att det kan, och bör, vara mindre omfattande än i dag har ett hårt opinionsbildande arbete framför oss. I alla fall om vi vill upp i samma opinionssiffror (för en minskning av den offentliga sektorn) som 1990.
måndag 21 november 2011
Grattis Spanien!
I dag gratulerar vi föresten Spanien och Partido Popular som vann en jordskredsseger i gårdagens val!
Den kris för kapitalismen som allt fler socialister tycker sig se verkar inte hindra människor i Europa från att rösta höger.
Konstigt det där. När historiematerialismen inte går i den riktning man tror att den ska gå.
Nyheter: Exp, Exp, AB, DN, SvD, SvD.
Bloggar: Bildt, Hökmark, Levander.
Den kris för kapitalismen som allt fler socialister tycker sig se verkar inte hindra människor i Europa från att rösta höger.
Konstigt det där. När historiematerialismen inte går i den riktning man tror att den ska gå.
Nyheter: Exp, Exp, AB, DN, SvD, SvD.
Bloggar: Bildt, Hökmark, Levander.
Du och jag är inga öar
"No man is an island entire of itself; every man is a piece of the continent, a part of the main"
- John Donne
Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.
För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.
John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.
Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.
Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.
System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.
Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?
Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?
Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?
Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.
Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.
Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.
Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.
- John Donne
Få människor känner sig helt och hållet oberoende av andra. De allra flesta inser, och känner, att de är en del av någonting som omfattar fler än bara dem själva.
För de flesta är detta *någonting* den familj man tillhör, men det kan självklart vara någon helt annan konstellation; en förening, en församling, en arbetsplats etc.
John Donne satte således fingret på något väsentligt, och troligtvis djupt mänskligt, när han skrev sin dikt "no man is an island". Och trots att Hugh Grants rollfigur i filmen "Om en pojke" hävdar att han för egen del visst är det - ön Ibiza dessutom - så vill merparten av oss dela våra upplevelser, känslor och liv med andra människor.
Historisk sett har dessutom samma människor som man delat ovanstående med varit samma personer som borgat för ens välfärd i händelse av ofärd. Försörjningsbördan har i allt väsentligt varit ömsesidig inom det närmaste kollektivet och alla har bidragit efter förmåga.
Denna omedelbara solidaritet och omsorg om de närmaste har socialister genom alla tider försökt utsträcka till ett långt mer omfattande kollektiv än den närmaste kretsen av individer. Genom välfärdsstatens försorg har familjen, föreningen och församlingen utvidgats till hela nationer.
System har byggts upp för insamling och transferering av medel. System som i den takt de växer blir allt mer anonyma och opersonliga, och därmed också förlorar i legitimitet hos dem som förväntas betala.
Att de flesta är villiga att betala för andra människors välfärd hyser jag inga tvivel om. Den stora frågan är hur stort detta kollektiv av människor kan vara innan betalningsviljan avtar?
Är det rimligt att anta att alla ska känna sig solidariska med alla i en nation, i alla frågor? Eller ska man kanske begränsa skatteuttag till den kommunala nivån (jämför den amerikanska synen på delstalig- respektive federal nivå)?
Och ska man kanske låta dem som vill ha en arbetslöshetsförsäkring gå ihop med andra (på frivillig basis) som också vill ha det (precis som det gick till när vi fick a-kassor i det här landet)?
Hur stort är det rimligt att det offentliga åtagandet är, och på vilken nivå ska detta betalas? Jag har inga direkta svar på dessa frågor men jag anser generellt att beslut ska fattas nära den enskilda individen. Det är dessutom rimligt att alla har en stor rådighet över sådant som rör en själv.
Stora statliga transfereringar torde vara motsatsen till denna rådighet, i alla fall för den enskilda individen. Insynen är dålig och kontrollen över vad pengar går till är i princip obefintlig.
Vi kanske ska börja med att dela upp valdagarna igen, så att den kommunal nivåns betydelse kan höjas? En diskussion angående vad som ska vara det offentligas respektive den enskildas åtagande i form av "välfärds"-tjänster bör också föras.
Jag säger inte att det finns några enkla svar. Jag tror dock att många vill att beslut som rör den egna personliga välfärden ska ligga så nära en själv som möjligt, kanske till och med runt det egna "köksbordet". I dagens system ligger dock besluten ofta någon helt annanstans.
fredag 18 november 2011
Fler aktörer i äldreomsorgen
Församlingen där jag är medlem, Immanuelskyrkan i Stockholm, driver sedan många år ett äldreboende. Tidigare hette det Rådmanshemmet och låg på Rådmansgatan. När lokalerna blev utdömda valde församlingen att bygga ett helt nytt äldreboende.
Löjtnantsgården som äldreboendet heter ligger på Östermalm och är mycket populärt, både bland församlingsmedlemmar som bland utomstående. I huset finns dessutom ett seniorboende där något yngre äldre bor. Bland dem finns det personer som utför volontärarbete på äldreboendet.
I fastigheten finns även ett tiotal studentbostäder dit man har förtur om man läser någon medicinsk/omvårdnadsinriktad utbildning och kan tänka sig att arbeta extra på Löjtnantsgården.
Det är således fullt möjligt att driva en god och genomtänkt verksamhet som fristående aktör. Det visste nog visserligen de flesta redan, trots högt tonläge i debatten den senaste tiden.
Att Svenska Kyrkan vill starta äldreboenden känns därför som ett välkommet inslag. Att de ser det som någonting positivt att de inte "behöver leverera vinst" får så klart stå för dem. Huvudsaken som jag ser det är att antalet aktörer inom äldreomsorgen, som kan lära av varandra, ökar.
Att människor gärna vänder sig till till mindre företag som Kavat vård känns dock inte märkligt. Det är med största sannolikhet enklare att ha överblick och kontroll i en mindre organisation. Det betyder dock inte betyda att det är omöjligt att ha det i en större.
Mitt huvudbudskap just nu är emellertid; Ju fler aktörer som arbetar med att aktivt förbättra den omsorg de levererar till boende och patienter, desto bättre. Monopol leder aldrig till effektiv och kvalitativ verksamhet. Inte inom äldreomsorg... inte inom någon verksamhet.
SvD, SvD, SvD, KT.
Löjtnantsgården som äldreboendet heter ligger på Östermalm och är mycket populärt, både bland församlingsmedlemmar som bland utomstående. I huset finns dessutom ett seniorboende där något yngre äldre bor. Bland dem finns det personer som utför volontärarbete på äldreboendet.
I fastigheten finns även ett tiotal studentbostäder dit man har förtur om man läser någon medicinsk/omvårdnadsinriktad utbildning och kan tänka sig att arbeta extra på Löjtnantsgården.
Det är således fullt möjligt att driva en god och genomtänkt verksamhet som fristående aktör. Det visste nog visserligen de flesta redan, trots högt tonläge i debatten den senaste tiden.
Att Svenska Kyrkan vill starta äldreboenden känns därför som ett välkommet inslag. Att de ser det som någonting positivt att de inte "behöver leverera vinst" får så klart stå för dem. Huvudsaken som jag ser det är att antalet aktörer inom äldreomsorgen, som kan lära av varandra, ökar.
Att människor gärna vänder sig till till mindre företag som Kavat vård känns dock inte märkligt. Det är med största sannolikhet enklare att ha överblick och kontroll i en mindre organisation. Det betyder dock inte betyda att det är omöjligt att ha det i en större.
Mitt huvudbudskap just nu är emellertid; Ju fler aktörer som arbetar med att aktivt förbättra den omsorg de levererar till boende och patienter, desto bättre. Monopol leder aldrig till effektiv och kvalitativ verksamhet. Inte inom äldreomsorg... inte inom någon verksamhet.
SvD, SvD, SvD, KT.
torsdag 17 november 2011
Lundberg och Lekander i P1-morgon om Scum-manifestet
I dag på morgonen debatterade Johan Lundberg och Nina Lekander Scum-manifestet i P1-morgon (Lyssna här).
Nina Lekander verkar anse att manifestet endast ska ses som ett konstverk, helt frikopplat från Valerie Solanas agerande i övrigt. Lekander ser heller inga problem med att manifestet, och därmed även teaterpjäsen, anser att män ska utrotas. Det är tydligen bara satir.
Med tanke på hur manifestet brukar tolkas, diskuteras och framställas så är jag inte lika övertygad.
Axess, Expressen, SVTDebatt.
Nina Lekander verkar anse att manifestet endast ska ses som ett konstverk, helt frikopplat från Valerie Solanas agerande i övrigt. Lekander ser heller inga problem med att manifestet, och därmed även teaterpjäsen, anser att män ska utrotas. Det är tydligen bara satir.
Med tanke på hur manifestet brukar tolkas, diskuteras och framställas så är jag inte lika övertygad.
Axess, Expressen, SVTDebatt.
onsdag 16 november 2011
Biologiska klockor satta ur spel
Människors förmåga till att dels skjuta upp saker, dels vilja ha kakan samtidigt som man äter på den, verkar onekligen vara starkt utvecklad. Och ingenstans märks det så väl som när kommer till barnafödande. Eller som den brittiska fertilitetsläkaren Gillian Lockwood säger till DN:
"– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".
I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.
Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.
"– Förr jobbade kvinnor, gifte sig och sedan blev barnen grädden på moset. I dagens konsumtionssamhälle vill vi först resa, köpa hus och prylar. Barnen är den enda ”varan” eller ”upplevelsen” som vi medvetet skjuter på tills det är nästan för sent".
I fallet med nedfrysta ägg som DN skriver om i dag verkar det visserligen som att den enskilda individen betalar för behandling och lagring på egen hand. Vilket spontant känns bra eftersom jag generellt sätt är skeptisk till att det offentliga bekostar människors barndrömmar.
Att vänta så pass länge med att skaffa barn att det kanske är för sent kan i mina ögon inte övergå till att bli ett offentligt ansvar. Det är den enskilda individens val och den bör rimligtvis stå för det valet.
tisdag 15 november 2011
Sveriges historia är dess konungars
Jag har länge funderat på att införskaffa det nya uppslagsverket/standardverket "Sveriges historia". Som intresserad av historia i allmänhet och av svensk historia i synnerhet känns det självklart att man köper det verk som produceras under sin egen levnadstid. Det har dock inte blivit av än.
Och tyvärr måste jag säga att Maja Hagermans ledarkolumn i dagens DN inte gör att jag kommer ha allt för bråttom.
Det är självklart att forskare upptäcker nya saker i och med att tiden går. Nya upptäckter leder till nya kunskaper som ibland reviderar det man tidigare trott eller ansett. Det är inget konstigt med det. Det är en naturlig del av forskningsprocessen.
Tyvärr är jag rädd för att det nya sätt att skriva om svensk historia som Hagerman refererar till har lite med nya uppgifter att göra. Snarare verkar det i stor utsträckning handla om anakronismer och en vilja att tolka historiska händelser utifrån vår tid och våra synsätt.
Jag sticker inte under stol med att jag anser att Sveriges historia främst har burits fram av dess konungar (och till dem nära förbundna). De har haft förmåga, medel och position att påverka historiens gång genom enskilda beslut.
Bondpojken påverkar sällan historien i någon större utsträckning (även om det finns gott om undantag till den regeln). Inte heller säger den historiematerialistiska tolkningen av historien särskilt mycket om enskilda individers bevekelsegrunder.
Allmogens livsöden, hur behjärtansvärda de än kan tänkas vara, är därför (i mina ögon) ganska ointressanta för att förklara Sveriges deltagande i 30-åriga kriget. De säger inte heller särskilt mycket om Gustav III:s palatsrevolution.
Studien av "makten" bör därför vara central i historisk forskning. I alla fall om man vill förstå historiska skeenden i ett större perspektiv. Folklivsforskning, ekonomisk historia etc kan absolut komplettera bilden eftersom det är svårt, även för enväldiga konungar, att verka i ett vakuum.
Maktens personer och dess bevekelsegrunder kan dock inte bortses ifrån när man vill söka förstå historiens gång.
Och tyvärr måste jag säga att Maja Hagermans ledarkolumn i dagens DN inte gör att jag kommer ha allt för bråttom.
Det är självklart att forskare upptäcker nya saker i och med att tiden går. Nya upptäckter leder till nya kunskaper som ibland reviderar det man tidigare trott eller ansett. Det är inget konstigt med det. Det är en naturlig del av forskningsprocessen.
Tyvärr är jag rädd för att det nya sätt att skriva om svensk historia som Hagerman refererar till har lite med nya uppgifter att göra. Snarare verkar det i stor utsträckning handla om anakronismer och en vilja att tolka historiska händelser utifrån vår tid och våra synsätt.
Jag sticker inte under stol med att jag anser att Sveriges historia främst har burits fram av dess konungar (och till dem nära förbundna). De har haft förmåga, medel och position att påverka historiens gång genom enskilda beslut.
Bondpojken påverkar sällan historien i någon större utsträckning (även om det finns gott om undantag till den regeln). Inte heller säger den historiematerialistiska tolkningen av historien särskilt mycket om enskilda individers bevekelsegrunder.
Allmogens livsöden, hur behjärtansvärda de än kan tänkas vara, är därför (i mina ögon) ganska ointressanta för att förklara Sveriges deltagande i 30-åriga kriget. De säger inte heller särskilt mycket om Gustav III:s palatsrevolution.
Studien av "makten" bör därför vara central i historisk forskning. I alla fall om man vill förstå historiska skeenden i ett större perspektiv. Folklivsforskning, ekonomisk historia etc kan absolut komplettera bilden eftersom det är svårt, även för enväldiga konungar, att verka i ett vakuum.
Maktens personer och dess bevekelsegrunder kan dock inte bortses ifrån när man vill söka förstå historiens gång.
måndag 14 november 2011
Beroende av det offentliga
Svenskt 1900-tal var ett högskatteexperiment av unikt slag. Politiker, övertygade om välfärdsstatens överlägsenhet, utvidgade det offentligas domäner i ett rasande tempo. I dag ser vi resultatet. Trots världens högsta skatter brister välfärden. Samtidigt innebär avsaknaden av egna besparingar att stora grupper är oförmögna att hantera de väntetider som välfärdsstatens utformning ger upphov till. Detta är ett illavarslande tecken som måste tas på största allvar.
Det skriver Simon Westberg med flera i Dagens Samhälle på nätet med anledning av den rapport som de skrivit för Timbro.
Verkar onekligen vara spännande läsning. Det faktum att så många saknar besparingar och därför blir helt beroende av det offentliga är ett illavarslande tecken. Det är svårt att vara fri när man är beroende.
Det skriver Simon Westberg med flera i Dagens Samhälle på nätet med anledning av den rapport som de skrivit för Timbro.
Verkar onekligen vara spännande läsning. Det faktum att så många saknar besparingar och därför blir helt beroende av det offentliga är ett illavarslande tecken. Det är svårt att vara fri när man är beroende.
söndag 13 november 2011
Är alkohol en förmildrande omständighet?
Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI) har i en undersökning visat att rattonyktra som skadar eller dödar andra i trafiken i genomsnitt får en månads kortare fängelsestraff än opåverkade.
Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare och nu ordförande för Brottsofferjourernas riksförbund, spekulerar i huruvida domare omedvetet tänker att det är värre att utsätta någon för skada i nyktert tillstånd än i onyktert.
Någonting säger mig att det "allmänna rättsmedvetandet" inte håller med om den bedömningen. Och jag gör det inte heller. Snarare borde onykterheten ses som en ytterligare belastning eftersom rattonykterhet i sig är ett brott.
Alkohol bör hur som helst inte kunna betraktas som en förmildrande omständighet. Jag hoppas därför att VTI:s studie på något sätt påverkar den praxis som finns vid våra tingsrätter. Att straffen för rattonyktra blir lägre än för nyktra känns nämligen inte tillfyllest.
Nyheter: DN, SvD, Exp, SR, NV.
Bloggar: Erixon.
Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare och nu ordförande för Brottsofferjourernas riksförbund, spekulerar i huruvida domare omedvetet tänker att det är värre att utsätta någon för skada i nyktert tillstånd än i onyktert.
Någonting säger mig att det "allmänna rättsmedvetandet" inte håller med om den bedömningen. Och jag gör det inte heller. Snarare borde onykterheten ses som en ytterligare belastning eftersom rattonykterhet i sig är ett brott.
Alkohol bör hur som helst inte kunna betraktas som en förmildrande omständighet. Jag hoppas därför att VTI:s studie på något sätt påverkar den praxis som finns vid våra tingsrätter. Att straffen för rattonyktra blir lägre än för nyktra känns nämligen inte tillfyllest.
Nyheter: DN, SvD, Exp, SR, NV.
Bloggar: Erixon.
fredag 11 november 2011
Utsortering eller välvilja?
De senaste 100 åren har mänskligheten gjort enorma medicinska framsteg. Vi kan i dag, relativt enkelt, bota sjukdomar som för bara några decennier ofrånkomligen tog livet av folk.
Det förs dock sällan diskussioner kring huruvida all medicinsk utveckling verkligen är positiv, eller om tekniska framsteg alltid ska användas bara för att man kan. I alla fall upplever jag att den diskussionen sällan förs.
Jag har tidigare skrivit om användandet av NUPP-tester inom sjukvården. Dessa erbjuds regelmässigt till kvinnor över 35 år för att screena efter foster med Downs syndrom. I allt väsentligt för att erbjuda modern abort om det skulle visa sig att barnet faktiskt har Downs syndrom.
I Danmark har man tagit detta ännu längre i och med att man erbjuder alla kvinnor att göra ett NUPP-test. Detta sker dessutom med den högst uttalade planen att eliminera "risken" att barn föds med Downs syndrom.
Men även på det här området sker medicinska framsteg. Forskare har nu tagit fram en metod där det räcker med ett blodprov för att få fram samma information som ett NUPP-test ger. Möjligheten till en betydligt enklare screeningprocess är således precis runt hörnet.
Jag skulle emellertid vilja fråga om vi verkligen vill gå runt det hörnet? Jag är nämligen oroad över vilka konsekvenser det får inom sjukvården, för att inte tala om inom samhället.
Vill vi ha ett samhälle där vi aktivt letar efter vad som för tillfället anses vara olämpliga människor? Det är onekligen så att bara tanken på att göra det är att befinna sig på ett sluttande plan. Och historien visar oss dessutom att liknande tankar har en tendens att spåra ur.
Så även om medicinska framsteg har varit viktiga - och fortsätter att vara viktiga - för mänskligheten, skulle jag önska mig ett debattklimat där det faktiskt är möjligt att diskutera vilka framsteg vi faktiskt ska implicera. Att tekniken finns där är knappast skäl nog för att den ska användas i alla lägen. Vi måste också fråga oss vilka implikationer användningen eventuellt kan få i framtiden.
Inte sagt att det är enkelt. Men vill vi behålla vår mänsklighet, i bemärkelsen omtanke och humanism, måste frågorna ställas.
Dagen.
Det förs dock sällan diskussioner kring huruvida all medicinsk utveckling verkligen är positiv, eller om tekniska framsteg alltid ska användas bara för att man kan. I alla fall upplever jag att den diskussionen sällan förs.
Jag har tidigare skrivit om användandet av NUPP-tester inom sjukvården. Dessa erbjuds regelmässigt till kvinnor över 35 år för att screena efter foster med Downs syndrom. I allt väsentligt för att erbjuda modern abort om det skulle visa sig att barnet faktiskt har Downs syndrom.
I Danmark har man tagit detta ännu längre i och med att man erbjuder alla kvinnor att göra ett NUPP-test. Detta sker dessutom med den högst uttalade planen att eliminera "risken" att barn föds med Downs syndrom.
Men även på det här området sker medicinska framsteg. Forskare har nu tagit fram en metod där det räcker med ett blodprov för att få fram samma information som ett NUPP-test ger. Möjligheten till en betydligt enklare screeningprocess är således precis runt hörnet.
Jag skulle emellertid vilja fråga om vi verkligen vill gå runt det hörnet? Jag är nämligen oroad över vilka konsekvenser det får inom sjukvården, för att inte tala om inom samhället.
Vill vi ha ett samhälle där vi aktivt letar efter vad som för tillfället anses vara olämpliga människor? Det är onekligen så att bara tanken på att göra det är att befinna sig på ett sluttande plan. Och historien visar oss dessutom att liknande tankar har en tendens att spåra ur.
Så även om medicinska framsteg har varit viktiga - och fortsätter att vara viktiga - för mänskligheten, skulle jag önska mig ett debattklimat där det faktiskt är möjligt att diskutera vilka framsteg vi faktiskt ska implicera. Att tekniken finns där är knappast skäl nog för att den ska användas i alla lägen. Vi måste också fråga oss vilka implikationer användningen eventuellt kan få i framtiden.
Inte sagt att det är enkelt. Men vill vi behålla vår mänsklighet, i bemärkelsen omtanke och humanism, måste frågorna ställas.
Dagen.
onsdag 9 november 2011
I mediaskugga
Sedan i går eftermiddag är jag i Norrköping på SKL-kongress. Jag är här med jobbet och kommer vara här till i morgon eftermiddag. Jag kommer därför inte ha tid med något bloggande. Så väl mött igen om några dagar.
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
tisdag 8 november 2011
Moral, normer och den fria viljan
Människan är en bräcklig varelse. Fysiskt, så väl som psykiskt. Vi har en fri vilja som låter oss välja mellan olika valmöjligheter men det är långt ifrån alltid som vi väljer sådant som är positivt för oss själva och för vår omgivning.
Den fria viljan kan således vara bedräglig och någonting som de flesta av oss kämpar med från tid till annan. Vi vet oftast vad som är ett rimligt val, men det är långt från alltid som vi väljer just det.
Olika omständigheter kan i stället göra att vi väljer sådant som har en uppenbar negativ påverkan, eller till och med skadar oss själva.
Grupptryck kan vara en orsak till beslut av mer negativ karaktär. Även bristande överblick eller kunskap kan leda till *fel* beslut. Det fråntar emellertid inte det egna ansvaret inför det felaktiga beslutet. Även när vi gör dåliga val är vi således ansvariga för de val vi ändå gör.
Ett sätt att undvika åtminstone några av de mer uppenbart dåliga valen människor gör är att på samhällsnivå styras av ett gemensam normsystem.
Göran Hägglund fick utstå en hel del spott och spe för sin debattartikel om att den ekonomiska krisen delvis kunde förklaras av en brist på kristna värderingar.
Nu var det ju visserligen inte främst kristen tro som avsågs av Hägglund, utan snarare det normsystem som byggts upp av det västerländska kristen-humanistiska arvet. Men det var belackarna inte särskilt intresserade av.
Nu har dock bröderna Sanandaji skrivit en artikel i tidningen Axess på samma tema. De skriver bland annat:
Normer påverkar både privatekonomiskt och medborgerligt ansvarstagande. [...] Bristande ansvarstagande inom USA:s offentliga sektor har lett till galopperande statsskuld. Det är inte bara i USA som väljare har prioriterat kortsiktigt egenintresse framför samhällsansvar, samma fenomen har uppträtt i södra Europa.
Vidare konstaterar de att...
Psykologer har visat att människan saknar perfekt självkontroll. Många äter onyttig mat som de inte borde äta, dricker för mycket alkohol, skjuter upp jobbiga arbetsuppgifter och sparar för lite inför framtiden. Majoriteten av befolkningen erkänner till exempel själva att de inte klarar av att spara så mycket som de skulle vilja.
Normer är ett sätt att råda bot på problemen med självkontroll. En person med starka normer jobbar och sparar därför mer än den som endast styrs av sin kortsiktiga njutningar.
Det går alltså att påverka självkontrollen och de val vi gör. Förutsättningen verkar vara ett tydligt normsystem som bygger på eget ansvarstagande, omtanke och eftertänksamhet.
I Sverige finns det i allt väsentligt ett sådant normsystem men ingenting är någonsin skrivet i sten. Även normsystem måste underhållas av dem som delar det. Görs inte det är det lätt hänt att andra värden tar över.
Enskilda individers motståndskraft (mot dåliga beslut) minskar också när färre delar det normsystem som tidigare fick dem att avstå från vissa saker.
Att odla och upprätthålla ett positivt normsystem bör därför vara en viktig uppgift för ett samhälle. Görs det kanske vi slipper allt för stora svängningar (och störtdykningar) i ekonomin i framtiden.
SvD, Axess.
Den fria viljan kan således vara bedräglig och någonting som de flesta av oss kämpar med från tid till annan. Vi vet oftast vad som är ett rimligt val, men det är långt från alltid som vi väljer just det.
Olika omständigheter kan i stället göra att vi väljer sådant som har en uppenbar negativ påverkan, eller till och med skadar oss själva.
Grupptryck kan vara en orsak till beslut av mer negativ karaktär. Även bristande överblick eller kunskap kan leda till *fel* beslut. Det fråntar emellertid inte det egna ansvaret inför det felaktiga beslutet. Även när vi gör dåliga val är vi således ansvariga för de val vi ändå gör.
Ett sätt att undvika åtminstone några av de mer uppenbart dåliga valen människor gör är att på samhällsnivå styras av ett gemensam normsystem.
Göran Hägglund fick utstå en hel del spott och spe för sin debattartikel om att den ekonomiska krisen delvis kunde förklaras av en brist på kristna värderingar.
Nu var det ju visserligen inte främst kristen tro som avsågs av Hägglund, utan snarare det normsystem som byggts upp av det västerländska kristen-humanistiska arvet. Men det var belackarna inte särskilt intresserade av.
Nu har dock bröderna Sanandaji skrivit en artikel i tidningen Axess på samma tema. De skriver bland annat:
Normer påverkar både privatekonomiskt och medborgerligt ansvarstagande. [...] Bristande ansvarstagande inom USA:s offentliga sektor har lett till galopperande statsskuld. Det är inte bara i USA som väljare har prioriterat kortsiktigt egenintresse framför samhällsansvar, samma fenomen har uppträtt i södra Europa.
Vidare konstaterar de att...
Psykologer har visat att människan saknar perfekt självkontroll. Många äter onyttig mat som de inte borde äta, dricker för mycket alkohol, skjuter upp jobbiga arbetsuppgifter och sparar för lite inför framtiden. Majoriteten av befolkningen erkänner till exempel själva att de inte klarar av att spara så mycket som de skulle vilja.
Normer är ett sätt att råda bot på problemen med självkontroll. En person med starka normer jobbar och sparar därför mer än den som endast styrs av sin kortsiktiga njutningar.
Det går alltså att påverka självkontrollen och de val vi gör. Förutsättningen verkar vara ett tydligt normsystem som bygger på eget ansvarstagande, omtanke och eftertänksamhet.
I Sverige finns det i allt väsentligt ett sådant normsystem men ingenting är någonsin skrivet i sten. Även normsystem måste underhållas av dem som delar det. Görs inte det är det lätt hänt att andra värden tar över.
Enskilda individers motståndskraft (mot dåliga beslut) minskar också när färre delar det normsystem som tidigare fick dem att avstå från vissa saker.
Att odla och upprätthålla ett positivt normsystem bör därför vara en viktig uppgift för ett samhälle. Görs det kanske vi slipper allt för stora svängningar (och störtdykningar) i ekonomin i framtiden.
SvD, Axess.
söndag 6 november 2011
Varsågod DN
Det verkar som att DN lånat lite information från min blogg i dag, utan att uppmärksamma det.
Tur att jag är en generös själ.
Uppdatering 7/11 kl. 09.45: Journalisten till DN-artikeln ovan har nu meddelat att hon kommer länka till mig när hon återkommer till jobbet på fredag.
Tur att jag är en generös själ.
Uppdatering 7/11 kl. 09.45: Journalisten till DN-artikeln ovan har nu meddelat att hon kommer länka till mig när hon återkommer till jobbet på fredag.
torsdag 3 november 2011
Sveriges Kennedy är död
Den förre Högerpartiledaren Yngve Holmberg har avlidit vid en ålder av 86 år. Holmberg var Högerpartiets/Moderata Samlingspartiets partiledare mellan 1965 och 1970.
Holmberg, som var en stilig karl, lanserades i svensk politik som en svensk Kennedy. Det gick dock aldrig särskilt bra för partiet under Holmbergs ledning och efter uteblivna valframgångar efterträddes han av Gösta Bohman på partiledarposten.
I SVT:s arkiv finns en intervju med Yngve Holmberg från 1967, utförd av Åke Ortmark. Notera att Folkpartiet och Centerpartiet kontinuerligt genom intervjun refereras till som "mittenpartierna".
GP, D, SvD, AB, DN, Sk, M.
Holmberg, som var en stilig karl, lanserades i svensk politik som en svensk Kennedy. Det gick dock aldrig särskilt bra för partiet under Holmbergs ledning och efter uteblivna valframgångar efterträddes han av Gösta Bohman på partiledarposten.
I SVT:s arkiv finns en intervju med Yngve Holmberg från 1967, utförd av Åke Ortmark. Notera att Folkpartiet och Centerpartiet kontinuerligt genom intervjun refereras till som "mittenpartierna".
GP, D, SvD, AB, DN, Sk, M.
onsdag 2 november 2011
FN, UNESCO och Palestina
Som bekant har FN-organet UNESCO röstat ja till att ta in Palestina som medlem. Sverige röstade dock nej men i stället för att skriva varför här så föreslår jag att ni alla läser Mathias Sundins bloggpost som förklarar Sveriges linje (samt Sydsvenskans ledare).
Sundin visar att Sveriges linje i frågan inte är någon ny linje utan den som varit den förhärskande under lång tid. Även under Socialdemokratiska regeringar. Han konstaterar även att det blir en bakvänd process om enskilda organ inom FN godkänner Palestina som medlem utan att FN formellt har erkänt Palestina som självständig nation.
Men det var som sagt inte det jag tänkte skriva om egentligen. Mina funderingar i dag kretsar i stället kring frågan varför så många anser att Sverige ska skämmas över sitt nej.
De som anser det verkar föredra att Sverige sammanblandas med länder som Vitryssland, Nordkorea, Iran och Burma (länder som röstade ja till Palestinas medlemskap), i stället för med länder som Tyskland, Kanada, Australien, Holland och USA (länder som röstade nej tillsammans med Sverige)?
Ska vi verkligen skämmas över att ingå i den senare gruppen? Jag är skeptisk.
(Full förteckning över hur länderna röstade finns här).
Nyheter: SR, SyD, GP, GP, SVTD, SvD, SvD, SvD, AB,
Bloggar: Bjereld.
Sundin visar att Sveriges linje i frågan inte är någon ny linje utan den som varit den förhärskande under lång tid. Även under Socialdemokratiska regeringar. Han konstaterar även att det blir en bakvänd process om enskilda organ inom FN godkänner Palestina som medlem utan att FN formellt har erkänt Palestina som självständig nation.
Men det var som sagt inte det jag tänkte skriva om egentligen. Mina funderingar i dag kretsar i stället kring frågan varför så många anser att Sverige ska skämmas över sitt nej.
De som anser det verkar föredra att Sverige sammanblandas med länder som Vitryssland, Nordkorea, Iran och Burma (länder som röstade ja till Palestinas medlemskap), i stället för med länder som Tyskland, Kanada, Australien, Holland och USA (länder som röstade nej tillsammans med Sverige)?
Ska vi verkligen skämmas över att ingå i den senare gruppen? Jag är skeptisk.
(Full förteckning över hur länderna röstade finns här).
Nyheter: SR, SyD, GP, GP, SVTD, SvD, SvD, SvD, AB,
Bloggar: Bjereld.
tisdag 1 november 2011
Ett parti för (s)ärintressen
Det vore synd att säga att Håkan Juholt gör sitt bästa för att odla myten om Socialdemokraterna som ett brett folkrörelseparti. När Juholts turné gjorde anhalt hos Kommunal i Norrköping konstaterade han nämligen att Kommunal kommer få äran att skriva Socialdemokraternas proposition om rätt till heltid om (S) vinner valet 2014.
Tydligare än så kan knappast Socialdemokraternas historiska beroende av, och samarbete med, organiserade intressen snarare än av medlemmar uttryckas. Ett förfarande och förhållningssätt som kanske inte spelar så stor roll för ett parti som befinner sig i opposition.
Att deklarera att man tänker fortsätta gå särintressens ärenden även i regeringsställning är emellertid någonting helt annat. Det går dock inte säga annat än att Juholt är ärlig med sina intentioner. Det är troligtvis bara hans sätt att drömma om fornstora dar.
Nyheter: Folkbladet.
Bloggar: Almega, Böhlmark, Andersson.
Tydligare än så kan knappast Socialdemokraternas historiska beroende av, och samarbete med, organiserade intressen snarare än av medlemmar uttryckas. Ett förfarande och förhållningssätt som kanske inte spelar så stor roll för ett parti som befinner sig i opposition.
Att deklarera att man tänker fortsätta gå särintressens ärenden även i regeringsställning är emellertid någonting helt annat. Det går dock inte säga annat än att Juholt är ärlig med sina intentioner. Det är troligtvis bara hans sätt att drömma om fornstora dar.
Nyheter: Folkbladet.
Bloggar: Almega, Böhlmark, Andersson.
söndag 30 oktober 2011
Myten om det breda folkrörelsepartiet
"Därför fjärmar sig politiken allt mer från medborgarna" skrev Svend Dahl och Hanna Hallin på DN-debatt i fredags. I dag kontrade Gustav Fridolin med flera med att säga att de minsann inte gjorde det. Eller i alla fall inte tänker göra det framöver.
Men hur är det egentligen? Fjärmar sig politiken från medborgarna bara för att medlemsantalen i de politiska partierna går ner? Och är medlemstappen över huvudtaget ett problem?
Efter att ha läst debattartikeln i fredags, samt Svend Dahls kondenserade version av sin avhandling, tänkte jag drista mig till att lämna några kommentarer. Och svara på mina ovanstående frågor.
Nej. Det behöver absolut inte vara ett problem att de politiska partiernas medlemsantal sjunker. Så länge väljarna har förtroende för det parlamentariska systemet så behöver partierna egentligen inte har fler medlemmar än de personer som företräder dem i valda församlingar.
Så länge väljarna har förtroende för systemet alltså. Något som man ändå får säga att väljarna verkar ha i Sverige. Upplever man att partierna levererar det de säger sig vilja leverera så går det alldeles utmärkt att ha ett system utan breda medlemspartier.
Denna uppfattning stärks enligt mig av slutsatsen att bilden av det breda folkrörelsepartiet egentligen inte är så mycket mer än en bild. Det är nämligen stor skillnad på passiv medlem och engagerad medlem. Den som är medlem men inte aktiv kan knappast sägas utgöra någon form av underlag till politisk utveckling inom partiet.
För att påverka internt krävs således någonting mer än bara ett medlemskap. Det krävs att man tar på sig politiska uppdrag. Att dagens partier lockar med uppdrag är därför inte särskilt konstigt. Det har de alltid gjort (min gissning är dessutom att antalet förtroendevalda har varit relativt konstant över tid, oavsett medlemstal). Det är därför inte heller konstigt att de som söker sig till partierna är intresserade av dessa uppdrag.
(Människor har till exempel länge flockats runt Socialdemokraterna, troligtvis av både ideologiska och karriärmässiga skäl. Att partiet genomgår svårigheter just nu påverkar emellertid deras dragningskraft.)
Det är dock få förunnat att få arbeta med politik på heltid. De allra flesta "politiker" är det på sin fritid, vid sidan av ett helt vanligt jobb. De allra flesta som söker sig till politiken gör det därför med siktet inställt på ett kommunalt eller landstingskommunalt uppdrag. Den broliermentalitet som Dahl tycker sig se tror jag därför passar dåligt in på de allra flesta som *ger sig in i politiken*.
Så. Partierna behöver alltså inte - enligt mig ska tilläggas - fler medlemmar än de som innehar politiska uppdrag. Och det breda folkrörelsepartiet är kanske bara en myt. Men vad baseras myten på för något, utöver det ovan nämnda?
Dels baseras den på synen på kollektivt representantskap. Det vill säga tron att endast den som är del av ett visst kollektiv kan företräda samma kollektiv i politiska frågor (jag skrev kort om det här om dagen). Denna syn är enligt mig felaktig. Partier *måste* därför inte bestå av ett tvärsnitt av befolkningen för att kunna sägas representera alla.
Dels baseras den på den näraliggande bilden av det korporativa samhället. Dahl oroar sig för att "välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande" om partierna inte har några medlemmar. Trots det så var det precis det som välorganiserade intressen hade, även när partierna hade mångdubbelt fler medlemmar.
I det korporativa Sverige bjöd nämligen staten endast in de intressen som man ansåg passade. Därtill så brydde sig Socialdemokraterna mer om LO-förbunden, Hyresgästföreningen och ABF än om enskilda medlemmar. Bilden av breda folkrörelsepartier torde därför inte vara mycket mer än en myt och en drömbild, byggd av partierna själva för att bättra på bilden av sig själva.
Så även om Svend Dahl gör en hel del intressanta iakttagelser så tror jag personligen inte att han behöver vara så orolig inför framtiden. Inte heller tror jag att Miljöpartiet ska vända in och ut på sig själva för att söka upp människor som vill påverka deras politik.
De allra flesta är faktiskt nöjda med att inte bry sig om vad politiker och politiska partier sysslar med. Och det är bara nyttigt i mina ögon.
Men hur är det egentligen? Fjärmar sig politiken från medborgarna bara för att medlemsantalen i de politiska partierna går ner? Och är medlemstappen över huvudtaget ett problem?
Efter att ha läst debattartikeln i fredags, samt Svend Dahls kondenserade version av sin avhandling, tänkte jag drista mig till att lämna några kommentarer. Och svara på mina ovanstående frågor.
Nej. Det behöver absolut inte vara ett problem att de politiska partiernas medlemsantal sjunker. Så länge väljarna har förtroende för det parlamentariska systemet så behöver partierna egentligen inte har fler medlemmar än de personer som företräder dem i valda församlingar.
Så länge väljarna har förtroende för systemet alltså. Något som man ändå får säga att väljarna verkar ha i Sverige. Upplever man att partierna levererar det de säger sig vilja leverera så går det alldeles utmärkt att ha ett system utan breda medlemspartier.
Denna uppfattning stärks enligt mig av slutsatsen att bilden av det breda folkrörelsepartiet egentligen inte är så mycket mer än en bild. Det är nämligen stor skillnad på passiv medlem och engagerad medlem. Den som är medlem men inte aktiv kan knappast sägas utgöra någon form av underlag till politisk utveckling inom partiet.
För att påverka internt krävs således någonting mer än bara ett medlemskap. Det krävs att man tar på sig politiska uppdrag. Att dagens partier lockar med uppdrag är därför inte särskilt konstigt. Det har de alltid gjort (min gissning är dessutom att antalet förtroendevalda har varit relativt konstant över tid, oavsett medlemstal). Det är därför inte heller konstigt att de som söker sig till partierna är intresserade av dessa uppdrag.
(Människor har till exempel länge flockats runt Socialdemokraterna, troligtvis av både ideologiska och karriärmässiga skäl. Att partiet genomgår svårigheter just nu påverkar emellertid deras dragningskraft.)
Det är dock få förunnat att få arbeta med politik på heltid. De allra flesta "politiker" är det på sin fritid, vid sidan av ett helt vanligt jobb. De allra flesta som söker sig till politiken gör det därför med siktet inställt på ett kommunalt eller landstingskommunalt uppdrag. Den broliermentalitet som Dahl tycker sig se tror jag därför passar dåligt in på de allra flesta som *ger sig in i politiken*.
Så. Partierna behöver alltså inte - enligt mig ska tilläggas - fler medlemmar än de som innehar politiska uppdrag. Och det breda folkrörelsepartiet är kanske bara en myt. Men vad baseras myten på för något, utöver det ovan nämnda?
Dels baseras den på synen på kollektivt representantskap. Det vill säga tron att endast den som är del av ett visst kollektiv kan företräda samma kollektiv i politiska frågor (jag skrev kort om det här om dagen). Denna syn är enligt mig felaktig. Partier *måste* därför inte bestå av ett tvärsnitt av befolkningen för att kunna sägas representera alla.
Dels baseras den på den näraliggande bilden av det korporativa samhället. Dahl oroar sig för att "välorganiserade intressen riskerar att få ett oproportionerligt stort inflytande" om partierna inte har några medlemmar. Trots det så var det precis det som välorganiserade intressen hade, även när partierna hade mångdubbelt fler medlemmar.
I det korporativa Sverige bjöd nämligen staten endast in de intressen som man ansåg passade. Därtill så brydde sig Socialdemokraterna mer om LO-förbunden, Hyresgästföreningen och ABF än om enskilda medlemmar. Bilden av breda folkrörelsepartier torde därför inte vara mycket mer än en myt och en drömbild, byggd av partierna själva för att bättra på bilden av sig själva.
Så även om Svend Dahl gör en hel del intressanta iakttagelser så tror jag personligen inte att han behöver vara så orolig inför framtiden. Inte heller tror jag att Miljöpartiet ska vända in och ut på sig själva för att söka upp människor som vill påverka deras politik.
De allra flesta är faktiskt nöjda med att inte bry sig om vad politiker och politiska partier sysslar med. Och det är bara nyttigt i mina ögon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)