Individualism och solidaritet

Ordförandena för de nordiska SSU-förbunden är oroliga för den nordiska modellen. En modell som de (åtminstone retoriskt) verkar mena är ensam bidragande faktor till att de nordiska länderna klarat den nu pågående krisen bättre jämförbart med många andra länder. De anklagar dessutom den nordiska högern för att vilja slå sönder denna framgångssaga. Men stämmer verkligen deras hyllning?

De skriver: "Graden av individualism är exceptionellt stark i Norden. I få andra länder är individens oberoende större. Detta hänger nära samman med det starka välfärdssamhället."

Graden av individualism verkar vara stor i Sverige och övriga nordiska länder. Eventuellt är den påverkad av den nordiska välfärdsmodellen. Dock inte främst på det sätt som SSU-ledarna anför. De skriver nämligen vidare:

"Genom ett väl utbyggt socialt skyddsnät och en politik som gått ut på att skapa trygghet för den enskilde, från vaggan till graven, har människor tillåtits bli mer självständiga från exempelvis familj och arbetsgivare" samt "På samma sätt har ett välfungerande samhällsmaskineri, som genererat ett högt förtroende hos medborgarna, bidragit till att också stärka förtroendet människor emellan."

Och det menar jag är fel. Det välfärdssystemet i stället har skapat är rotlösa människor utan självklara band till varandra, som i stället sätter sin tillit till vad man tror är en saliggörande offentlig makt. Det har ingenting med förtroende eller solidaritet människor emellan att göra. Att vi kan lita på att ingångna avtal och överenskommelser gäller beror dessutom mer på en stabil och säker rättstradition, snarare än välfärdsstatens storlek.

Fortsättningsvis menar skribenterna på DN-debatt att "Utmaningen för politiken i de nordiska länderna borde därför vara att bevara och helst stärka graden av individualism och förtroende människor emellan." Skulle de få som de vill kan man dock inte göra både och. Varje "stärkning" av graden av individualism som de vill genomföra kommer nämligen minska graden av förtroende människor emellan.

Den som aldrig behöver vara beroende av någon annan fysisk individ (via familj, organisation eller annan sammanslutning) kommer heller aldrig se sig som beroende av, eller vilja vara ömsesidigt solidarisk med, andra individer. Det kan inte offentliga transfereringssystem råda bot på.

 

Sammanfattning veckorna 31 och 32

Nu när det mesta är tillbaka i sedvanliga rutiner så tänkte jag återuppta min ambition om att emellanåt sammanfatta sådant som har varit intressant under den senaste tiden. Det vill säga sådant som jag själv har skrivit men framför allt sådant som jag har länkat till i olika forum.

Blogginläggen de senaste veckorna har bland annat handlat om kärnkraft och den ideella sektorn. Sen kommenterade jag von Misesinstitutet angående den politiska vänster- högerskalan (ett inlägg som i sin tur fick ett svar där von Misesinstitutet verkar hävda att det inte finns några skillnader mellan olika statsläror och därför är vänster- högerskalan ovidkommande).

När det gäller länkar till externa texter så uppskattade jag Ivar Arpis ledarstick om hetslagar som slår fel, Mike Winnerstigs eminenta debattartikel om legala vs. illegala vapen samt Roland Poirier Martinssons tankar om Mitt Romneys vicepresidentkandidat Paul Ryan.

Loppisfynd i skolådan

Som så många andra lördagar tillbringades en del av dagen i stadens antikbutiker/loppisar. Dagens fynd blev ett par skor (av märket Sic som jag aldrig har hört talas om) för 40 kronor.

Efter en putsning så blev de riktigt skapliga. Det är nog inga kvalitetsskor men för det priset så förväntar jag mig inte det heller. De kommer duga gott på jobbet.

Före


Efter

Ettårsjubileum

I dag är det ett år sedan jag skrev mitt första inlägg här Nyheter24.se. Då flyttade Konservativa tankar från sin gamla plats, där jag hade huserat i ungefär fyra år, till en nyhetssida som för mig då var tämligen okänd.

När jag blev tillfrågad om att flytta krävdes det trots det inte särskilt mycket betänketid för att tacka ja. Jag såg det som en möjlighet att bredda min läsekrets och nå ut till människor som kanske inte läser politiska bloggar i vanliga fall.

Under det här året har jag skrivit 260 inlägg och ni har skrivit 491 (publicerade) kommentarer. Eller ja, några av kommentarerna står ju jag för, men ändå.

Förhoppningsvis så har ni haft någon form av behållning av mina tankar och synpunkter och jag hoppas att ni vill fortsätta komma tillbaka hit för att ta del av dem även framöver.

Politiskt höger eller vänster

Jag läste en artikeln med titeln myten om höger och vänster på Misesinstitutets hemsida i går. Den tar upp en i mina ögon intressant diskussion om det politiska spektrumets förehavanden samt hur dessa ska förstås.

I alla väsentligt håller jag med om att de totalitära ideologierna kommunism respektive nazism/fascism har många liknande drag. De har olika utgångspunkter (klass, ras etc) men realpolitiskt blir utfallet mycket lika. Men betyder det att vänster- högerskalan är meningslös bara för att två totalitära ideologier påminner om varandra? Tveksamt skulle jag säga.

Om man tittar på vad det är som förenar dem blir nämligen bilden en annan. Statens rätt, kollektiv framför individ, planekonomi är i mina ögon något som kännetecknar vänsterideologier snarare än traditionella högerideologier.

Den enda mer uppenbara direkta skillnaden mellan de tu ligger delvis i vilka som anslutit sig till respektive ideologi. Där kommunism har en stark arbetarklassprägel har nazism/fascism en överklassdito. I övrigt är de, som Högerpartiets gamla valaffisch konstaterade, "samma andas barn".


Men om vi bortser från totalitära ideologier - merparten av alla individer som är vid sina sunda vätskor ansluter sig trots allt inte vare sig till kommunism eller nazism - är höger- vänsterskalan då fortfarande en myt och helt oanvändbar för att förstå den politiska världen?

Nej säger jag, men skalan är inte nödvändigtvis linjär. I stället brukar jag tänka på skalan som en cirkel där socialdemokrater och socialliberaler ligger nära varandra högst upp i cirkeln medan (icke-revolutionära) anarkister ligger bredvid libertarianer i cirkelns nedre del.

Även den bilden lämnar så klart en del frågetecken efter sig. Det är inte helt självklart att libertarianism ligger "till höger" om konservatism men bilden torde ändå ligga nära den bild som många har av det politiska spektrumet. Jag tycker därför ofta att cirkeln är mer användbar för förståelsen av politik än den linjära skalan.

Det finns således, enligt mig, fortfarande fog att tala om höger och vänster i politik. Var totalitära ideologier passar in torde dock vara mindre intressant. De ska bekämpas oavsett.

En starkare ideell sektor

Sverige har en förhållandevis levande historia av ett civilsamhälle med starka aktörer som verkar i medborgarnas tjänst på ett eller annat sätt. Många, som Stadsmissionen och Frälsningsarmén, arbetar utifrån kristna ideal. Andra, som till exempel Hasselakollektivet och Montessorirörelsen, jobbar utifrån vad de ser som kompletterande synsätt och arbetsmetoder.

Från att ha varit en mer naturlig del av det svenska samhället har emellertid aktörer som verkat inom vad vi kan kalla välfärdssektorn trängts tillbaka under åren. I och med välfärdsstatens successiva utbyggnad under efterkrigstiden har sociala verksamheter i bästa fall setts som något som man kan fördra, i värsta fall som något icke önskvärt eftersom man ansett att det offentliga är bäst på att sörja för människors välfärd.

Som jag ser det så är ett starkt civilsamhälle med aktiva välfärdsaktörer (som alltså inte är vare sig privata eller offentliga) en omistlig (och nödvändig) del av ett positivt samhälle. Det känns därför lite beklämmande att läsa Håkan Boström i dagens DN referera till Dagens Samhälle som i en undersökning kunnat konstatera att antalet aktörer i den ideella sektorn har krympt.

Det vore mycket oturligt om en redan liten sektor blev ännu mindre. Att verka för en livskraftig ideell sektor borde därför vara en central uppgift för en borgerlig regering. Möjligheten till avdragsgillt givande var ett första bra steg men mer behöver göras. Pengsystem på fler områden kan vara en väg att gå. Förenklade upphandlingar en annan. Klart är att de flesta har högt förtroende för ideella verksamheter och att det vore en stor förlust för samhället som helhet om de försvann genom styvmoderlig behandling.

Mera kärnkraft

I dag meddelade energiföretaget Vattenfall att man lämnat in en ansökan om att få ersätta en eller två av sina befintliga kärnkraftsreaktorerna med nya. Så nu är Greenpeace sura och politikerna i Östhammar glada.

Gladast kommer dock Sveriges energikonsumenter bli, förutsatt att nya reaktorer byggs vill säga. Vägen dit är fortfarande lång.

För att vara ett land där det tidigare var förbjudet att forska på kärnkraft är dock ansökan ett stort fall framåt. Fram till 2006 fick ingen i Sverige "utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor".

Något som Vattenfall uppenbarligen har gjort nu. I alla fall de två förstnämnda sakerna.

Greenpeace må anse att att Vattenfall åsidosätter sina ägardirektiv, men jag ser hellre att de bygger kärnkraftverk än kolkraftverk.

(och ja, rubriken är vink åt Eddie Meduza)

Bärplockare och allemansrätt

Staffan Danielsson, centerpartistisk riksdagsledamot, har helt rätt i dagens Expressen när han säger att den svenska allemansrätten måste diskuteras.

Ett system som tillåter att företag låter 10 000-15 000 personer (per år) plocka av markens frukter (bär, svamp etc) helt utan ersättning till markägaren är inget annat än en grov kränkning av äganderätten. Det har dessutom ingenting med allemansrättens ursprungliga syfte att göra.

Det ska bli spännande att se vad Staffan föreslår i den motion han skriver att han har för avsikt att lägga i riksdagen i höst. I väntan på den så kan ni söka här på bloggen samt på min gamla blogg för att se vad jag har skrivit i frågan tidigare.

(Min semester är föresten slut nu så det kommer med stor sannolikhet bli mer aktivitet här på bloggen framöver.)

Kungligt klotter

Finns att beskåda vid Oscarsbron i Trollhättan.

Förra veckans länkar och tankar

Eftersom jag har semester nu så var förra veckan en långsam vecka rent internetmässigt. Mina två egna blogginlägg under veckan skvallrar onekligen om det (här och här).

Jag försökte dock hänga med i vad som hände i Almedalen och det blev några länkningar på Twitter och rekommendationer på Facebook. Alla har dock inte anknytning till Almedalen.

Först ut var en länkning till Alice Teodorescus kolumn om klassresor. Sen länkade jag till Maria Ludvigssons ledare om borgerligheten. Självklart uppmärksammades Sanna Raymans bitska  inlägg om pseudodebatternas pseudodebatt (om ickeborgerliga liberaler). På Kd:s dag i Almedalen tyckte jag att Göran Hägglunds debattartikel på Brännpunkt förtjänade att lyftas fram.

Sist men inte minst så länkade jag till tidningen Världen idag som skrev under rubriken "Kan ett samhälle vara sekulärt?". Ett ledarstick som för övrigt delade många tankar med ett av mina egna inlägg i frågan.

Semesterutflykt i Gustav Vasas skugga

Vadstena klosterkyrka


Hertig Magnus gravmonument


Vadstena slott


Entrén

Sol, vind och...

...Burenstam Linder.

Veckan som gick

Jag tänkte nu, som en liten sammanställning över veckan som gick, länka till mina inlägg från veckan. Ens blogginlägg är ju dock endast en liten del av det man delar med sig av på nätet. Jag kommer därför även ta med intressanta saker som jag har länkat till, på Facebook och på Twitter, under veckan.

Eftersom det är semestertider så blir det en ganska kort sammanställning i dag. Jag tänker mig dock, om jag lyckas med att hålla i med det här, att sammanställningarna blir desto mer omfattande i höst.

Det enda riktiga blogginlägget den här veckan handlade om rätten att neka vem man vill som butiksägare.

I övrigt har jag länkat till Fredrik Segerfeldt som skrev bra och fyndigt om den svenska synen på sig själv i världen, till Martin Liby Alonsos mycket träffsäkra analys av klasshatsdebatten, till Fredrik Kärrholms ledare om medborgarskapets betydelse, till Karl Sigfrid och Andreas Norléns mycket välskrivna, och EU-kritiska debattartikel samt till en nyhetsartikeln om Prins Carl Philip som inte får rätt att bygga en bastu på sin tomt.

Det sistnämnda tog jag så klart med eftersom alla borde ha rätt att få bygga bastu på sin egen tomt.

Rätten att neka vem man vill

Jag har som privatperson rätt att neka andra människor tillträde till mitt hem. Det står mig dessutom helt fritt att välja utifrån vilka premisser jag nekar vissa individer att stiga in i min farstu. Kanske säger jag nej till en representant för Jehovas Vittnen, kanske nekar jag en känd bråkstake från att komma in på min fest.

Ovanstående exempel är fullt legitima och ingen skulle kunna ifrågasätta dem rent juridiskt. Om jag som butiksägare nekar någon tillträde till min butik riskerar jag i stället, i värsta fall, åtal för diskriminering. I andra fall riskerar jag olägenheter utan att ha några egentliga befogenheter att neka personer som med stor sannolikhet planerar att snatta.

"Butiksägare kan utfärda besöksförbud i dag, men om snattaren struntar i det är det inte mycket butiksägaren kan göra utöver att vägra personen att få köpa varor." -DN

Sedan Högsta Domstolen 1995 stadgade att man inte kan kalla det olaga intrång att under öppettider befinna sig i en lokal som var öppen för allmänheten har butiksägare inte kunnat gjort så mycket mer för att förhindra snatteri än att vänta på att ta folk på bar gärning.

Är det här verkligen ett rimligt förhållningssätt? Att jag som butiksägare inte har rätt att avgöra vem som får tillträde till min butik? Som ni kanske förstår så tycker inte jag det.

En butik är inte en offentlig och allmän inrättning. Det är någons arbetsplats och dess syfte är att tillhandahålla varor åt de kunder som väljer att frekventera butiken. Ingen skulle ha några synpunkter på att en bilverkstad nekar någon som stulit navkapslar tidigare tillträde. Varför ska inte en butiksägare kunna göra samma sak?

Nedtrappning

Som ni märker så är det just nu lite lugnare än vanligt här på bloggen. Och än lugnare kommer det troligtvis att bli. Jag jobbar nu sista veckan innan semestern och det är mycket som ska stökas undan och göras färdigt innan jag får vara ledig.

Några fler inlägg under veckan kommer det förhoppningsvis att bli. Och jag har för avsikt att skriva nånting då och då även under semestern. Det beror nog helt enkelt på hur regnigt det blir. Ju mer regn, desto fler inlägg.

Min upplevelse sedan tidigare somrar är emellertid att det är färre som läser bloggar under sommarmånaderna. Ett för högt tempo riskerar således att leda till att folk missar ens kloka tankar.

Jag ska försöka hålla mina kloka tankar på en lagom nivå.

Sommarlektyr

Jag lånade ett par böcker av en kollega. Blir perfekt sommarläsning.

Shachar, diskriminering och DO

Ok, här kommer mina tankar kring Nathan Shachars debattartikel i dagens DN.

Jag anser att DO bör läggas ner, då deras verksamhet per definition kräver att man pekar ut vissa grupper som diskriminerade. Något som kräver att man för statistik över vilka som har rätt att känna sig diskriminerade, vilket leder till en ond cirkel.

Därav bör vi inte heller föra statistik över t.ex. etniska grupper, då det är irrelevant i en nation bestående av individer. Var man är född är rimligtvis den information som över huvudtaget kan vara intressant. Utöver det är var och en ansvarig för sina handlingar.

Och registrering hjälper definitivt inte till i kampen mot rasism. Den cementerar eventuell tillhörighet (sann eller påstådd) samt pekar ut olika grupper som mer eller mindre skyddsvärda. Något som staten inte bör bidra till genom etnisk registrering av människor.

Nåt sådant tänker jag just nu i alla fall.

Den rotlösa statsindividualisten

I dag tänkte jag återkoppla till den trendängsliga svensken som jag skrev om härom dagen. Om den till synes gnagande rot- och rastlöshet som leder till att många hellre utplånar sitt eget jag till förmån för att passa in.

Först av allt vill jag dock påpeka att det inte är något fel med att vilja passa in. Igenkänning skapar en trygghet som kan vara nog så viktig för den enskilde. Eventuella baksidor av fenomenet uppstår först när man har förändrat och anpassat sig så till den milda grad att man inte längre känner igen sig själv. Då är igenkänningen inte längre mycket värd eftersom den ändå tenderar att vara flyktig till sin natur.

En trygg individ, som är trygg i sig själv och sin identitet, som vet och känner att hon är älskad för den hon är, som vet var hon kommer ifrån och därmed har en plats i historiens gång, känner sällan något behov av att anpassa sig till andra utanför vad som vi här kan kalla den naturliga gemenskapen (företrädesvis familjen men det kan också handla om andra sammanslutningar och gemenskaper).

(För att förtydliga så bortser jag här ifrån sociala koder om hur man uppför sig och umgås med andra. Den anpassning gör de flesta. Det jag syftar på i den här texten handlar snarare om åsiktsanpassning, trend- och modeanpassning etc.)

Motsatsen, det vill säga den som är osäker på sig själv och sin duglighet som människa och individ, som inte känner rötter i familj eller sammanhang, försöker ofta hitta dessa på annat håll. Det som då står till buds tenderar allt som oftast att vara av mer flyktig karaktär, något som leder till otillfredsställelse hos den enskilde.

Trots det verkar det som att de allra flesta vill ha en tillhörighet i något. Att känna att man hör hemma någonstans, med självklarhet, är viktigt för människan. Urbanisering (som inte är negativt i sig), kombinerat med en kraftigt utbyggd välfärdsstat i vilken människor "slipper" vara beroende av varandra, gör dock att det som tidigare var den naturliga gemenskapen inte längre per definition är det. Det krävs i alla fall mer av oss som individer för att upprätthålla den eller de gemenskaperna.

Och om vi inte orkar det, vad gör vi då i stället? Jo, vi anpassar oss till den grupp som vi för tillfället önskar tillhöra. Vi blir känsliga (ängsliga?) för modenycker och vi gör vad vi kan för att accepteras och passa in. Nya vindar och trender, både i åsikter, kläder, vad man bör ha för intressen etc gör dock att man befinner sig i ständig förändring, ofta utan riktning. Den som inte vet var hon kommer ifrån har nämligen svårt att navigera i en föränderlig värld.

Så vad göra? Det är så klart inte helt enkelt. Den som är rotlös och rastlös som vuxen har troligtvis varit det under en längre tid. Att då hitta tillbaka, eller fram till, den man är eller skulle vilja vara kan vara nog så svårt. Och varje försök riskerar att bara spä på den redan existerande rotlösheten.

Att börja med att fråga "vem är jag?" och "vad vill jag?" kan dock vara en bra början. Påfallande många vill nämligen ha en god relation till sina nära och kära. Och får man det, ja... då har man mycket på köpet. Då behöver man inte i alla lägen snegla över axeln i rädsla över att andra springer ifrån en. Då är man i stället säker på sig själv och kan gå sin egen väg, om man så önskar.

Att älska sin nästa såsom sig själv

Att älska sin nästa såsom sig själv. En uppmaning om att kunna se sina medmänniskor i ögonen. Eller om att se sig själv i sina medmänniskor? Hur som helst så kan det vara nog så svårt för de flesta att leva upp till denna bibliska uppmaning.

Kanske för att man inte vet hur man ska kanalisera sin kärlek till sig själv till andra. Kanske för att man faktiskt inte älskar sig själv, och att det då blir hart när omöjligt att älska sin nästa.

Och kanske är det just det här som hela klasshatsdebatten kokar ner till, vilket Jens Liljestrand skriver bra om i dagens DN Kultur. Känslan av underläge och vanmakt. Känslan av att inte duga. Känslan av att inte älska sig själv, och därmed oförmågan att se sig själv i sin nästa. Oavsett om nästan är rik eller fattig.

För borde inte det rimliga för den som anser sig saknar makt vara att vilja förändring, inte hat?

Är samtiden verkligen så dyster?

Om ni bara orkar läsa två artiklar om den svenska borgerligheten i dag så föreslår jag att ni först läser den här av Johan Norberg och Dilsa Demirbag-Sten och sedan den här av Adam Cwejman om varför de förstnämndas bild av tingens ordning inte stämmer.

Jag skulle, likt Adam, också vara orolig om jag upplevde den svenska borgerlighetens debatt om invandring på samma sätt som Norberg och Demirbag-Sten. Det jag ser är dock väsensskilt från den mörka bild som de målar upp. Särskilt efter de senaste månadernas insinuationsbombardemang mot borgerligheten från till exempel Aftonbladets kultur- och ledarsidor.

Det är således oklart varför Norberg och Demirbag-Sten är så oroliga.

Individualistisk oberoende

Det brukar sägas att svenskarna är världens mest individualistiska folk, och de som säger det hänvisar ofta till en mätning från World economic survey. Jag har tidigare varit benägen att i viss utsträckning hålla med. När jag lyssnade på Roland Poirier Martinsson i fredags fick jag emellertid en liten aha-upplevelse då han vände på perspektivet.

Om ni tänker på en individualist, vad tänker ni på då? Troligtvis någon som är självständig, som vågar gå sin egen väg, som inte anpassar sig till omgivningen bara för att vara bekväm. Det är i alla fall vad jag tänker på. Skulle ni säga att det är beskrivningar som passar in på gängse svenskfödda individer i Sverige?

Det är ingen tvekan om att invånarna i Sverige är förändringssbenägna. Att vi gärna tar till oss ny teknik och anammar nya modetrender. Men är det verkligen samma sak som att vi är individualister?

Roland hävdade att det som mätts i World economic survey snarare är huruvida vi vill umgås med andra eller inte. Eller kanske snarare om vi vill vara beroende av andra människor. Och jag håller med om att det som har mätts inte är det som vanligtvis brukar beskrivas som individualism.

Journalisten Per Sinding-Larsen konstaterade en gång att svenskar inte trendkänsliga, utan trendängsliga. Vi anammar inte trender för att vi vill vara först med något, utan för att vi är rädda för att vara sist. Kortfattat: Vi är rädda för att vara den som står där utan koll. Och det är inte särskilt individualistiskt i mina ögon.

Vi är kollektiva individer, men vi är det på vår eget sätt, och vi vill inte vara beroende av någon annan under tiden som vi odlar vår särart. Vi vill inte vara som alla andra, men vi uppskattar inte heller människor som sticker ut.

Just nu pågår en debatt om huruvida Jantelagen är en myt eller inte. För mig är det självklart att det i Sverige finns någon form av missunnsamhet gentemot människor som det går bra för ekonomisk. Jag ser det så gott som dagligen i tidningar och debatter.

Det betyder inte att vi inte samtidigt kan vara innovativa och fantasifulla när det gäller företagsutveckling och idéer (det vill säga det som i andra sammanhang verkar vara det som klassas som individualism). Att man inte tror att ens egen framgång skadar någon annan (vilken den så klart inte gör) betyder inte att man med nödvändighet gläds med den som har större framgång än en själv.

Vi är onekligen komplexa i det här landet. Vi vill vara som alla andra på vårt eget lilla sätt. Samtidigt uppskattar vi sällan människor som sticker ut på ett eller annat sätt. Vi vill själva gärna lyckas med det vi företar oss men vi är inte lika snabba på att glädjas med andra som det går bra för.

Men är då allt ovanstående ett problem, egentligen. Nej, kanske inte. Men det förutsätter att vi är medvetna om att dessa förhållanden existerar. Vill man ändra på något så är det bra att ha verkligheten klar för sig.

Hemma igen

Efter en fullspäckad och faktiskt ganska utmattande helg så är jag hemma igen. Johan Lundberg, Sanna Rayman, Erik Helmerson, Roland Poirier Martinsson, Peter J Olsson med flera snurrar alla runt i mitt huvud. Första helgen med Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola har därmed fyllt sitt syfte, gissar jag.

Jag vet nu lite mer om hur man agerar som ledarskribent, hur man skriver en ledare, hur den svenska kulturdebatten fungerar samt vilken roll ledartexten fyller i en tidning i synnerhet och i den öppna debatten i allmänhet.

Jag har dessutom fått ett tiotal nya bekanta som ska följa med mig på samma resa framöver. Tillsammans ska vi utforska den borgerliga tidningssfären under ett antal helger och på kuppen kommer vi förhoppningsvis bli bättre skribenter samt en aning smartare.

Nu är det dock "sommarlov" från Skribentskolan och gruppen kommer inte ses igen förrän i slutet av augusti. Då bär färden till de värmländska skogarna.

Första helgen på Skribentskolan

I eftermiddag börjar första helgträffen med Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola. Det är ett digert program för helgen men jag förväntar mig inget annat än att det kommer bli både intressant och lärorikt.

Jag har i olika sammanhang lyssnat på merparten av de som håller i de olika passen men aldrig i en så liten krets som det nu är frågan om. Oftast heller inte utifrån de rubriceringar som de talar från i helgen.

Det ska även bli oerhört roligt att träffa de andra som blivit antagna till kursen. Jag är bara bekant med en av dem sedan tidigare så jag förväntar mig många nya trevliga bekantskaper.

Svenska flaggan hissas

På nationaldagsfirande i Katrineholm.

Sveriges flagga

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=wPsS7McWBZQ[/youtube]

Glad nationaldag!

Vem är svensk?

Jag läser folkpartisten Jasenko Selimović på DN-debatt och slås återigen av den stora skillnaden i synen på medborgarskap i Sverige och USA. Jag har skrivit om synen på invandring och nationalitet tidigare och ni som minns det vet att jag tilltalas av det amerikanska förhållningssättet.

Dels på grund av att det inte råder någon tvekan om att alla som flyttar till USA bör ha medborgarskap som mål, och dels på grund av att det faktiskt krävs viss möda för att erhålla detta medborgarskap. När så väl sker så ses man som en självklar del av det amerikanska samhället och personen i fråga definierar sig som amerikan.

Det här betyder som bekant inte att alla amerikaner delar samma etniska eller kulturella bakgrund. Snarare tvärt om; USA är en otrolig smältdegel och som nation näst intill helt och hållet uppbyggd av invandring. I stället enas man kring en idé om vad USA symboliserar för dem som bor där. Personlig och ekonomisk frihet, religionsfrihet och "the american dream" utgör väven som binder ihop USA. Inte kulturell och etnisk bakgrund.

I Sverige däremot, finns en föreställning hos vissa att endast den som har sin etniska och kulturella bakgrund i Sverige kan betraktas som svensk. Det är en både snäv och förenklad föreställning då den inte tar hänsyn till Sverige som historiskt invandringsland eller till Sverige som framtida nation.

En nation är inte statisk, och vad som är svenskhet förändras över tid. Den som var vallon i en generation kan vara svensk i nästa, och vice versa. På samma sätt kommer Sverige fortsätta att utvecklas i takt med att människor flyttar hit, alternativt flyttar här ifrån.

Som Roland Poirier Martinsson skrev i SVD för en tid sedan:

Vi är nämligen i färd med att skapa nya traditioner. Imorgon kommer de att vara älskad vana. Morgondagen blandas med i dag som avspeglar igår – och morgondagen är eftersträvansvärd. I varje stund på vägen dit är Sverige svenskt, men att det finns ett svenskt som är oföränderligt och särskilt värdefullt är humbug.

Politikens gränser

Det här med att det finns gränser för vad man kan reglera med politik, det är verkligen ingen stor grej inom Vänsterpartiet i Södermanlands läns landsting. De vill införa regler om att män måste sitta ner när de går på landstingets toaletter (som även föreslås göras könlösa).

På frågan om politiker verkligen ska lägga sig i vad folk gör på toaletten svarar man: Det är inte det vi gör. "Vi vill ge männen möjlighet att gå in på en ren toalett".

Vänsterpartister är verkligen helt gränslösa i sina krav på vad politiken bör reglera.

Diskriminering eller stelbent arbetsmarknad

I Sverige är arbetslösheten bland utrikes födda högre än bland inrikes födda, något som statsminister Fredrik Reinfeldt har fått löpa gatlopp för att ha påpekat.

Jag vill därför tipsa om en mycket bra text av Peter Santesson där han visar att förklaringen inte först och främst står att finna i en systematisk diskriminering på den svenska arbetsmarknaden (något som statsministerns belackare gärna hävdar) utan i arbetsmarknadens funktionssätt. Något även Borås Tidning skriver om på ledarplats.

Jag förnekar inte att det finns diskriminering i det svenska samhället. Det vore både naivt och världsfrånvänt. Men att det skulle vara den främsta förklaringen till den höga arbetslösheten bland utrikes födda är helt enkelt orimligt.

Utan rätt analys kan vi aldrig komma till rätta med de problem som svensk arbetsmarknad tampas med. Det betyder att även vänstern måste börja fundera på om det inte finns något i systemet som gör att människor hamnar utanför. Först då kan vi börja agera konstruktivt för att sänka trösklar och avlägsna hinder in på den svenska arbetsmarknaden.

Kan samhället vara sekulärt?

Jag har flera gånger tidigare skrivit (här och här) om vad jag hela tiden trott varit en oturlig sammanblandning från Christer Sturmarks sida. I debattartiklar och debatter brukar Sturmark säga att han vill ha ett sekulärt samhälle, något som jag har tolkat som att han egentligen efterfrågar en sekulär stat.

I går hamnade jag i en twitterdebatt med sagda debattör och då visade det sig att han faktiskt vill ha både en sekulär stat OCH ett sekulärt samhälle.

Att staten ska vara sekulär, i bemärkelsen att den inte favoriserar någon särskild religion eller lägger sig i enskilda människors tro, är för mig en självklarhet. Att samhället skulle kunna vara sekulärt ser jag dock som en omöjlighet.

I samhället är staten bara en liten del. Samhället utgörs i stället av du och jag, företag och organisationer, samfund och kyrkor. Därtill av allt det tankegods som dessa producerar och härbärgerar. Så länge det finns religiösa individer och religiositet så kan inte samhället som helhet vara sekulärt.

Samhället är det vi gör tillsammans, och så länge som det finns en sannolikhet att vår nästa är religiös och så länge som hon inte behöver dölja det, så är inte samhället sekulärt. I mina ögon är därför Sturmarks önskan en omöjlighet.

Det enda sättet att skapa ett sekulärt samhälle är att förbjuda alla offentliga religiösa yttringar, något som jag hoppas att ingen faktiskt vill göra.

Läs gärna om bloggaren Josef Bengtssons diskussioner med Christer Sturmark här och här.

Kungen förändrar för att bevara

För första gången i livet läste jag i kväll om kungafamiljens Gallierafideikommiss. Ett fideikommiss instiftat av prinsessan Josefina av Leuchtenburg, sedermera drottning av Sverige.

Det består, om jag har förstått det rätt, av lösa medel men primärt av en konstsamling som prinsessan fick i present av Napoleon Bonaparte 1813.

Den har sedan instiftandet endast kunnat ärvas av manliga tronarvingar inom kungafamiljen och innehas därmed i dagsläget av Hans Majestät Konungen. Då Sveriges riksdag har förändrat successionsordningen riskerar dock konstsamlingen att skingras med nuvarande regelverk.

För att säkra att den stannar inom den regerande delen av ätten Bernadotte har därför Konungen begärt att få statuterna för fideikommisset ändrade. I stället för att prins Carl Philip ärver (som med stor säkerhet aldrig kommer bli monark) ska även kvinnor (läs: kronprinsessan Victoria) kunna ärva konstskatten.

Genom förändringen stannar fideikommisset inom kungafamiljen och man minimerar risken att samlingen sprids till mer avlägsna delar av familjen (vilket lätt skulle kunna vara fallet på de två generationer av kvinnliga tronföljare som vi har framför oss).

På så sätt förändrar konungen för att bevara, både traditionen och konstskatten, och säkerställer på samma gång den framtida regentens rätt till fideikommisset i fråga.

Frågan vad som kommer hända med Stenhammar kvarstår dock. Det är formellt staten som är ägare men enligt von Kraemers ska en prins av det regerande kungahuset få arrendera godset på livstid.

Jag gissar att det är med den framtidsutsikten som prins Carl Philip har gått på Alnarp. Men det är bara mina spekulationer.

Nyheter: SN24, Exp, DN, SvD.

Kunganytt

Här om dagen fick jag ett tips i inkorgen. Det var skaparen bakom den nya appen Kunganytt som trodde att jag skulle kunna vara intresserad av hennes nya app. Och det visade sig att hon hade helt rätt.

I Kunganytt har hon samlat information om de europeiska kungahusen på ett överskådligt men samtidigt heltäckande sätt. Mycket informativt för oss som är intresserade av kungligheternas förehavanden.

Appen finns att hitta i iTunes.

Miljöpartister och väderkvarnar

När ett antal miljöpartister på DN-debatt skriver att friskolesektorn domineras av "vinstintresset" kan det vara på sin plats att påminna om den genomgång av sektorn som tidningen Dagens samhälle gjorde här om året.

Där kunde man läsa följande:

- 95 procent av alla friskoleföretag driver högst två skolor

- Vinsterna i friskolorna är måttliga

- Av landets 5 700 skolor är var femte en friskola

- Det är bara 14 procent av landets elever som går i en friskola (1,3 miljoner elever)

Det är således en ganska liten del av eleverna i Sverige som går i en friskola, och merparten av de friskolor som finns ingår inte i några stora koncerner och de tar inte ut särskilt mycket i vinst.

Kanske något att hålla i minnet när man går till storms mot väderkvarnar?

Kristna samfund uppmanar till lagbrott

Jag upptäckte i går via Twitter den svenska plogbillsrörelsen planerar en pingstmässa på "krigsradarföretaget SAAB Micowaves område i Mölndal".

Mässan är manifestation mot företagets verksamhet men även en uppmaning till direkta olagligheter då deltagarna uppmanas att ta sig in på privat område.

Just den här gången uppmanar man inte till skadegörelse, något som plogbillsrörelsen ägnar sig åt emellanåt. Det jag blev mest förvånad över när jag läste informationen om mässan var dock att representanter för Svenska Kyrkan och Gemensam Framtid står med som avsändare.

Är detta sanktionerat av respektive församlingar undrar jag? Och varför i så fall?

Framtidens svenska höger är större än KDU

I helgen som gick genomförde KDU sitt Riksmöte på Ekerö utanför Stockholm. I samband med den publicerade KDU:s ordförande Aron Modig en artikel på Newsmill där han konstaterade att framtidens höger tar avstånd från social- och nyliberalism. Han har i dag följt upp det med att lägga upp hela sitt riksmötestal på sin blogg. Ett tal som får sägas vara en utbroderad version av newsmillartikeln (eller tvärt om).

Aron har många poänger, det är inte tu tal om det. Bland annat kring behovet av en svensk motsvarighet till den amerikanska Tea Partyrörelsen (vilket jag skrivit om tidigare även om jag inte var odelat positiv då), människans ofullkomlighet, synen på familjens frihet och behovet av borgerlig idéutveckling.

Jag håller även med om att det verkar finnas en ung borgerlighet (eller höger) som inte känner sig bekväm i vare sig socialliberalismens flipp-floppande eller libertarianismens självsäkra men ibland överdrivet ekonomiska syn på världen.

Verkligheten är dock att liberaler och konservativa behöver varandra. Särskilt i den svenska politiska kontexten där de tu finner en gemensam politisk motståndare i socialismen. Det är därför Alliansen har visat sig så stark. Tillsammans visar vi att det finns ett politiskt alternativ till decennier av socialdemokratiskt styre.

KDU kan dock knappast ta åt sig äran, eller ens hävda att de är ensamma om att agera i vad jag skulle kalla en konservativ tradition. Historisk sett har Moderaterna varit det parti som kombinerat ekonomisk frihet med självbestämmande. I dagsläget går det dock att finns företrädare för denna syn i alla borgerliga partier.

Det finns faktiskt folkpartister som inte ser individualiserad föräldraförsäkring som något eftertraktansvärt, det finns centerpartister som vill avskaffa jordbrukssubventioner, det finns kristdemokrater som förstår värdet av ett starkt försvar och det finns moderater som förespråkar en familjepolitik som ger ökad självständighet till familjer.

Det vi tillsammans kan göra är att visa på att svensk politik inte måste vara klåfingrig, att det inte är ett självändamål att övertrumfa varandra i vem som kräver kraftigast offentliga åtgärder. Kan vi göra det så kan vi visa att den svenska borgerligheten och den svenska högern faktiskt är större ett bara ett ungdomsförbund. Att vi tillsammans kan göra skillnad i våra respektive partier, och i förlängningen i svensk politik som helhet.

Så Aron; det är jättebra att du driver dina frågor, men glöm inte bort att du inte är ensam. Och alla goda krafter behövs för att Alliansen ska få förnyat förtroende  2014.

Folknykterhet till vilket pris som helst

Just nu pågår något som kallas Folknykterhetens vecka. Det är primärt IOGT-NTO som uppmärksammar den även om jag gissar att de andra nykterhetsförbunden också gör det. De torde i alla fall uppmärksamma morgondagen eftersom Folknykterhetens dag brukar "firas" på Kristi himmelsfärds dag.

IOGT:s tema för veckan går under rubriken "Fest för alla". Ett lovvärt initiativ om vikten och behovet av alkoholfria mötesplatser. Tyvärr går argumenten och kraven i samma hjulspår som de brukar. Bland annat vill man förbjuda alkoholservering på idrottsevenemang (eller skapa alkoholfria zoner på arenor som de själva uttrycker det).

Tidigare år har man bland annat ställt krav på att idrotten inte ska samarbeta med alkoholindustrin. Tittar man dessutom på vad IOGT ställer krav på övriga veckor på året så framträder en organisation som inte verkar ha några andra visioner än att allt som man inte tycker om ska förbjudas.

Och missförstå mig rätt; jag är själv nykterist och har så varit i snart 18 år. Jag tycker inte heller om alkohol (eller andra droger) och jag skulle helst se att människor inte ville nyttja dem. Jag tror dock inte att förbud är ett vare sig särskilt attraktivt, eller ett möjligt, tillvägagångssätt om målet är att människor ska dricka mindre alkohol.

Jag har skrivit om den här frågan tidigare och tänker inte trötta er med ytterligare ett långt inlägg om saken. Kortfattat kan man dock säga att den som oftast och högst skriker efter ny lagstiftning, faktiskt inte vinner.

Nyheter: SMP.

En borgerlig kulturpolitik

I ansökningsförfarandet till SNB:s Skribentskola ingick det att skriva en debattartikel under den övergripande rubriken "min vision för en borgerlig kulturpolitik". Nedan hittar ni mitt bidrag.

En borgerlig kulturpolitik för mångfald och kvalitet

Kulturpolitik. Bara ordet ger många borgerligt sinnade individer kalla kårar. Man ryggar tillbaka och känner sig genast obekväm. Vilket kanske inte är så konstigt egentligen, i alla fall inte om man ser till vad ordet (och dess praktiska konsekvens) har inneburit för svenskt kulturliv under de senaste 40 åren.

Kulturpolitik under dessa år har nämligen, i allt väsentligt, handlat om offentlig styrning och subvention av kulturyttringar som fallit den politiska smaken på läppen. Samtidigt har en föreställning om att kulturen endast kan vara fri om den hålls under armarna av riktade kulturstöd frodats. Och detta på både kommunal och statlig nivå. Det har lett till att så kallade ”fria teatergrupper” har sparkat bakut när tidigare utbetalat stöd har dragits in eller justerats ner. Den egna självbilden säger nämligen att den som är beroende av betalande konsumenter är ofri, medan den som låter det offentliga stå för kostnaderna när man själv spelar för tomma lokaler är oberoende.

Som på andra politiska områden finns det emellertid ett alternativ till tingens ordning. Det är fullt möjligt att fylla ett uttryck och ett arbetsområde med ny innebörd, om man så bara vill. Frågan blir då; kan det då finnas en borgerlig kulturpolitik? Självklart kan det finnas det, blir mitt svar. Och som inom så många andra områden så handlar det om att politiken tar ett steg tillbaka. Inte primärt genom att minska eventuella anslag eller stöd, även om det kan vara önskvärt på sikt, men genom att minska inblandningen i hur dessa anslag och stöd delas ut.

I dag sitter ofta politiker, runt om i landet, och detaljstyr vilken teatergrupp, musikensemble eller konstnär som ska få anslag just det här året. Det leder allt som oftast till att det är samma personer som får stöd, år efter år. Vilket inte är så konstigt egentligen, det är dessa återkommande sökande som politikerna känner igen. För att skapa ett mer diversifierat, intressant och levande svenskt kulturliv bör dock politikerna försöka låta bli att falla till föga för driften att detaljstyra. I stället bör man ställa upp ett antal, tämligen vitt hållna, kriterier för vad som krävs för att ansöka om offentliga medel. Det ekonomiska stöd som sedan betalas ut bör utformas så att det premierar aktörer som ökar sin publik eller på annat sätt ökar sin egen finansiering. Ett liknande system har prövats med framgång i Stockholm och kan säkerligen införas i fler kommuner om de lokala politikerna bara vågar släppa lite på kontrollen.

Men kulturpolitik måste så klart inte bara handla om på vilket sätt det offentliga bistår kultursfären med pengar. Ett av målen med en borgerlig kulturpolitik bör därför vara att öka antalet kulturutövare som står på egna ben och tjänar egna pengar. Det görs bäst genom att förenkla för egen- och småföretagare samt se över de skatter som dessa betalar. För även om kulturvänstern har svårt för att se att även kulturarbetare är hårt arbetande människor som inget hellre vill än att stå på egna ben, så ska inte vi borgerliga falla i samma fälla.

En livskraftig kultursfär bidrar till skönhet, känsla, romantik och glädje i ett samhälle. Något som de flesta behöver (och vill uppleva) vid sidan av mer materiella ting i vardagen. En borgerlig kulturpolitik bör därför göra vad den kan för att öka utbudet av kulturutövare i samhället, samt öka möjligheterna för alla kulturutövare att stå på egna ben.

Antagen

Jag fick i fredags det mycket glädjande beskedet att jag antagits till årets upplaga av Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola.

Det kommer bli vansinnigt roligt att få träna på att skriva bättre texter, och det kommer bli intressant att få lära sig mer om den borgerliga tidningssfären i Sverige. Kursupplägget är ambitiöst och föreläsarna är bästa tänkbara.

Jag känner mig mycket förväntansfull.

KD - ett 80 procentsparti

För ett par dagar sedan skrev Maria Fälth, ordförande för det Kristdemokratiska kvinnorförbundet, en debattartikel i SvD där hon krävde en utökning av antalet "pappamånader" i föräldraförsäkringen.

Det framgick dock i artikeln att partistyrelsen i KD, i sitt arbete med partiets nya föräldrapolitiska programmet, kommit fram till motsatt ståndpunkt. Det vill säga att ta bort de nuvarande pappamånaderna till förmån för familjers eget självbestämmande.

Detta ledde direkt till rubriker om splittring och osämja inom KD. Journalister verkade främst se en konflikt mellan Göran Hägglund och Maria Larsson.

I dag sätter dock Hägglund ner foten i frågan genom en artikel på DN-debatt. Där konstateras att partistyrelsens förslag till dagens partifullmäktige är att de så kallade pappa- och mamma­månaderna ska avskaffas.

Och jag är helt övertygad om att partistyrelsen kommer få igenom sin linje i frågan, utan svårigheter dessutom. Och de kommer då ha det svenska folket med sig i sitt beslut. Enligt den undersökning som KD låtit Novus Opinion göra, och som Hägglund refererar till, vill 84 procent av de tillfrågade att föräldrarna själva ska bestämma över uppdelningen av föräldrapenningen.

Kanske kan det här bli en väckarklocka för KD om vilka frågor de faktiskt borde fokusera på och driva opinion i. I den här frågan är de trots allt ett 80 procentsparti.

Tidiga insatser och egna drivkrafter

I går presenterade IFAU en studie med vad som framstår som ett ganska märkligt resultat. De visar nämligen att tidiga insatser från Försäkringskassan kan leda till ökad sjukfrånvaro. Tvärt emot vad tidigare studier på området har visat.

Vad det här kan bero måste så klart vara en fråga för fortsatt forskning, precis som Ekonomisten påpekar. Jag kan dock inte låta bli att återge ett, i mina ögon talande, citat från IFAU:s pressmeddelande:

"Vi tolkar det som att individers egna drivkrafter och incitament spelar roll för hur snabbt man återgår till arbetslivet"

Det låter kanske inte särskilt revolutionerande eller överraskande men det är ett nog så känsligt ämne att ge sig in på. Förhoppningsvis kan IFAU titta närmare på hur individens egna drivkrafter spelar in i sjukskrivningsprocessen. Det skulle ge Försäkringskassan viktiga verktyg i arbetet med att hjälpa människor tillbaka till arbetsmarknaden.

Nyheter: DN, SVT, SvD, GP.

Är du jämställd lille vän

Enligt uppgifter på Twitter i går (kanske inte den mest sanningsenliga källan men ändå) ska regeringen nyligen ha tagit bort Försäkringskassans uppdrag att verka för ett mer jämställt uttag av föräldraförsäkringen. Om uppgifterna verkligen stämmer, jag hittar tyvärr ingen information om det någonstans, så vore det en välgärning av rang.

Försäkringskassan kommer med största sannolikhet att fortsätta administrera jämställdhetsbonusen även framgent. Den så kallade pappamånaden kommer finnas kvar i föräldraförsäkringen. Regler som bestäms av Sveriges Riksdag. Försäkringskassan ska dock inte längre ha några synpunkter i övrigt på hur föräldrar väljer att dela upp den ledighet som följer med deras nyfödda barn.

Ett högst rimligt förfarande om ni frågar mig (men det hade ni nog redan förstått). Att Riksdagen sätter upp regelverket för ett visst område är en sak (även om jag som medborgare inte håller med). Att ovanpå det, lägga ett högst politiskt uppdrag, på en administrerande myndighet är dock att gå väl långt.

Jag skulle för egen del bli förnärmad om en tjänsteman på Försäkringskassan frågade mig och min fru om vi verkligen var nöjda med vår uppdelning av föräldrapenningen, för att därefter uppmana oss att se över ett mer "jämställt uttag". Det ska den tjänstemannen helt enkelt inte ha med att göra.

Jag kan dock tänka mig att uppdraget i fråga har tagits bort, (om det nu har det) främst på grund av svårigheten i att följa upp om Försäkringskassan verkligen följer det. För hur mäter man det? Att det beror på ideologisk övertygelse (vilket oppositionen verkar tro) är således inte säkert.

Uppdatering kl 10.25:

Jag har nu, efter lite googlesökande som var svår att genomföra på mobilen tidigare, hittat lite bakgrundsinformation till vad det rör sig om. Det hela är ett "avslöjande" från tidningen Feministiskt Perspektiv. DN och Arbetet skrev också om det. Så även Utredarna och Alliansfritt. I övrigt verkar ingen ha tyckt att det var tillräckligt intressant. Kanske ett utslag av intresset för pekpinnar i föräldraförsäkringen?

Blygsamt skryt

Jag vill bara uppmärksamma er alla på att jag i dag är omnämnd på ledarplats i Smålandsposten. Anledningen är mitt blogginlägg om Greenpeace från förra veckan. Kul säger jag, och tackar för uppmärksamheten!

Oroväckande utveckling i Europa

Det är inte utan att man blir lite orolig över Europas framtid i dagar som dessa. I Frankrike röstade ca 20 procent på Marine le Pen i första presidentvalomgången.

Därefter röstade landet fram en socialist som riskerar att köra Frankrike i det grekiska ekonomiska diket.

I Grekland å andra sidan röstade valmanskåren i går in ett nynazistiskt parti och ett par ytterlighetsvänsterpartier i parlamentet.

De mörka molnen på eurosamarbetets himmel börjar minst sagt att torna upp sig.

"Neutral" medierapportering kring Greenpeace

Med anledning av gårdagens inlägg om makten över pressdagordningen tänker jag att det är på sin plats att visa på ett ganska grovt exempel på när media helt enkelt väljer bort att skriva vissa saker.

Under de senaste dagarna har organisationen Greenpeace försökt hindra den finländska isbrytaren Nordicas fullt lagliga färd mot Arktis. De har försökt borda båten, hindra den och nu senast vandalisera den. I nästan all rapportering görs dock gällande att medlemmarna i Greenpeace är "aktivister" som "protesterar" mot en "omstridd" provborrning efter olja.

Långt ifrån alla artiklar nämner över huvudtaget att ett antal personer har gripits för grovt olaga intrång och egenmäktigt förfarande. I stället skriver man saker som:

"Greenpeace ger inte upp kampen om att rädda Arktis", Sveriges Radio.

"Syftet är att så mycket som möjligt fördröja Nordicas avfärd och därmed kanske kunna stoppa oljeborrningen i år", Sveriges Radio.

Neutralt? You tell me.

Vi behöver fler borgerliga journalister

Hans Bergström har en del poänger i sin kolumn i dagens DN. Texten handlar om den senaste undersökningen angående journalisters politiska hemvist. En undersökning som visar vad många säkert misstänkt; att det finns en kraftig överrepresentation av vänsterpartister och miljöpartister bland svenska nyhetsjournalister.

Ett fenomen som egentligen inte är något stort problem, vara sig för nyhetsmedierna eller deras konsumenter. I alla fall inte så länge alla är medvetna om hur verkligheten ser och att man som läsare/tv-tittare bör anlägga ett kritiskt sinnelag till det som rapporteras och inte svälja allt oreflekterat.

Med det sagt kan det vara bra att påminna sig om ett särskilt viktigt förhållningssätt till konsumtion av nyhetsmedia, och det är här som jag menar att Bergström har en del poänger.

Det viktigaste med en nyhetsartikel är kanske inte vad som sägs, utan hur det sägs, eller kanske vad som inte sägs. Eller snarare, vad som är outtalat. Det kan till exempel handla om hur vissa saker hålls för självklara under förment opartisk flagg, helt utan vidare motivering.

Ett exempel som jag dök på nu på morgonen, som visserligen inte är en nyhetsartikel utan en debattartikel, får illustrera hur det kan se ut. Det är organisationen Planka.nu som konstaterar att "Avgiftssamhället ... helt och hållet [är] ideologiskt grundat".

Vad man glömmer bort att redovisa/konstatera är att en avgiftsfri kollektivtrafik också är en ideologiskt grundad åsikt. Man försöker dock få sin egen ståndpunkt att framstå som neutral och opartisk genom om hävda att motståndaren är ideologisk.

Och just det förfarandet är tämligen vanligt även i nyhetsmedia. Människor görs till offer utan eget ansvar, frågor vinklas till förmån för en outtalad ståndpunkt (som kan vara nog så politisk) och alla sidor får inte komma till tills.

Så vad göra? Nya mätningar som visar hur illa ställt det är på landets tidningar? Obligatorisk redovisning av politisk ståndpunkt i bylinen?

Nej, självklart inte. Det allra bästa tillvägagångssättet för att få en bättre vinklad nyhetsrapportering i svensk media är att fler med borgerliga åsikter och värderingar blir journalister. Det behöver faktiskt inte vara svårare än så.

Så ni unga borgerliga; strunta i era advokat- och läkardrömmar. Om ni vill förändra samhället, bli journalister i stället.

Maj i by - Katrineholm

Katrineholms musikkår spelar Sörmlands Regementes Marsch på Maj i by-firandet i Katrineholm. Maj i by är icke-socialistisk första majtradition som nu är inne på sitt 119:e år.

Glad Valborg!

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=-LfdYysGZZM[/youtube]

Gör kronan på hans hjässa lätt

I dag gratulerar vi Hans Majestät Konungen på 66-årsdagen! Det görs bäst genom att delta i firandet på Yttre Borggården.

Och genom att lyssna på Kungssången på repeat.

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=BKpa70hj9UI[/youtube]

Tar vi hand om våra döda?

Kan man, genom att titta på den tid det tar från en närståendes dödsfall till dess begravning, säga något om människosynen i familjen i fråga? Kanske, kanske inte. Det är så klart vanskligt att uttala sig om människosyn på så lösa grunder. Att någonting har hänt i det svenska samhället när det gäller synen på våra döda tror jag dock att många kan skriva under på.

Regeringen kände sig i alla fall föranledd att ändra i begravningslagstiftningen på grund av förändringen. Från och med i morgon får det därför inte gå längre tid än 30 dagar mellan dödsfall och begravning (mot dagens 60 dagar).

Nu ska jag låta det vara osagt om lagstiftning på området verkligen är det bästa tillvägagångssättet för att komma åt problemet. Någonting behövde dock göras, det är helt klart. I Norge lyckas man begrava sina döda släktingar inom en vecka. Inom den muslimska världen drar man ihop människor från hela världen och tar farväl av sina nära och kära inom tre dagar.

Att vi då inte lyckas göra samma sak på under en månad känns faktiskt lite skamligt. Som att vi inte bryr oss, eller åtminstone inte tar oss tid, i den svåra men viktiga tid som följer efter ett dödsfall.

Kanske skulle kyrkorna och begravningsbyråerna ha kunnat ställt lite högre krav på de anhöriga. Hade de gjort det hade vi nog sluppit den tidsförskjutning som ägt rum och därmed också en strängare lagstiftning på området. Nu får de i alla fall en tydlig hjälp och en tydlig tidsgräns att förhålla sig till, och det kanske är önskvärt. För alla inblandade parter.

Vardagskonservatism (eller ICA-Maxihögern)

Som konservativ i Sverige är det lätt hänt att man emellanåt känner sig ideologiskt ensam. Man tycker inte att man ser någon som företräder ens åsikter i offentlighetens ljus och de gånger som så sker får avsändaren utstå spott och spe.

Ovanstående gör att många hellre är tysta än att själva torgföra sina åsikter. Och så är spiralen i gång. I det här fallet en tystnadens spiral. När man inte tror att någon håller med så blir man själv tyst. Tystnaden blir så att säga en självuppfyllande profetia.

Så vad kan då vi som verkar i borgerlighetens och konservatismens fåra i svensk politik göra för att det inte ska vara så tyst? För om inte personer som redan har plattformar ventilerar sina åsikter, hur ska då gemene man någonsin kunna känna trygghet i sina egna?

Kanske måste vi börja med att accepterar att de flesta faktiskt inte bryr sig om politik på samma nördiga sätt som vi som är ledarskribenter/debattörer/politiker gör. Ideologiska spetsfundigheter kommer aldrig vinna några breda massor.

Trots det hävdar jag, och det har jag skrivit om tidigare, att det finns en stor latent konservativ opinion i Sverige. Vi måste bara hitta ett sätt att klä deras tankar i ord så att de kan stå för dem i sin egen offentlighet.

Så var hittar man den där hävstångskraften som behövs för att väcka tanken (och debatten) om att det finns en verklighet bortom "politiken"? Jag tror att man ska leta i det vanliga sunda förnuftet och i hur människor faktiskt lever sina liv.

Sådant som vi konservativa tycker är viktiga institutioner och som vi ständigt försöker föra fram i debatt efter debatt är institutioner som de allra flesta lever med i sin vardag. Helt utan andra ideologiska övertygelser än att man anser att det är självklart att det är i dessa som själva livet finns.

Jag tänker så klart på familjen, föreningen och församlingen. På det civila samhälle som de flesta av oss tar del av därför att det är så vi vill organisera oss.

Vi anser att familjen är viktig och följaktligen gifter vi oss och skaffar barn och lever våra liv i familjens hägn. Vi anser att det är viktigt med lokalt engagemang och skjutsar därför våra barn till fotbollen eller ridskolan och står där och säljer korv när det behövs och fryser när det behövs.

Så här lever de flesta i Sverige sina liv. Även merparten av de vänsterdebattörer som anser att det borgerliga livet är förljuget och falsk väljer att organisera sina liv på liknande sätt. Därför att det känns naturligt och eftersträvansvärt.

Jag anser därför att vi som vill försvara människor mot ideologiska pekpinnar från vänster och från folk som tror att mer politik löser allt måste gräva där vi står och peka på varför våra åsikter faktiskt företräder dem i långt större utsträckning än vad vänsterns åsikter gör.

Vi måste göra mer för den vardagskonservative, för ICA-maxihögern (ett uttryck som jag lånat från Hans Wallmark) och för alla andra som inte ser några problem med att kombinera bilden av att det finns föreställningar om män och kvinnor som delvis är skapade men att det likväl finns män och kvinnor. Alla som faktiskt anser att familjeangelägenheter bäst löses vid köksbordet och alla som ser det som självklart att den som kan och har möjlighet också ska försörja sig själv.

Det kan låta som självklara åsikter men för den som är ovan med att framföra dem så kan det vara nog så jobbigt att stå för dem. De behöver därför all hjälp och medhåll de kan få. Bara så kan vi bryta tystnadens spiral.

Stort förtroende för monarkin

Några av gårdagens braskande rubriker handlade om det låga förtroende som kungahuset sägs röna hos folket. Endast 4 procent har enligt SOM:s undersökning förtroende för Hans Majestät Konungen.

Och det kan tyckas nedslående. I alla fall för kung Carl XVI Gustaf. Synar man siffrorna bortom rubrikerna framträder emellertid en annan bild av situationen.

Undersökningen visar nämligen att 56 procent av de tillfrågade vill behålla monarkin, medan endast 19 procent vill avskaffa den. Därtill vill 20 procent införa republik i stället. En siffra som i stor utsträckning säkerligen överlappar de 19 procent som vill avskaffa monarkin.

Vad undersökningen främst visar är dock att Kronprinsessan Victoria uppvisar ett aldrig tidigare skådat förtroende hos det svenska folket.

Sammantaget drar därför jag slutsatsen att den svenska monarkin inte kommer att falla i det närmaste taget. Monarkin som fenomen erhåller ett stort förtroende, och Kronprinsessan är populär hos så gott som alla. Det bådar gott inför framtiden.

Nyheter: SVT, SR, GP, HB, DI, AB, Exp, DN.

Konservativa tips

Dagens mest självklara lästips är Roland Poirier Martinssons utomordentliga artiklar i SvD i går och DN i dag.

Kul att se två så tydligt konservativa artiklar i landets två morgontidningar inom loppet av två dagar. Det hör inte till vanligheterna.

Internerad rösträtt

Jag har sedan länge förfäktat idén att den som döms till fängelsestraff för brott och därmed förverkar sin rätt att delta i samhället inte heller ska kunna rösta i allmänna val under den tid som de är inspärrade. En rättsordning som bland annat tillämpas i USA och Storbritannien.

(Observera att jag anser att rätten att rösta ska återfås så fort fängelsestraffet i fråga är avklarat. Det vill säga att det inte ska behövas någon form av prövning för att återfå den. Något som tillämpas i vissa delstater i USA.)

Jag är dock medveten om att jag är tämligen ensam om min ståndpunkt i det här landet och utsikterna för att ett liknande regelverk någonsin ska införas i Sverige ser minst sagt dåliga ut. Särskilt som Europadomstolen i Strasbourg nu har dömt till Storbritanniens nackdel i frågan. Detta sedan en internerad klagade till domstolen för åtta år sedan.

Domslutet kommer med största sannolikhet betyda att Storbritannien får ändra sitt regelverk och öppna upp för röstning inne på landets fängelser. De som inte i övrigt får delta i det öppna samhället ska alltså få rätt att genom sin röst tycka till om det samhällets inriktning. Ett bakvänt resonemang om ni frågar mig.

Nu måste S + Fp sluta att lägga sig i

Valfrihetens motståndare är som bekant aldrig långt bort. I dag räcker det att läsa på DN-debatt och i SvD för att lokalisera några av dem.

Utgångspunkten i ovan nämnda artiklar är att människor väljer fel och att Sveriges Riksdag därför måste fatta beslut för att styra föräldrars uttag av föräldrapenning i mer "jämställd" riktning.

Och det är ju inte så förvånande att S-kvinnorna vill begränsa familjernas valfrihet (vem trodde någonting annat?). Att Liberala kvinnor inte är liberala blir jag mer förvånad över. Största chocken är dock att de lyckats få med sig Björklund på tåget. Han brukar faktiskt vara en bastion mot sådana dumheter i Folkpartiet.

Att uttaget av föräldrapenning borde vara en fråga för varje familj att besluta om är för mig så självklart att det egentligen inte borde tarva någon diskussion. Föräldrapenning finns till för barnet och är knutet till barnet, inte specifikt till föräldrarna.

Att föräldrarna då får komma överens om vad de anser vara bäst för barnet och hur föräldrapenningen ska fördelas borde därför kunna vara en utgångspunkt som alla skriver under på.

Och faktum är ju att de flesta faktiskt gör det. Skriver under på det alltså. Det är bara ett antal riks- och riksdagspolitiker som är av annan åsikt. Och just nu gör de vad de kan för att pådyvla den på resten av befolkningen.

Frivilliginsatser hjälper

Det har nu visat sig att den kropp som Missing People Sweden hittade i skogen utanför Stenungsund i lördags var den försvunna kvinnan som polisen letat efter i två år (och som jag skrev om här om dagen).

Frivilliginsatser kan således löna sig, både i stort och smått.

Nyheter: DN, SvD, SR, GP.

Nej Greider, Breivik är inte höger

Rättegången mot Anders Breivik har knappt startat men vänsterns smetande och beskyllande har redan satt igång. Eller ja. Satt i gång och satt i gång. Det är egentligen samma visa som Maria Sveland med flera har sjungit under en tid nu men ändå. Rättegången verkar ha gett vissa debattörer ny kraft.

Metoden går ut på att högljutt hävda att den etablerade högern i Sverige delar samma begrepps- och föreställningsvärld som terroristen Anders Breivik. Man gör dock inte särskilt mycket för att försöka leda sina resonemang i bevis utan svartmålningen handlar bara om insinuationer.

Ett av de senaste i raden av osakliga påhopp är Göran Greiders inlägg på Newsmill i går. Under rubriken "Breviks världsbild är vida spridd i högerkretsar" tar Greider upp ett antal av Breiviks ståndpunkter (företrädesvis från Breiviks eget försvarstal från rättegången). Jag har dock aldrig sett eller hört någon från den etablerade högern i Sverige framföra de åsikter som Greider menar är sprida i högerkretsar.

Att åsikterna finns i vårt samhälle och i samhällsdebatten är det inte tu tal om. Det räcker att läsa i valfritt kommentarsfält på nätet för att konstatera att det finns människor i Sverige som tror att Europa är belägrat av araber som vill utplåna vår existens eller att det pågår ett krig mot feminister och muslimer.

Detta är dock som sagt ingenting som etablerade högerdebattörer- eller politiker förfäktar. I svensk debatt är det Sverige- och Nationaldemokrater och andra mer eller mindre uttalade främlingsfientliga/rasistiska/nazistiska organisationer (som till exempel Svenskarnas parti, Svenska Motståndsrörelsen etc) som driver dessa ideér. Inte några som befinner sig i högerkretsar.

(Inte heller har Greider rätt när han skriver att det skulle finnas en tydlig röd tråd från Edmund Burkes kritik av Franska revolutionen till 1900-talets nationalsocialism men det är egentligen ett helt annat inlägg.)

Och när det gäller Greiders textpasage om Merkel, Cameron och Sarkozy så gör han samma misstag som Per Wirtén gör i sin text i Dagens Arena. Det vill säga, de lyckas inte skilja på multikulturalism och mångkultur (vilket du kan läsa om här och här).

Så även om Greider inte gillar vare sig borgerligheten eller den moderna nationella rörelsen så betyder det inte att de tu är samma sak. Bara för att det kan finnas några uttalanden hos Sverigedemokrater eller andra som påminner om uttalanden som är gjorda av andra politiker så delar de inte per automatik världsbild, åsikter eller frändskap.

Om så faktiskt var fallet så borde Greider vara minst lika orolig över att LO:s syn på arbetskraftsinvandring i stort sammanfaller med Sverigedemokraternas syn på densamma. Någonting säger mig dock att så inte är fallet.

Av ovan nämnda anledningar går det inte att säga att Breivik är höger. Hans föreställningsvärld består av ett hopkok av åsikter från hela spektrat, vissa mer konservativa än andra. Det betyder inte att Breivik är en del av borgerligheten, eller av högern. Lika lite som andra extremister inom den nationella rörelsen är att betrakta som borgerliga, eller höger.

Smetandet av extremisters åsikter på politiska motståndare gagnar således ingen eftersom det alltid, eller åtminstone ofta, går att hitta några uttalanden eller ståndpunkter som sammanfaller.

Ett mer rimligt förfarande, hos alla som känner avsky inför Breiviks åsikter, vore att argumentera mot dessa åsikter (vilket inte är särskilt svårt) i stället för att pådyvla dem på sina övriga meningsmotståndare. Det senare gör nämligen att Breiviks världsbild får stå oemotsagt medan vi andra käbblar om vem som påminner om honom mest.

Nyheter: DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, Exp, AB.

Saknade personer i Sverige

Dagens DN gjorde mig uppmärksammad på en organisation som jag inte kände till tidigare. Den är svårpolitiserad men jag tycker ändå att den är intressant så se det här som information om ni inte heller är bekanta med organisationen i fråga.

Missing People Sweden (MPS) är en organisation som via frivilligt arbete försöker lokalisera försvunna personer. Anledning till att det stod om dem i dagens tidning var att de vid en skallgång hittat vad man tror är kroppen efter en försvunnen kvinna från Stenungsund. De fyller alltså helt uppenbart en funktion, åtminstone i det här fallet.

Tyvärr är det så att polisens resurser inte räcker till att för att hålla söktrycket uppe efter försvunna personer. Särskilt inte i fall som ovanstående då en misstänkt förövare har åtalats och bedömts oskyldig. Och även polisen är beroende av tips och information från allmänheten för att kunna lokalisera försvunna personer.

Och där kan säkert MPS vara till hjälp. Som en kanal och uppsamligsplats för information som annars kanske hade gått förlorad.

Risken med en organisation som MPS är att det nog finns risk att den befolkas av personer som egentligen drömmer om att bli poliser och som därmed också tror sig utföra polisens arbete.

Men kan man hålla rågången gentemot det offentliga och agera som en sammanslutning av frivilliga som vill göra vad de kan för att hjälpa människor som letar efter nära och kära så tror jag absolut att organisationen fyller en funktion.

Kanske har ni läsare någon mer information om MPS som kan vara relevant?

Cynisk bostadsplanering

I DN:s stockholmsdel i dag skriver doktoranden i konstvetenskap Christian Björk en intressant betraktelse över den sociala uppdelningen i Stockholms förorter (en uppdelning som även går att se i merparten av Sveriges alla större städer).

Björk menar att 1900-talets bostadsproduktion, i främst miljonprogrammen men även i tidigare planerade områden, inte bara råkade planeras på ett visst sätt utan det var högst medvetna val som gjordes. Helt uttalat till och med, även om vi inte har det med oss i tanken i dag.

Vilka val och åsikter var det då som låg till grund för samhällsingenjörerna när de ritade på Sveriges bostadsutveckling? Enligt Björk var det främst en föreställning om att lika barn leker bäst och att olika samhällsklasser därför bör hållas åtskilda i olika bostadsområden. Socialgrupp 1 för sig och socialgrupp 3 för sig, med tydlig åtskillnad i geografi och arkitektur för att grupperna inte ska blandas.

Detta sätt att tänka har lett till att vi har stora bostadsområden där det är nästan omöjligt att göra bostadskarriär eftersom det inte finns något annat än hyresrätter i närheten. Det leder också till en skarp uppdelning mellan människor som gör att man i princip aldrig möter människor som bor utanför ens eget bostadsområde.

Socialdemokraterna i Sverige hade en föresats att alla skulle få ett rimlig och modernt boende. En god föresats kan tyckas. Tyvärr kunde de inte låta bli att planera sönder utvecklingen och genom den bygga in problem i något som hade kunnat bli mer positivt.

I dag försöker man i större utsträckning blanda upplåtelseformer i nya bostadsområden, och då primärt genom att bygga bostadsrätter och hyresrätter. Genom att ombilda hyreshus i områden som domineras av hyresrätter skapas också förutsättningar för bostadskarriärer och möjligheten att bo kvar i ett område som man tycker om ökar, även när inkomsterna stiger.

I dag anser dessutom få att olika grupper i samhället per definition mår bäst av att hållas åtskilda, snarare tvärtom. Nu har vi dock de områden vi har och det är upp till oss att försöka göra det bästa av situationen.

Att ha vetskap om de ursprungliga val som gjordes vid planeringen av många av våra stora bostadsområden tror jag är en bra början för att kunna göra dessa bättre.

Karens till vilken nytta

Om en statssekreterare eller ett statsråd går direkt från politiken till ett jobb i näringslivet, eller om personen i fråga måste vänta i ett år, påverkar det den kunskap som eventuellt bärs med in i det privata näringslivet?

Förespråkare för karenstid mellan politik och näringsliv verkar anse det. Jag är dock inte lika säker. För mig framstår kravet mest som ett spel för galleriet.

Dock inte sagt att det inte kan finnas problem med övergångar från en sfär till en annan, men som Per Bill konstaterar så bör svenska lagar rörande mutor, sekretess och trolöshet mot huvudman räcka i sammanhanget.

Karensförespråkarna bör därtill beskriva hur det ska gå till när någon rekryteras direkt från politiken. Det är en sak att införa karenstid vid till exempel maktskifte, men hur skapar man ett regelverk som är anpassningsbart vid direktrekryteringar?

Säg att en statssekreterare får ett jobberbjudande. Ska hon eller han då anmäla det och därefter sättas i karantän? I så fall har ju rekryteringen redan ägt rum och den blivande arbetsgivaren har accepterat att nyrekryteringen inte kommer kunna börja jobba förrän om ett år (om det är den karenstid som används).

Det påverkar dock inte den kunskap eller de kontakter som rekryteringen i fråga besitter. Det påverkar inte heller en eventuell jävsituation hos en statssekreterare som kan tänkas vilja vara välvillig mot en framtida arbetsgivare.

Bättre då att vara helt öppen när någon byter arbete så att det slipper uppkomma frågor om vems ärenden personen gått. Samt att från politikens sida inte vara rädd för att driva frågan om trolöshet mot huvudman om man misstänker att någon gjort en framtida arbetsgivare en tjänst.

Klart att Breivik är tillräknelig

Att någon som planerat ett terrordåd på det metodiska och detaljerade sätt som Anders Breivik gjort inte skulle anses vara tillräknelig är för mig uteslutet. Därför känns det väntat att den omfattande psykologiska undersökning som nu genomförts bedömer Breivik som straffrättsligt tillräknelig.

Villfarelsen att endast sjuka människor kan genomföra hemska dåd riskerar att frånta individer deras ansvar. Jag är därför glad att Breivik med stor sannolikhet kommer att dömas som fullt ansvarig för de mord och terrorhandlingar han begått.

Nyheter: DN, DN, AB, Exp, SvD.

Påsken är över men mysteriet lever

Helgen då vi firar påskens mysterium, där död blir till liv för vår skull, är över för i år. Tillika är årets stora "resehelg" över och jag hoppas att ni alla har haft en lugn och skön helg tillsammans med era nära och kära. En helg i gemenskapens tecken är nyttigt och välgörande för de flesta.

Familjens hägn, denna källa till värme och kraft, är en nödvändig fristad för de flesta. I den hämtar vi styrka ur det faktum att vi kan vara oss själva och att vi är älskade för dem vi är.

Inte helt olikt människans förhållande till Gud och påskens budskap. Att Jesus led och dog för vår skull för att vi ska få leva är Guds yttersta kärleksbevis till mänskligheten.

Om vi kan se det, och leva i den vissheten, är mycket vunnet eftersom vi då vet att vi är älskade för dem vi är. En vetskap som överstiger det mesta.

Glad påsk!

Det kommer nog inte bli så mycket uppdaterat här under helgen. Därför vill jag önska alla som läser det här en varm och glad påsk!

Glad påsk!

Jag; en skeptimist

Den som är konservativt lagd blir med jämna mellanrum anklagad för att ha en negativ människosyn. För att inte i tillräcklig utsträckning se till människans inneboende godhet och vilja till att göra gott.

Detta är, skulle jag säga, en vanlig missuppfattning. Vad konservatismen försöker att ha är i stället en så realistisk syn på människan som möjligt. Vi vet nämligen att människan är en bräcklig skapelse men att vi samtidigt är kapabla till stordåd.

Att få fram den kapacitet som leder till stordåd kräver dock att vi lever våra liv ständigt på vakt mot negativa influenser. Mänskligheten har som bekant en historia full av mindre smickrande företeelser bakom sig.

Vi är kapabla till de värsta av grymheter och det verkar tyvärr inte krävas särskilt mycket för att vi, till och med på samhällsnivå, ska börja bete oss avskyvärt mot varandra.

För att motverka sådant beteende krävs att vi ständigt arbetar med oss själva och med de utgångspunkter som vi låter styra våra liv. Moral- och etikfrågor måste vara ständigt närvarande och vi måste låta våra liv styras av förnuft snarare än av känsla. Av dygder snarare än av laster.

Denna insikt gör att jag är något som skulle kunna kallas för skeptimist. Jag är skeptiskt så till vida att jag utgår ifrån att vi som individer enkelt kan hamna i negativa spiraler som leder till destruktivt leverne. Men, jag tror samtidigt på människans inneboende kapacitet till att göra helt andra och mer positiva val.

Positiva val kräver emellertid att vi är medvetna om vad vi gör och varför, samt att vi erkänner de negativa sidor av oss själva som alltid lurar under ytan.

Vi är inte allt igenom goda, eller allt igenom onda. Vi är människor som för att göra rätt val behöver vägledning i livet. Vägledning som vi kan erhålla genom ett moraliskt samspel med vår omvärld och som i mina ögon bör hämta sin kraft ur den kunskap som 2000 år av kristen humanism lämnat till oss.

Denna kunskap förutsätter inte på något sätt att man de facto är kristen. Kunskapen är allmängiltig och allmänmänsklig och utgår från väl beprövad teori och praktik som de flesta rent spontant skriver under på, utan att för den skull kunna redogöra för det teoretiska bakgrundskomplexet.

För att kunskapen ska kunna praktiseras krävs dock att den ständigt reproduceras av oss, i samspel med varandra. Glömmer vi bort det hamnar vi ganska snart på ett sluttande moraliskt plan.

Frågor om moral, etik och dygder bör därför vara ständigt levande i ett samhälle som vill utvecklas på ett positivt sätt. Så tro på människan, men var ständigt på vakt. Vi är inte bättre än att vi alla kan falla om vi inte tänker oss för.

Planekonomisk miljöpolitik

Hur kommer det sig att så många miljödebattörer anser att just miljöpolitiken är ett område som lämpar sig särskilt bra för planekonomi? Senast i raden av dylika debattörer är Miljöpartiets ena språkrör Åsa Romson som vill införa en ny klimatlag i Sverige.

Förebilden säga vara det finanspolitiska ramverket som regeringen använder sig av för att hålla statens finanser i schack. Skillnaden mellan det befintliga ekonomiska ramverket och Romsons föreslagna klimatlag är dock avsevärd om man tittar på tidshorisonten för de båda.

Det finanspolitiska ramverket sätter upp ett utgiftstak för de kommande tre åren, men revideras varje år. Den föreslagna klimatlagen kräver dock en helt annan planering. Åsa Romson föreslår att:

"Åren fram 2050 delas upp i budgetperioder, exempelvis på fem år. Budgetperiodernas utsläppstak antas tre perioder (femton år) i förväg och anger de utsläppsminskningar som varje regering måste förhålla sig till."

Det blir inte mycket till spelrum för de regeringar som får att förhålla sig till en dylik klimatlag. Och troligtvis kommer förhandlingarna var femtonde år bli minst sagt tuffa.

Om nu inte tanken är att de kommande femton åren ska omförhandlas var femte år, det framgår inte riktigt av texten. Jag tolkar emellertid Romson som att femtonårsplanen ska gälla i just femton år. Hur som helst så vore även fem år en lång tid att planera för eftersom ingen av oss kan se in i framtiden.

Fem år, eller femton. Båda tidsperspektiven skvallrar om en planekonomisk syn på ekonomi och på vad som är möjligt att planera för. Historien har dock visat oss vad som händer när man tror att man via modeller kan förutse vad som kommer att hända i framtiden.

Men det är klart; meteorologen Per Holmberg ansåg för ett par år sedan att det här med demokrati nog mest var ett besvär för klimatpolitiken. Så man kanske inte ska bli allt för förvånad när Miljöpartiet föreslår planekonomiska "lösningar".